Karl Teodors erotiska filmer

lördag, april 29, 2006

PIGGA PILSKA PEGGY


(AUNT PEG)
Wes Brown, USA 1980
Walthers Video (Midnight Video)

Första filmen i den rätt tradiga Aunt Peg-serien. Juliet Anderson återfinns här i sin paradroll som liderliga porrfilmsproducenten miss Peggy Norton. Inledningsvis får vi se henne i studion under inspelningen av en scen med bland annat John "Horse Dick" Holmes. Big John sätter rutinmässigt på en tjej och gör bara detta enda lilla gästuppträdande innan han försvinner ur handlingen. Samtidigt i kulisserna knullar allas vår favoritmoster med en av sina manliga assistenter, spelad av evigt flinande superhingsten Mike Horner, som till hennes besvikelse sprutar alldeles för tidigt.

För att vara en Anthony Spinelli-flick (han har regisserat under sin "Wes Brown"-pseudonym) är det en förvånansvärt handlingsfattig film. Mest en serie mekaniska sexavsnitt till ackompanjemang av anonym varuhusmusak. Pilska Peggys enorma sexaptit gör att hon inte ens kan hålla fingrarna borta från sin svåger, spelad av korpulente Michael Morrison, och hon har som finalnummer även ett lesbiskt möte med lilla systerdottern Sheila i baksätet på en limousin (i förarsätet sitter en kvinnlig privatchaffis och smeker sig själv samtidigt som hon krampaktigt sköter ratten). Nästan konstigt att sexualiteten kan framstå så kylig och totalt känslobefriad som här. Moster Peg skriker och ylar ut sina (fejkade?) orgasmer men det känns ändå inte mer äkta än en sämre tecknad löpande band-produkt. Ja, karaktärerna i den här filmen har mer gemensamt med cartoon-figurer än med levande människor av kött och blod.

Så visst är det märkligt att maestro Spinelli (f.1927-d.2000) släppt ifrån sig en sådan här oengagerad produktion. Spinelli (eller Sam Weston som han egentligen hette, en man med förflutet i "riktiga" Hollywood, och bror till välkände komediaktören Jack Weston) var annars mest känd för att bemöda sig mer om intrigen i sina filmer än själva knullandet. Endast Jamie Gillis förmår gjuta lite liv i den här rullen under sitt korta gästspel som den temperamentsfulle italienske demonregissören Franco Fettucini. Med sin överdrivna accent och sitt koleriska utspel gör han så att man blir på gott humör och åtminstone får sig ett befriande garv. Även om också hans sexakt (han sätter på både moster Peg och platinablonda Seka) går på malande tomgång. Bakgrundsmusiken i den scenen påminner om gamla hitlåten Popcorn. Nä, något är fel när man som jag mer sitter och kollar på interiörer än själva samlagsaktiviteterna - bland annat innehållande ett rum med fräcka posters på Kiss och Michael Landon.

Rollistan är osedvanligt stjärnspäckad (även fulsnygga Serena och stilige Mike Ranger finns inklämda) men ingen av berömdheterna (förutom Gillis förstås!) utmärker sig, utan verkar mest hoppas på att arbetsdagen äntligen ska ta slut. Mr Spinelli själv "gör en Hitchcock" och visar oss sin feta uppenbarelse som solglasögonprydd skummis väntandes på taxi vid en flygplats i San Francisco. Juliet Anderson i huvudrollen är ingen oäven skådespelerska och är dessutom ett bra exempel på att det även inom den klichéfyllda porrgenren finns (eller åtminstone fanns) plats för tuffa, självständiga kvinnor. Hon är den idealiska sexstjärnan för unga grabbar som tänder på qvinns som befinner sig på fel sida om de femti (även om jag misstänker att hon var 35-40 när hon slog igenom som stränga moster Peg). Tyvärr måste jag för egen del erkänna att jag finner henne ungefär lika upphetsande som skoltidens fluortant. Äldre, dominanta damer har aldrig varit min likör. Vissa rykten vill förresten göra gällande att blonda, kortklippta Anderson är född i Helsingfors, men så är inte fallet.

