DREAMERS

Bernardo Bertolucci, Italien/Frankrike/England/USA 2003
Triangelfilm

Är detta Bertoluccis sista tango i Paris? Man undrar om han har något mer att ge som filmskapare efter att ha sett detta hans senaste verk. I denna berättelse om studentoroligheternas Paris upprorets år 1968 kunde Bertolucci dragit paralleller till vår egen tids protester och kravaller, men av detta syns inte ett spår. Istället blir det en väldigt privat film om några ungdomar, en amerikansk student (spelad av Michael Pitt) och ett franskt syskonpar (spelade av Eva Green och Louis Garrel), som drar ner rullgardin, dricker vin, snackar film, och knullar. Av studentrevolten hörs bara bröl och explosioner lite på avstånd. Våra ungdomar har kurat ihop sig i en lyxvåning och först mot slutet tvingas de till någon form av ställningstagande. Men transportsträckan dit är faktiskt ganska ointressant. Säkert en nostalgikick för gamle 68-revoltören Bertolucci och visst har han bemödat sig om att fånga tidsandan, men av mannen som en gång gav världen viktiga politiska storverk som 1900 hade jag faktiskt väntat mig mer. Dreamers, som bygger på en roman av Gilbert Adair, är förvisso vågad för att vara en mainstreamfilm. Men som ofta hos Bertolucci är det destruktiv sex som presenteras. Folk är inte lyckliga i hans filmer och Bertolucci använder sexualiteten som uttryck för politiska missförhållanden.

Första gången den kontroversielle mästerregissören hamnade i ordentligt censurbråk var med Sista tangon i Paris (1973) där en överårig och plufsig Marlon Brando gökar med unga flicksnärtan Maria Schneider. Bertolucci har berättat att i staterna visades "tangon" som en porrfilm. Biljetten kostade tre dollar normalt men de tog fem dollar för "tangon". Lika mycket som inträdet för Långt ner i halsen (1972). För övrigt tillhör Bertolucci de få seriösa filmare som öppet vågat erkänna att han tyckte mycket om denna Damianos porrklassiker. Med sitt mustiga epos 1900 (1976) fortsatte Bertolucci provocera både politiskt och sexuellt. En fantastisk fresk om Italiens historia mellan åren 1900-1945 i vilken han lyckades förmå storstjärnor som Robban De Niro och Gérard Depardieu att kasta kläderna och till och med visa upp sig med praktstånd!

Egentligen tycker jag inte den gode Bertolucci gjort någon intressant film sedan 1900. Dreamers glimmar väl bitvis till men känns ändå rätt trött. För en cineast är det dock kul med alla filmiska referenser och 60-talsmusiken (Dylan, Hendrix, Joplin, etc.) är ju heller inte helt fel. De medverkande ungdomarna är dessutom nästan smärtsamt vackra och givetvis beskylldes Bertolucci för att vara gubbsjuk. För mig hade han gärna fått dregla ännu mer, inte minst i betraktandet av ljuvliga Eva Greens nakna kropp.

Michael Pitt (inget släktskap med Brad) har berättat om vilka risker det innebär att ställa upp i såpass vågade sexscener. Han var ordentligt nervös både för den amerikanska filmindustrins och publikens reaktion. Jag håller med Pitt när han säger att i USA är det OK att visa en snubbe som får skallen avskjuten, men visar man nakna kroppar i skön förening så blir det ett himla liv och rop på censur. Pitt menar att detta säger en hel del om den amerikanska kulturen. USA - dubbelmoralens hemvist på jorden.

Dreamers hade svensk biopremiär i februari 2004. Jag såg den på före detta porrbion Nya Boulevard. Bion drivs numera av filmentusiaster och kallas för Capitol som den även hette innan den blev porrbiograf. Vid sidan av Biorama och Rio var Nya Boulevard den bekvämaste av Göteborgs ledande snuskbiografer. Sköna galonsäten att sjunka ner i och göra det man kommit för att göra (hrm, jag var förstås bara där i studiesyfte - tro inget annat!). Man kan inte påstå Dreamers blev någon vidare publikfilm. Jag satt ensam i salongen förutom en liten förvirrad gubbe som talade med sig själv. Han såg förresten ut som en övervintrad runkgubbe från den gamla goda porrmatinétiden. Ack ja, en relikt från en svunnen tid.