Karl Teodors erotiska filmer

torsdag, december 29, 2005

NOT A LOVE STORY


Bonnie Sherr Klein, Kanada 1981

Vad tycker ni? Är det inte läge för lite porrdebatt igen? Känna moralpanikens isande vindar svepa över riket. Våra TV-nissar - från Aschberg till Öholm - mobiliserar de obligatoriska proffstyckarna i studiosoffan och alla vet förstås bäst och tjötar i mun på varann. Där sitter den förnumstiga kvinnliga (s)-politikern som tycker porr är det hemskaste som finns. Där sitter den halvnakna p-modellen som inte så oväntat är för pornografi och tycker (s)-tanten är jättedum. Och där sitter förstås Alexander Bard. Ständigt denne Bard. Vad han tycker är helt oväsentligt, bara han får synas i rutan. Uppe bland publiken sitter den äldre gentlemannen och ljuger när han säger att han verkligen inte vill se någon porr via kabel. Inte någon annanstans heller för den delen. Och ungdomarna fnissar och rodnar och vet plötsligt ingenting om analsex. Alla bara apar sig, alla gör sig till. Och så bryter vi för lite reklam...

Senast porrdebattens svallvågor gick riktigt höga var för fem år sedan då Alexa Wolf slog fast att all pornografi per definition är kvinnoförnedrande och lömsk. Hon presenterade sitt budskap i den förvirrade dokumentären Shocking Truth (2000). Där hade hon finurligt klippt in de allra grövsta bitarna ur någon TV1000-våffla och lät dessa läskiga scener återkomma gång på gång. Samt plockat med en utnyttjad porrtjej som plötsligt stod som taleskvinna för alla i hela sexbranschen. Åt helvete med alla nyanser!

Jag såg Shocking Truth under GBG Filmfestival och det var kusligt hur Alexa fick med sig hela publiken i sitt antiporr-korståg. Salongen dånade av applådåskor, till och med lilla jag klappade på i rena förskräckelsen, och en aningen däst Alexa satt och mös framme vid podiet. Men tro nu inte att jag är någon trångsynt manschauvinist. Säkert är jag överens med Alexa Wolf i flera samhällsfrågor och är också urförbannad på hur kvinnor framställs, inte minst i reklam, och behandlas i samhället. Men det är något mysko med den här hysteriska porrdebatten. Jag känner lukten av nypuritanism och gammal unken religiös höger. Blir faktiskt mörkrädd när vänsterkrafter vandrar hand i hand med Gränna-Jesus och dennes anhang av hycklare. 1960-talets sexuella revolution hamnade i en återvändsgränd. Hur ska vi bära oss åt för att komma rätt igen?

Not A Love Story - A Film About Pornography är ett feministiskt angrepp på den nordamerikanska porrindustrin, inte helt olikt Shocking Truth. Men regissören Bonnie Sherr Klein är en mer driven filmare än Alexa Wolf, även om bägge kvinnorna ger samma onyanserade bild av pornografin. Med undantag för en i sammanhanget meningslös snutt ur Radley Metzgers kvalitetsporris Sköna Kvällar med Pamela (The Private Afternoons of Pamela Mann) (1975) är de filmklipp som serveras ur obskyra sadistiska smalfilmer. Icke alls representativa för 70/80-talens porrfilmsproduktion. Men syftet med detta är förstås att åskådaren ska rycka till och utropa: - Jaha, det är alltså såhär porren ser ut. Det var väl det jag tänkte. Usch och fy!

Tillsammans med den charmiga strippan Linda Lee Tracey traskar Klein filmen igenom runt i olika porriga miljöer. De besöker peep shows, videobutiker, bevittnar live sex, intervjuar en massa folk, och slutsatsen blir att porren suger. Många av intervjuerna är dock intressanta. Författaren/artisten Kate Millett hävdar att istället för erotik fick vi pornografi. Med skälvande stämma menar Millett att erotiken är f ö r sexualiteten medan pornografin är m o t. Något i stil med bluesmannen Rolf Wikströms textrad: "De stal våran kärlek och gav oss pornografi".

