SHORTBUS

John Cameron Mitchell, USA 2006
Triangelfilm

En film där en frustrerad sexterapeut får ett spel till tonerna av Nationalteaterns gamla proggdänga Kolla, kolla (ni vet den där "Haddelätten dä dä umpapa") kan inte vara helt fel. I synnerhet inte som miljön är en mysig liten sexklubb i hjärtat av New York. Snacka om kontraster! Tyvärr är inte independentregissören John Cameron Mitchells nya film Shortbus lika kul hela tiden men överlag är det en varm och nästan lite söt och rörande film som är väl värd att se.

Shortbus har främst blivit omskriven för sina autentiska samlagsscener och visst känns det fortfarande lite skämmigt att sitta i en biosalong och titta på folk som pippar på riktigt. Inledningsvis brakar det på rätt ordentligt med växelklippning mellan ett råknull och en akrobatisk herre som suger sig själv, något porrgiganten Ron Jeremy utfört med betydligt större raffinemang i ett antal filmer. Märkligaste scenen är en bögtrekant där de inblandade gnolar på amerikanska nationalsången. Bush kanske sätter sin Jack Daniels i vrångstrupen men vi andra garvar nog mest. Men det är ändå inte gökerierna som är grejen med den här filmen. Hela atmosfären doftar flower power och "om alla knullar med alla så får ju alla knulla med någon"-attityd. - Som på 60-talet fast utan hopp, säger en av karaktärerna lite uppgivet. Men jag vet inte det. Om det är något Shortbus förmedlar så är det hopp om en mänskligare och mer avspänd tillvaro. Mitchell har i mina ögon gjort ett rätt viktigt sexualpolitiskt inlägg med den här filmen. Och det är som ett sådant Shortbus fungerar. Annars finns här förstås en del övrigt att önska. Inte så konstigt eftersom skådespelarna huvudsakligen är amatörer och manuset improviserats fram.

I handlingens centrum hittar vi sexrådivaren Sophia (spelad av Sook-Yin Lee) som filmen igenom kämpar febrilt för att äntligen få uppnå orgasm. Hon söker sig till klubben Shortbus som befolkas av ett persongalleri som hämtat ur Andy Warhols mytomspunna fabrik. Befriande är här att Mitchell törs kika bortom den heterosexuella normen för vad som anses passande att visa upp på film. Här finns sålunda bögar, S&M-folk och åldringar - alla på jakt efter sex, kärlek och ömhet.

Tanken slog mig att Mitchell och hans frigjorda ensemble kanske borde slå sig på att göra renodlad porrfilm som ett alternativ till en alltmer cynisk och motbjudande sexindustri. Men det skulle kanske i längden inte vara så kul för kreativiteten. Avslutningsvis vill jag pusha för filmens soundtrack som är en skön mix av Yo La Tengo, Hidden Cameras och The Ark (de sistnämnda framför förstås Nationalteaterncovern).

I JULENS TECKEN

Mike Beck, Sverige 2005
Maxs

Om gamle Åsa Nisse-regissören Ragnar Frisk har någon motsvarighet i dagens svenska filmindustri så torde det nog vara Mike Beck. Bakom den tuffa pseudonymen döljer sig Michael Beckman - mannen som en gång i tiden basade över den skandalomsusade svenska upplagan av p-blaskan Hustler. I likhet med porrkollegerna SEO och Niclas Crammer började Beckman som skribent på småfåniga Scandinavian Film&Video, tidningen som var ett måste för alla oss videofrälsta på 80-talet och vars gamla nötta nummer jag ofta återvänder till när jag känner för en liten nostalgitripp. Från att ha regisserat och medverkat i lågbudgetkuriositeter som The Resurrection of Michael Myers (1987) och Elaka Rune och Sune (2000) har nu Beckman avancerat till vårt blågula rikes kanske bäste porrfilmare. Nåja, konkurrensen vad beträffar kvalitet är ju inte särskilt stor inom den här branschen och man tycker det är helt fantastiskt om filmerna åtminstone erbjuder någon form av intrig och dialog. Sådant brukar emellanåt skymta i Beck-produktioner vars svagsinta humor håller allra lägsta Åsa Nisse-klass. Med den skillnaden att istället för gamla folkkära aktörer som John Elfström och Julia Caesar så är det nu porrmodeller typ sexiga Nicole Berg och biffige Samson Biceps som irrar omkring och drattar på ändan. Enligt omslagstexten har I julens tecken inte bara titeln gemensamt med de danska gladporrfilmerna och det är ju heller ingen felaktig jämförelse, men nog var väl Ole Söltofts bravader på det glada 70-talet något festligare?

