VINDINGEVALS

Åke Falck, Sverige 1968
TV

1968 var ett hektiskt år i författaren Artur Lundkvists liv. Han valdes till ledamot av Svenska Akademien men fick också bittert erfara hur farligt snett det kan gå när ens litterära förlagor hamnar i händerna på porrbusar. Lundkvists bägge mustiga romaner Vindingevals och Komedi i Hägerskog (författade 1956 respektive 1959) blev på vita duken skamlöst förvandlade till erotiska pekoral. Med några månaders mellanrum hade filmerna premiär och slaktades av en rasande enig kritikerkår. Vindingevals producerades av Tore Sjöberg på Minerva film och Komedi i Hägerskog av Omegas Lennart Berns - två ökända bilhandlartyper inom svensk sensationsfilm. Jag har missat Ulf Brunnbergs nakenövningar i Hägerskog (regi:Torgny Anderberg) men sett desto mer av den virvlande kåtvalsen i Vindinge (regi:Åke Falck). Faktum är att Vindingevals är en av mina favvorullar och jag kan nog aldrig se mig mätt på Keve Hjelm och hans pilska gäng vilse i de jugoslaviska markerna (eftersom det regnade så förbaskat i Ängelholm förflyttades inspelningen till trakterna några mil utanför Zagreb!).

Jag befann mig mitt i den tidiga tonåren då jag första gången såg Vindingevals på TV och kunde förstås lätt identifiera mig med dramats alla sexuellt nyfikna småkillar. Ty här finns gott om scener som ångar av tillbakahållen lusta, som den när en predikantkvinna blir förförd samtidigt som hon stönar att det är mot hennes tro. Mac Ahlbergs kamera flackar fram och tillbaka över blottade, mjölkvita lår och styva bröstvårtor. Det finns ta mig tusan inte en bildvinkel som är för sökt för att Ahlberg och regissör Falck ska låta bli att leta upp den. Man drar sig inte ens för närmast groteska närbilder på uppspärrade pojkögon som betraktar ett älskande par i ett stall. En önskefilm för sexhungriga pubbeungar och en ökenfilm för svårflirtade kritiker.

Artur Lundkvist (f.1906-d.1991) ägnade sig gärna åt sexualromantik i sina tidiga dikter, inte minst i debutsamlingen Glöd (1928). Han var även en radikal kulturkritiker och tillsammans med Suzanne Ostens mamma kom han 1950 ut med Erotiken i filmen. Surrealismen låg Lundkvist varmt om hjärtat och hans Bunuel-bok från 1967 tillhör de bättre verken som finns att tillgå om denne store filmkonstnär.

Åke Falck (f.1925-d.1974) var knappast någon Bunuels jämlike men absolut inte ointressant som regissör. Hans lysande Dagerman-filmatisering Bröllopsbesvär (1964) lovordades när den kom och därför var förväntningarna höga när det skulle bli film även av Vindingevals. Men om det gick vägen med Dagerman så gick det fullständigt åt skogen med Lundkvist. Författaren själv fick ett spel och dundrade i pressen att Falck måste vara sjuk i huvudet som missat precis allting av värde i boken. Falck å sin sida menade att kritikerna lustmördat filmen och att Lundkvist fegt tog deras parti. Själv tycker jag Vindingevals är ett intressant misslyckande. Här finns spännande ögonblick (och nu menar jag inte enbart de pornografiska) men tyvärr inget sammanhang. Man kastas hänsynslöst mellan väckelsemöten och fylla på dansbanan och hinner inte få grepp om någon av rollkaraktärerna. Romanen däremot är ett mindre mästerverk - en både vackert vemodig och robust skildring av Lundkvist skånska hembygd under 1920-talet.

Mycket känt folk irrar omkring i Falcks jugoslaviska version av Vindinge. Keve Hjelm dominerar i vanlig ordning och gestaltar den vittbereste machomannen "Australiensaren". Ingen film utan att gamle Keve super sig full och här blir han riktigt odräglig och piskar den stackars tattarflickan Elvira (spelad av Diana Kjaer). Sexbomben Kjaer är i toppform och en av höjdpunkterna är onekligen när hon visar fittan för en massa småglin som står helt hänförda med gapande munnar. "Skolmössan" (spelad av Peter Thelin) heter en av de tuffare grabbarna men när han närmar sig Elvira får han en rejäl taskspark och kameran gottar sig länge åt den stackars killens smärtkramper. Men Thelin fick tydligen inte nog utan dök upp ett par år senare i ännu en Tore Sjöberg-produktion, Jorden runt med Fanny Hill.

Georg Rydeberg sitter mest och mumlar förvirrat i rollen som handelsman Håkansson och göteborgske vänsterikonen Kent Andersson är rent parodisk som taktäckaren som enligt byns pigor är utrustad med "världens längsta". I en scen pissar Kent på ett tak och i en annan gökar han med pigan Ida (Anne-Lise Myhrvold) medan sonen Sune (Stefan Feierbach, Åke i TV:s Kråkguldet) tittar på och runkar i smyg. I en annan onaniscen ligger Pernilla Wahlgrens pappa Hans (i rollen som frustrerad mjölnare) och gör handräckningar under täcket. Keve Hjelm och Gio Petré (hon Palme-hataren) har en het scen ihop, det är Petré som föreställer den liderliga predikantdamen. Lena Olins brorsa Mats blir förförd i en kyrka av Diana Kjaer, en scen som JO-anmäldes av en stockholmare som ville veta om inte könsumgänge i vår herres lokaler utgjorde brott mot trosfriden. Erik Hell är den av aktörerna som gör bäst ifrån sig. Han gestaltar tattaren Kron (Elviras pappa) och har ett par rörande ögonblick. I periferin skymtar Per Oscarsson och Naima Wifstrand, och Uffe Brunnberg nämns i eftertexterna men jag kunde inte finna honom. Musiken är trollsk på äkta Georg Riedel-vis och faktiskt det bästa med denna konstiga film.

Vindingevals hade svensk premiär (1968.09.25) på China (Stockholm), Cosmorama (Göteborg) och Röda Kvarn (Örebro). Sedan dess har den gått på TV ett antal gånger men jag tror aldrig den funnits utgiven på video. Är det inte dags för ett DVD-släpp?

-

Bilden från seriesam.com

-