SWEET SAVAGE

Ann Perry, USA 1979
VCX

Amorösa eskapader i västernmiljö har förstås alltid lockat filmmakarna. Jane Russell och Jennifer Jones hette två sexbomber som under 1940-talet såg till att den gängse pang-pangpubliken inte bara fick sitt actionbehov tillfredställt. När Jane & Jennifer log som mest förföriskt satt säkert samtliga manliga tittare där i biomörkret med "vapnet" skjutklart. Men kruttorra censorer uppskattade inte riktigt Jane Russells utmanande stil i Den Laglöse (1940) och i Sverige totalförbjöds filmen och kunde visas först under tidigt 1960-tal. Jennifer Jones övningar i Duell i Solen (1946) ansågs nog så fräcka men den filmen kombinerade inte sex&våld i lika hög utsträckning och slapp därför censurtrubbel. Men visst var väl också Jennifer en goding? Jag minns hur jag i tolvårsåldern gnuggade som sjutton åt Jennifer Jones-bilder ur en gammal filmbok.

Sweet Savage är något så ovanligt som en hårdpornografisk västernfilm regisserad av en kvinna. Men den är ingalunda den första p-rullen på präriemark. Innan Anthony Spinelli slog igenom och blev en av de mest aktade pornograferna så hankade han sig fram som lågbudgetproducent. Redan 1958 producerade han, under sitt riktiga namn Sam Weston, en liten västern betitlad Gun Fever. Ingen minns denna film idag men den banade väg för 1960-talets mjukpornografiska kåbojsare tack vare en utdragen sekvens där hjältinnan Jana Davi badade naken. Men hemma i USA klipptes sekvensen väck och bara den europeiska publiken fick njuta av Davis behag. Om vi bortser från oss stackars svenskar - här totalförbjöds filmen! Mer och mer vågade västerns började se dagens ljus, till exempel exploitationfarbrorn David F Friedmans Brand of Shame (1968) och The Ramrodder (1969), och när det gäller ohämmat hårdporriga verk så kanske Greg Coraritos Hard on the Trail (1971) är en av de allra första i sitt slag. Här knullades det på riktigt mellan kaktusarna och allra mest överraskande var ett gästspel av gamle cowboystjärnan Al "Lash" LaRue. Han lär ha blivit så chockad när han upptäckte att producenterna klippt in sexscener att han lämnade filmbranschen och blev missionär. Jojo - så kan det gå. 1975 kom David Fleetwoods otäcka A Dirty Western med dess brutala våldtäktsscener och är ni intresserade av berömda porrstjärnor som spelat snabbskjutande revolvermän så kan jag nämna att både John Holmes och Rocco Siffredi slitit av sig hölstren och lägrat saloonflickor. Big John agerade desperadon Rio i Ted Denvers Händerna upp och byxorna ner (Teenage Cowgirls, 1973) och likaledes storkukade Rocco dök upp i en pornografisk spaghettiwestern-pastisch på klassikern 7 Vågade Livet - Rocco e i Magnifici 7 (1998) - inspelad i Minihollywood i spanska Almeria.

Få genrer är så laddade av undertryckt sexualitet som västernfilmen. Som genuin cowboyfantast skruvar jag nervöst på mig och erkänner motvilligt detta påstående. Men jag tänker inte börja några freudianska utläggingar om pickadoller och penisavund utan bara lojt konstatera att de fria vidderna helt klart utgör en eggande lockelse för sexaktiviteter av olika slag. Att kopojkar dras till varann är heller inget direkt nytt i genren, oavsett vad alla hänförda kritiker säger om Ang Lees gaywestern Brokeback Mountain (2005) som just nu gör sitt segertåg över världen. I Giulio Questis spaghettiwestern-klassiker Django, Kill! Döda för Guld (1966) representerades "the bad guys" av ett gäng svartklädda homosexuella muchachos. En inte fullt lika våldsam bild av gaycowboyliv gavs i Andy Warhols och Paul Morriseys Lonesome Cowboys (1968) där både västernkarlar och deras kvinnor suktade över den unge Tom Hompertz. Men heterosexuell kärlek i vilda västern är förstås vanligast på vita duken.

Sweet Savage berättar en traditionell historia om en vit man och en indianflicka som blir kära och hur elaka banditer utnyttjar detta för att dra igång ett indiankrig. Eldiga, lite knubbiga latinan Bethanna är perfekt som indiantjejen Shy Dove. Träige Jon Hollabaugh - en av alla dessa mörka, mustaschprydda snyggingar med lika lite utstrålning som en Kendocka - är däremot inte så värst vidare kul i manliga hjälterollen. Men vad som gör Sweet Savage till något utöver det vanliga är ett inhopp av Hollywoodveteranen Aldo Ray (f.1926-d.1991). Ray gestaltar skurkchefen Banner och fick för den (påklädda) insatsen porroscar för Bästa Manliga Huvudroll. Aldo Ray var ett ganska stort skådespelarnamn under 1950-talet och är väl mest känd för titelrollen i Norman Mailer-filmatiseringen De Nakna och De Döda (1958). Men åren gick och stackars Aldo började titta för djupt i flaskan vilket resulterade i filmval som kanske inte alltid var så nyttiga för karriären. Man kikar mellan fingrarna och skäms å Aldos vägnar. I vissa scener verkar han påstruken, som när han hånglar med Deep Throat-stjärnan (tillika Thora Birchs mamma!) Carol Connors. Inledningsvis får vi förresten se Carol och Jack Birch (Thoras pappa!) knulla i en diligens. Dessa frigjorda föräldrar lär inte haft några problem med dotterns nakenscener i American Beauty tjugu år senare! En annan porrkändis i rollistan är den lille glasögonprydde John Seeman som spelar en av Banners underhuggare. Seeman, en i branschen ofta anlitad regissör, fick även han en porroscar, för Bästa Manliga Biroll (Seeman delade priset detta år med Roger Caine som belönades för sitt uppträdande i Pennys Pinsamma Situationer (Bad Penny)).

Sweet Savage är regisserad av Ann Perry, en av porrhistoriens relativt få framgångsrika kvinnliga regissörer. Hon började sin bana som modell i nudistfilmer men insåg snart att hon lika gärna själv kunde regissera dessa loops. Sweet Savage får väl anses vara höjdpunkten i hennes karriär. En påkostad historia där man lagt ner rejält med jobb på kostymer och miljöer. Filmen andas emellanåt äkta vilda västernkänsla. Sexet (allt som allt sju scener) är däremot kanske inte helt upphetsande, särskilt inte en ganska motbjudande våldtäktssekvens, och en del samlag är dessutom i split screen vilket blir lite förvirrande för ögat. Tyvärr fick Ann Perry den dumma idén att göra en uppföljare, Sweet Savage 2. Något gick snett och hon blev skyldig fel folk en massa pengar. Sedan dess har hon mig veterligen bara regisserat två p-snurror, Ballgame (1979) och Undercovers (1982), och medverkat som sig själv i dokumentären Wadd:The Life and Times of John C Holmes (1998). Sweet Savage nådde aldrig de svenska biograferna.