Nejdå, bloggen är inte nedlagd. Men ibland måste även Karl Teodor Svensson ta en liten paus från den erotiska filmens värld.

Nästa uppdatering kommer om någon vecka.

WATERPOWER

Shaun Costello, USA 1975
Alpha Blue Archives

Inledningsvis är den här kopiösa odågan till film försedd med en liten olycksbådande varningstext som talar om för oss tittare att allt bygger på verkliga händelser. För att riktigt göra oss oroliga får vi veta att det som skildras i filmen kan hända överallt och drabba vem som helst. Fan, att man inte ens kan känna sig säker hemma i videofåtöljen...

I Waterpower gör Jamie Gillis förmodligen sin sjukaste rolltolkning någonsin. Vilket sannerligen inte säger lite. Karriären är förvisso inte över än och sextitre år fyllda är den gamle p-marodören fullt sysselsatt med att spela in så kallade scatvideos och är även påtänkt för titelrollen i Philip Marshaks planerade film om Dracula-skådespelaren Bela Lugosi.

Waterpower är den bittra historien om en man kallad Burt. Enstöring i New York-djungeln. Vi misstänker att Burt mycket väl kan vara en svårt störd Vietnam-veteran. Inte så lite påminner han om Robert De Niros rollgestalt Travis i Taxi Driver (1976). Och precis som Travis hörs Burts mumlande stämma som voiceover filmen igenom. Vi anar tidigt att katastrofen närmar sig och i febriga närbilder ger Gillis, i rollen som Burt, ångesten ett svettigt ansikte. Man riktigt känner Burts sargade själ bakom det plågade minspelet. I likhet med Travis har även Burt en mission. Travis ville rensa det stora, ruttna äpplet på slödder. Hallickar och mafiosos föll offer för hans kulor. Även om jag inte försvarar Travis har jag lättare för hans åtaganden. Burt vill också rensa New York, men - håll i er nu - genom att ge för honom misshagliga kvinnor tvångslavemang!

Waterpower är en skitfilm i flera avseenden och Burt är allt en ynklig liten misogynist som delar upp den kvinnliga populationen i antingen horor eller madonnor. Vi får nog även räkna manusförfattaren Arthur Dietrich, regissören Shaun Costello, och huvudrollsinnehavaren Gillis till skaran av män med riktigt taskig kvinnosyn.

Tyvärr måste jag tillstå att Waterpower är en av de mest välgjorda p-våfflor jag skådat. Hemskt att sitta och säga att en film med så dassigt innehåll är bra. Men det är den ju! Samma som med Deer Hunter. Synen på Vietnamkriget var riktigt unken men likväl var Michael Ciminos film välgjord och skådespelarna ypperliga. Waterpower påminner i formen om 70-talets TV-deckare (Kojak, exempelvis). Snutar som sitter och käkar hamburgare medan de krasst diskuterar sitt senaste fall. Kamerajobbet är proffsigt med gryniga, närmast dokumentära bilder över ett slitet New York. Vad som höjer filmen ytterligare ett snäpp är att Costello fläskar på med ett soundtrack som inte är av denna världen. Dels en bisarrt "ploppande" synth (Jean Michel Jarre on speed!) och dels Bernard Herrmans skrämmande stråkar ur Djävulens Blodsband och även några toner från Taxi Driver (Herrmanns sista filmscore).

Sexet är förstås stinkande och svårt att överhuvudtaget bevittna. I den amerikanska videoutgåvan är det mer av hot och misshandel (bland annat tvingas ett av Burts offer att suga på en pistolpipa) medan den svensktextade versionen (jo, den fanns faktiskt utgiven på video här hemma!) frossar i de närgångna avföringsscener som den amerikanska censuren tydligen klippte bort. Gräsligaste avsnittet skildrar när Burt våldgästar två lesbiska tonårssystrar (spelade av enbenta porrdrottningen Long Jeanne Silver och Susaye London). Han släpar ut dem i badrummet, binder fast dem och utsätter de båda näpna skoltöserna för sin djävulska lavemangbehandling. Burt smetar ner systrarna med avföring och avslutar akten med att pissa på dem. Jag hoppas åtminstone avföringen är fejkad (choklad?) men det vete katten.

