Karl Teodors erotiska filmer

fredag, juli 24, 2009

Ny blogg

Den här bloggen har nu fått en fortsättning på adressen:

http://porrkultur.blogspot.com

-

onsdag, oktober 29, 2008

PIANISTEN


(originaltitel:LA PIANISTE)
Michael Haneke, Frankrike/Österrike 2001
Sandrew Metronome

ÄNTLIGEN! Årets Nobelpristagare i litteratur är utsedd och denna gång föll valet på en fransman som väl ingen utom möjligen Jan Guillou har hört talas om. Men vem i helskotta utanför den snobbkulturella parnassen känner till alla dessa smala, mer eller mindre obegripliga författare som dyker upp år efter år (dramatikern Dario Fo var ett lysande undantag)? 2004 års vinnare hette Elfriede Jelinek och var en mystisk dam som härstammade från det ännu mystiskare landet Österrike. Av henne finns väl typ tre romaner översatta till svenska. Men hennes skoningslösa kritik av konsumtionssamhället och olydiga inställning till makten väckte onekligen mina sympatier så lagom till prisutdelningen för fyra år sedan passade jag på att se Michael Hanekes film Pianisten som ju bygger på Jelineks roman Pianolärarinnan (1983).

Handlingen i Pianisten kretsar kring en medelålders, aningen störd pianolärarinna vid konservatoriet i Wien (ett Wien där alla snackar franska eftersom filmen befolkas av franska skådisar). Erika - som vår trivsamma hjältinna heter - bor hemma hos sin gamla morsa och de sover till och med i samma bädd. Onekligen lite Norman Bates-vibbar! På fritiden ränner den ytligt sett så strikta Erika runt på porrklubbar och sitter där i mörkret och förlustar sig framför så kallade peep shows. Hon smyger även omkring på drive in-biografer och fluktar in de kopulerande paren i bilarna. Som om inte detta är nog har Erika en otäck förkärlek att skära sig själv på kroppen. Inga trevliga scener om man säger som så. Till slut blir dock även vår stackars pianolärarinna förälskad. Walter heter föremålet för hennes kärlekslåga och han är en ung musikstuderande som när han inte övar skalor tacklar runt i hockeyrinken. Snart blir det en annan sorts övningar för den oerfarne Walter och det hela tar förstås en ände med förskräckelse. Erika är ju när allt kommer omkring en inte helt vanlig tant.

Regissör Michael Haneke är precis som Elfriede Jelinek österrikare. Av hans övriga produktion har jag sett Bennys video (1992), Funny games (1997, som nyligen släppts även i en Hollywoodversion regisserad av Haneke själv), och Dolt hot (Caché, 2005). Och jag vet ingen som får mig på så dåligt humör som Haneke. Han har en fantastisk förmåga att få fram det värsta ur sina karaktärer. Efter att ha sett en Haneke-film är man baske mig i behov av en dusch för att bli av med allt obehag. Pianisten är verkligen inget undantag.

Haneke är samtidigt en sataniskt skicklig regissör och omger sig med verkligt begåvade skådespelare. I Pianisten briljerar två av fransk films yppersta aktriser - Annie Girardot som modern och Isabelle Huppert som Erika. Men vad är det Haneke vill säga med sina nattsvarta filmer? Att människan innerst inne är en ond varelse? Även Jelinek lär ha en pessimistisk grundsyn. Tror inte jag köper deras nattsvarta bild av tillvaron.

Pianisten är så långt ifrån en "må bra"-rulle man kan komma. Vill man bli riktigt deprimerad kan man gott och väl hyra filmen. Är man redan nere kanske man till och med blir på lite bättre humör av att se hur urbota trist filmens huvudpersoner har det. Vad beträffar det erotiska är här inte mycket att hämta. Rätt realistiska sexscener mellan Erika och hennes unge student (spelad av Benoit Magimel) men deras bökande är verkligen inte av det eggande slaget. På peep showen får man sig till livs en dos äkta hårdporr. Ovanligt i en mainstreamfilm. Men inte heller detta väcker några lustkänslor hos undertecknad. Nu ska påpekas att jag verkligen inte är någon vän av utslätade sirapsfilmer från Hollywood, men Haneke är f ö r mycket åt det andra hållet. Någon jäkla ljusglimt kan han väl ändå bjuda på.