Pigga Pilska Peg innehåller åtta sexscener av det mer normala slaget och filmen hade svensk premiär (1982.01.11) på Woodstok i Stockholm.

lördag, april 22, 2006

SWEET SAVAGE



Ann Perry, USA 1979
VCX

Amorösa eskapader i västernmiljö har förstås alltid lockat filmmakarna. Jane Russell och Jennifer Jones hette två sexbomber som under 1940-talet såg till att den gängse pang-pangpubliken inte bara fick sitt actionbehov tillfredställt. När Jane & Jennifer log som mest förföriskt satt säkert samtliga manliga tittare där i biomörkret med "vapnet" skjutklart. Men kruttorra censorer uppskattade inte riktigt Jane Russells utmanande stil i Den Laglöse (1940) och i Sverige totalförbjöds filmen och kunde visas först under tidigt 1960-tal. Jennifer Jones övningar i Duell i Solen (1946) ansågs nog så fräcka men den filmen kombinerade inte sex&våld i lika hög utsträckning och slapp därför censurtrubbel. Men visst var väl också Jennifer en goding? Jag minns hur jag i tolvårsåldern gnuggade som sjutton åt Jennifer Jones-bilder ur en gammal filmbok.

Sweet Savage är något så ovanligt som en hårdpornografisk västernfilm regisserad av en kvinna. Men den är ingalunda den första p-rullen på präriemark. Innan Anthony Spinelli slog igenom och blev en av de mest aktade pornograferna så hankade han sig fram som lågbudgetproducent. Redan 1958 producerade han, under sitt riktiga namn Sam Weston, en liten västern betitlad Gun Fever. Ingen minns denna film idag men den banade väg för 1960-talets mjukpornografiska kåbojsare tack vare en utdragen sekvens där hjältinnan Jana Davi badade naken. Men hemma i USA klipptes sekvensen väck och bara den europeiska publiken fick njuta av Davis behag. Om vi bortser från oss stackars svenskar - här totalförbjöds filmen! Mer och mer vågade västerns började se dagens ljus, till exempel exploitationfarbrorn David F Friedmans Brand of Shame (1968) och The Ramrodder (1969), och när det gäller ohämmat hårdporriga verk så kanske Greg Coraritos Hard on the Trail (1971) är en av de allra första i sitt slag. Här knullades det på riktigt mellan kaktusarna och allra mest överraskande var ett gästspel av gamle cowboystjärnan Al "Lash" LaRue. Han lär ha blivit så chockad när han upptäckte att producenterna klippt in sexscener att han lämnade filmbranschen och blev missionär. Jojo - så kan det gå. 1975 kom David Fleetwoods otäcka A Dirty Western med dess brutala våldtäktsscener och är ni intresserade av berömda porrstjärnor som spelat snabbskjutande revolvermän så kan jag nämna att både John Holmes och Rocco Siffredi slitit av sig hölstren och lägrat saloonflickor. Big John agerade desperadon Rio i Ted Denvers Händerna upp och byxorna ner (Teenage Cowgirls, 1973) och likaledes storkukade Rocco dök upp i en pornografisk spaghettiwestern-pastisch på klassikern 7 Vågade Livet - Rocco e i Magnifici 7 (1998) - inspelad i Minihollywood i spanska Almeria.