Rollistan innehåller förvånansvärt många väletablerade porrstjärnor. Man tycker att även dessa skulle hållit sig för goda för att medverka i ett sådant här skumt sammanhang. High Society-redaktören Gloria Leonard gör ett kort inhopp som bordellmamma, Eric Edwards är en av hennes sjuka kunder och den person som inviger Burt i toasexets mysterier, Marlene Willoughby och Sharon Mitchell är horor i tant Glorias stall, och CJ Laing (som ser ut som en oglamourös och sliten syrra till Barbra Streisand) är den kvinnliga snuten som kommer Burt på spåren.

I förtexterna står självaste Gerard Damiano nämnd som filmens regissör. Fel, fel, fel! Den illistige Shaun Costello räknade ut att Waterpower skulle bli mer kommersiellt gångbar om regissören var ett väletablerat porrnamn. Så man köpte helt enkelt loss rättigheterna till att få använda Damianos namn i reklamen. I trailern vrålar sålunda speakern att detta är en film som bara Gerard Damiano kunnat göra. Vilket ju inte är helt sant. Ej heller tror jag filmen är inspelad 1975 som ofta angivits. Den är allt för starkt Taxi Driver-influerad och Scorseses mästerverk släpptes först 1976. Så Costellos film borde i rimlighetens namn vara gjord efteråt.

Hur som helst, om det gick att bortse från innehållet, så är Waterpower en av de bästa och mest nervkittlande sexthrillers som gjorts. Med allt som allt sju sexscener. Varav en del med normalt gökande, som mellan poliskvinnan CJ Laing och hennes manlige kollega, spelad av John Buco. Men en film som mesta tiden gottar sig i övergreppsscener kommer jag aldrig att kunna rekommendera. Så spola skiten!

Mot slutet av filmen fryses bilden av Gillis desperata ansikte. Epilogen låter oss veta att i USA begicks 13,468 våldtäkter det senaste året. Endast 2,354 lyckades man lösa. Herrmanns ödesmusik tonar ut. The End. Men en sak har åtminstone jag klart för mig: det är inte filmer som dessa som föder våldtäktsmän. Möjligen kan de inspirera redan snedvridna psyken. Men filmen är en spegelbild av världen och inte tvärtom. Upplagt för efterföljande debatt?

Alternativ titel: THE ENEMA BANDIT.

ZORROS EROTISKA ÄVENTYR

(THE EROTIC ADVENTURES OF ZORRO)
Col. Robert Freeman, USA/Västtyskland/Frankrike 1971
FilmNet

För ungefär sex år sedan hade jag förmånen att mingla på Something Weird 2000-partyt på biografen Draken (Göteborg). Föreningen Ny Film anordnade en skräck- och mjuksexfestival och huvudgäst var ingen mindre än "The Mighty Monarch of Exploitation Cinema" himself - David F Friedman.

Friedman är nu över åttio år gammal och har befunnit sig i den mer ljusskygga delen av filmindustrin sedan 1940-talet. Han väckte sensation i staterna då han redigerade Ingmar Bergman-klassikern Sommaren med Monika och i en omklippt version lanserade den som p-rullen Monika - The Story of a Bad Girl. Demonregissör Bergman lär ha fått ett vredesutbrott och man försökte stämma Friedman och dennes anhang. Efter drösvis av "nudistrullar" ville den påhittige Friedman dock göra någonting annat. Tillsammans med regissören Herschell G Lewis producerade han den första "splatterskräckisen" Blood Feast (1963). Den skulle följas av minst lika bisarra Two Thousand Maniacs (1964). De bägge skojarna Friedman & Lewis blev sedan ovänner och gick skilda vägar men har nu på ålderns höst återförenats och gjort en uppföljare till Blood Feast.

Friedmans gamla filmsynder har på senare år, mycket tack vare f d Dead Kennedys-managern Mike Vraney på videobolaget Something Weird, stigit rejält i kultvärde. Men filmerna är egentligen ganska tråkiga. Det roliga är alla rövarhistorier kring hur de skapades och med vilken sanslös fräckhet de lanserades. Oftast är det tillräckligt att se själva trailern till filmerna. Som förspel under festivalen i Göteborg visades massor av Friedman-trailers och tre-fyra minuters glimtar ur dessa filmer brukar rymma det göttigaste.

