KYRKOHERDEN

Torgny Wickman, Sverige 1969
Atlantic

Året var 1970 och på våra svenska biodukar var det Pippi Långstrump, spirande ungdomskärlek och pippande par som gällde. Barnfilmsveteranen Olle Hellbom drog in mest pengar med sitt Astrid Lindgren-epos Pippi Långstrump på de sju haven och på en hedrande andraplats kom lovande debutanten Roy Anderssons En kärlekshistoria. Men den oförliknelige skräpregissören Torgny Wickman hade hela tre filmer på repertoaren detta år, varav det erotiska lustspelet Kyrkoherden gick bäst och hamnade på tredje plats över årets mest inkomstbringande rullar. Själv krälade jag omkring i kortbyxor vid den här tiden och borde rimligen mest intresserat mig för Pippis bravader. Men handen på hjärtat (eller snarare innanför kortbrallan...) så var det kyrkoherdens enorma ståfräs som satte min fantasi i gungning. Jag tillhörde den sortens inbundna ungar som mest satt hemma och knåpade med min lilla frimärkssamling. När detta i längden blev aningen långtråkigt brukade jag kasta mig över dagstidningarnas bioannonser och gick igång stenhårt på reklamfraser i stil med "missa inte filmen med sug!" eller "frän amerikansk gruppsex i färg!". Dessa ord (oftast i kombination med någon tecknad illustration) räckte för att det skulle kila för undertecknad. Alldeles särskilt eggad blev jag av annonsen där Jarl Borssén - med klurig blick och ståndet putandes under prästkappan - flankeras av en massa halvnakna damer. Eftersom filmen blev en långkörare (som senare även kom att repriseras otaliga gånger på stadens non stop-biografer) blev jag aldrig kvitt denna annons med dess lockande text om hur det gick för kyrkoherden. Så det är bara att dra ett djupt andetag och bekänna: en gång i tiden hette mitt favorit-onaniobjekt Jarl Borssén! Och tamejsjutton om inte samme Borssén dök upp även i Pippi-territorium, han föreställde Blod-Svente i den där sjörövarrullen. Allt detta långt före han blev poppis i teve som en av Lennart Swahns gäster med urfåniga gester.

Författaren och vänsterdebattören Bengt Anderberg är något av en hjälte för mig. Inte för att jag läst särskilt många av hans böcker men hans uppkäftiga attityd har alltid varit en källa till inspiration. Anderberg var en av dessa frisinnade själar som med okuvlig envishet förde kampen om rolig och sunt oanständig pornografi för folket. Och det är inte alltid så putslustigt som det kanske kan låta. Skitiga kalsonger via posten, stenkastning och till och med skottlossning mot herr rabulistens fönster tillhörde vardagen. Men den gode Anderberg höll stånd. Tillsammans med bokförläggaren Bengt Forsberg tog han initiativet till antologin Kärlek där en rad framstående författare skrev varm och skön pornografi. "Pornografien är ingenting livsviktigt, fast man kan få för sig det ibland när man hör vad dess motståndare säger.", berättar Anderberg ur förordet till den första Kärlek-volymen, "Men den är en för alla intressant och för många trevlig sak, som alls inte borde vara förvisad till de stora bibliotekens så kallade giftskåp (Vatikanbiblioteket har den största samlingen pornografi i världen av någon anledning) eller till förmögna privatsamlares lyxhyllor. Nej, den borde naturligtvis förvaras tillgänglig för var och en, liksom detektivromaner, schackböcker, och annan specialiserad förströelselitteratur." Detta var mitt under det kaotiska men framtidsoptimistiska 1960-talet och Anderberg och hans kolleger höll fanan högt för kvalitetesporren som skulle slå ut det erbarmliga surrogatet för pornografi som härskade på marknaden. Men tyvärr blev det ju inte riktigt så och det är faktiskt filmversionen av Anderbergs novell När det gick för kyrkoherden ett nog så talande exempel på. Krämarna Inge Ivarson (producent) och Torgny Wickman (regissör) har helt sugit musten ur Anderbergs text och blott levererat en mekanisk och spekulativ buskisfilm. Lite nakna bröstvårtor, folkkära skådisar och styltig dialog skänker förstås Kyrkoherden ett odiskutabelt kultvärde men det var knappast detta tönteri som Anderberg haft i tankarna när hans novell äntligen skulle bli film.

