PIANISTEN

(originaltitel:LA PIANISTE)
Michael Haneke, Frankrike/Österrike 2001
Sandrew Metronome

ÄNTLIGEN! Årets Nobelpristagare i litteratur är utsedd och denna gång föll valet på en fransman som väl ingen utom möjligen Jan Guillou har hört talas om. Men vem i helskotta utanför den snobbkulturella parnassen känner till alla dessa smala, mer eller mindre obegripliga författare som dyker upp år efter år (dramatikern Dario Fo var ett lysande undantag)? 2004 års vinnare hette Elfriede Jelinek och var en mystisk dam som härstammade från det ännu mystiskare landet Österrike. Av henne finns väl typ tre romaner översatta till svenska. Men hennes skoningslösa kritik av konsumtionssamhället och olydiga inställning till makten väckte onekligen mina sympatier så lagom till prisutdelningen för fyra år sedan passade jag på att se Michael Hanekes film Pianisten som ju bygger på Jelineks roman Pianolärarinnan (1983).

Handlingen i Pianisten kretsar kring en medelålders, aningen störd pianolärarinna vid konservatoriet i Wien (ett Wien där alla snackar franska eftersom filmen befolkas av franska skådisar). Erika - som vår trivsamma hjältinna heter - bor hemma hos sin gamla morsa och de sover till och med i samma bädd. Onekligen lite Norman Bates-vibbar! På fritiden ränner den ytligt sett så strikta Erika runt på porrklubbar och sitter där i mörkret och förlustar sig framför så kallade peep shows. Hon smyger även omkring på drive in-biografer och fluktar in de kopulerande paren i bilarna. Som om inte detta är nog har Erika en otäck förkärlek att skära sig själv på kroppen. Inga trevliga scener om man säger som så. Till slut blir dock även vår stackars pianolärarinna förälskad. Walter heter föremålet för hennes kärlekslåga och han är en ung musikstuderande som när han inte övar skalor tacklar runt i hockeyrinken. Snart blir det en annan sorts övningar för den oerfarne Walter och det hela tar förstås en ände med förskräckelse. Erika är ju när allt kommer omkring en inte helt vanlig tant.

Regissör Michael Haneke är precis som Elfriede Jelinek österrikare. Av hans övriga produktion har jag sett Bennys video (1992), Funny games (1997, som nyligen släppts även i en Hollywoodversion regisserad av Haneke själv), och Dolt hot (Caché, 2005). Och jag vet ingen som får mig på så dåligt humör som Haneke. Han har en fantastisk förmåga att få fram det värsta ur sina karaktärer. Efter att ha sett en Haneke-film är man baske mig i behov av en dusch för att bli av med allt obehag. Pianisten är verkligen inget undantag.

Haneke är samtidigt en sataniskt skicklig regissör och omger sig med verkligt begåvade skådespelare. I Pianisten briljerar två av fransk films yppersta aktriser - Annie Girardot som modern och Isabelle Huppert som Erika. Men vad är det Haneke vill säga med sina nattsvarta filmer? Att människan innerst inne är en ond varelse? Även Jelinek lär ha en pessimistisk grundsyn. Tror inte jag köper deras nattsvarta bild av tillvaron.

Pianisten är så långt ifrån en "må bra"-rulle man kan komma. Vill man bli riktigt deprimerad kan man gott och väl hyra filmen. Är man redan nere kanske man till och med blir på lite bättre humör av att se hur urbota trist filmens huvudpersoner har det. Vad beträffar det erotiska är här inte mycket att hämta. Rätt realistiska sexscener mellan Erika och hennes unge student (spelad av Benoit Magimel) men deras bökande är verkligen inte av det eggande slaget. På peep showen får man sig till livs en dos äkta hårdporr. Ovanligt i en mainstreamfilm. Men inte heller detta väcker några lustkänslor hos undertecknad. Nu ska påpekas att jag verkligen inte är någon vän av utslätade sirapsfilmer från Hollywood, men Haneke är f ö r mycket åt det andra hållet. Någon jäkla ljusglimt kan han väl ändå bjuda på.

Pianisten gick upp på våra svenska biodukar den tolfte april 2002.

-