BIZARRE STYLES

Carter Stevens, USA 1980
Alpha Blue Archives

I min hemstad Göteborg heter syndens näste 2:a långgatan där små pittoreska butiker trängs sida vid sida med sjaskiga porrbiografer och stripphak. Emellanåt stormas dessa förlustelseställen av mycket unga och arga feminister som är beredda att ta till vilka medel som helst i sitt korståg mot porren. Förskrämda självbefläckare tvingas fly hals över huvud medan luttrade klubbägare viftar lite med brandslangen för att skingra uppretade ungdomar innan polis tillkallas. Enligt p-motståndarna förnedras kvinnan inne i dessa lokaler och visst förekommer det strippor och privatposering, men över hälften av filmerna som förevisas är av bögkaraktär och många av männen som går hit gör det för att knyta homosexuella kontakter. Emellanåt hamnar porridkarna själva i luven på varann och brukar då företrädesvis attackera varandras lokaler med k-pistsalvor eller molotovcocktails. Själv runkar jag mitt huvud i vrede och suckar djupt över hur illa sexualiteten mår i vårt kyliga samhällsklimat.

New York är förstås alltid störst, värst och sunkigast. Åtminstone var det så förr. Deras motsvarighet till Göteborgs lilla porrstreeta heter 42:a gatan på Times Square. Jag var där den heta fotbollsommaren 1994 och blev, förutom hotad till livet av en jättelik neger, förvånad över att Travis Bickle tydligen parkerat taxin för gott. Alla filmintresserade minns förstås hur Bickle (i Robert de Niros nerviga gestalt) löpte galen bland horor och hallickar i just dessa kvarter och när Martin Scorsese spelade in sitt mästerverk Taxi Driver (1976) gjorde verkligen 42:a gatan skäl för sitt läskiga rykte. Men när lilla jag äntligen kom dit hade man putsat upp fasaden och bortsett från den där rasande negern så kändes det lika fredligt som ett besök i Astrid Lindgrens Bullerbyn.

Av alla skumma porrbolag så hade nog New York-baserade Avon det mest skamfilade ryktet. Deras filmer slog värstingrekord när det gällde att presentera förbjuden sex och myndigheterna jagade dem med blåslampa. Shaun Costello, Phil Prince och Carter Stevens hette tre av Avons mest degenererade regissörer. Costello har på senare år berättat att det var den ökända maffiafamiljen Gambino som backade upp flera av Avons stora succéer, typ koprofiliklassikern Waterpower (1977). Phil Prince gjorde minst lika kontroversiella filmer - eller vad sägs om titlar som Oriental techniques of pain and pleasure (1982) och Dr Bizarro (1983)? Garanterat inget för faster Beda i Burträsk. Prince sitter dessutom inne på tjugufem år för dråp på en kollega i porrbranschen. Vad Carter Stevens har för sig idag har jag ingen aning om och det är kanske lika bra det.

Stevens - en liten, satt och slafsig herre - uppträdde gärna själv framför kameran, något han hade gemensamt med både Costello och Prince. Stevens var även en hejare på märkliga alias av vilka C O Slavenovitch och Peter Sutinov torde höra till de festligare. De filmer jag hittills sett av Stevens är förstås sådär sjaskigt billiga som bara äkta Avon-produktioner kunde vara. Och det var på 42:a gatans snuskbiografer man kunde slinka in och avnjuta dessa alster en gång för länge sedan. Då Travis Bickle fortfarande körde taxi i New York.

Minns ni förresten mordet på den tioårige Bobby? Till min fasa kommer jag ihåg hur jag läste i tidningen om att hans sadistiske styvfar haft en massa Carter Stevens-videos i sin bisarra porrsamling. Jag är dock fortfarande av den bestämda uppfattningen att dessa filmer inte gör någon till sexualsadist. Men ett redan sargat pyske (som Bobbys styvfar) kan förstås få näring av den perverterade sex som en Carter Stevens-rulle innehåller.

I Bizarre Styles bjuds åskådaren på mycket pisk och piss. Men trots att självaste Annie Sprinkle medverkar är det Honey Stevens som har hand om urinavdelningen den här gången. I en plågsamt utdragen scen förolämpar och piskar hon en stackars transvestit (han spelas av någon som i rollistan blott presenteras som "slaven Ed"). Stevens sneglar uttråkat mot kameran medan Ed först slickar hennes fitta och sedan hennes fötter. Som avslutning sätter sig Stevens över Eds ansikte och pissar. Han dricker och slickar sig om munnen. Jag famlar efter spypåsen. Annie Sprinkle har sex med nån gammal grånad överste (spelad av Sydney Brownstreet) och dennes son (Peter Rings). Rings fistar Annie som i en annan scen kör lesbiskt med bland annat Vanessa del Rio. Den lövtunna intrigen kretsar kring ett modehus där temperamentsfyllda latinan Vanessa basar.

Porrstjärnornas catwalk är rätt kul men annars går det hela på trött rutin. Sju sexscener av både normal och mindre normal karaktär. Gräsligaste avsnittet är när en blond tjej med enormt hårsvall binds fast vid ett kors av en slipprig herre. Tortyren i denna scen känns besvärande äkta. Georgia (som flickan kallas) spelas av Sue Williams som talar med brittisk accent och är någon jag inte sett i porrfilm varken förr eller senare. Inlevelsen är dock kuslig då hon skriker rätt in i kameran och ber att få slippa mer bestraffning. Men hennes härskare lyssnar inte och sätter klämmor i bröstvårtorna och piskar henne över hela kroppen. Musikbakgrunden är suggestiv med sina Jarre-synthar och Carter Stevens har både regisserat (under pseudonymen D Byrd) och plåtat (under pseudonymen Rod Dorkman). Knepigt nog nämns toppmodellen Veruschka (som medverkat i filmer som Antonionis Blowup) i rollistan men jag kunde inte upptäcka henne.

Alternativ titel:The Fashion Show.