Det var en märkbart åldrad filmlegend som gick och strosade i Drakens foajé. En man den seriösa GBG Filmfestival förmodligen inte skulle velat ta i med tång. Enligt Patrik Lager, som står bakom föreningen Ny Film, var den gamle filmräven ganska jobbig att ha att göra med. Han satt mest och drog negervitsar och bögskämt hela tiden. Lager tyckte att Friedman verkade vara en tvättäkta redneck-nasse. Själv morsade jag bara som hastigast på Den Store, som förresten var rätt liten till växten, så jag vet inte hur hög sanningshalt det ligger i påståendena. Friedman var dock väldigt underhållande då han före varje visning berättade om sitt händelserika liv. Inklusive att han bara skämdes för en enda film - Ilsa She Wolf of the SS (titeln säger väl allt?). Och det är onekligen lite märkligt att en jude som Friedman kan göra en film som slår mynt av koncentrationslägrens lidanden. Annars brukar Friedman-rullarna vara gjorda med glimten i ögat. Mer skojiga än ruskiga. Något som inte minst gäller hans porrfilmer, som tillhör de bästa och mest smakfulla i genren.

Ingen har nog betytt så mycket för den amerikanska porrfilmsindustrin som Col. Friedman, och hans eleganta framtoning av southern gentleman gav branschen åtminstone det sken av respektabilitet den var i behov av. Redan 1971 blev han president för Adult Film Association of America (AFAA) och han blev omvald hela fyra gånger innan han nådde den allra heligaste positionen som Chairman of the Board. På alla stygga rykten om maffians inflytande över porrindustrin svarar Friedman klart och koncist: - Alla i branschen här i USA är anklagade för att vara mafiosos och mördare. FBI var i flera år övertygade om att jag var Chicago-maffians frontfigur inom porrindustrin. Det var jag inte.

Hmm, jag tyckte nog allt att det låg en liten aura av Sopranos över Friedman. Men nu ska vi inte vara såna, utan koncentrera oss på Zorros Erotiska Äventyr som är ett av hans mer påkostade porralster. Franska och tyska producenter sköt till med två tredjedelar av pengarna (totalt gick Zorros amorösa eskapader på 75 000 dollar). Inspelningen ägde rum på filmmogulen David O Selznicks tomt där också westernklassikern Duell i Solen spelats in. Efter läckra förtexter i bilderboksutsmyckning börjar filmen med att en speakerröst förkunnar att marknadsplatsen Avila Street (Los Angeles) alltid varit platsen för olika sorters bondfångare. Efter några snabba vyer över Avila-streetan anno 1971 färdas vi tillbaka i tiden för Zorros bravader omkring hundrafemti år tidigare. För mig okände Douglas Frey gör titelrollen som en bisexuell och demaskerad ryttare. Farbror Friedman, som även regisserat under pseudonym, bjuder frikostigt på tuttar, arslen, och fittor men bara simulerat kopulerande. Filmen lär dock finnas i en porrigare utgåva, men själv har jag snällt fått hålla till godo med FilmNets softade version.

Vi får vara med om piskning, fotmasturbation och lite lesbiskt. Även vilda fäktbataljer mellan Zorro och skurken Esteban (spelad av skräpfilmsveteranen John Alderman). Mest utflippad är Friedmans gamle polare Bob Cresse i rollen som den brutale sergeanten Felipio Latio. Cresse (f.1936-d.1998) drev ett konkurrerande filmbolag och tävlade ofta med Friedman om vem som kunde göra de värsta rullarna. Friedman själv har en liten cameoroll som en soldat som skrämmer några mexikanskor med en läskig orm. En rätt otäck sadistisk ton gör tyvärr att de dåliga skämten fastnar i halsen.

Personligen föredrar jag Friedmans hårdporrfilmer, till exempel den självironiska Star 90 (Matinee Idol, 1984). Dessa är våldsbefriade och faktiskt riktigt roliga emellanåt. Men själv gillade inte Friedman att pyssla med den grövre porren. Han tillhörde den gamla skolan som hade som regel att inte visa allt. Vad han tycker om dagens urvattnade porrindustri är inte svårt att räkna ut. Förresten, den där festivalkvällen vann jag ett mycket fint pris på Friedmans lotteri: en spypåse som jag ännu inte haft mage att bruka...


Zorros Erotiska Äventyr gick upp i omgångar på gamla anrika p-biografen London i Stockholm 1973 & 1974.