SUZIE SUPERSTAR
Robert McCallum,USA 1983
Maxs
Han tog hemligheten med sig i graven. När b-filmaren Gary Graver (f.1938-d.2006) låg på sitt yttersta hade många väntat sig ett erkännande. Men icke. In i det sista förnekade Graver att han skulle vara identisk med ökände porregissören Robert McCallum. Trots att alla med minsta lilla insyn i branschen hävdat motsatsen. Ljög han för att skydda sin familj? Var han skraj över att bli utpekad som en av alla fula fiskar som exploaterat minderåringen Tracy Lords? Eller ville han helt sonika undvika att vanära minnet av vännen och mentorn Orson Welles? Ty vad skulle allmänheten egentlige säga om det faktum att självaste Orson närt en pornograf vid sin barm?
1938 var året då Orson Welles (f.1915-d.1985) spökade som värst i folks radioapparater. Under Halloween-helgen lyckades han lura i lyssnarna att rymdvarelser landat i New Jersey. Paniken blev total och det utbröt kaos runtom i landet. Om radion stod påslagen hemma hos familjen Graver i Oregon vet jag förstås inte, men i samma veva som Orson Welles skrämde slag på nationen såg lille Gary Graver dagens ljus. Föga anade väl föräldrarna att deras son och radiomannen med tordönsstämman skulle komma att bli kolleger i filmbranschen. Om Welles var ett underbarn som redan i förskolåldern gjorde egna små Shakespeareuppsättningar så var Graver något av en klassens clown. Men även Graver hade ett brinnande teaterintresse och satte upp pjäser tillsammans med grannungarna i familjens källare. Om Shakespeare fanns på repertoaren är dock mer tveksamt. Man hade dessutom en filmklubb och körde 16mm-filmer under stoj och jubel. Fast när Gary som tonåring gick hemma i Oregon och drömde om Hollywood så hade Orson redan hunnit lägga filmstaden för sina fötter. Men Orson var något av en Don Quijote som slogs mot mäktiga väderkvarnar. En av dessa hette William Randolph Hearst och var USA:s ledande tidningskung. Welles gjorde en karikatyr av Hearst i sin skandalomsusade debutfilm En sensation (Citizen Kane, 1941). Något man förstås inte gjorde ostraffat. Hearstpressen såg till att sätta käppar i hjulen för Welles och han fick svårigheter att finansiera kommande filmprojekt. Man brukar säga att Orson Welles började på toppen och jobbade sig sakta men säkert neråt.
Gary Graver hamnade mycket riktigt i Hollywood han också men höll mestadels till i den ljusskyggare delen av industrin. När han mötte Orson var denne en ganska så bruten man förpassad till småroller i skräpfilmer och fåniga trollerilekar i TV, men likafullt sprängdfylld av geniala idéer till tyvärr orealiserbara filmprojekt. Inte minst snackade Welles och Graver om att filmatisera Julius Caesar tillsammans. Med Orson i samtliga roller! Graver var redan en etablerad filmarbetare innan han slog sig ihop med det missförstådda geniet Welles. Han hade gått den hårda vägen och tjänstgjorde bland annat i Vietnam som medlem av US Navy Combat Camera Group. Han var en habil hantverkare som behärskade hela registret från manussidan till klippbordet. Men eftersom han harvade sig fram i den mer lättklädda sortens underhållningsfilm var han en föga kommenterad person. Därför kändes det förstås oerhört hedrande när Orson Welles 1970 utsåg Graver till chefsfotograf på vad som skulle bli ännu ett ofullbordat filmprojekt - The other side of the wind. Orson höll på i hela sex år med denna olycksdrabbade jätteproduktion med stjärnor som Marlene Dietrich i rollistan, men till slut skrinlades projektet. Orson var dock nöjd med sin unge adept och Graver fick fortsatt förtroende. De bägge herrarna gjorde en del TV-shower tillsammans och Graver plåtade slutligen Welles filmiska svanesång, B som i bluff (1973).