Pianisten gick upp på våra svenska biodukar den tolfte april 2002.

-

Etiketter:

måndag, september 15, 2008

KÄRLEKENS SPRÅK 2000


Anders Lennberg, Sverige 2004
SF Video

Ur led är tiden. När mysgubbarnas mysgubbe Arne Weise gick ut i pressen för ett antal år sedan och tyckte att julen var skit så är det något som är snett. Allvarligt snett. Inte blev det bättre av att gamle Arne i samma veva dessutom dök upp i en porrfilm! Sedan dess känns ingeting heligt längre och varken julskinkan eller pepparkakorna smakar som dom ska.

Arne Weise i hårdporr? Nja, kanske inte riktigt - men nästan! I legendariske skräpproducenten Inge Ivarsons Kärlekens språk 2000 dyker linslusen Arne upp i en kort scen och hans välbekanta stämma hörs sedan filmen igenom som speakerröst. Och nu talar vi inte om Mitt i naturen! Denna moderna upplaga av Kärlekens språk är om möjligt ännu fånigare än den gamla som spelades in redan 1969. Men inte lika charmig. Ett frigjort 60-tal utan AIDS präglade den första rullen. Nu sitter vi surt med facit i hand och frågar oss: vart tog ni vägen ack så ljuva 60/70-tal?

Kvar från första filmen, som regisserades av framlidne Torgny "konservburkarnas Antonioni" Wickman, är sextanten Majbritt Bergström Wahlan (någon som hörde hennes intressanta sommar-program på radioapparaten i somras?) och skådespelerskan Kim Anderzon. "Rederietstjärnorna" Anderzon och Bert Åke Varg (Varg on Viagra) sexar men tack&lov utanför bild. En massa snygga ungdomar sexar också. En grabb lär ut det här med onani och runkar sig till utlösning i närbild. Men hallå! Kunde inte kidsen fått ha den här s k "sexupplysningsfilmen" i fred? Då hade det kanske kunnat blivit bra. Men med dessa fåniga TV-ansikten som poppar upp titt som tätt och vräker ur sig plattityder blir det hela ganska outhärdligt. För att inte tala om hysteriska Regina Lund som både deltar i filmens töntiga spelscener och hafsiga och slafsiga porrscener.

För i helvete - släng ut tokiga Regina, farbror Arne (TV-gubbe - bliv vid ditt juleljus!), tant Kim och Rederiet-Gustav! Låt storyn kretsa kring ungdomarna och ta upp sexlivets mysterier på ett seriöst men ändå sexigt vis! Skulle det vara så himla svårt? Nu känns filmen som ett evighetslångt, konstlat coolt såpaavsnitt. Men vad hade jag egentligen väntat mig av Inge Ivarson? "Svensk porrfilms Bert Karlsson" har nog aldrig tjänat några ädlare syften än att fylla den egna plånboken.

Kärlekens språk 2000 (urpremiär 2004.04.02) fick bara begränsad biografdistribution. Kanske inte så svårt att förstå varför . . .

-

Etiketter:

lördag, augusti 09, 2008

69


(originaltitel:RANDY, THE ELECTRIC LADY)
Phillip Schuman, USA 1979
Maxs

Sanningen om Desiree Cousteau hette en pseudodokumentär som väl berättade allt annat än sanningen om den docksöta aktrisen som var en av det sena 70-talets ledande porrdrottningar. Vem var hon egentligen? Lever hon fortfarande och hur mycket trovärdighet ligger det i ryktena som säger att hon hamnade på mentalsjukhus? Och är hon verkligen dotter till den världsberömde oceanografen och dokumentärfilmaren Jacques-Yves Cousteau eller var detta påstådda släktskap enbart ett pr-trick för att öka försäljningen av Dessan-våfflor? Hjälp mig - jag söker verkligen efter sanningen om Desiree Cousteau, min ungdoms porrhjältinna!

