TAKE OFF

Armand Weston, USA 1978
Maxs

Take Off är en sofistikerad historia byggd på Oscar Wildes (f.1854-d.1900) kanske mest berömda verk, Dorian Grays Porträtt (1891). Det handlar om den vackre Dorian som blir avmålad av en god vän. Dorian kommer aldrig att åldras, men det gör däremot porträttet. Med sin roman utmanade Wilde den viktorianska dubbelmoralen genom att visa upp det mänskliga förfallet bakom en vacker fasad. Porträttet visar den verklige Dorian Gray och konstverket yppar den sanning som spegeln ljuger om. Eller hur det nu var.

Går det egentligen att tända på porr som bygger på en såpass seriös förlaga? Tja, Take Off har allt sina ögonblick och manusförfattarna Armand Weston och Daria Price har tagit ganska lätt på Wilde-storyn. Man har stuvat om rejält i intrigen men tonen i filmen är onekligen präglad av gamle Oscar. Kul och minst sagt märkligt att höra porrstjärnor som Leslie Bovee yttra repliker i stil med: - Äktenskapet är en arkaisk, sexistisk konvention som uppstått ur en skenhelig medelklassuppfattning.

Filmen tar sin början vid ett poolparty på 1970-talet hemma hos mångmiljonären Darrin Blue (spelad av Wade Nichols). På festen möter Blue den unga brunetten Linda (spelad av fulsnygga Leslie Bovee) och visar för henne en gammal stagmovie inspelad någon gång under 1920-talet. På de suddiga filmbilderna ser man Blue älska med sin älskarinna Henrietta (spelad av favoriten Georgina Spelvin). Linda blir alldeles häpen då hon märker att Blue fortfarande ser lika ung ut som på filmen. Blue förklarar lite hemlighetsfullt att vi inte sett slutet på filmen än . . .

I olika episoder får vi sedan följa Blue genom åren. Hur han skapade sin förmögenhet genom gangsterverksamhet under förbudstiden, hans jobb som barägare under kriget, som "a rebel without a condom" på 1950-talet, och som knarklangande hippie under det upproriska 1960-talet.

20-talssekvensen är fräckt filmad i svartvitt och skildrar hur Henrietta och Blue färdas i en Rolls av 1928 års modell komplett med färgad privatchaufför. Chauffören (spelad av George Spencer) uppträder lika strikt som Erich von Stroheims betjänt i Billy Wilders Sunset Boulevard. Ja, hela filmen igenom refereras det till gamla klassiker och dialogen tenderar ibland att bli f ö r utstuderat vitsig. Regissören Armand Weston slår till slut knut på sig själv i sin iver att skapa en totalt annorlunda p-rulle. Till skillnad mot träige Wade Nichols har dock Georgina Spelvin bett i replikerna och vet att leverera Wildska underfundigheter på bästa möjliga sätt. Spelvin (en f d dansös) lär ha varit stand-in för Shirley MacLaine en gång i tiden. Faktum är att jag nästan rankar Spelvin lika högt som MacLaine i fråga om skådespelarbegåvning. Världen gick miste om en storstjärna när hon aldrig gavs chansen att kliva upp ur porrträsket. Hon gjorde visserligen ett fånigt inhopp i Polisskolan (1984) men det var en roll långt mindre nyanserad än de hon haft under sin p-karriär. Var det allt seriösa Hollywood hade att erbjuda denna utsökta skådespelerska?

Tyvärr är filmens stora svaghet dess huvudrollsinnehavare Wade Nichols. Tänk om rollen som Darrin Blue istället gått till humoristiske Harry Reems? En så svag aktör som Nichols klarar bara inte av att leverera vitsiga repliker, som ju hela filmen bygger på, och hans imitationer av Jimmy Cagney och Bogey är enbart pinsamma. Nichols (f. ca 1955-d.1985) drabbades senare av AIDS och hittades vådaskjuten strax efter det tragiska sjukdomsbeskedet. Självmord? Under namnet Dennis Parker försökte han även slå sig fram som sångare och spelade 1979 in en discoplatta för Casablanca Records. Han dök upp i Merv Griffins TV-show och framförde bland annat sin lilla hit "Like an Eagle". Porr hade Nichols pysslat med sedan tidigt 70-tal. Första filmen hette Exploring Young Girls men han dök även upp i gayrullar som Boynapped! (1975) mot ingen mindre än Jamie Gillis.

Men för att återgå till handlingen: i 30-talsepisoden stöter Blue samman med legendariske gangstern Dillinger och dennes älskarinna Jean Harlot (spelade av Rayman Sharque och Brigitte Lynne). Först ser vi en bakfull Blue sitta vid frukostbordet med sin tjej Faye (spelad av Clea Carson). När James Cagney (ur gangsterklassikern Public Enemy) pressade en grapefrukt i fejset på bruden tar Blue en hel gräddost och trycker i synen på stackars Faye!