Julbord, dans krig granen och en massa smetig tomtemuzak är förstås obligatoriska ingredienser i den här filmen. Bara ett gästuppträdande av Arne Weise saknas, men han dök ju å andra sidan upp i Inge Ivarsons Kärlekens språk häromåret. Skäggiga tomtar som grymtar "ho-ho-ho" medan de får kukarna avsugna är vad som gör de här jullekarna strängt förbjudna för tindrande barnaögon, men porrandet är ganska monotont och alla juliga sånger gör att jag har svårt att hålla stånd. Kommer på mig själv med att sitta och nynna på "bjällerklang" istället för att göra vad man oftast brukar göra framför den här sortens film. Men här finns ett par gyllene ögonblick som säkert kan kåta upp den mest svårflirtade åskådare och till och med få Benjamin Syrsa att rodna. Jag tänker då på supersexiga, färgade lucian Kiran som stånkar och gnyr övertygande i ett våldsamt samlag med Tyson-kopian Samson Biceps. Samson visar också prov på oväntad musikalitet då han sjunger "staffan stalledräng" samtidigt som han tar Kiran bakifrån. Kiran håller sig krampaktigt i sänggaveln och nynnar med så gott det går. En annan sexig uppenbarelse är rödhåriga Alexandra Larima som suger på och snackar med sin pojkväns stake på ett mycket eggande vis. Hon är helt klart väldigt fräck i mun!

Handlingen, i den mån man kan tala om någon sådan, tilldrar sig på motell Bävergrytan dit ostfabrikanten Torvald Flens (spelad av Åke Gustafsson) med sällskap dragit sig tillbaka för att fira jul. Förvecklingar uppstår när lömska maffiatorpeder och våldsbenägna polisstyrkor anländer till motellet. Men våldsamheterna - precis som sexaktiviteterna - skildras med glimten i ögat. Åke Gustafsson - den lille mannen med den sorgmodiga uppsynen - hade faktiskt kunnat platsa i en riktig Åsa Nisse-film. Gustafsson dyker upp i var och varannan Beck-rulle när det behövs en liten krumelur i marginalen, och han är förstås som klippt och skuren i rollen som fabrikör Flens. Naturligtvis får den till åren komne Gustafsson aldrig till det med någon läcker tjej - fast den här gången tappar han i alla fall kläderna under ett rån. Delar av skådespelartruppen snackar danska och det bidrar förstås till att man kommer i gemytlig "teckenfilmstämning" och hade Ole Söltoft bara levat skulle nog Beck stoppat in honom i en liten cameoroll. Mot slutet dyker Beck upp själv som en Persbrandt-inspirerad snut och hans kollega spelas av en annan svensk porrveteran, nämligen Erik Fischer. Allt som allt sju sexscener (mest fantasifull är en lesbisk snutt med en brud inslagen i julklappspapper) och dvd:n innehåller även inspelningsreportage samt trailers för andra odödliga Beck-klassiker som Frestelsens hus, Musbilen och Ridskolan 3.