Högt aktade Scandinavian Film&Video-recensenten Hans Sidén fick värsta råballen av den här fantasieggande Cousteau-rullen som av någon anledning aldrig kom upp på den svenska biorepertoaren utan endast fanns tillgänglig på video under titeln 69. Sidén strödde ut fyra stjärnor och var fullkomligt hänförd över Dessan som han beskrev som "obeskrivligt gullig i rollen som det övererotiska offret för Aunt Pegs djävulskt utstuderade och välluststimulerande sextortyr". Låter som grövsta S&M-rullen men det är det inte alls - 69 är en riktigt kul liten skräckparodi där Juliet "Aunt Peg" Anderson är i toppform som den galna vetenskapskvinnan Dr Pandreck. Stackars Randy (Cousteau) hamnar på Dr Pandrecks mystiska sexinstitut där flera flickor har dukat under för den vansinniga doktorns experiment.

Dr Pandrecks mission går ut på att finna den fria, orgasmiska kvinnan. -Fullständig, kvinnlig orgasm ska kunna uppnås utan män! dundrar doktorn med tysk brytning och man misstänker att det hela är tänkt som en mycket stygg satir över Grupp 8-feminister. Varje skräckfilmsdoktor av klass brukar omge sig med bisarra medhjälpare och Fräulein Pandreck är förstås inget undantag. Vid sin sida har hon den vanställde Frank (enstein?) , som spelas av Cyrus James, och den stollige Dr Crass (Harold Steinfarfel). I ett parodiskt S&M-avsnitt slickar Frank sin härskarinnas stövlar medan hon leker med ett piskskaft i hans anus. Men annars är alltså den här filmen befriad från stötande scener och bjuder istället på rätt så smakfull sex, inte minst mellan de för mig okända huvudrollsinnehavarna Roger Frazer och Monica Sands.

Frazer och Sands föreställer de mer normala läkarna Dr Harrison och Dr Tully som anländer till institutet för att demonstrera preparatet "Orgasmin". Men de inser omgående att något ruttet pågår inom institutets väggar och tillsammans med tösstackaren Randy beslutar de sig för att bekämpa den vansinniga Dr Pandreck. Men Pandreck ger sig inte i första taget och slåss med näbbar och klor för att ta patent på "Orgasmin" - detta kemiska pass till Nirvana!

69 bjuder som den svenska titeln antyder på mycket sug och slick. Monica Sands är helt enorm på att suga kuk och det är förvånansvärt att hon inte blev en större stjärna på porrhimlen. Monica och Dessan svarar för filmens erotiska behållning medan Aunt Peg sin vana trogen är mer rolig än upphetsande. I filmens mest flippade scen skymtar även blivande porrdrottningen Jesie St James (Talk dirty to me, etc...). Jesie medverkar som en av Dr Pandrecks försökskaniner och tillsammans med Randy utsätts hon för ett experiment som ska mäta deras sekretionsnivå. För att få igång damerna tvingas de kolla på en massa gamla loops där det idkas samlag så det står härliga till. Eggande att se hur särskilt Dessan försöker verka oberörd men bara blir kåtare och kåtare av all sexaktivitet hon tvingas bevittna under experimentets gång. Till slut är hon helt fnattig av åtrå! Synd bara att sexscenerna - hela femton stycken - är för korta, men å andra sidan är spelscenerna såpass välgjorda att man förstår att regissören Phillip Schuman haft fullt sjå att försöka få till en någotsånär jämvikt mellan handling och sexaction.

Legendariska filmexploatören Ann Perry (kvinnan bakom hårdporriga cowboyfilmen Sweet Savage (1979) har distribuerat 69 och anser att den bör tilltala kvinnor. Men det vet jag faktiskt inte riktigt. Även om den präktige Dr Harrison i en scen faktiskt tar ett pro-feministiskt ställningstagande. När några av institutets tjejer vill veta vad doktorn anser om pornografi svarar han följande (till smeksam bakgrundsmusik): - Jag blir inte upphetsad av porr eftersom kvinnan där är ett objekt - ingen man kan relatera till. Wow - såna här repliker hör man inte ofta i porrfilmer! Men rabiata feminister skådar förstås igenom Dr Harrisons insmickrande snack och vanliga kvinnor i publiken blir nog illa till mods av barska Aunt Pegs många groteska sexexperiment, även om de flesta tack&lov sker utanför bild. 69 hör nog trots allt bäst hemma i den unkna porrklubbsmiljö där jag första gången beskådade den, bland bolmande och runkande gubbs mellan 16 och 96. Inte menat som något dåligt betyg. Tvärtom. Men en varning så att inte någon glad filur får för sig att spela upp den här filmen för sin flickvän eller hustru.

