LIES: PAIN IS THEIR PLEASURE

Sun-Woo Jang, Sydkorea 1999

Året var 2000 och filmfestivalen pågick för fullt i ett gråkallt Göteborg. Enormt förhandsintresse väckte en öppet pornografisk film från Sydkorea och köerna ringlade sig långa utanför biograf Victoria. Jag fanns på plats, mest av en händelse förstås, och lyckades pressa mig in i en knökfull filmsalong. Nu skulle kulturknuttarna äntligen få kika på lite porr men samtidigt kunna komma undan med att filmen trots allt hade ett socialt och konstnärligt värde. Regissör Sun-Woo Jang ville ju säga oss någonting mellan alla svettiga samlag. Frågan är bara om det gick fram?

Lies påminner lite om Nagisa Oshimas japanska film Sinnenas Rike (1976) som gjorde skandalsuccé på sin tid. Även den skildrade ett par som mer eller mindre knullade ihjäl sig framför ögonen på oss i publiken. Jag tror Oshima hade gett sig fan på att bli den förste regissör som gjorde en realistisk spelfilm om den fysiska kärleken. Att han såg sitt verk som en protest mot den slätstrukna löpande band-porren. Och, märk väl, detta i en tid då faktiskt den kommersiella pornografin stundtals kunde vara riktigt intressant.

Sinnenas Rike utlöste förstås moralpanik. En seriös film av en aktad regissör får ju bara inte innehålla folk som har samlag på riktigt! Inte så oväntat stoppades filmen i Japan och under filmfestivalen i Cannes var intresset så stort att folk höll på att trampa ihjäl varandra i trängseln utanför biografen. Även hemma i Sverige gick debatten het om hur långt en filmare med seriösa intentioner fick gå i sin skildring av kärleksakten. Gränsen mellan konst och pornografi blev plötsligt hårfin. Var Oshima när allt kom omkrig bara ännu en i raden av simpla sexexploatörer?

Vår egen motsvarighet till Nagisa Oshima heter Vilgot Sjöman. På 1960-talet debatterades hans Nyfiken-filmer på riksdagsnivå och i staterna lanserades de som p-rullar. Trots att Lena Nyman och Börje Ahlstedt bara simulerade sexet. Censur och högljudd debatt drabbade även Sjömans Lars Görling-filmatisering 491 (1964) där lilla fröken Nyman blev påsatt av en hund. En åldrad Sjöman fortsätter att förarga och alldeles nyss gick han i bräschen för de regissörer som fått sina filmer sönderhackade av TV4-reklamen. Hmm, jag undrar vad Sjöman tycker om dagens dokusåpatrend? Inte var det väl dithän han tänkte sig den sexuella frigjordheten? För inte är det väl några sexuella revoltörer vi ser guppa under täckena i Big Brother-huset?

Jag tyckte Sinnenas Rike var en rätt trist historia och inte finner jag Sun-Woo Jangs Lies så värst mycket bättre. Men den uppfattades som såpass chockerande att den förbjöds i Sydkorea. Officiellt hette det att den inte fick visas på grund av de sexuella avsnitten men skälen var nog snarare att Jang bröt upp gamla traditionella könsrollsmönster. Jag förmodar att Jang med sin film vill välta omkull gamla traditioner och sociala strukturer. Men även om syftet är gott så är resultatet inte lika kul.

Filmen handlar om den snart fyrtioårige skulptören J, spelad av Sang Hyun Lee, som kärar ner sig i den blott artonåriga skoltösen Y, spelad av Tae Yeon Kim. J är gift och träffar Y i smyg. Deras intensiva erotiska förhållande får en alltmer sadomasochistisk prägel och situationen kompliceras när Y:s bror upptäcker "affären".

Jang, vars film bygger på en roman av Jung-Il Chang, använder sig flitigt av dokumentära scener där skådespelarna talar till oss åskådare om våndan de känner inför de öppet erotiska scener de medverkar i. Vi får inte se någon penetrering men annars är kameran så närgången den kan bli. Och visst gökar väl Lee och Kim på riktigt? Kims gnyenden ljöd över en knäpptyst, generad biopublik. Efter ett tag blev det hela mest komiskt och filmens överenergiska spankingnummer fick fler än undertecknad att bryta ut i skratt. Fortfarande är det här med sex på film vädligt känsligt. Sjöman, Oshima och Sun-Woo Jang har försökt att spränga gränser men än tycks vi ha lång väg kvar att gå. Eller måste sexscener på bio alltid vara så förbannat pinsamt?