ANNAS SYNDIGA SEXLIV

(originaltitel:ANNA OBSESSED)
Martin & Martin, USA 1977
Alpha Blue Archives

Vi befinner oss mitt i en typisk amerikansk villaförort. Hemma hos mr & mrs Carson sprakar brasan idylliskt i vardagsrummet. Dave Carson (spelad av John Leslie) sitter lojt tillbakalutad i finsoffan och mår som en kung. Vid hans fötter ligger hustrun Anna (spelad av Constance Money) och suger sin make intensivt. Vårt sexande medelklasspar märker dock inte att de är iakttagna. Ute regnar och åskar det men en maskerad, svartklädd person trotsar ovädret. Med näsan tryckt mot makarna Carsons fönster fluktar smygtittaren in Dave & Annas alltmer ohämmade sexlek. Efter en stunds kikande avlägsnar sig främlingen och vad vi just bevittnat är den kittlande upptakten på klassikern Annas syndiga sexliv.

Annas syndiga sexliv är en supercool, erotisk thriller som ångar av en hotfull, mystisk och erotisk stämning. Vem är den skumma, svartklädda figuren som dyker upp titt som tätt under handlingens gång? Vad har han/hon egentligen att skaffa med dramats huvudpersoner? Annars är filmen lite som en "porrens Scener ur ett äktenskap". Makarna Carson har problem. Anna når bara orgasm på egen hand och omättlige Dave förlustar sig med andra - bland annat sätter han på sin paranta sekreterare (spelad av Suzanne McBain). Så möter Anna fotografen Maggie (spelad av undersköna brunetten Annette Haven) och de inleder ett lesbiskt förhållande. Tillsammans med Maggie kan Anna äntligen klimaxa igen. Men det är Dave hon fortfarande älskar och hon vill nu använda Maggie som en extra krydda i samlivet med maken. Så varför inte anordna en trekant?

Jag ska inte avslöja slutet ifall ni någon gång får tillfälle att se den här filmen. Slutscenerna är minst sagt chockerande och jag är väl inte helt på det klara med vad som egentligen händer. Men det har att göra med den skumma parallellhandlingen där en radioröst berättar om gräsliga våldtäkter och mord begågna i Long Island-området. Mystiska drömsekvenser visar hur Anna utsätts för sadistiskt våld. Men det hela är så raffinerat utfört att scenerna faktiskt blir mer erotiska än frånstötande. I en sämre regissörs händer hade det säkert bara blivit plumpt. Hela filmen rör sig i ett gränsland mellan dröm och verklighet och de medverkande uppträder som om de smakat valium till frukost. Musikbakgrunden består av en soft, relaxad och sensuell jazz som bidrar till att också vi i publiken vaggas in i ett nästan hypnotiskt tillstånd. Gruppen som komponerat musiken kallar sig The Avengers.

Vem som döljer sig bakom regissörspseudonymen Martin & Martin är en gåta. Men visuellt begåvad är han. Det lär finnas en skådespelare som lystrar till det aningen märkliga namnet Martin Martin och kanske är det samme person som regisserat den här våfflan? Filmen är också en raritet eftersom det är en av de få skinflicks som Constance Money medverkade i. Flickan som började på toppen med huvudrollen i Radley Metzger-klassikern Tänk på saken, Misty Beethoven (The opening of Misty Beethoven, 1975). Hon gjorde bara ett par filmer till innan hon fann det bäst att dra sig tillbaka för gott. Rykten säger att hon numer jobbar inom fraktflyg-branschen i Alaska. Susan Jensen (som hon egentligen heter) var en ok aktris men blev nog populär mest tack vare sin naturliga "girl next door-charm". I Beethoven spelade hon mot fruktade Jamie Gillis. Han nämns även i förtexterna på Annas syndiga sexliv men har ingen scen mot Constance. Gillis poppar bara upp ett kort ögonblick tillsammans med Suzanne McBain. Gillis är förhållandevis tam i den här filmen men när det gått för honom smetar han in McBains ansikte med sagge och passar förstås på att ge henne ett par örfilar.

Tio sexscener allt som allt. Svenska censuren klippte bort en minut och tio sekunders scen med sadistisk sexdröm (Anna hotas med pistol). I Sverige distribuerades filmen av Hem-Video (HomeVideoErotica) men spana efter den oklippta Alpha Blue-utgåvan. Annas syndiga sexliv fick sin svenska biopremiär (1981.04.29) på biografen Hollywood i Stockholm.