Sandra och den fria kärleken (Sandra, the making of a woman, 1970) hette den första Graver-filmen som nådde svenska biografer. Ett psykologiskt mjukporrdrama där Graver förstås ansvarade för allt bakom kameran (regi, manus, foto, klippning) och Monica Gayle stod för den kvinnliga fägringen. Gravers allra första film är dock daterad till 1966 och kallades The embracers. Där medverkade även Graver som skådespelare. Men 1975 börjar det hända mystiska saker. Graver polar redan med Orson Welles då porrsensationen 3 A.M. slår ner som en kåtbomb på USA:s snuskbiografer. Även de mest härdade runkarna i regnrock hickar till och svårflirtade porrkritiker lyfter på åtminstone ett ögnbryn. Georgina Spelvin (hon från Djävulen i miss Jones) gör huvudrollen i detta välspelade och proffsiga hårdporrepos. Regissören kallar sig "Robert McCallum" och ansvarar även för det utsökta fotot. McCallum kommer under de följande tio åren att spruta ut högkvalitativa våfflor och när videon tar över fortsätter han lika oförtrutet sin pornografiska gärning. Under tiden sysselsätter sig Gary Graver med att plåta allt från Orson Welles till Fred Olen Ray-filmer och han är även involverad som fotograf på smutsiga video nasties som Studio S-klassikern Verktygsmördaren (1978). Gravers sista regijobb blir en familjefilm (!) betitlad Angel in training (1999) och McCallum avslutar sin bana med Tales of a voyeur (1998). Gary Graver och Robert McCallum - en och samma person? Ja, alla utom mannen själv har intygat detta. Och nu är han död i cancer. Men porrbranschens meste doldis lämnar efter sig en meritlista som är imponerande. Eller vad sägs om titlar som Valeries hemlighetsfulla eftermiddagar (V - the hot one, 1978), Vildkattorna (The ecstasy girls, 1978), och som kronan på verket Amanda by night (1982) - den bästa sexthrillern som någonsin gjorts. För att inte tala om de bägge underhållande p-musikalerna Suzie superstar 1 & 2 (1983, 1985).
Suzie superstar är en väl avvägd mix mellan sexscener och töntiga rocknummer. Dessutom med en lite småputtrig ramhandling författad av någon som kallar sig Tom van Vilsingen (skulle inte förvåna mig om det är McCallum själv...). I ett rappt tempo får vi fälja historien om rockbruden Suzie Mitchell som har problem med att slingra sig ur sin slemme manager ZW McCains grepp. Hon spelas av den olyckliga porrtösen Shauna Grant (f.1964-d.1984) som sköt sig själv inte lång tid efter inspelningen. Kanske ytterligare en orsak till att Gary Graver inte ville snacka så mycket om sin porrkarriär? John Leslie är i toppform som ZW, en bad guy-roll som annars varit som skräddarsydd åt Jamie Gillis. ZW har tvingat lilla Suzie att signa ett kontrakt som gör henne inte bara ekonomiskt utan också sexuellt bunden vid honom. Grant och Leslie har en frän sexscen tillsammans som det riktigt slår gnistor om. Suzie rider ZW som väser "- Slap my face!" och vill att hon ska visa hur mycket hon hatar honom.
Suzie hyser ömmare känslor för bandmedlemmen Rick (spelad av Joey Silvera) och i vad som måste vara en av porrhistoriens ytterst få romantiska scener sjunger Rick en vemodig serenad för Suzie. Suzie stämmer in i melodin och sedan följer en sensuell älskogsakt. Så här nära har nog ingen porrfilmare kommit äkta känslor, möjligen Chuck Vincent i sina mer inspirerade ögonblick. Förmodligen hjälpte det till att Shauna Grant och Joey Silvera var ett par även i verkliga livet. Slipprige ZW inleder å sin sida ett förhållande med maffiadottern Priscilla (spelad av sexigt hesa Ali McGraw-kopian Laura Lazzarre). Detta ses inte med blida blickar av pappa Big Boss Loducca (spelad av Ross Roberts) som av Suzie fått reda på att ZW spänner på hans lilla bambina. Suzie har nu fått sin hämnd och med Loduccas hjälp får hon ZW att upphäva slavkontraktet. Som tack lovar Suzie att uppträda gratis på alla den gamle gudfaderns kommande födelsedagar, vilket ej lär bli så många med tanke på hur skröplig gubben ser ut.