Att filmen har en satirisk udd beror med största sannolikhet på att välkände författaren Terry Southern (f.1924-d.1995) faktiskt har levererat originalidén. Southern slog igenom mot slutet av 50-talet med Candy som var en modern parodi på Voltaires Candide. Han skrev boken tillsammans med Mason Hoffenberg under pseudonymen Maxwell Kenton. Mitt i revoltens 1968 blev Candy film (regi:Christian Marquand) med en internationell rollbesättning som toppades av svenskan Ewa Aulin. Tio år senare blev Candy renodlad porrfilm, The erotic adventures of Candy, i regi av Gail Palmer och med blonda sexbomben Carol Connors i titelrollen. Southern har även samarbetat på de oscarsnominerade manuskripten till klassiker som Stanley Kubricks Dr Strangelove(1964) och Dennis Hoppers Easy Rider(1969). Hur i helskotta han blev involverad i porrbranschen vet jag tyvärr ingenting om. Och regissör Phillip Schuman (f.1953-d.1994) är för mig en okänd herre men lär förutom 69 ha gjort lite TV-jobb och en "kvinnor-bakom-galler-musikal" betitlad Jailbird rock (1988). Ett extra plus i 69 är annars musiken - inte minst ledmotivet "I want to be your toy" som så sexigt framförs av Nancy West.

-

Etiketter:

lördag, juni 28, 2008

FULLT ÖS!


(originaltitel:POSER)
Nic Cramer, USA 1999
Maxs

Det var en gång en liten pojke som hette Niclas Crammer. Redan som nittonåring skrev han filmrecensioner, inte minst pornografiska sådana, i numer kultförklarade bladet Scandinavian Film & Video. Vad jag minns ledde han även en kurs där han skulle lära oss odågor till läsare hur man lyckas i filmbranschen utan att anstränga sig alltför mycket. På den här tiden hade helt säkert den gode Niclas högtflygande planer på att göra karriär i Hollywood. Spela in film med de största grabbarna och skönaste damerna i drömfabriken. Pola med Arnold och Bruce och vänslas med Madonna och Michelle Pfeiffer. Men ödet ville annorlunda. Visst skulle Niclas Crammer nå framgång och pengar men inte riktigt på det viset han tänkt sig . . .

Ungefär samtidigt som Niclas satt och plitade ner sina mustiga porrecensioner så började en liten tös i Örnsköldsvik skolan. Tänk om fröken och klasskamraterna kunnat ana att denna näpna flickunge om några år skulle bli en av Pornotopias ledande porraktriser. Ligga framför kameran och råknulla i stenhårda p-rullar regisserade av - just det - Niclas Crammer! Crammer nådde alltså sitt Hollywood om än inte den mer ansedda delen av filmhuvudstaden. Och nog fick han jobba med de allra största pojkarna - men nu snackar vi inte längre om såna som Mel Gibson utan snarare om monstruöst välutrustade tjurar typ Ron Jeremy. Men tro inte att Nic Cramer (som han amerikaniserat sitt namn till) sådär hux flux hamnade i porrindustrin. Vägen dit var lång och snårig. Förutom journalistiken pysslade han en tid med att vara roadie åt mytomspunna punkikonerna KSMB och regisserade även rockvideos med bland annat Stockholms negrer, en grupp bildad ur resterna av gamla KSMB. Cramer lär även haft ihop det med allas våran sångfågel Carola men nu ska vi verkligen inte hamna in på Svensk Damtidnings domäner utan bara lugnt konstatera att Cramer hade massa erfarenhet av showbiz innan han slog igenom som p-filmare. Och den lilla jäntan från Örnsköldsvik? Linda Thorén heter hon och debuterade i snuskbranschen som artonåring. Senare fick hon eget produktionsbolag och i filmen Fullt ös! (låter som titeln på en gammal knytnävsfilm med Trinity-grabbarna!) förenas dessa bägge porrexporter.

