WATERPOWER

Shaun Costello, USA 1975
Alpha Blue Archives

Inledningsvis är den här kopiösa odågan till film försedd med en liten olycksbådande varningstext som talar om för oss tittare att allt bygger på verkliga händelser. För att riktigt göra oss oroliga får vi veta att det som skildras i filmen kan hända överallt och drabba vem som helst. Fan, att man inte ens kan känna sig säker hemma i videofåtöljen...

I Waterpower gör Jamie Gillis förmodligen sin sjukaste rolltolkning någonsin. Vilket sannerligen inte säger lite. Karriären är förvisso inte över än och sextitre år fyllda är den gamle p-marodören fullt sysselsatt med att spela in så kallade scatvideos och är även påtänkt för titelrollen i Philip Marshaks planerade film om Dracula-skådespelaren Bela Lugosi.

Waterpower är den bittra historien om en man kallad Burt. Enstöring i New York-djungeln. Vi misstänker att Burt mycket väl kan vara en svårt störd Vietnam-veteran. Inte så lite påminner han om Robert De Niros rollgestalt Travis i Taxi Driver (1976). Och precis som Travis hörs Burts mumlande stämma som voiceover filmen igenom. Vi anar tidigt att katastrofen närmar sig och i febriga närbilder ger Gillis, i rollen som Burt, ångesten ett svettigt ansikte. Man riktigt känner Burts sargade själ bakom det plågade minspelet. I likhet med Travis har även Burt en mission. Travis ville rensa det stora, ruttna äpplet på slödder. Hallickar och mafiosos föll offer för hans kulor. Även om jag inte försvarar Travis har jag lättare för hans åtaganden. Burt vill också rensa New York, men - håll i er nu - genom att ge för honom misshagliga kvinnor tvångslavemang!

Waterpower är en skitfilm i flera avseenden och Burt är allt en ynklig liten misogynist som delar upp den kvinnliga populationen i antingen horor eller madonnor. Vi får nog även räkna manusförfattaren Arthur Dietrich, regissören Shaun Costello, och huvudrollsinnehavaren Gillis till skaran av män med riktigt taskig kvinnosyn.

Tyvärr måste jag tillstå att Waterpower är en av de mest välgjorda p-våfflor jag skådat. Hemskt att sitta och säga att en film med så dassigt innehåll är bra. Men det är den ju! Samma som med Deer Hunter. Synen på Vietnamkriget var riktigt unken men likväl var Michael Ciminos film välgjord och skådespelarna ypperliga. Waterpower påminner i formen om 70-talets TV-deckare (Kojak, exempelvis). Snutar som sitter och käkar hamburgare medan de krasst diskuterar sitt senaste fall. Kamerajobbet är proffsigt med gryniga, närmast dokumentära bilder över ett slitet New York. Vad som höjer filmen ytterligare ett snäpp är att Costello fläskar på med ett soundtrack som inte är av denna världen. Dels en bisarrt "ploppande" synth (Jean Michel Jarre on speed!) och dels Bernard Herrmans skrämmande stråkar ur Djävulens Blodsband och även några toner från Taxi Driver (Herrmanns sista filmscore).

Sexet är förstås stinkande och svårt att överhuvudtaget bevittna. I den amerikanska videoutgåvan är det mer av hot och misshandel (bland annat tvingas ett av Burts offer att suga på en pistolpipa) medan den svensktextade versionen (jo, den fanns faktiskt utgiven på video här hemma!) frossar i de närgångna avföringsscener som den amerikanska censuren tydligen klippte bort. Gräsligaste avsnittet skildrar när Burt våldgästar två lesbiska tonårssystrar (spelade av enbenta porrdrottningen Long Jeanne Silver och Susaye London). Han släpar ut dem i badrummet, binder fast dem och utsätter de båda näpna skoltöserna för sin djävulska lavemangbehandling. Burt smetar ner systrarna med avföring och avslutar akten med att pissa på dem. Jag hoppas åtminstone avföringen är fejkad (choklad?) men det vete katten.

Rollistan innehåller förvånansvärt många väletablerade porrstjärnor. Man tycker att även dessa skulle hållit sig för goda för att medverka i ett sådant här skumt sammanhang. High Society-redaktören Gloria Leonard gör ett kort inhopp som bordellmamma, Eric Edwards är en av hennes sjuka kunder och den person som inviger Burt i toasexets mysterier, Marlene Willoughby och Sharon Mitchell är horor i tant Glorias stall, och CJ Laing (som ser ut som en oglamourös och sliten syrra till Barbra Streisand) är den kvinnliga snuten som kommer Burt på spåren.

I förtexterna står självaste Gerard Damiano nämnd som filmens regissör. Fel, fel, fel! Den illistige Shaun Costello räknade ut att Waterpower skulle bli mer kommersiellt gångbar om regissören var ett väletablerat porrnamn. Så man köpte helt enkelt loss rättigheterna till att få använda Damianos namn i reklamen. I trailern vrålar sålunda speakern att detta är en film som bara Gerard Damiano kunnat göra. Vilket ju inte är helt sant. Ej heller tror jag filmen är inspelad 1975 som ofta angivits. Den är allt för starkt Taxi Driver-influerad och Scorseses mästerverk släpptes först 1976. Så Costellos film borde i rimlighetens namn vara gjord efteråt.

Hur som helst, om det gick att bortse från innehållet, så är Waterpower en av de bästa och mest nervkittlande sexthrillers som gjorts. Med allt som allt sju sexscener. Varav en del med normalt gökande, som mellan poliskvinnan CJ Laing och hennes manlige kollega, spelad av John Buco. Men en film som mesta tiden gottar sig i övergreppsscener kommer jag aldrig att kunna rekommendera. Så spola skiten!

Mot slutet av filmen fryses bilden av Gillis desperata ansikte. Epilogen låter oss veta att i USA begicks 13,468 våldtäkter det senaste året. Endast 2,354 lyckades man lösa. Herrmanns ödesmusik tonar ut. The End. Men en sak har åtminstone jag klart för mig: det är inte filmer som dessa som föder våldtäktsmän. Möjligen kan de inspirera redan snedvridna psyken. Men filmen är en spegelbild av världen och inte tvärtom. Upplagt för efterföljande debatt?

Alternativ titel: THE ENEMA BANDIT.