DIXIE RAY, HOLLYWOOD STAR

Anthony Spinelli, USA 1983
Maxs

Februari 1943. Jänkarna har just berfriat Guadalcanal från japanska ockupanter. Men hemma i Los Angeles sitter privatdetektiven Nick Popodopolis och deppar på sitt sjaskiga kontor. Han önskar nog allt att han varit med de tappra trupperna men istället är han intrasslad i en unken utpressningshärva med en avdankad stumfilmsstjärna, Dixie Ray, i centrum. Regnet smattrar utanför rutan. Takfläkten roterar enformigt och på skrivbordet står whiskeypavan urdrucken. Nick har skådat bättre dagar.

Att denna Anthony Spinellis kanske bästa film inte belönades med porrens Oscar är rena förolämpningen. Dixie Ray är en porn noir som inte bara är nästan eller lika bra som en TV-deckare - den är bättre! Till och med i klass med en riktig kriminalare på bio. Raymond Chandlers ande svävar över anrättningen och här finns även drag av Mickey Spillane. Nick är en korsning mellan dessa författares bägge hårdkokta deckarfigurer Philip Marlowe och Mike Hammer. John Leslie, som alltid gjorde sina bästa rolltolkningar i Spinelli-rullar, är i absolut toppform som Nick. Även om det förstås genast ska sägas att Leslie inte är någon Humphrey Bogart. "Män som Bogey görs inte längre!", för att citera Humphreys änka Lauren Bacall. Men porrstjärnor av Leslies kaliber tillverkas som bekant inte heller nuförtiden.

Rollen som Nick är nog en av Leslies tuffaste utmaningar. Förutom Kevin James, som knullar med Lisa De Leeuw mot slutet, är Leslie den ende manlige deltagaren i filmens övriga sexscener. Vilket betyder att slitstarke John spänner på både Hillary Summers, Kelly Nichols, Veronica Hart och Samantha Fox. Dessutom blir han avsugen av Juliet "Aunt Peg" Anderson i en av de slurpigaste scener jag sett (Gud vad den kvinnan kunde suga kuk!) och även Lisa De Leeuw slukar vår privatdick långt ner i halsen.

Men Leslie möter också minst sagt kvalificerat skådespelarmotstånd i form av Hollywoodveteranen Cameron Mitchell (f.1918-d.1994). Inte så lätt för en porrartist att agera mot en gammal Broadwayaktör och filmstjärna som spelat mot alla Hollywoods största namn (Marilyn Monroe, Marlon Brando, John Wayne, etc.). Men Leslie klarar sina scener mot Mitchell galant. Mitchell föreställer den cyniske kommissarien som sitter och gaggar med Nick över ett par drinkar. Så bra spelscener har vi näppeligen sett i någon annan p-våffla. Mitchell kommer jag annars bäst ihåg som snälltuffe Uncle Buck i TV:s High Chaparral (nu snackar jag om den gamla cowboyserien, inte de där killarna som irrar omkring i kanal fem på jakt efter udda kändisar). Alla höll på smilfinken Manolito men jag ville alltid vara Buck i barndomens vilda västern-lekar. Vill minnas att han hade en sådan härligt dammig hatt! Senare skulle Mitchell bli ökänd som slaktaren i Studio S-klassikern Verktygsmördaren (1978). Och han är alltså en av de ytterst få seriösa aktörer (Aldo Ray är en annan) som tagit klivet ner i porrfilmsträsket. Men med både kläderna och värdigheten i behåll.

Regissör Spinelli (f.1927-d.2000) var känd för att hålla sina stackars aktörer i strama tyglar. För honom var spelscenerna viktigare än sexet. Om man inte levde upp till förväntningarna under en Spinelli-inspelning blev man inte utskälld. Man blev helt sonika avskedad. Så kanske är det av pur förskräckelse som rödhåriga, storbystade Lisa De Leeuw (f.1958-d.1993) gör sin karriärs bästa rolltolkning som den underbart vampiga superdivan Dixie Ray? De Leeuw blev ett av sexindustrins AIDS-offer och lämnade världen i på tok för unga år. Men hon var en stjärna. En av de klassiska porrdrottningarna.

Allt glänser i Dixie Ray. Dekoren, kläderna, bilmodellerna. Man tror sig förflyttad till 1940-tal. Musiken är pampigt "Hollywoodsk". Att intrigen är helförvirrad hör bara till charmen. Spinelli har säkert rört till det med flit i en liten ironisk gest åt Raymond Chandler. Chandler som ofta själv inte visste vem som mördade vem i sina kriminalberättelser. Det är stämningen som räknas i den här sortens deckare. Stilen är överordnad historien. Så utan att tveka placerar jag Dixie Ray på min "Topp 5"-lista över porrfilmer. Knullandet är också väl utfört och Spinelli dämpar klokt nog musiken i dessa intima scener. Mycket mer eggande med knarrande sängar och stånk&stön-läten än symfoniorkestrar.

Dixie Ray innehåller åtta sexscener. Inget perverst, om man nu inte räknar lite lesbiskt mellan Aunt Peg och Lisa De Leeuw till den kategorin. Filmen finns även i en softad version betitlad It´s Called Murder, Baby! Mer spelscener och mindre, nästan barntillåtet, sex. Men den versionen bör förstås undvikas.

Dixie Ray hade svensk premiär (87.01.12) på Zita i Stockholm. Jag blängade in den på gamla görgoa Biorama (GBG) och visst kändes det speciellt att sitta i mörkret och titta på Uncle Bucks äventyr i Pornotopia!