Pinsamt nog måste erkännas att jag har dålig koll på Nic Cramers filmproduktion. Några av hans vrålsuccéer har kul titlar i stil med A clockwork orgy och Apocalypse climax men jag har bara fluktat in enstaka scener ur dessa rullar. Därför haltar mitt helhetsintryck av Cramers eventuella storhet som filmskapare. Är han verkligen en talang av samma dignitet som forna tiders p-auteurer som Anthony Spinelli eller ens i närheten av dagens få begåvade regissörer som Antonio Passolini? Fullt ös! gör mig tveksam på den punkten. Visst, den nominerades till tre erotiska oscars men det säger nog mest om hur illa ställt det är med dagens porrfilmsbransch. Åtminstone om man ser till det kvalitativa. Fullt ös! är nämligen ruskigt mekanisk och de sex oinspirerade sexscenerna gjorde inget djupare intryck bakom min gylf. Lilla blonda Thorénskan dyker upp först i femte knullavsnittet och tillhör tyvärr den skara porraktriser som skrikit sig vägen fram till stjärnstatus. Jag har oerhört svårt för dessa tillgjorda ylanden och det kan inte ha varit lätt för Lindas betäckare Brian Surewood och Ian Daniels att hålla masken under inspelningen. Fan, tösabiten spräcker ju trumhinnor i sin iver att låta mer än självaste Tracy Lords! Till rullens förtjänster hör dock att den är inspelad på film och att veterantjuren Randy Spears (i huvudrollen) har en ganska så relaxad framtoning. Lite samma glimt i ögonvrån som John Leslie eller Harry Reems. Men fan vad hes Randy är! Jag gissar på för mycket tobak och eldvatten.

Randy Spears i all ära men man ser knappast en porrfilm för dess manlige titelpersons skull. Är sexet så trist som här är det snudd på katastrof och då hjälper det föga att regissören ståtar med namnet Nic Cramer. Handlingen? Jo, det fanns en sådan och det gick ut på att en skojare vid namn McCoy (Spears) tog över en känd flickfotografs identitet och på detta vis fick han förstås knulla hur mycket han ville, den lyckosten! Inledningsvis medverkar förresten Nic Cramer själv (i rollistan kallas han "Nic Cream"), men han behåller kläderna på.

Fullt ös! är producerad av Anthony Spinellis gamla bolag Plum Productions och Spinellis chefsfotograf Jack Remy har hållit i kameran. Av såpass begåvat porrfolk kunde man begärt mer men filmen ger i alla fall en inblick i Nic och Lindas erotiska filmkarriärer. Dessa våra blågula hjältar som sprider den svenska synden över världen!

-

Etiketter: ,

tisdag, maj 27, 2008

AMADEUS MOZART


Joe D´Amato, Italien 1995
Bestseller AB (Sin X)

God vänner! Föreställ er en gigantisk slottssal. Till tonerna av Mozarts odödliga musik utövas ett helt sanslöst gruppsex. Och deltagarna är inte precis vilka som helst: vid en närmare titt ser man att det är Tarzan & Jane som ömt omslingrade hänger uppe i takkronan. Jane har munnen full av Tarzans lian och nere på matsalsbordet hoppar en tjattrande, pilsk liten Cheetah upp å ner. På bordet knästår även den väldige moren i Venedig - Othello - och rövknullar sin läckra hustru Desdemona. Ack, vad det daskas och stånkas och snabbt som fan är den fräcke chimpansen där och trycker in en banan i arslet på Othello.

