SHORTBUS

John Cameron Mitchell, USA 2006
Triangelfilm

En film där en frustrerad sexterapeut får ett spel till tonerna av Nationalteaterns gamla proggdänga Kolla, kolla (ni vet den där "Haddelätten dä dä umpapa") kan inte vara helt fel. I synnerhet inte som miljön är en mysig liten sexklubb i hjärtat av New York. Snacka om kontraster! Tyvärr är inte independentregissören John Cameron Mitchells nya film Shortbus lika kul hela tiden men överlag är det en varm och nästan lite söt och rörande film som är väl värd att se.

Shortbus har främst blivit omskriven för sina autentiska samlagsscener och visst känns det fortfarande lite skämmigt att sitta i en biosalong och titta på folk som pippar på riktigt. Inledningsvis brakar det på rätt ordentligt med växelklippning mellan ett råknull och en akrobatisk herre som suger sig själv, något porrgiganten Ron Jeremy utfört med betydligt större raffinemang i ett antal filmer. Märkligaste scenen är en bögtrekant där de inblandade gnolar på amerikanska nationalsången. Bush kanske sätter sin Jack Daniels i vrångstrupen men vi andra garvar nog mest. Men det är ändå inte gökerierna som är grejen med den här filmen. Hela atmosfären doftar flower power och "om alla knullar med alla så får ju alla knulla med någon"-attityd. - Som på 60-talet fast utan hopp, säger en av karaktärerna lite uppgivet. Men jag vet inte det. Om det är något Shortbus förmedlar så är det hopp om en mänskligare och mer avspänd tillvaro. Mitchell har i mina ögon gjort ett rätt viktigt sexualpolitiskt inlägg med den här filmen. Och det är som ett sådant Shortbus fungerar. Annars finns här förstås en del övrigt att önska. Inte så konstigt eftersom skådespelarna huvudsakligen är amatörer och manuset improviserats fram.

I handlingens centrum hittar vi sexrådivaren Sophia (spelad av Sook-Yin Lee) som filmen igenom kämpar febrilt för att äntligen få uppnå orgasm. Hon söker sig till klubben Shortbus som befolkas av ett persongalleri som hämtat ur Andy Warhols mytomspunna fabrik. Befriande är här att Mitchell törs kika bortom den heterosexuella normen för vad som anses passande att visa upp på film. Här finns sålunda bögar, S&M-folk och åldringar - alla på jakt efter sex, kärlek och ömhet.

Tanken slog mig att Mitchell och hans frigjorda ensemble kanske borde slå sig på att göra renodlad porrfilm som ett alternativ till en alltmer cynisk och motbjudande sexindustri. Men det skulle kanske i längden inte vara så kul för kreativiteten. Avslutningsvis vill jag pusha för filmens soundtrack som är en skön mix av Yo La Tengo, Hidden Cameras och The Ark (de sistnämnda framför förstås Nationalteaterncovern).