När en herrtidningsredaktör ska yttra sig så har Klein inte oväntat lyckats få tag i den kanske allra mest korkade i den vägen. Fett osympatiske David S Wells säger med mild stämma att orsaken till den allt hårdare pornografin är kvinnans frigörelse. Männen tvingas söka sig till porren för att där bli bekräftade som riktiga män. I denna drömvärld får de äntligen chansen att dominera kvinnan. För dominera är tydligen vad vi män vill, både enligt mansgrisiga porrdirektörer som Wells och rabiata feminister som Klein.

Ingen sådan här film är fullkomlig utan en shrink. Här heter han Dr Ed Donnerstein (låter nästan som något som Groucho Marx hittat på!) och är en mörk, skäggig karl som har en del funderingar kring det här med våldtäkt. Han tar John Boormans film Den Sista Färden som exempel på hur homosexuella övergrepp skildras på vita duken. När en man blir våldtagen är det ofta väldigt synd om offret. Hämnd ska utkrävas och de skyldiga går en grym död till mötes. När kvinnor våldtas skildras inte sällan förövarna som macho. Och visst njöt väl lilla damen en aning av behandlingen?

Porrlegenden Marc "10½" Stevens (f.?-d.1989 i AIDS) poppar upp och förklarar att han tröttnade på att göra p-film eftersom tonen blev allt råare och det krävdes att han skulle urinera på sina motspelerskor. - Kameran kunde aldrig förmedla kärlek. säger han uppgivet och tittar på oss med sina stora, sorgsna ögon. Så här går det alltså på. Andra som uttalar sig är medlemmar ur gruppen Men Against Male Violence och kvinnliga pornografen Suze Randall, som vi även får se i arbete.

Bonnie Sherr Klein lämnade tillsammans med sin make USA i protest när Vietnamkriget rasade som värst. Hon flyttade till Kanada och har där gjort flera uppmärksammade dokumentärer. Klein är mor till Naomi Klein som skrivit succéboken No Logo där vår värld beskrivs som designad av Disney och marknadsförd av Nike. Jag såg Not A Love Story på Hagabion under filmfestivalen 1988. Ungefär samma känsla spred sig i salongen som under Shocking Truth-förevisningen tolv år senare. Publiken var dock lite roligare på Klein-filmen, bland annat ett gäng punkare som hela tiden garvade på fel ställen. Får ni chansen ska ni förstås se Not A Love Story. Om inte annat för att få en inblick i hur antiporrkämparna resonerar. Men jag längtar efter filmen där feminister f ö r pornografi beskriver sin syn på verksamheten.

SEX WISH


Tim McCoy, USA 1976
Alpha Blue Archives

Zebedy Colt har kolat vippen. Men jag tror knappast han sitter uppe bland molnen och spelar harpa tillsammans med Sankte Per och de andra döddansarna. Nah, känner jag gamle Colt rätt så röjer han på utav bara fan nere hos Hin Håle just nu. Och vem i hela fridens namn var Zebedy Colt? Förstår om du som läsare känner dig som ett frågetecken, och den som aldrig gläntat in i Zebedys sällsamma värld kan skatta sig lycklig. Ty denne man är ingen filmbekantskap jag rekommenderar. Under sin hektiska porrkarriär hann Zebedy med att både regissera och medverka i några av de sjukaste alster som överhuvudtaget har producerats. Garanterad filmisk ohyra. Psykopatporr. Jag hoppas du som läser detta hoppar över resten av den här recensionen. Det finns annan mer berikande lektyr att ägna sig åt. Gör så, är du snäll. Men för den som till äventyrs känner sig sugen på något riktigt perverterat så häng med mig på en tur bland Hollywoods fallna och mest depraverade stjärnor. Nu tänder jag ficklampan och färden in i själens allra mörkaste skrymslen kan börja...

Edward Earle Marsh hette en liten pojke som praktiskt taget föddes in i showbiz. Han kom till världen i börskraschens USA 1929. Ett uselt år för många människor då de rika hoppade från fönstren och som alltid landade i skallen på de fattiga. Lille Edwards familj hörde kanske inte till de allra mest luspanka men särskilt fett hade de förvisso inte. Edwards dominerande mor såg dock till att sonen fick roller i den populära Baby Burlesque-serien mot lilla docksöta Shirley Temple. Han dök även upp i en Bröderna Marx-fars.