Pukor och trumpeter! Självaste Robin Hood gör stilig entré och hans trånsjuka jungfru Marian får snart fullt upp av Sherwood-balle. En annan som låter sig väl smaka är Monika Lewinsky vars tunga spelar över president Clintons dick. Bill skrockar förnöjt och puffar på sin cigarr. Hans blick söker sig lystet åt Herkules håll. Muskulöse Herkules som just är i färd med att betäcka tolv fruntimmer samitidgt - de´du, Clinton! Kuken ränner från mun till mun och fitta till fitta. Klafs, smask och vrål och vad nu? En häst gnäggar till! Lugn, det är bara kejsar Caligula som försöker få till det med sin fyrbente vän. Och Hamlet har lyckats med konststycket att pressa snoppen genom döskallen Yoricks gap. Hans käresta Ofelia tittar svartsjukt på medan kåtsaften dryper längs hennes lår. På en filt ligger sköna Maja utsträckt och fladdrar förföriskt med ögonfransarna. Helt näck, förstås. Hon betraktas av Goya som med penslen i hand och kuken i vädret drägglar bakom sitt staffli. Samtidigt som Mozart vid pianot sitter med peruken käckt på sne. En utsvulten hovdam har begravt sitt ansikte över vårt musikaliska underbarns kön och glufsar!

Nu tror ni kanske att undertecknad blivit spritt språngande galen? Ingen större fara, jag försöker bara sätta mig in i den italienske skräpfilmaren Joe D´Amatos psyke. D´Amato (f.1936-d.1999) hade tydligen som sin mission att rota i så många historiska personers sexliv som möjligt. De kändisar jag inledningsvis hade fräckheten att placera i en ormgrop är bara några av all de celebriteter som den oerhört produktive D´Amato skändat i olika p-biografier. Förbaskat synd Hin Håle dök upp och plockade med sig vår kultregissör på färden. Vad porrbranschen verkligen lider brist på är kreativa galningar som Aristide Massaccesi (som var D´Amatos riktiga namn). Synd bara hans skapartalang inte riktigt räckte till . . .

D´Amato var en veteran inom den italienska filmindustrin och började sin bana som fotograf redan på 1950-talet. Regissörskarriären drog igång under tidigt 1970-tal och D´Amato spottade ut spaghettiwesterns, rysare och lättare porralster. Med tiden gav han sig även på den hårdare pornografin och det var nånstans här som vurmandet för världshistorien och dess gestalter började. Han hade också pippi på att dölja sig bakom helsjuka p-alias: Sarah Asproom, Anna Bergman(!), Dan Slonisko och Chang Lee Sun är bara några namn i högen. Men bakom dem alla dolde sig alltså samme gamle klåpare. D´Amato ligger nog bra till för en plats bland filmhistoriens uslaste regissörer. Och han gjorde det mesta själv från manus till foto och regi.

Nu får vi verkligen ta det här med D´Amatos historiekunskaper med en rejäl nypa salt. Att Wolfgang Amadeus Mozart (f.1756-d.1791) var en liderlig sälle är nog så sant. Att han var oppositionell och retade både hov och kyrka är heller inga hemligheter. Men enligt D´Amato gick det så långt att Mozart dömdes till döden genom hängning! Visst går det konspirationsteorier att någon (kanske värste konkurrenten Salieri?) lät förgifta vårt musikgeni, men den troliga dödsorsaken var hjärtinfarkt orsakad av reumatisk feber. Och dömd till döden blev förvisso Mozart aldrig. Inte heller tror jag varken han eller Salieri knullade så intensivt som hos D´Amato. För hur skulle då all denna fantastiska musik hunnit skapas? I filmen blir förstås alla kvinnor som galna så fort Mozart sätter sig ned och klinkar. Lite i stil med fäbodjäntans horn ur den svenska p-kalkonen. Bara det att den filmen nästan var ett mästerverk jämfört med Amadeus Mozart.

