NOT A LOVE STORY

Bonnie Sherr Klein, Kanada 1981

Vad tycker ni? Är det inte läge för lite porrdebatt igen? Känna moralpanikens isande vindar svepa över riket. Våra TV-nissar - från Aschberg till Öholm - mobiliserar de obligatoriska proffstyckarna i studiosoffan och alla vet förstås bäst och tjötar i mun på varann. Där sitter den förnumstiga kvinnliga (s)-politikern som tycker porr är det hemskaste som finns. Där sitter den halvnakna p-modellen som inte så oväntat är för pornografi och tycker (s)-tanten är jättedum. Och där sitter förstås Alexander Bard. Ständigt denne Bard. Vad han tycker är helt oväsentligt, bara han får synas i rutan. Uppe bland publiken sitter den äldre gentlemannen och ljuger när han säger att han verkligen inte vill se någon porr via kabel. Inte någon annanstans heller för den delen. Och ungdomarna fnissar och rodnar och vet plötsligt ingenting om analsex. Alla bara apar sig, alla gör sig till. Och så bryter vi för lite reklam...

Senast porrdebattens svallvågor gick riktigt höga var för fem år sedan då Alexa Wolf slog fast att all pornografi per definition är kvinnoförnedrande och lömsk. Hon presenterade sitt budskap i den förvirrade dokumentären Shocking Truth (2000). Där hade hon finurligt klippt in de allra grövsta bitarna ur någon TV1000-våffla och lät dessa läskiga scener återkomma gång på gång. Samt plockat med en utnyttjad porrtjej som plötsligt stod som taleskvinna för alla i hela sexbranschen. Åt helvete med alla nyanser!

Jag såg Shocking Truth under GBG Filmfestival och det var kusligt hur Alexa fick med sig hela publiken i sitt antiporr-korståg. Salongen dånade av applådåskor, till och med lilla jag klappade på i rena förskräckelsen, och en aningen däst Alexa satt och mös framme vid podiet. Men tro nu inte att jag är någon trångsynt manschauvinist. Säkert är jag överens med Alexa Wolf i flera samhällsfrågor och är också urförbannad på hur kvinnor framställs, inte minst i reklam, och behandlas i samhället. Men det är något mysko med den här hysteriska porrdebatten. Jag känner lukten av nypuritanism och gammal unken religiös höger. Blir faktiskt mörkrädd när vänsterkrafter vandrar hand i hand med Gränna-Jesus och dennes anhang av hycklare. 1960-talets sexuella revolution hamnade i en återvändsgränd. Hur ska vi bära oss åt för att komma rätt igen?

Not A Love Story - A Film About Pornography är ett feministiskt angrepp på den nordamerikanska porrindustrin, inte helt olikt Shocking Truth. Men regissören Bonnie Sherr Klein är en mer driven filmare än Alexa Wolf, även om bägge kvinnorna ger samma onyanserade bild av pornografin. Med undantag för en i sammanhanget meningslös snutt ur Radley Metzgers kvalitetsporris Sköna Kvällar med Pamela (The Private Afternoons of Pamela Mann) (1975) är de filmklipp som serveras ur obskyra sadistiska smalfilmer. Icke alls representativa för 70/80-talens porrfilmsproduktion. Men syftet med detta är förstås att åskådaren ska rycka till och utropa: - Jaha, det är alltså såhär porren ser ut. Det var väl det jag tänkte. Usch och fy!

Tillsammans med den charmiga strippan Linda Lee Tracey traskar Klein filmen igenom runt i olika porriga miljöer. De besöker peep shows, videobutiker, bevittnar live sex, intervjuar en massa folk, och slutsatsen blir att porren suger. Många av intervjuerna är dock intressanta. Författaren/artisten Kate Millett hävdar att istället för erotik fick vi pornografi. Med skälvande stämma menar Millett att erotiken är f ö r sexualiteten medan pornografin är m o t. Något i stil med bluesmannen Rolf Wikströms textrad: "De stal våran kärlek och gav oss pornografi".

När en herrtidningsredaktör ska yttra sig så har Klein inte oväntat lyckats få tag i den kanske allra mest korkade i den vägen. Fett osympatiske David S Wells säger med mild stämma att orsaken till den allt hårdare pornografin är kvinnans frigörelse. Männen tvingas söka sig till porren för att där bli bekräftade som riktiga män. I denna drömvärld får de äntligen chansen att dominera kvinnan. För dominera är tydligen vad vi män vill, både enligt mansgrisiga porrdirektörer som Wells och rabiata feminister som Klein.

Ingen sådan här film är fullkomlig utan en shrink. Här heter han Dr Ed Donnerstein (låter nästan som något som Groucho Marx hittat på!) och är en mörk, skäggig karl som har en del funderingar kring det här med våldtäkt. Han tar John Boormans film Den Sista Färden som exempel på hur homosexuella övergrepp skildras på vita duken. När en man blir våldtagen är det ofta väldigt synd om offret. Hämnd ska utkrävas och de skyldiga går en grym död till mötes. När kvinnor våldtas skildras inte sällan förövarna som macho. Och visst njöt väl lilla damen en aning av behandlingen?

Porrlegenden Marc "10½" Stevens (f.?-d.1989 i AIDS) poppar upp och förklarar att han tröttnade på att göra p-film eftersom tonen blev allt råare och det krävdes att han skulle urinera på sina motspelerskor. - Kameran kunde aldrig förmedla kärlek. säger han uppgivet och tittar på oss med sina stora, sorgsna ögon. Så här går det alltså på. Andra som uttalar sig är medlemmar ur gruppen Men Against Male Violence och kvinnliga pornografen Suze Randall, som vi även får se i arbete.

Bonnie Sherr Klein lämnade tillsammans med sin make USA i protest när Vietnamkriget rasade som värst. Hon flyttade till Kanada och har där gjort flera uppmärksammade dokumentärer. Klein är mor till Naomi Klein som skrivit succéboken No Logo där vår värld beskrivs som designad av Disney och marknadsförd av Nike. Jag såg Not A Love Story på Hagabion under filmfestivalen 1988. Ungefär samma känsla spred sig i salongen som under Shocking Truth-förevisningen tolv år senare. Publiken var dock lite roligare på Klein-filmen, bland annat ett gäng punkare som hela tiden garvade på fel ställen. Får ni chansen ska ni förstås se Not A Love Story. Om inte annat för att få en inblick i hur antiporrkämparna resonerar. Men jag längtar efter filmen där feminister f ö r pornografi beskriver sin syn på verksamheten.