Åren gick och Edward hamnade i obskyra underground-kretsar och samarbetade med avantgarde-filmare som Kenneth Anger. Han hade många strängar på sin lyra: Broadwayaktör, regissör, koreograf, sång&text-författare. Men han gick också öppet ut med sin homosexualitet och detta i tider långt innan Jonas Gardell var uppfunnen. Hans hämningslösa gayliv gjorde att mången dörr till lönande Hollywoodanbud drogs igen. Även om Edward, som i den här vevan bytt namn till Zebedy Colt, var en populär gestalt inom gayscenen - inte minst för sina plattor med traditionella kärlekssånger omarbetade för att passa bögar (ex. Zebedy Sings for You) - så ville inte den respekterade underhållningsindustrin ha med honom att göra längre. Antingen tiga om sin läggning och göra karriär (som Rock Hudson) eller köra med raka puckar (som Zebedy) och hamna i p-svängen.

Zebedy var närmast utblottad då han stötte ihop med snuskproducenten Leonard Kirtman, mannen som spelat in porr med Sylvester Stallone innan denne blev "Rocky" med en hel filmvärld. Kirtman langade fram pengarna och gav den filmiskt begåvade Zebedy fria händer. Samarbetet skulle resultera i porrhistoriens mest makabra filmsvit. S&M, nekrofili, svarta mässor, våldtäkter, pissorgier. Zebedy backade inte för något och gjorde själv gärna huvudrollen i sina stygga små filmer. Trots att hans Kirtman-filmer inte är någon homoporr utan det här är stackars kvinnor som han förlustar sig på. Han gjorde dock homoporr också, till exempel The Gay Adventures of Surelick Holmes. Några av hans heterosexuella bravurnummer bär titlar som The Devil Inside Her och Unwilling Lovers (bägge inspelade 1976). På senare år pysslade han en del med TV-reklam och gav bland annat röst åt Ronald McDonald. Han bodde på ett äldreboende i Las Vegas när han drog sin sista suck sommaren 2004.

Sex Wish är garanterat "värstingfilmen" i Zebedy Colts snåriga karriär. Inledningen är suggestiv. Vi befinner oss i New Yorks sjaskigare kvarter och en välklädd man i plommonstop (Zebedy) promenerar i rask takt trottoaren fram. Han bär på spatserkäpp och portfölj. Natten är mörk och neonskyltar och billyktor lyser upp omgivningen. Musikbakgrunden är någon sorts mysko synth. Zebedy försvinner in i en port och efter en stund hörs ett skärande kvinnoskrik. Bildväxling och vi hamnar hos lyckligt gifta paret Kenneth och Faye Bradshaw (spelade av Harry Reems och CJ Laing). De älskar ömsint och åskådaren förleds att tro att detta kanske kommer utvecklas till en romantisk sexfilm. Men skenet bedrar.

Nästa morgon sticker Kenneth till kontoret och efter ett tag bankar det på makarna Bradshaws dörr. Intet ont anande öppnar Faye dörren och mr Zebedy tränger sig in ackompanjerad av Psycho-stråkar. Zebedy har en strumpa över huvudet som han sliter av och blottar sitt slemmiga tryne. Han slår Faye till golvet, handfängslar henne och tejpar för hennes mun. Hela tiden jollrar han som ett småbarn. Ur sin portfölj plockar han dildos och diverse tortyrredskap som han praktiserar på Faye. Han strippar, målar sig med läppstift och runkar av sig över sitt värnlösa offer. Avslutningsvis skär han av hennes hals med spatserkäppen som även fungerar som stilett.

Resten av filmen jagar en rasande Kenneth sin hustrus baneman. Filmen växlar hela tiden mellan normala sexscener med Kenneth, som trots att frugan blivit mördad pippar på utav helskotta med andra fruntimmer, och gräsliga avsnitt där Zebedy (som saknar rollnamn - man talar bara om honom som "nattvandraren") förnedrar och avlivar sina våldtäktsoffer. I en scen tvingar han under pistolhot ett färgat par, spelade av Ronnie och Candy Love, att göka medan han garvande ser på. Han beordrar killen att bita av sin tjejs bröstvårtor men denne vägrar. Då dödar Zebedy bägge två och avslutar med att kastrera mannen och stoppa det avhuggna organet i kvinnans mun (en scen bortklippt ur de flesta kopior).