Få genrer är så laddade av undertryckt sexualitet som västernfilmen. Som genuin cowboyfantast skruvar jag nervöst på mig och erkänner motvilligt detta påstående. Men jag tänker inte börja några freudianska utläggingar om pickadoller och penisavund utan bara lojt konstatera att de fria vidderna helt klart utgör en eggande lockelse för sexaktiviteter av olika slag. Att kopojkar dras till varann är heller inget direkt nytt i genren, oavsett vad alla hänförda kritiker säger om Ang Lees gaywestern Brokeback Mountain (2005) som just nu gör sitt segertåg över världen. I Giulio Questis spaghettiwestern-klassiker Django, Kill! Döda för Guld (1966) representerades "the bad guys" av ett gäng svartklädda homosexuella muchachos. En inte fullt lika våldsam bild av gaycowboyliv gavs i Andy Warhols och Paul Morriseys Lonesome Cowboys (1968) där både västernkarlar och deras kvinnor suktade över den unge Tom Hompertz. Men heterosexuell kärlek i vilda västern är förstås vanligast på vita duken.

Sweet Savage berättar en traditionell historia om en vit man och en indianflicka som blir kära och hur elaka banditer utnyttjar detta för att dra igång ett indiankrig. Eldiga, lite knubbiga latinan Bethanna är perfekt som indiantjejen Shy Dove. Träige Jon Hollabaugh - en av alla dessa mörka, mustaschprydda snyggingar med lika lite utstrålning som en Kendocka - är däremot inte så värst vidare kul i manliga hjälterollen. Men vad som gör Sweet Savage till något utöver det vanliga är ett inhopp av Hollywoodveteranen Aldo Ray (f.1926-d.1991). Ray gestaltar skurkchefen Banner och fick för den (påklädda) insatsen porroscar för Bästa Manliga Huvudroll. Aldo Ray var ett ganska stort skådespelarnamn under 1950-talet och är väl mest känd för titelrollen i Norman Mailer-filmatiseringen De Nakna och De Döda (1958). Men åren gick och stackars Aldo började titta för djupt i flaskan vilket resulterade i filmval som kanske inte alltid var så nyttiga för karriären. Man kikar mellan fingrarna och skäms å Aldos vägnar. I vissa scener verkar han påstruken, som när han hånglar med Deep Throat-stjärnan (tillika Thora Birchs mamma!) Carol Connors. Inledningsvis får vi förresten se Carol och Jack Birch (Thoras pappa!) knulla i en diligens. Dessa frigjorda föräldrar lär inte haft några problem med dotterns nakenscener i American Beauty tjugu år senare! En annan porrkändis i rollistan är den lille glasögonprydde John Seeman som spelar en av Banners underhuggare. Seeman, en i branschen ofta anlitad regissör, fick även han en porroscar, för Bästa Manliga Biroll (Seeman delade priset detta år med Roger Caine som belönades för sitt uppträdande i Pennys Pinsamma Situationer (Bad Penny)).

Sweet Savage är regisserad av Ann Perry, en av porrhistoriens relativt få framgångsrika kvinnliga regissörer. Hon började sin bana som modell i nudistfilmer men insåg snart att hon lika gärna själv kunde regissera dessa loops. Sweet Savage får väl anses vara höjdpunkten i hennes karriär. En påkostad historia där man lagt ner rejält med jobb på kostymer och miljöer. Filmen andas emellanåt äkta vilda västernkänsla. Sexet (allt som allt sju scener) är däremot kanske inte helt upphetsande, särskilt inte en ganska motbjudande våldtäktssekvens, och en del samlag är dessutom i split screen vilket blir lite förvirrande för ögat. Tyvärr fick Ann Perry den dumma idén att göra en uppföljare, Sweet Savage 2. Något gick snett och hon blev skyldig fel folk en massa pengar. Sedan dess har hon mig veterligen bara regisserat två p-snurror, Ballgame (1979) och Undercovers (1982), och medverkat som sig själv i dokumentären Wadd:The Life and Times of John C Holmes (1998). Sweet Savage nådde aldrig de svenska biograferna.

