tisdag, mars 21, 2006

CANTERBURY TALES


(I RACCONTI DI CANTERBURY)
Pier Paolo Pasolini, Italien/Frankrike 1972
TV3

Om ni är sugna på lite filmerotik med finkulturell status så kan ni med lugnt samvete investera i de fyra Pasolini-filmer som ganska nyligen släppts på DVD (Atlantic Film). Åtminstone medeltidsfreskerna - den så kallade "livets trilogi" - är fyllda av nakna kroppar och burleska upptåg. Härligt saftiga och livsbejakande filmer. Däremot är den fjärde filmen, Markis De Sade-baserade Salo eller sodoms 120 dagar (1975), inget för den som vill ha en mysig hemmabiostund. Pasolini gjorde Salo i en sorts protest mot "livstrilogin" som han kommit att ta avstånd ifrån. "Livstrilogin" skildrade hur erotiken var en varm och livgivande kraft för medeltidsmänniskan innan den förvandlades till vår tids geschäft. Tortyrorgien Salo utspelar sig i Mussolinis fascistiska Italien men är mer en kritik mot vårt moderna konsumtionssamhälle.

Canterbury Tales är den andra och sämsta filmen i "livstrilogin". Först kom Boccaccio-filmatiseringen Decamerone (1971) och Pasolini avslutade serien med mästerverket Tusen och en natt (1974). Canterbury Tales är givetvis inte dålig men mätt med Pasolini-mått en ganska svag film. De olika episoderna hänger inte riktigt ihop (möjligen är min gamla VHS-copy klippt) och prutthumorn är emellanåt lite väl påfrestande. Ibland väntar man sig nästan att Stefan&Krister ska dyka upp bland buskarna!

Pasolini bygger förstås sin film på engelske skalden Geoffrey Chaucers (f. ca 1340-d. ca 1400) ofullbordade "Canterburysägner". Chaucer räknas till den engelska litteraturens mest betydande gestalt före Shakespeares tid men blev översatt till svenska först 1938. Handlingen kretsar kring ett sällskap pilgrimer som är på väg till Thomas av Beckets grav i Canterbury. Under färden berättar de mustiga och respektlösa historier för varann. Pasolini har iscensatt sex av dessa groteska berättelser och bäst är sista episoden där vi får följa med på en tur i helvetet. Som i en tavla av Hieronymus Bosch bjuds vi på en kittlande vision av ett inferno befolkat av läskiga odjur och näpna keruber med sug i blick. För att riktigt äckla sin stackars publik låter Pasolini demonerna högt och ljudligt skita ut livs levande munkar. Inte det lättaste att försöka beskriva den här filmen som faktiskt erhöll guldbjörnen i Berlin 1972. Men hemma i Italien fick Pasolini förstås censurproblem och riskerade till och med åtal för de frigjorda sexskildringarna. Tänk om regissörer som Fellini, Ferreri eller Pasolini fått göra sina filmer i fred utan påven och Vatikanens stränga blick. Snacka om cineastiska sexfester! Vi får faktiskt se erigerade jättekukar i bild men naturligtvis inga könsorgan i arbete. Pasolinis avsikter med dessa filmatiseringar var ju att befria människan och samhället från sexuella tabun. Därför är det trist att skenhelig latinsk moral satte stopp för regissören att löpa linan ut.

Filmen är inspelad på plats med bland annat äkta katedralinteriörer från Canterbury. Rollistan består av engelska och italienska skådespelare. En del är kända som färgstarke, bullrige Hugh Griffith och Charlie Chaplin-dottern Josephine. Pasolinis vän Laura Betti, vars Pasolini-dokumentär nyligen visats i svensk television, gestaltar hustrun från Bath, en sorts kvinnlig motsvarighet till Shakespeares älskade figur Falstaff. Men dubbningen är tyvärr förfärlig och sabbar helhetsintrycket av filmen. Min kopia är dessutom tagen från TV3 vilket innebär reklamavbrott och när man minst anar det så dyker Jan Guillou upp och påannonserar nån gammal bortglömd pratshow. Sådana problem slipper ni förstås om ni hyr/köper filmen på DVD. Vilket jag tycker ni ska göra.

Just som jag sitter här och flitigt plitar ner denna recension så gör förresten den brittiska TV-serien Canterbury Tales sin reprisvända på kanal 1. Jag har bara sett ett avsnitt och det var sådär. Man har flyttat fram Chaucers frivoliteter till nutid, ett grepp man även använde sig av i 1944 års version A Canterbury Tale. Då var handlingen förlagd mitt under brinnande andra världskrig och regisserade gjorde det framgångsrika teamet Michael Powell och Emeric Pressburger - männen som senare skulle göra filmhistoria med konstnärligt djärva verk som Svart Narcissus (1947) och De röda skorna (1948). Pasolinis Canterbury Tales hade svensk premiär (1973.09.13) på Rialto i Stockholm.

Pier Paolo Pasolini (f.1922-d.1975) var ett av filmkonstens få verkliga genier, men han var även en högt uppskattad poet och författare och hade han fått leva hade han säkert hämtat nobelpriset ur kungens hand. Pasolini var dock inte mycket för det här med överheter och var egentligen mest omtalad för sin roll som stridbar samhällsdebattör. Älskad av vänstern för sin skarpa kritik mot konsumtionssamhället och hatad av högern som i Pasolini såg sin kanske farligaste motståndare bland kulturarbetarna. Berlusconi är nog tacksam över att Pasolinis röst tystnat för gott, mördad som han blev på en skiten parkeringsplats i Ostia. Officiellt ett homosexmord - Pasolini var öppet gay och hade en förkärlek att ragga kriminella gatpojkar. Kanske inte helt ofarligt om man säger som så. Men mycket talar för att obskyra, nyfascistiska mörkerkrafter låg bakom det brutala dådet. Men hur det än är med den saken så lär vi aldrig få veta vad som egentligen hände. Konspirationsteorierna duggar lika tätt som kring Palme-mordet. Som avrundning på den här recensionen ger jag Pasolini själv ordet:

- Det finns också en provokation i min film Canterbury Tales. En provokation på flera fronter. Provokation mot de borgerliga och offentliga "rättänkarna" ... provokation mot kritikerna som inte ser något annat än sex i mina filmer och som uppfattar dem som tomma, utan att förstå att det finns en massa ideologi i dem, och det mitt i den där jättepicken på duken, rakt ovanför huvudena på dem, men det vill de inte fatta.