Historien har en liten slutknorr som jag lika gärna kan avslöja eftersom det är min förhoppning att ni aldrig ser denna film. Det visar sig att Zebedy är hemligt förälskad i Kenneth och att alla mordoffren på ena eller andra sättet har stått Kenneth nära. Svartsjuka, alltså. Slutuppgörelsen äger rum på en strippklubb för transvestiter dit Kenneth har spårat Zebedy. Under ett uppträdande jagar Kenneth honom av scenen och de bägge männen (Zebedy mycket raffinerat klädd i kvinnokläder!) utkämpar en kamp på liv och död. Rättvisan segrar och Zebedy stupar för Kenneths revolverkula. Zebedy stirrar in i kameran och som slutord bedyrar han sin kärlek för Kenneth. Intet öga torrt.

Nästan tryggt att gamle, goe Harry Reems gör rollen som Kenneth. Harry med yviga mustaschen blir mer rolig än rörande då han i en scen sörjer frugan över en flaska Jack Daniels. Och scenerna när han jagar Zebedy ute på sta´n är helfestliga. Det är förstås den sortens film då de förbipasserande glor rätt in i kameran. Zebedy agerar desto trovärdigare, karln har ju trots allt stått på Broadways tiljor, och gör sin roll med kuslig inlevelse. Han är fan obeskrivligt vidrig då han snortar något (amfetamin?) och trär på sig kukring. S&M-damerna CJ Laing och Terri Hall är perfekta i sina roller som offer för Zebedys terror och regijobbet har denne överlåtit åt reklammannen Victor Milk (under pseudonymen Tim McCoy). Men nu glömmer vi den här filmen. För att i nästa ögonblick slå upp kvällsblaskan och storögt läsa om det senaste lustmordet.

lördag, december 17, 2005

DIXIE RAY, HOLLYWOOD STAR


Anthony Spinelli, USA 1983
Maxs

Februari 1943. Jänkarna har just berfriat Guadalcanal från japanska ockupanter. Men hemma i Los Angeles sitter privatdetektiven Nick Popodopolis och deppar på sitt sjaskiga kontor. Han önskar nog allt att han varit med de tappra trupperna men istället är han intrasslad i en unken utpressningshärva med en avdankad stumfilmsstjärna, Dixie Ray, i centrum. Regnet smattrar utanför rutan. Takfläkten roterar enformigt och på skrivbordet står whiskeypavan urdrucken. Nick har skådat bättre dagar.

Att denna Anthony Spinellis kanske bästa film inte belönades med porrens Oscar är rena förolämpningen. Dixie Ray är en porn noir som inte bara är nästan eller lika bra som en TV-deckare - den är bättre! Till och med i klass med en riktig kriminalare på bio. Raymond Chandlers ande svävar över anrättningen och här finns även drag av Mickey Spillane. Nick är en korsning mellan dessa författares bägge hårdkokta deckarfigurer Philip Marlowe och Mike Hammer. John Leslie, som alltid gjorde sina bästa rolltolkningar i Spinelli-rullar, är i absolut toppform som Nick. Även om det förstås genast ska sägas att Leslie inte är någon Humphrey Bogart. "Män som Bogey görs inte längre!", för att citera Humphreys änka Lauren Bacall. Men porrstjärnor av Leslies kaliber tillverkas som bekant inte heller nuförtiden.

Rollen som Nick är nog en av Leslies tuffaste utmaningar. Förutom Kevin James, som knullar med Lisa De Leeuw mot slutet, är Leslie den ende manlige deltagaren i filmens övriga sexscener. Vilket betyder att slitstarke John spänner på både Hillary Summers, Kelly Nichols, Veronica Hart och Samantha Fox. Dessutom blir han avsugen av Juliet "Aunt Peg" Anderson i en av de slurpigaste scener jag sett (Gud vad den kvinnan kunde suga kuk!) och även Lisa De Leeuw slukar vår privatdick långt ner i halsen.

