ULTRA FLESH

Svetlana, USA 1980
Maxs

Tillåt mig att få presentera Svetlana Marsh som är en av porrhistoriens inte alltför många kvinnliga regissörer (Roberta Findlay och Candida Royalle är två andra namn jag kommer på såhär i förbifarten). När Svet var blott en tolvårig liten tös emigrerade hon tillsammans med sina föräldrar från Ukraina. De hamnade i staterna och föräldrarna hade väl knappast kunnat ana att deras söta dotter skulle bli en av nationens främsta porrfilmsregissörer. Svet drömde förstås om en mer normal filmkarriär, ty porr är väl knappast något som man aktivt söker sig till. Och tydligen saknades inte skådespelartalang för hon ansökte och kom faktiskt in på Lee Strasbergs berömda teaterskola. Filmdebuten skedde i en liten roll i Gore Vidals Myra Breckinridge (1970), ett av filmhistoriens praktfiaskon där också en viss Tom "Magnum" Selleck gjorde sin entré på vita duken. Svet fortsatte i obskyra skräckrullar innan hon fick nog och tröttnade för gott på dåliga roller och kåta producenter som lockade med filmanbud om de fick sex i utbyte. Enligt Svet är den så kallade seriösa filmbranschen ännu sjukare än sexindustrin. Men lyckan i form av producenten David Marsh skulle komma att le sitt allra bredaste dollargrin. David Marsh blev inte bara Svets kompanjon, de kom att kontrollera allt från produktionen till distributionen av sina filmer, utan också hennes livskamrat. Tillsammans skapade de några av de märkligaste porralster som världen skådat.

Hur ska man egentligen kunna beskriva en Svetlanavåffla? Ganska omöjligt - de måste faktiskt ses. Jag får lite av samma känsla som när jag skådar Kalle Anka på julafton, bara det att Benjamin Syrsa är påtänd och stökar till det rejält i sagoriket. Spännande och ofta exotiska miljöer, förföriska melodislingor, och märkliga attiraljer som jättelika, galopperande lösfittor eller enorma, sprutande dildos. Ofta sexakter av det mer kinky slaget med monster och andra bisarra figurer involverade och mitt i allt detta dyker dvärgar i clownnäsa upp reciterandes poesi. Herregud, vet inte vad vår kära Svetlana spetsade drinkarna med under sin tid som filmare - och vill nog inte veta heller . . .

Nåväl, Ultra Flesh heter hennes kanske mest påkostade produktion - den ultimata Svetrullen. Filmen utspelas 1990 men spelades in tio år tidigare. Därför existerar fortfarande en stark sovjetstat vars ledare förstås blir elakt parodierad. Men man driver även rätt friskt med den amerikanske presidenten som spelas av träbocken Ty Horn (en mindre känd porraktör som även filmade under flera andra pseudonymer, bland annat Jason Welles). Det är alltså tidigt 1990-tal och världen är drabbad av en katastrof. Överallt på vårt arma klot slaknar snoppen på män och impotensen drabbar alla - inte ens världens ledare får upp den! Mänskligheten riskerar att bli utplånad och man frågar sig förskräckt vem som är boven i dramat? Jo, det visar sig att den skumme mr Sugarman (spelad av helknäppe Jamie Gillis) vill åt alla världens tre miljarder kvinns. Som ledare för en liten bananrepublik förser han den intet ont anande omvärlden med förgiftat impotenssocker. Men han har inte räknat med det Galaktiska Rådet som övervakar ordningen i rymden. De skickar sin bästa agent, supersexiga Ultra Flesh (spelad av porrdrottningen Seka), och det blir en bitter kamp mellan henne och mr Sugarman.