D´Amato staplar trött samlagsscen på samlagsscen. Dubbningen är fasansfull med sina oinspirerade italienska flämt och kåtläten. Musikbakgrunden (av någon Robert Schulze) fruktansvärt entonig och skulle fått Mozart att rotera i sin grav. "Agerandet" borde helst förbigås med tystnad. Grobianen Backey Jakic är rena skämtet som Mozart och Honolulu-födde Valentino (heter egentligen Ankah Valentino Fikiri) är inte precis någon höjdare som Salieri. Tyska porrdrottningen Kelly "35-24-34" Trump (riktigt namn:Nicole Trippelschritt) känns kanske inte helt rätt hon heller i sammanhanget, för att inte tala om välutrustade negern Sean Michaels. Hallå - Sean Michaels vid österrikiska hovet!? Bara peruker och kostymer håller någotsånär skaplig klass. Blir man kåt, då? Knappast. Visst är en del av flickorna fräscha men knullandet så mekaniskt att man snabbt tappar intresset. Och, sorry alla kvinnliga tittare, Jakic och Valentino är verkligen inte mycket att vila ögonen på.

För inte så himla längesedan gick en uppsättning av Amadeus på Stockholms stadsteater. Sven Ahlström gjorde huvudrollen mot Richard Wolffs Salieri. Andra kända Mozart-tolkare genom åren är Philip Zandén (på teaterscenen 1981) och Tom Hulce i Milos Formans succéfilm från 1984. Bästa skildringen av Mozarts liv är nog annars Slavo Luthers Glöm Mozart (1985) med utmärkte Max Tidof som den mytomspunne ton- och påsättaren. En nog så frivol version med fräcka nakenscener. Se den istället och glöm Joe D´Amatos sömniga hårdporris. D´Amato hade verkligen goda idéer men saknade talang och resurser att genomföra dem på ett hyfsat sätt.

Hans sista filmiska gåva till mänskligheten hette förresten Sperma spende och släpptes på marknaden 2003.

-

Etiketter:

onsdag, mars 26, 2008

HIN HÅLES HETA BRUDAR

(originaltitel:HEAVENLY DESIRE)
Jaacov Jaacovi, USA 1979
Diamond Video

Någonsin drömt om att se en pornoversion av Himlen kan vänta? Jaså, inte det?! Nåja, här är den i vart fall och filmen tilldrar sig inledningsvis i 1870-talets vilda västern. Efter ett bordellbesök blir den stilige Ralph the Kid (spelad av Johnny Harden som här går under en annan pseudonym, Gene Carrier) ihjälskjuten av slemmige Horsebreath Harry (Michael O´Leary). De bägge hororna Rosebud (Serena) och Mary Lou (Seka) råkar hamna mitt i skottstriden och faller även de offer för Harrys kulor. Handlingen tar ett raskt skutt framåt och vi befinner oss plötsligt på en kyrkogård i slutet på 1970-talet. Hin Håle (helfestligt gestaltad av färgade superstjärnan Johnny Keyes) anländer i sin vräkiga Cadillac Brougham. Han lovar att plocka upp Rosebud och Mary Lou ur deras gravar och ge dem lift till Hookers Heaven om de bara först återvänder till sin gamla bordell - nu en flickskola! - och kåtar upp de pryda eleverna så att dessa snarast möjligt förlorar sina mödomar. Om Rosebud och Mary Lou misslyckas med sitt uppdrag riskerar de att som straff hamna uppe bland molnen tillsammans med Pat Boone och i all evighet amen vara tvungna att spela harpa och nynna Amazing Grace. Ett öde värre än..ehh..döden! Läget kompliceras ytterligare av att Ralph the Kids sonson Tom (Johnny Harden gör även denna roll) dyker upp på skolan. Han är den enda mänskliga varelse som har förmågan att kunna se de osynliga vålnadena Rosebud och Mary Lou. Men med lite magi lyckas missionen tillslut och våra hjältinnor kan nöjda fara till luderhimlen tillsammans med Den Onde.

Hin Håles heta brudar är ett rätt trivsamt snusklustspel. Inte direkt någon klassiker men den har sin naiva charm och intrigen är rätt kul med sina drag av gamla Thorne Smith-komedier. Det övernaturliga är ju också ett populärt tema inom den pornografiska genren och andra lyckade försök jag gärna rekommenderar är Djävulen i miss Jones-serien (i synnerhet dess första del som regisserades 1972 av Gerard Damiano); Roberta Findlays Det härliga sexlivet (Angel on fire, 1974) och Alberta Ferros Oskulder, finns dom? (For the love of pleasure, 1979). Sexet i Hin Håle är dock sådär. Rätt grova och närgågna scener som bäst passar urkåta snuskgubbar i regnrock.