På 40-talet har Blue avancerat till barägare och väser nu förstås som Bogart gjorde i Casablanca. Undersköna Annette Haven gör entré som vampen Virginia Slims och replikskiftet som följer är rena drömmen för en gammal filmnostalgiker. Vi får även se Blue & Virginia knulla i ett av filmens alla smakfullt genomförda sexavsnitt. 40-talssnutten innehåller dessutom en onanerande liten blondin (spelad av Ursula Austin) som gnider sin plaskvåta tonårsfitta framför en bild av Frank Sinatra! Men mest överraskande är det korta gästspelet av Holly Woodlawn (en i Andy Warhols stall av superstjärnor) som uppträder med sången "Dr Jazz".

50-talsinslaget visar oss ett gäng slemmiga ligister som sitter i en cheva och drägglar över Playboyblaskor. Sexiga Dottie (spelad av Susage London) kommer förbi och killarna blir förstås alldeles till sig i brallorna. Som djur kastar de sig över lilla Dottie men som en räddande ängel kommer Blue förbi på sin hoj (nu är han rebell i samma anda som Jimmy Dean och Marlon Brando). De kåta grabbarna slaknar och dryper iväg och Blue ryter åt dem: - Coola ner er så kanske ni växer upp och blir hippies! Medan Blue grejar med MC:n börjar Dottie att klä av sig. Nyss höll den stackars flicksnärtan på att bli våldtagen men helt plötsligt vill hon alltså ha sex med en vilt främmande karl. Jaja, vi befinner oss trots allt i Pornotopia - och där kan som bekant allt hända.

Så var det dags för ljuva 60-tal och i mitt tycke roligaste episoden. Tack vare att vår hjälte nu är förklädd till fredsälskande flower power-snubbe smälter han lätt in i hippiegemenskapen bland unga, kåta, upproriska ungdomar med fickorna fulla av pappas pengar och ständigt på jakt efter senaste hallucinogenet. Vi får följa med på ett litet hippie-partaj (intressant för oss som bara var i 7-årsåldern då det begav sig) där Blue deltar i gruppsex med Jane & Angela (spelade av Patty Boyd och Gloria Todd) och Free & Sunshine (spelade av David Christopher och Bethanna). Hela scenen är en enda röra av nakna, saftiga kroppar, flämtande stearinljus, psykedelisk musik, Hendrix-posters, och tamejfan om inte brassdoften når mina känsliga små näsborrar via TV-skärmen. UschåFy!

Slutet på filmen närmar sig och det har blivit skymning vid poolkanten utanför Blues palats. Blue säger till Linda följande: - Under ett LSD-rus kom uppenbarelsen: att förändring är livets innehåll och att åldrandet är beviset. Utan förändring dör man på riktigt.

Blue och Linda älskar vid poolkanten men plötsligt klipps den gamla stagmovien in och där ser vi till vår förskräckelse hur Blues ansikte nu är alldeles rynkigt och åldrat. Mot slutet ser vi ett gammalt par som stödda på käppar vandrar vägen bort mot evigheten. Vi får förmoda att det skall föreställa Blue (som nu blivit åldrad på riktigt) och Henrietta.

"Årets Bästa Film!" utropade aktade porrkritikern John Adler efter premiären på Take Off. Vid den erotiska oscarsgalan sopade filmen hem fem statyetter för bland annat "bästa regi" och "bästa kläder". Hemma i Sverige dök skådisen Ulf Brunnberg (!) upp redo att bedöma porrfilm i tidskriften Scandinavian Film&Video. "Take Off är en p-film som är rakt på. Den är gjord för att vara porr, men med humor & ironi. Det känns befriande på något sätt, tycker jag." skrev allas vår Vanheden i sin något udda roll som snuskfilmrecensent.

Vissa källor vill göra gällande att regissören Armand Weston skulle vara identisk med mästerpornografen Anthony Spinelli (Talk Dirty To Me, m.fl. succéer), men jag tror inte det. Weston (f. ca 1932-d.1988) är dock ur samma generation som Spinelli. Garvade filmrävar med förflutet i det riktiga Hollywood. Weston har även gjort kompetenta mainstreamrullar som rysaren Nattens Skräcknäste (1980) med Gloria Grahame och John Carradine i rollistan. Ur Westons porrproduktion glömmer jag aldrig kusliga S&M-dramat Defiance (1974) där lilla Jean Jennings utnyttjas av elaka doktorer och knasiga medpatienter på ett sinnessjukhus.

Dorian Grays öden & äventyr har filmatiserats åtskilliga gånger. Take Off torde vara en av de fantasifullare versionerna och trots att filmen inte innehåller någon bögsex så tror jag nog att den homosexuelle Oscar hade haft utbyte av den. Allt som allt nio sexscener. Svensk premiär (85.06.10) på Zita i Stockholm.