Men Leslie möter också minst sagt kvalificerat skådespelarmotstånd i form av Hollywoodveteranen Cameron Mitchell (f.1918-d.1994). Inte så lätt för en porrartist att agera mot en gammal Broadwayaktör och filmstjärna som spelat mot alla Hollywoods största namn (Marilyn Monroe, Marlon Brando, John Wayne, etc.). Men Leslie klarar sina scener mot Mitchell galant. Mitchell föreställer den cyniske kommissarien som sitter och gaggar med Nick över ett par drinkar. Så bra spelscener har vi näppeligen sett i någon annan p-våffla. Mitchell kommer jag annars bäst ihåg som snälltuffe Uncle Buck i TV:s High Chaparral (nu snackar jag om den gamla cowboyserien, inte de där killarna som irrar omkring i kanal fem på jakt efter udda kändisar). Alla höll på smilfinken Manolito men jag ville alltid vara Buck i barndomens vilda västern-lekar. Vill minnas att han hade en sådan härligt dammig hatt! Senare skulle Mitchell bli ökänd som slaktaren i Studio S-klassikern Verktygsmördaren (1978). Och han är alltså en av de ytterst få seriösa aktörer (Aldo Ray är en annan) som tagit klivet ner i porrfilmsträsket. Men med både kläderna och värdigheten i behåll.

Regissör Spinelli (f.1927-d.2000) var känd för att hålla sina stackars aktörer i strama tyglar. För honom var spelscenerna viktigare än sexet. Om man inte levde upp till förväntningarna under en Spinelli-inspelning blev man inte utskälld. Man blev helt sonika avskedad. Så kanske är det av pur förskräckelse som rödhåriga, storbystade Lisa De Leeuw (f.1958-d.1993) gör sin karriärs bästa rolltolkning som den underbart vampiga superdivan Dixie Ray? De Leeuw blev ett av sexindustrins AIDS-offer och lämnade världen i på tok för unga år. Men hon var en stjärna. En av de klassiska porrdrottningarna.

Allt glänser i Dixie Ray. Dekoren, kläderna, bilmodellerna. Man tror sig förflyttad till 1940-tal. Musiken är pampigt "Hollywoodsk". Att intrigen är helförvirrad hör bara till charmen. Spinelli har säkert rört till det med flit i en liten ironisk gest åt Raymond Chandler. Chandler som ofta själv inte visste vem som mördade vem i sina kriminalberättelser. Det är stämningen som räknas i den här sortens deckare. Stilen är överordnad historien. Så utan att tveka placerar jag Dixie Ray på min "Topp 5"-lista över porrfilmer. Knullandet är också väl utfört och Spinelli dämpar klokt nog musiken i dessa intima scener. Mycket mer eggande med knarrande sängar och stånk&stön-läten än symfoniorkestrar.

Dixie Ray innehåller åtta sexscener. Inget perverst, om man nu inte räknar lite lesbiskt mellan Aunt Peg och Lisa De Leeuw till den kategorin. Filmen finns även i en softad version betitlad It´s Called Murder, Baby! Mer spelscener och mindre, nästan barntillåtet, sex. Men den versionen bör förstås undvikas.

Dixie Ray hade svensk premiär (87.01.12) på Zita i Stockholm. Jag blängade in den på gamla görgoa Biorama (GBG) och visst kändes det speciellt att sitta i mörkret och titta på Uncle Bucks äventyr i Pornotopia!

LIES: PAIN IS THEIR PLEASURE


Sun-Woo Jang, Sydkorea 1999

Året var 2000 och filmfestivalen pågick för fullt i ett gråkallt Göteborg. Enormt förhandsintresse väckte en öppet pornografisk film från Sydkorea och köerna ringlade sig långa utanför biograf Victoria. Jag fanns på plats, mest av en händelse förstås, och lyckades pressa mig in i en knökfull filmsalong. Nu skulle kulturknuttarna äntligen få kika på lite porr men samtidigt kunna komma undan med att filmen trots allt hade ett socialt och konstnärligt värde. Regissör Sun-Woo Jang ville ju säga oss någonting mellan alla svettiga samlag. Frågan är bara om det gick fram?