Trots ett gästspel av legenden Jamie Gillis bjuds det inte på några S&M-nummer. Ja, herr Gillis är märkligt nedtonad. Sjuk? Han föreställer hyresvärden Harold och i en scen skämtas det om Gillis kinky image. Harold presenterar sin nya sekreterare och en av sorority-töserna säger sarkastiskt: - Vad blev det av den andra? Tröttnade hon på repen och kedjorna? Gillis garvar - nästan generat - och knullar sedan helt gentlemannamässigt två brudar. Man gnuggar sig i ögonen och tror inte att detta kan vara sant! Kanske finns filmen i en hårdare och lömskare version där han får utlopp för sina brutala lustar? Nu blir istället Johnny Keyes den stora behållningen i rollen som Djävulen. Sällan eller aldrig har vi väl sett Hin Håle utspökad i rosa hallickkläder! Dialogen är dessutom härligt spetsig emellanåt: - Är du Djävulen, du har ju inga horn! utbrister Rosebud vid första mötet med herr Satan. - Horn? smilar Hin Håle. Horn har ju för fan varit ute sedan Exorcisten!

Johnny Keyes var sin tids Sean Michaels. Den svarte mannen som verkligen lever upp till myten om en jättebig penis. Men till skillnad från Michaels kan Keyes även agera en smula. Han gjorde sig bemärkt första gången i Mitchell-brödernas Bakom lustans gröna dörr (Behind the green door, 1972) där han iförd vita trikåbrallor (med blottade genitaler) knullade Marilyn Chambers inför en hänförd publik. En annan uppmärksammad Keyes-roll var den som boxare, något han också varit i verkliga livet, i The resurrection of Eve (1973), även denna i regi av Jim och Art Mitchell och med vrålsexiga Chambers som moatjé.

Platinablonda Seka och rödhåriga Serena är inga större aktriser men åtminstone den senare har en bitchig utstrålning som jag gärna faller pladask för. Då har jag lite svårare för Sekas svala Marilyn Monroe-look. Är man riktigt uppmärksam kan man även upptäcka bystdrottningen Lisa De Leeuw (f.1958-d.1993) i en liten roll som en av sorority-systrarna och detta måste vara ett av hennes allra första framträdanden på blåa duken. De Leeuw var en av branschens mest hetlevrade aktriser - ett rödflammande dynamitpaket med meloner som säkert fick bröstälskaren Russ Meyer att tappa andan!

Serena fistfuckande två näpna sorority-jänter är väl det mest olydiga i den här filmen. Ett annat originellt inslag skildrar ett "popcornknull" och allt avslutas med det obligatoriska gruppsexet där alla njuter av varandra i sann demokratisk 70-talsanda. Att mikrofoner hänger och dinglar fullt synligt är bara en del av filmens gammaldags charm. Regissör Jaacov Jaacovi (eller Jourdan Alexander som han visst heter på riktigt) har även gjort brutala Taxi girls (1979) där Jamie Gillis mer kommer till sin rätt i en hårdför scen råknullandes Serena (de var ett par även i verkligheten). Men Serena är flickan inte ens Gargantuas kuk biter på så henne tämjer inte Jamie i första taget! Jaacovi är dessutom mannen bakom den smått sadistiska filmsviten om Little Orphan Dusty och hans senaste porralster är daterat till 1994 - From China with love med Rebecca Wild och TT Boy. För övrigt kan nämnas att musiken till Hin Håles heta brudar är ljuvligt smörig och både komponerad och framförd av någon som kallar sig Ron Shy.

Scandinavian Film och Video var på sitt strängaste humör och gav den här rullen bottenbetyg medan porrprofessor Robert H Rimmer i sin pornografiska bibel var mer förstående och tyckte det var en festlig film och han dreglade särskilt över en "svartvit" sekvens med Johnny Keyes och Serena. Allt som allt hela elva sexscener och svenska premiären ägde rum under stoj och glam (1980.11.24) på Fenix i Stockholm.

-

Etiketter: