SEX O´CLOCK USA

Francois Reichenbach, Frankrike 1976
Polygram Video

Francois Reichenbach (f.1922-d.1993) var en prisbelönt fransk dokumentärfilmare som hade ett ganska så komplexfyllt förhållande till det stora landet i väst. 1961 vann han guldpalmen för Det fantastiska Amerika (L´Amerique vue par un francais) och sopade sex år senare hem en oscar för Musiken är mitt liv (Arthur Rubinstein: L´amour de la vie). Han har bland mycket annat även gjort en film om fotbollslegenden Pelé och var en av de främsta företrädarna för Cinéma Vérité-rörelsen. Som liten pojk såg jag Rubinstein-dokumentären och fascinerades av berättelsen om den store pianisten. I vuxnare ålder ser jag Sex O´Clock USA och får huvudbry över hur en seriös filmare som Reichenbach kan göra en så snaskigt spekulativ betraktelse över den amerikanska sexdjungeln. Känns mer som en "mondo-rulle" av Jacopetti eller Vanderbes.

I första scenen stirrar en yngling rätt in i kameran. Grabben berättar för oss att han är nitton bast och sitter inne på sisådär fyrtio år för våldtäkt och mord. Reichenbach (jag förmodar att det är gubben själv som hörs ställa frågor utanför bild) fortsätter med seg stetsolid-stämma förhöra andra unga sexbrottslingar om hur de ser på livet innanför murarna. Så ett hastigt skutt och vi befinner oss plötsligt på en regndränkt New York-gata. Neonljus och snuskbiografer som gör reklam för Andrea True-våfflan Guld i trosorna (Every inch a lady, 1975). Ett ungt par knullar i baksätet på en taxi och man får väl förmoda att dessa ungdomar enligt regissören är representanter för den fria kärleken. Men det blir inga close ups på könsorgan i arbete - Reichenbach håller sig strikt till den mjukporriga linjen filmen igenom.

Nästa avsnitt får det att vända sig i magen en aning. En skräcködla har lektion med sin S&M-klass och lydiga slavar slickar Madames stövlar och låter sig villigt förnedras både verbalt och kroppsligt. Ajjj - det svider till ordentligt när häxan låter piskan vina över rödglänsande arslen! Klämmor fästs på bröstvårtor och de stackars människorna innanför läderhuvorna låter oss i den förskräckta publiken få veta att allt sker frivilligt och är så skönt så skönt. Själv är jag glad att enbart vara betraktare - sanna mina ord.

Well, i nästa scen berättar en bedagad strippa att hon pippat med självaste JFK i en garderob. Enligt damen - som tydligen knullat med de flesta amerikanska högdjuren - var Spiro Agnew imponerande storkukad men lille Tricky Nixon var hopplös och egentligen inte intresserad av flickor. En massa fyrverkerier exploderar och vi förstår snabbt att de galna jänkarna firar sitt kära 4 juli. En Onkel Sam-utspökad jöns sjunger "God bless America" innan vi bryskt kastas över till nästa avsnitt där två långhåriga grabbar kollar sexannonser. "A drink a movie and me" säljer sig en inte fullt så lycklig happy hooker. Nu är vi i Los Angeles och det känns minst lika depraverat som The Big Apple. Kameran löper amok bland en massa skateboardåkare, slemmiga typer som säljer kukringar, och ett ungt par dansar erotisk balett. I en tattoo-shop får en liten tjej en fjäril på skinkan.

Tillbaka i Harlem där en ung, färgad kille öppnar dörren för oss till sin lilla lya som han delar med sexig fru och sussande liten dotter. Pappa försörjer sig som live show-artist och drar över vita kvinnor inför drägglande runkare ur regnrocks-armén. Upp till sex shower per dygn presterar vår hjälte och försöker övertyga oss om att han ändå är i form att spänna på frugan därhemma. På Reichenbachs något oförskämda fråga om hustrun sett sin makes shower låter hon meddela att det inte intresserar henne det ringaste. Hon tycker allt är ganska oskyldigt och inte mycket att språka om. Vår live show-hingst äcklas dock av publiken som han anser är sjuka freaks. Så får vi se honom i arbete. Nu har dock Reichenbach placerat ut fejkpublik för ingen kan inbilla mig att vilt fittpullande damer sitter vid ringside som filmen försöker göra gällande. De inhyrda åskådarna simulerar sin kåthet så dåligt att det blir skrattretande. Man garvar och längtar till nästa avsnitt där vi får se legenden Marc "10½" Stevens åka hästdroska i Central Park. Givetvis ligger en brud över hans jättestake och smaskar. Bara simulerat vilket också filmteamet tvingas förklara när polisen gör en raid. Medan snuten snackar vilar monsieur Reichenbachs kameralins över några små förskrämda ekorrar som faktiskt är det enda sympatiska inslaget i den här kaotiska filmen.

I nästa stund är det gay-scenen som ska utforskas. Performance-bögar med tydliga auto-erotiska hang ups äcklar oss mer normala snuskpellar. En lirare suger sig själv medan Tom Jones-musik ekar i bakgrunden. Skitunga, kerubsöta pojkar förnedras på alla de sätt av en ultraläskig läderneger. - I love it! sluddrar en i kuken upphängd vit gosse och man tar sig förfärat för pannan. Suddiga nyhetsbilder visar en polisrazzia mot en slavauktion och mitt i allt ett inslag där medelklassiga, golflirande typer ser sura ut när Reichenbach frågar dem om den sexuella revolutionen.

Vi dimper ner på en porrfilms-inspelning med regissör som har konstnärliga ambitioner och kallar sig för "porrens Walt Disney". Vidare berättar han att porren är en viktig del av den sexuella revolutionen. Gud själv i sådana här sammanhang - John Holmes - anländer och slickar fittan på en brud som faktiskt stönar ganska så trovärdigt. Big Johns slickande avbryts hela tiden av den pretentiöse regissören som sitter med på sängkanten och ger instruktioner. Tokerierna fortsätter oavbrutet - nu ett par som levererar stånk & stön-läten åt plattor med "autentiska samlagsljud". Gå inte på bluffen - paret står fullt påklädda i en studio och krumbuktar sig med uttråkade miner. Funways heter firman som tillverkar sexhjälpmedel. Unga, bögiga grabbar stoppar kukarna i pulserande erektionspumpar och en av onanisterna blir ganska irriterad på Reichenbachs närgågna frågor men berättar till slut att hans mål i livet är att bli ägare till en fabrik typ Funways. En liten slafsig gubbe dyker upp och demonstrerar ännu mera sexprylar innan vi hamnar på en orgie med folk som bär Nixon och Castro-masker.

Slutligen är vi tillbaka där vi började med nittonåringen som sitter inne på fyrtio år och säger att han inte direkt ser ljust på framtiden. Kameran jagar runt på ett nöjesfält och Reichenbachs sluddrande stämma undrar om folk är lyckligt gifta. En tandlös gumma avslutar hela skiten med att glatt konstatera att hon fortfarande letar efter kärleken och är säker på att finna den. På ljudbandet "Autobahn" med Kraftwerk. Varför i hela fridens namn fick inte Reichenbach en oscar för den här sexumentären?