Lies påminner lite om Nagisa Oshimas japanska film Sinnenas Rike (1976) som gjorde skandalsuccé på sin tid. Även den skildrade ett par som mer eller mindre knullade ihjäl sig framför ögonen på oss i publiken. Jag tror Oshima hade gett sig fan på att bli den förste regissör som gjorde en realistisk spelfilm om den fysiska kärleken. Att han såg sitt verk som en protest mot den slätstrukna löpande band-porren. Och, märk väl, detta i en tid då faktiskt den kommersiella pornografin stundtals kunde vara riktigt intressant.

Sinnenas Rike utlöste förstås moralpanik. En seriös film av en aktad regissör får ju bara inte innehålla folk som har samlag på riktigt! Inte så oväntat stoppades filmen i Japan och under filmfestivalen i Cannes var intresset så stort att folk höll på att trampa ihjäl varandra i trängseln utanför biografen. Även hemma i Sverige gick debatten het om hur långt en filmare med seriösa intentioner fick gå i sin skildring av kärleksakten. Gränsen mellan konst och pornografi blev plötsligt hårfin. Var Oshima när allt kom omkrig bara ännu en i raden av simpla sexexploatörer?

Vår egen motsvarighet till Nagisa Oshima heter Vilgot Sjöman. På 1960-talet debatterades hans Nyfiken-filmer på riksdagsnivå och i staterna lanserades de som p-rullar. Trots att Lena Nyman och Börje Ahlstedt bara simulerade sexet. Censur och högljudd debatt drabbade även Sjömans Lars Görling-filmatisering 491 (1964) där lilla fröken Nyman blev påsatt av en hund. En åldrad Sjöman fortsätter att förarga och alldeles nyss gick han i bräschen för de regissörer som fått sina filmer sönderhackade av TV4-reklamen. Hmm, jag undrar vad Sjöman tycker om dagens dokusåpatrend? Inte var det väl dithän han tänkte sig den sexuella frigjordheten? För inte är det väl några sexuella revoltörer vi ser guppa under täckena i Big Brother-huset?

Jag tyckte Sinnenas Rike var en rätt trist historia och inte finner jag Sun-Woo Jangs Lies så värst mycket bättre. Men den uppfattades som såpass chockerande att den förbjöds i Sydkorea. Officiellt hette det att den inte fick visas på grund av de sexuella avsnitten men skälen var nog snarare att Jang bröt upp gamla traditionella könsrollsmönster. Jag förmodar att Jang med sin film vill välta omkull gamla traditioner och sociala strukturer. Men även om syftet är gott så är resultatet inte lika kul.

Filmen handlar om den snart fyrtioårige skulptören J, spelad av Sang Hyun Lee, som kärar ner sig i den blott artonåriga skoltösen Y, spelad av Tae Yeon Kim. J är gift och träffar Y i smyg. Deras intensiva erotiska förhållande får en alltmer sadomasochistisk prägel och situationen kompliceras när Y:s bror upptäcker "affären".

Jang, vars film bygger på en roman av Jung-Il Chang, använder sig flitigt av dokumentära scener där skådespelarna talar till oss åskådare om våndan de känner inför de öppet erotiska scener de medverkar i. Vi får inte se någon penetrering men annars är kameran så närgången den kan bli. Och visst gökar väl Lee och Kim på riktigt? Kims gnyenden ljöd över en knäpptyst, generad biopublik. Efter ett tag blev det hela mest komiskt och filmens överenergiska spankingnummer fick fler än undertecknad att bryta ut i skratt. Fortfarande är det här med sex på film vädligt känsligt. Sjöman, Oshima och Sun-Woo Jang har försökt att spränga gränser men än tycks vi ha lång väg kvar att gå. Eller måste sexscener på bio alltid vara så förbannat pinsamt?

söndag, december 11, 2005

FANTASM


Richard Bruce, Australien 1976
Video Classics

Fantasm är en något udda mjukporr-produktion gjord för den australiska marknaden men delvis inspelad i Los Angeles. Filmen är uppdelad i tio små avsnitt och illustrerar "professor" Jungendt A Freuds (smaka på namnet gott folk!) patienters undertryckta fantasier. "Professorn", som poppar upp mellan varje episod och talar till oss stackare i publiken, är komplett med tysk brytning, brillorna på nästippen, liten löjlig fluga på sned, och refererar till Freud (den riktige alltså) som "doktor Sigmund".

