fredag, april 20, 2007

FELLINI SATYRICON


Federico Fellini, Italien 1969
TV3

Kombinationen Fellini och Petronius lät ju onekligen lovande. Tänk vilken frodig filmfest som väntade när trollkarlen från Cinecittá tog sig an den romerske livsnjutarens sedeskildring från kejsar Neros tid, historiens första äventyrsroman. Men i mångas ögon, och jag sällar mig nog till dem, blev inte Fellini Satyricon mycket mer än ett gigantiskt spektakel. En uppsjö av mer eller mindre nakna kroppar och tonvikten lagd på Petronius sexigare avsnitt hjälper inte - det hela är föga erotiskt och i längden ganska monotont. Att händelseförloppet är minst sagt rörigt ska dock inte skyllas på Fellini eftersom Petronius roman endast finns bevarad i fragment åt eftervärlden. Men det känns nästan som maestro Fellini tagit sig an projektet med en gäspning (vilket säkerligen inte var fallet, en del påstår förresten att den store regissören gick på LSD under inspelningen!) och inspirationen från storverk som Det ljuva livet (La dolce vita, 1960) och Fellini Amarcord (Amarcord, 1973) lyser med sin frånvaro.

Gajus Petronius tillhörde antikens jet set och uppträdde som någon sorts "smakdomare" vid de liderliga hovfesterna. Vid den här tiden styrde och ställde den stränge kejsar Nero som var systerson till ingen mindre än Caligula. Jag vet inte om även Nero gick till sängs med hästar men i fråga om grymhet stod han inte Caligula långt efter - bland annat lät han mörda sin egen lilla mamma. Givetvis ville många röja ett praktarsel som Nero ur vägen och vår författande "smakdomare" misstänktes för att ingå i något som kallades den pisoniska sammansvärjningen. Tyvärr upptäcktes kuppförsöket och en mängd personer (däribland ledaren Piso själv) avrättades eller tvingades begå självmord. Petronius - som var en stolt herre - valde att gå händelserna i förväg och öppnade på eget bevåg sina ådror och kom på så sätt att möta sin skapare. Petronius dödsår dateras till 66 efter kristus och först 1664 kom Satyricon att publiceras. Petronius värde som författare anses ligga i hans skarpa, psykologiska blick och den befriande, drastiska humorn. Satyricon består av en serie löst sammanfogade episoder där den unge studenten Encolpius fungerar som berättare. Höjdpunkten är skildringen av uppkomlingen Trimalchios brakfest som en del menar är Petronius litterära hämnd på Nero. Är Trimalchio i själva verket en vrångbild av kejsaren?

Producenten Alberto Grimaldi tog på sig spenderbyxorna och Fellini Satyricon blev den dyraste Cinecittá-filmen sedan William Wylers Ben Hur (1959). Federico Fellini (f.1920-d.1993) omgav sig förstås med sin sedvanliga stab av förnämliga medarbetare och bland dessa förtjänar kostymdesignern Danilo Donati och fotografen Giuseppe Rotunno ett alldeles särskilt omnämnande. För att inte tala om hovkompositören Nino Rota (f.1911-d.1979) vars spröda gitarrtema hör till det vackraste han gjort. Annars är Rota oerhört nedtonad den här gången och omger sig med en samling för mig okända musiker vid namn Ilhan Mimaroglu, Tod Dockstader och Andrew Rudin. Fellini, som i sin ungdom var en lovande karikatyrtecknare, har förstås skissat sina rollfigurer även denna gång. Och i Satyricon har han verkligen haft något att bita i ty Petronius bisarra karaktärer sätter onekligen fantasin i rörelse. Groteska fläskberg till kvinnor, villiga slavpojkar, små hermafroditer och väldiga minotaurer är bara några av alla härliga typer som passerar revy. Så långt är alltså Satyricon en bländande uppvisning - men tom som en såpbubbla. Påtända hippies lär dock ha älskat filmen och det är nog på den nivån man bör befinna sig för att helt okritiskt suga i sig och njuta av det här spektaklet. Själv satt jag pinsamt nykter och surade framför min lilla TV3-ruta och när jag äntligen fick chansen att se filmen på stor bioduk drabbades jag av en panikångestattack och fick krypande lämna salongen. Om attacken berodde på filmens innehåll låter jag vara osagt.

Skådespelarna i Fellini Satyricon har inte mycket annat att göra än gå omkring och se sexiga eller lustiga ut. Som de bägge undersköna ynglingarna Encolpius och Ascyltus ser vi fotomodellsnygga Martin Potter och Hiram Keller. Ingen av dessa skulle göra några djupare avtryck i filmhistorien och Keller gick bort i cancer 1997, femtitre år gammal. Max Born föreställer den lille kåte slavkillen Gitone och en elak recensent liknade honom vid en pojkversion av Joan Collins. Bland mer namnkunniga aktörer i rollistan kan nämnas Salvo Randone, Capucine och Alain Cuny. Mario Romagnoli föreställer drönaren Trimalchio och i mindre uppgifter skymtar spaghettiwesternstjärnorna Gordon Mitchell och George Eastman - den senare som den läskige minotauren som slåss mot Encolpius i en labyrint.

Fellini oscarnominerades för bästa regi men Satyricon blev ingen vidare kommersiell framgång. Filmen fick sin svenska premiär (1970.02.18) på Park i Stockholm.