- Det som jag framförallt ville åt och Bengt Anderberg också ville åt när vi gjorde filmen Kyrkoherden är den fruktansvärda skenheligheten. Jag tycker mycket illa om hyckleri och det är överhuvudtaget en av anledningarna till att jag sysslat mycket med sex i mina filmer. En så väsentlig sak som sex kan man bara inte hyckla med och säga att det inte finns. Det är ju löjligt, säger Torgny Wickman ur en gammal TV-intervju. Gott så - men den främsta anledningen till att Wickman pysslade mycket med sex i sina filmer hette förstås pengar. Torgny Wickman (f.1911-d.1997) blev banbrytande såtillvida att hans sexupplysningsrulle Kärlekens språk (1969) faktiskt var den första film med riktiga samlag som fick visas med censurens godkännande. Wickman lyckades med knepet att maskera det hela som ett seriöst, vetenskapligt experiment med en hel radda av doktorer och sexologer vars uttalanden tjänade som en ursäkt för knullerierna. Det skulle bli flera Kärlekens språk-filmer och ibland gjorde Wickman även renodlad hårdporr som Ta mej i dalen (1977) där rollistan innehöll flera inhyrda amerikanska proffsknullare. "Konservburkarnas Antonioni!" har han kallats, denne vår svenske porrnestor. De sista åren förekom han emellanåt i TV (gärna hos Aschberg i trean) och där gjorde han allt från att vifta på öronen till att käftas med obstinata representanter från Folkaktionen mot pornografi. Säga vad man vill om Torgny Wickman men han tillhörde onekligen den gamla stammen av pornografer. Även om han var en klåpare så hade han en avundsvärd entusiasm inför sina projekt. Och kanske trodde han på fullt allvar att han faktiskt sysslade med verklig sexuell frigörelse?

Handlingen tilldrar sig 1812 och i originalberättelsen höll den liderlige kyrkoherden till i den lilla staden Firdusa vid Medelhavet. Men Wickman har fört över det hela till Svedala eller om det ska föreställa något mysko ingenmansland, jag blev faktiskt inte riktigt klok på vilket. Inspelningsplatsen var i vart fall Forsmarks slott i Roslagen. Bengt Anderberg är på sitt allra mest hädiska humör då han beskriver den stackars kyrkoherden som drabbas av en aldrig sviktande erektion. Ett öde värre än döden för en man i vår herres tjänst. Hur mycket kyrkoherden än runkar eller knullar står åderpålen som en saltstod. Förklaringen till detta permanenta helvetesstånd finns att finna långt tillbaka i tiden, närmare bestämt under medeltiden. Då blev en stackars kvinna bränd på bål som häxa - angiven av en präst. Men genom en häxbrydg (viagra och grodlår?) gick sedan hämnden vidare från mor till dotter i generationer. Och denna hämnd var lika enkel som genial: gör svartrockarna galna av åtrå - skänk dem evig ståfjong! Jag kan riktigt se hur Anderberg - den bibelsprängde ateisten - gnuggade händerna av förtjusning då han äntligen fick sin chans att klämma åt prästerskapet där det svider som allra mest. Synd bara att filmen blev en så pinsamt könlös tillställning.

Jarl Borssén - komikern med det lite ledsna ansiktet - ser verkligen ut att vantrivas i prästkappan. Man riktigt lider med honom och önskar att ståndet ska lägga sig och filmen ta slut. Rollistan är imponerande men vad hjälper det när ingen är det minsta inspirerad? Här finns fint skådespelarfolk som internationella stjärnan Magali Noel (från Fellinis Amarcord), Margit Carlqvist och Åke Fridell (från Bergmans Sommarnattens leende), Håkan Westergren (från hur många svenska filmer som helst), danske lustigkurren Dirch Passer, och en ung Kim Anderzon. Arne Källerud ser bakis ut och mitt i sörjan irrar Åsa Nisse omkring som klockare. Lissi Alandh är förvisso alltid trevlig och Solveig Andersson känner vi igen från andra Wickman-pekoral som Eva - den utstötta (även den inspelad 1969 - gjorde Wickman alla sina filmer detta år?). Diana Kjaer är sexig och en film där Cornelis Vreeswijk dyker upp och drar en truddelutt kan trots allt inte vara helt fel. Jag gillar också Mats Olssons musikaliska ledmotiv. Men i det stora hela är det slapptask-varning på den här filmen. Svenska premiären ägde rum (1970.03.30) på China i Stockholm samt i Göteborg och Malmö. På video gick den under titeln Den ståndaktige kyrkoherden.

I år fyller Bengt Anderberg 87 bast och firar förhoppningsvis som vanligt med en cykeltur hemma på Bornholm. Han är en saknad röst i dagens porrdebatt och därför tycker jag det passar alldeles förträffligt att ge honom sista ordet: "Enligt min mening är det något fel på den som indigneras över snusklitteratur. Antingen är han inte frisk, eller också hycklar han. Jag har haft, har och kommer att ha enbart glädje av den. Det är min erfarenhet att den kan man läsa nästan hur dålig den än är, och om vilken annan litteraturart kan man säga det? Och jag erfar det som en småsnålhet och en falskhet att samhället skall kunna gripa in och censurera här - och att det skall sitta små juryar av garanterat kyska personer och bestämma att det och det får folk inte läsa, den och den bilden får folk inte se! Varför? Kom inte och mumla om otukt och sedlighet, det är bara två ord som ingen absolut mening har. Pornografin är ett glädjeämne som inte bör förmenas någon, inte ens riksdagsmän."