onsdag, april 12, 2006

DREAMERS


Bernardo Bertolucci, Italien/Frankrike/England/USA 2003
Triangelfilm

Är detta Bertoluccis sista tango i Paris? Man undrar om han har något mer att ge som filmskapare efter att ha sett detta hans senaste verk. I denna berättelse om studentoroligheternas Paris upprorets år 1968 kunde Bertolucci dragit paralleller till vår egen tids protester och kravaller, men av detta syns inte ett spår. Istället blir det en väldigt privat film om några ungdomar, en amerikansk student (spelad av Michael Pitt) och ett franskt syskonpar (spelade av Eva Green och Louis Garrel), som drar ner rullgardin, dricker vin, snackar film, och knullar. Av studentrevolten hörs bara bröl och explosioner lite på avstånd. Våra ungdomar har kurat ihop sig i en lyxvåning och först mot slutet tvingas de till någon form av ställningstagande. Men transportsträckan dit är faktiskt ganska ointressant. Säkert en nostalgikick för gamle 68-revoltören Bertolucci och visst har han bemödat sig om att fånga tidsandan, men av mannen som en gång gav världen viktiga politiska storverk som 1900 hade jag faktiskt väntat mig mer. Dreamers, som bygger på en roman av Gilbert Adair, är förvisso vågad för att vara en mainstreamfilm. Men som ofta hos Bertolucci är det destruktiv sex som presenteras. Folk är inte lyckliga i hans filmer och Bertolucci använder sexualiteten som uttryck för politiska missförhållanden.

Första gången den kontroversielle mästerregissören hamnade i ordentligt censurbråk var med Sista tangon i Paris (1973) där en överårig och plufsig Marlon Brando gökar med unga flicksnärtan Maria Schneider. Bertolucci har berättat att i staterna visades "tangon" som en porrfilm. Biljetten kostade tre dollar normalt men de tog fem dollar för "tangon". Lika mycket som inträdet för Långt ner i halsen (1972). För övrigt tillhör Bertolucci de få seriösa filmare som öppet vågat erkänna att han tyckte mycket om denna Damianos porrklassiker. Med sitt mustiga epos 1900 (1976) fortsatte Bertolucci provocera både politiskt och sexuellt. En fantastisk fresk om Italiens historia mellan åren 1900-1945 i vilken han lyckades förmå storstjärnor som Robban De Niro och Gérard Depardieu att kasta kläderna och till och med visa upp sig med praktstånd!

Egentligen tycker jag inte den gode Bertolucci gjort någon intressant film sedan 1900. Dreamers glimmar väl bitvis till men känns ändå rätt trött. För en cineast är det dock kul med alla filmiska referenser och 60-talsmusiken (Dylan, Hendrix, Joplin, etc.) är ju heller inte helt fel. De medverkande ungdomarna är dessutom nästan smärtsamt vackra och givetvis beskylldes Bertolucci för att vara gubbsjuk. För mig hade han gärna fått dregla ännu mer, inte minst i betraktandet av ljuvliga Eva Greens nakna kropp.

Michael Pitt (inget släktskap med Brad) har berättat om vilka risker det innebär att ställa upp i såpass vågade sexscener. Han var ordentligt nervös både för den amerikanska filmindustrins och publikens reaktion. Jag håller med Pitt när han säger att i USA är det OK att visa en snubbe som får skallen avskjuten, men visar man nakna kroppar i skön förening så blir det ett himla liv och rop på censur. Pitt menar att detta säger en hel del om den amerikanska kulturen. USA - dubbelmoralens hemvist på jorden.

Dreamers hade svensk biopremiär i februari 2004. Jag såg den på före detta porrbion Nya Boulevard. Bion drivs numera av filmentusiaster och kallas för Capitol som den även hette innan den blev porrbiograf. Vid sidan av Biorama och Rio var Nya Boulevard den bekvämaste av Göteborgs ledande snuskbiografer. Sköna galonsäten att sjunka ner i och göra det man kommit för att göra (hrm, jag var förstås bara där i studiesyfte - tro inget annat!). Man kan inte påstå Dreamers blev någon vidare publikfilm. Jag satt ensam i salongen förutom en liten förvirrad gubbe som talade med sig själv. Han såg förresten ut som en övervintrad runkgubbe från den gamla goda porrmatinétiden. Ack ja, en relikt från en svunnen tid.