Episod ett, "Beauty Parloor", tilldrar sig i en frisersalong. En kvinna behandlas av tre män och får bland annat trosorna uppklippta och sitt sköte rakat. "Card Game" kallas episod nummer två och bjuder på ett parti klädpoker med legenden Bill Margold kikandes fram bakom spelkorten. I episod tre, "Wearing the Pants", börjar vår lilla film perversa till sig en aning. Gretchen Gayle spelar en uttråkad hemmafru som står vid sitt fönster och smeker sig själv. Plötsligt upptäcker hon en man, spelad av torre kontoristtypen Con Covert, som helt fräckt står i trädgården och snor hennes underkläder från tvättstrecket. Rediga hemmafrun hinner ifatt tjuven och nyper honom i örat. Aja baja! Hon tar in honom i köket där han får smaka piskan (!) som hon har förvarad med andra sexleksaker i kökslådan. Men det är inte nog med detta. Kärringen spänner på sig en dildo och rövknullar den stackars trostjyven. Men allt visar sig – tack & lov - vara en dröm. Dock påpekar "professor Freud", medan han spänner blicken i oss, att denna fantasi alls icke är ovanlig och har sin grund i att hemmafrun vill bli befriad från sina förpliktelser.

I fjärde snutten, "Nightmare Alley", vill "professorn" även hålla liv i den unkna myten att kvinnan innerst inne drömmer om att bli våldtagen. Vi får se hur lilla goa blue movie-favoriten Rene Bond blir våldtagen av en bister negerboxare (spelad av Al Williams). Han binder fast henne i ringen och tar henne bakifrån. Rene verkar inte lida av behandlingen och man kan inte annat än ryta "usch & fy" åt en film som spär på dessa fördomar om kvinnans vilja till underkastelse. Episod fem, "The Girls", presenterar storbystade superstaren Uschi Digart, från bland annat Russ Meyer-epos, i bastun tillsammans med Mara Lutra. Lesbiskt på dagordningen, alltså! I sexiga avsnitt sex, "Fruit Sallad", får vi avnjuta en asiatisk brutta (spelad av Maria Weston) som sitter vid poolkanten och suger på en banan. Ur poolen hoppar plötsligt, om inte "skräcken från svarta lagunen" så bra nära, mr John "Biggus Dickus" Holmes! Extrem close up på Långe Johns legendariska zombiekuk. Han mosar en persika över kinakattan och de geggar med lite ananas också. Holmes sprayar grädde över brudens bröst och slickar henne ren. Rejält upptända av lekarna hoppar de ner i vattnet och börjar ett simulerat knull. Jag blev sugen på ... fruktkompott!

Sjunde episoden, "Mothers Darling", tilldrar sig under amerikanska inbördeskriget (!) och en ung soldat, spelad av bögige Gene Allan Poe, kommer hem till sin lilla mor. Morsan spelas av ökända Candy Samples (i rollistan presenterad under namnet Mary Gavin). Mamma Samples exponerar sina jättebomber för sonen som blir stenkåt där han sitter i badkaret och kramar sin gula gummianka. Så rider mamma sin pojk i badet - plask! plask! plask! - och i bakgrunden hörs en vemodig kvinnostämma nynna "Riders in the Sky". Avsnitt åtta, "Black Velvet", bjuder på striptease av negressen Shayne. Hon plockar av sig plagg efter plagg inför tre liderliga karlar med gapande munnar. "After School" kallas nionde och festligaste episoden. Förvuxna skoltösen Sue Doloria måste vara alla små snuskgubbars dröm: iklädd extremt kortkort kjol leker hon retsamt med flätorna som hänger & dinglar över saftiga megameloner vilka hotar att spräcka den tunna blusen. Hela tiden snaskar hon vulgärt på ett tuggummi och kåtar upp sin gamle magister (spelad av Al Wood) så det immar på hans glasögon. Abbas "When I Kissed the Teacher" hade varit perfekt musikbakgrund men istället får vi lyssna på knepig porrfilmsmuzak som inte är så tokig den heller. När lilla stygga Doloria börjar leka med sina kolossala behag blir det för mycket för våran magister som rasar ihop (död?) över katedern. Tionde och sista episoden leder in oss till det mest förbjudna. "Blood Orgy" mixar sex med religion. Kinky superstar Serena förnedras på ett altare av en massa satanister i svarta kåpor. Men det hinner aldrig bli riktigt farligt förräns "professor" Freud är på plats igen och avrundar filmen genom att snacka tyska fullt ut.