ZW pustar ut och är förstås tacksam över att slippa doppas i cement. Han ser sig om efter nya talanger och på en rökig countryklubb upptäcker han tuffa cowgirlen Opal Kincaid (spelad av helskumma Sharon Mitchell). Efter att Opal sjungit en liten stump får vi se henne och ZW pippa i ett ångande badrum och efter ännu ett klämmigt rockavsnitt med Suzie and the band slutar så filmen. Man sitter där nöjd och lagom kåt. Främst tillfredställd över att ha skådat en vuxenvåffla med åtminstone någotsånär trovärdiga rollkaraktärer. Inledande knullet mellan ZW:s halvdebile alltiallo Raoul (utmärkt spelad av branschens egen hovnarr Ron Jeremy) och ett par groupies (Gayle Sterling och Laurie Smith) förtjänar en extra applåd. Det är verkligen en upplevelse att skåda hur Sterlings mun girigt går lös över Jeremys jättebamsing till kuk. Jeremy erhöll en birollsporroscar för denna sin strålande insats och filmen belönades även för bästa originalsång ("If I love you tonight"). Suzie superstar hade svensk videopremiär redan 1985 men gick upp på biodukarna först fyra år senare (1989.01.09 på Fenix i Stockholm).
Tittade Orson Welles på porrfilm? Nja, jag tror nog snarare han var mer intresserad av tjurfäktning. Men bekantskapen mellan Hollywoodlegendaren Welles och pornografen Graver sätter onekligen fantasin i rörelse. De bägge gentlemännen lär ha talats vid i telefon bara några timmar innan Orsons plötsliga död i en hjärtattack. Många år senare fick Graver en stämning på halsen. Welles dotter Beatrice anklagade Graver för att ha auktionerat bort oscarsstatyetten för En sensation. Man hade länge trott att statyetten gått förlorad men Graver hävdade bestämt att han fått den i present av Orson. Det hela rann ut i sanden men jag känner på mig att det finns en massa ouppklarat i relationen mellan Welles och Graver. Just nu ser jag för min inre syn hur Orson Welles ler gåtfullt och puffar på sin cigarr. Som alltid omgiven av en aura av mystik.
-
Maxs
Han tog hemligheten med sig i graven. När b-filmaren Gary Graver (f.1938-d.2006) låg på sitt yttersta hade många väntat sig ett erkännande. Men icke. In i det sista förnekade Graver att han skulle vara identisk med ökände porregissören Robert McCallum. Trots att alla med minsta lilla insyn i branschen hävdat motsatsen. Ljög han för att skydda sin familj? Var han skraj över att bli utpekad som en av alla fula fiskar som exploaterat minderåringen Tracy Lords? Eller ville han helt sonika undvika att vanära minnet av vännen och mentorn Orson Welles? Ty vad skulle allmänheten egentlige säga om det faktum att självaste Orson närt en pornograf vid sin barm?
1938 var året då Orson Welles (f.1915-d.1985) spökade som värst i folks radioapparater. Under Halloween-helgen lyckades han lura i lyssnarna att rymdvarelser landat i New Jersey. Paniken blev total och det utbröt kaos runtom i landet. Om radion stod påslagen hemma hos familjen Graver i Oregon vet jag förstås inte, men i samma veva som Orson Welles skrämde slag på nationen såg lille Gary Graver dagens ljus. Föga anade väl föräldrarna att deras son och radiomannen med tordönsstämman skulle komma att bli kolleger i filmbranschen. Om Welles var ett underbarn som redan i förskolåldern gjorde egna små Shakespeareuppsättningar så var Graver något av en klassens clown. Men även Graver hade ett brinnande teaterintresse och satte upp pjäser tillsammans med grannungarna i familjens källare. Om Shakespeare fanns på repertoaren är dock mer tveksamt. Man hade dessutom en filmklubb och körde 16mm-filmer under stoj och jubel. Fast när Gary som tonåring gick hemma i Oregon och drömde om Hollywood så hade Orson redan hunnit lägga filmstaden för sina fötter. Men Orson var något av en Don Quijote som slogs mot mäktiga väderkvarnar. En av dessa hette William Randolph Hearst och var USA:s ledande tidningskung. Welles gjorde en karikatyr av Hearst i sin skandalomsusade debutfilm En sensation (Citizen Kane, 1941). Något man förstås inte gjorde ostraffat. Hearstpressen såg till att sätta käppar i hjulen för Welles och han fick svårigheter att finansiera kommande filmprojekt. Man brukar säga att Orson Welles började på toppen och jobbade sig sakta men säkert neråt.
Gary Graver hamnade mycket riktigt i Hollywood han också men höll mestadels till i den ljusskyggare delen av industrin. När han mötte Orson var denne en ganska så bruten man förpassad till småroller i skräpfilmer och fåniga trollerilekar i TV, men likafullt sprängdfylld av geniala idéer till tyvärr orealiserbara filmprojekt. Inte minst snackade Welles och Graver om att filmatisera Julius Caesar tillsammans. Med Orson i samtliga roller! Graver var redan en etablerad filmarbetare innan han slog sig ihop med det missförstådda geniet Welles. Han hade gått den hårda vägen och tjänstgjorde bland annat i Vietnam som medlem av US Navy Combat Camera Group. Han var en habil hantverkare som behärskade hela registret från manussidan till klippbordet. Men eftersom han harvade sig fram i den mer lättklädda sortens underhållningsfilm var han en föga kommenterad person. Därför kändes det förstås oerhört hedrande när Orson Welles 1970 utsåg Graver till chefsfotograf på vad som skulle bli ännu ett ofullbordat filmprojekt - The other side of the wind. Orson höll på i hela sex år med denna olycksdrabbade jätteproduktion med stjärnor som Marlene Dietrich i rollistan, men till slut skrinlades projektet. Orson var dock nöjd med sin unge adept och Graver fick fortsatt förtroende. De bägge herrarna gjorde en del TV-shower tillsammans och Graver plåtade slutligen Welles filmiska svanesång, B som i bluff (1973).
Sandra och den fria kärleken (Sandra, the making of a woman, 1970) hette den första Graver-filmen som nådde svenska biografer. Ett psykologiskt mjukporrdrama där Graver förstås ansvarade för allt bakom kameran (regi, manus, foto, klippning) och Monica Gayle stod för den kvinnliga fägringen. Gravers allra första film är dock daterad till 1966 och kallades The embracers. Där medverkade även Graver som skådespelare. Men 1975 börjar det hända mystiska saker. Graver polar redan med Orson Welles då porrsensationen 3 A.M. slår ner som en kåtbomb på USA:s snuskbiografer. Även de mest härdade runkarna i regnrock hickar till och svårflirtade porrkritiker lyfter på åtminstone ett ögnbryn. Georgina Spelvin (hon från Djävulen i miss Jones) gör huvudrollen i detta välspelade och proffsiga hårdporrepos. Regissören kallar sig "Robert McCallum" och ansvarar även för det utsökta fotot. McCallum kommer under de följande tio åren att spruta ut högkvalitativa våfflor och när videon tar över fortsätter han lika oförtrutet sin pornografiska gärning. Under tiden sysselsätter sig Gary Graver med att plåta allt från Orson Welles till Fred Olen Ray-filmer och han är även involverad som fotograf på smutsiga video nasties som Studio S-klassikern Verktygsmördaren (1978). Gravers sista regijobb blir en familjefilm (!) betitlad Angel in training (1999) och McCallum avslutar sin bana med Tales of a voyeur (1998). Gary Graver och Robert McCallum - en och samma person? Ja, alla utom mannen själv har intygat detta. Och nu är han död i cancer. Men porrbranschens meste doldis lämnar efter sig en meritlista som är imponerande. Eller vad sägs om titlar som Valeries hemlighetsfulla eftermiddagar (V - the hot one, 1978), Vildkattorna (The ecstasy girls, 1978), och som kronan på verket Amanda by night (1982) - den bästa sexthrillern som någonsin gjorts. För att inte tala om de bägge underhållande p-musikalerna Suzie superstar 1 & 2 (1983, 1985).