Fantasm är en äkta liten kurio. Man blir knappast kåt av den här filmen men på ett jävligt gott humör. Filmens australiensiske regissör, Richard Franklin (som i förtexterna kallas Bruce i efternamn), har även gjort mainstreamfilm i Hollywood (Psycho II, etc.). Franklin fick på personlig inbjudan av Alfred Hitchcock, som han haft som gästföreläsare på USC, närvara vid inspelningen av dennes spionthriller Topaz. Jag undrar vad den gamle häxmästaren tyckt om Fantasm?

En uppföljare, Fantasm Comes Again, spelades in året därpå. Producenten Anthony I Ginnane var densamme men nu sköttes regin av Colin Eggleston.

AMANDA BY NIGHT


Robert McCallum, USA 1980
Videorama


Här har vi en frän kriminalare laddad med sex & våld. Amanda By Night är kanske den allra bästa porn noiren någonsin och garanterat en av de bästa p-våfflor som överhuvudtaget spelats in. Veronica Hart briljerar i huvudrollen som lyxhoran Amanda Heather. När flickor i hennes stall hittas mördade tvingas hon samarbeta med polisen för att finna de skyldiga. Under handlingens gång blir hon dock förälskad i mordutredaren Ambrose Hart (spelad av kompetente Robert ”Bolla” Kerman, en man även flitigt verksam i italienska kannibalfilmer).

Regissören Gary Graver gjorde under pseudonymen "Robert McCallum" flera av de allra bästa porrfilmerna. Han behärskade allt från farser till mer komplexa historier. ABN måste nog ses som höjdpunkten i hans karriär. Ändå blev den utan porroscar, även om den förstås var nominerad vid 1981 års gala. Däremot erövrade Amanda sex av porrfilmkritikernas priser - bland annat Bästa Film, Bästa Kvinnliga Huvudroll (Hart), och Bästa Kvinnliga Biroll (Lisa De Leeuw). McCallum - en gång i tiden Orson Welles fotograf - vann regipriset. Och Amanda har verkligen allt - intressanta karaktärer, skumma miljöer, thrillerspänning, och förstås rikligt med sex. Tio sexscener. Precis lagom långa så man inte ska sitta där och glömma intrigen. Dessutom ett ganska milt S&M-avsnitt där Samantha Fox och Lisa De Leeuw förnedrar en manlig kund i läderhuva. Men den svenska censuren valde istället att klippa bort tjugofyra sekunder "död kvinna på säng".

Alla inblandade i filmen är i fin form. På skurksidan är veteranerna Jamie Gillis (som sadistiske sutenören Friday) och Frank Hollawell (som "Mr Big") sådär härligt slippriga som bara de kan vara. Hollawell är identisk med karaktärsaktören John Alderman (f.1933-d.1987) som medverkade i flera vanliga TV-serier och filmer men mest förekom i mjukare sexfilm. För sina hårdare p-rullar fann han det dock säkrast att byta namn, även om han aldrig deltog i några sexaktiviteter. Ron Jeremy finns också med i rollistan som en lömsk snut och Lisa De Leeuw (f.1958-d.1993) gör en av sin karriärs bästa roller som Beth, en av Amandas flickor.

Amanda By Night hade svensk premiär (1982.03.18) på Woodstock i Stockholm. En fristående fortsättning spelades in av Jack Remy 1987 och var betitlad Nätterna med Amanda (Amanda By Night 2). Som kuriosa kan nämnas att hemma i Sverige fanns en tid ett rockband som kallade sig för Amanda By Night.