Suzie superstar är en väl avvägd mix mellan sexscener och töntiga rocknummer. Dessutom med en lite småputtrig ramhandling författad av någon som kallar sig Tom van Vilsingen (skulle inte förvåna mig om det är McCallum själv...). I ett rappt tempo får vi fälja historien om rockbruden Suzie Mitchell som har problem med att slingra sig ur sin slemme manager ZW McCains grepp. Hon spelas av den olyckliga porrtösen Shauna Grant (f.1964-d.1984) som sköt sig själv inte lång tid efter inspelningen. Kanske ytterligare en orsak till att Gary Graver inte ville snacka så mycket om sin porrkarriär? John Leslie är i toppform som ZW, en bad guy-roll som annars varit som skräddarsydd åt Jamie Gillis. ZW har tvingat lilla Suzie att signa ett kontrakt som gör henne inte bara ekonomiskt utan också sexuellt bunden vid honom. Grant och Leslie har en frän sexscen tillsammans som det riktigt slår gnistor om. Suzie rider ZW som väser "- Slap my face!" och vill att hon ska visa hur mycket hon hatar honom.
Suzie hyser ömmare känslor för bandmedlemmen Rick (spelad av Joey Silvera) och i vad som måste vara en av porrhistoriens ytterst få romantiska scener sjunger Rick en vemodig serenad för Suzie. Suzie stämmer in i melodin och sedan följer en sensuell älskogsakt. Så här nära har nog ingen porrfilmare kommit äkta känslor, möjligen Chuck Vincent i sina mer inspirerade ögonblick. Förmodligen hjälpte det till att Shauna Grant och Joey Silvera var ett par även i verkliga livet. Slipprige ZW inleder å sin sida ett förhållande med maffiadottern Priscilla (spelad av sexigt hesa Ali McGraw-kopian Laura Lazzarre). Detta ses inte med blida blickar av pappa Big Boss Loducca (spelad av Ross Roberts) som av Suzie fått reda på att ZW spänner på hans lilla bambina. Suzie har nu fått sin hämnd och med Loduccas hjälp får hon ZW att upphäva slavkontraktet. Som tack lovar Suzie att uppträda gratis på alla den gamle gudfaderns kommande födelsedagar, vilket ej lär bli så många med tanke på hur skröplig gubben ser ut.
ZW pustar ut och är förstås tacksam över att slippa doppas i cement. Han ser sig om efter nya talanger och på en rökig countryklubb upptäcker han tuffa cowgirlen Opal Kincaid (spelad av helskumma Sharon Mitchell). Efter att Opal sjungit en liten stump får vi se henne och ZW pippa i ett ångande badrum och efter ännu ett klämmigt rockavsnitt med Suzie and the band slutar så filmen. Man sitter där nöjd och lagom kåt. Främst tillfredställd över att ha skådat en vuxenvåffla med åtminstone någotsånär trovärdiga rollkaraktärer. Inledande knullet mellan ZW:s halvdebile alltiallo Raoul (utmärkt spelad av branschens egen hovnarr Ron Jeremy) och ett par groupies (Gayle Sterling och Laurie Smith) förtjänar en extra applåd. Det är verkligen en upplevelse att skåda hur Sterlings mun girigt går lös över Jeremys jättebamsing till kuk. Jeremy erhöll en birollsporroscar för denna sin strålande insats och filmen belönades även för bästa originalsång ("If I love you tonight"). Suzie superstar hade svensk videopremiär redan 1985 men gick upp på biodukarna först fyra år senare (1989.01.09 på Fenix i Stockholm).
Tittade Orson Welles på porrfilm? Nja, jag tror nog snarare han var mer intresserad av tjurfäktning. Men bekantskapen mellan Hollywoodlegendaren Welles och pornografen Graver sätter onekligen fantasin i rörelse. De bägge gentlemännen lär ha talats vid i telefon bara några timmar innan Orsons plötsliga död i en hjärtattack. Många år senare fick Graver en stämning på halsen. Welles dotter Beatrice anklagade Graver för att ha auktionerat bort oscarsstatyetten för En sensation. Man hade länge trott att statyetten gått förlorad men Graver hävdade bestämt att han fått den i present av Orson. Det hela rann ut i sanden men jag känner på mig att det finns en massa ouppklarat i relationen mellan Welles och Graver. Just nu ser jag för min inre syn hur Orson Welles ler gåtfullt och puffar på sin cigarr. Som alltid omgiven av en aura av mystik.
-
posted by Karl Teodor Svensson | 18:34
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home