Handlingen är ju inte klok och utförandet är om möjligt ännu tokigare. Hårdföra scener (där ormar och dvärgar tillhör rekvisitan) blandas med rena slapstickscener. "FLASSHH!" låter det när Ultra Flesh och hennes medhjälperskor ("Fleshettes") från underlivet sänder iväg någon slags blixt som ska bota männen, och "BOIINNG!" ljuder det när kukarna bokstavligen spränger genom gylfarna. Tyvärr blir inte kåteffekten lika stark på mig i min stackars åskådarroll. Detta är mer lustigt än lustfyllt och skådespeleriet är ojämnt. Platinablonda Seka hade onekligen stjärnglans men var ingen aktris att tala om. Dessutom kom inte Svet och Seka överens under inspelningen eftersom Svet inte tålde Sekas divafasoner. Maestro Jamie Gillis verkar dock trivas som fisken i vattnet. Han sprätter omkring i militäruniform och gör en härlig spetsbov av sin Sugarman-karaktär. Som sidekicks har han två dvärgar som spelas av Georgie Vegas och Mr Short Stud. Den senare hette egentligen Luis De Jesus (f.1952-d.1988) och hade cirkusbakgrund. Av någon anledning (förmodligen ekonomisk) började han dyka upp i porrfilmer. Anal Dwarf (1971) hette den första och där fick han sätta på inte alltför attraktiva Veri Knotty. Sin mest ökända roll gjorde lille Luis (1.30 kort) i extremt råa skräckfilmen Blodsugande gatan (1978), en film som (felaktigt) omgavs av "snuffrykten". Vår pilska dvärg var även med i normala storfilmer som Jedins Återkomst (1983), del tre i Stjärnornas Krig-sagan. I Ultra Flesh spänner Luis på Lisa De Leeuw (han nästan försvinner mellan hennes enorma bröst!) och deltar i det avslutande gruppsexet där Gillis farbroderligt klappar honom på huvudet. Andra porrkändisar i rollistan är Kandi Barbour och Little Oral Annie som läckra "fleshettes", Serena, Candida Royalle, en smärt Ron Jeremy, och John Leslie som "gästknullar" i rollen som intergalaktisk älskare. Jamie Gillis hade förresten en liknande roll som här i In med full fräs (Slip Up, 1974). Då föreställde han crazydoktorn Cherrypopper som ville överta makten genom att via en mystisk apparat ge alla män ståfräs. Omvända sättet att nå världsherravälde, alltså!

Ultra Flesh gick aldrig upp på bio i Sverige. Allt som allt hela tretton sexscener. Svetlana och David Mars lär ha försvunnit från jordens yta under tidigt 1990-tal. Åtminstone är de borta från filmbranschen. Det ryktas att de gick i konkurs efter att ha lurat en massa folk på pengar. Kanske arresterades de av någon från Galaktiska Rådet? Skulle faktiskt inte förvåna mig . . .

CANTERBURY TALES

(I RACCONTI DI CANTERBURY)
Pier Paolo Pasolini, Italien/Frankrike 1972
TV3

Om ni är sugna på lite filmerotik med finkulturell status så kan ni med lugnt samvete investera i de fyra Pasolini-filmer som ganska nyligen släppts på DVD (Atlantic Film). Åtminstone medeltidsfreskerna - den så kallade "livets trilogi" - är fyllda av nakna kroppar och burleska upptåg. Härligt saftiga och livsbejakande filmer. Däremot är den fjärde filmen, Markis De Sade-baserade Salo eller sodoms 120 dagar (1975), inget för den som vill ha en mysig hemmabiostund. Pasolini gjorde Salo i en sorts protest mot "livstrilogin" som han kommit att ta avstånd ifrån. "Livstrilogin" skildrade hur erotiken var en varm och livgivande kraft för medeltidsmänniskan innan den förvandlades till vår tids geschäft. Tortyrorgien Salo utspelar sig i Mussolinis fascistiska Italien men är mer en kritik mot vårt moderna konsumtionssamhälle.

Canterbury Tales är den andra och sämsta filmen i "livstrilogin". Först kom Boccaccio-filmatiseringen Decamerone (1971) och Pasolini avslutade serien med mästerverket Tusen och en natt (1974). Canterbury Tales är givetvis inte dålig men mätt med Pasolini-mått en ganska svag film. De olika episoderna hänger inte riktigt ihop (möjligen är min gamla VHS-copy klippt) och prutthumorn är emellanåt lite väl påfrestande. Ibland väntar man sig nästan att Stefan&Krister ska dyka upp bland buskarna!

Pasolini bygger förstås sin film på engelske skalden Geoffrey Chaucers (f. ca 1340-d. ca 1400) ofullbordade "Canterburysägner". Chaucer räknas till den engelska litteraturens mest betydande gestalt före Shakespeares tid men blev översatt till svenska först 1938. Handlingen kretsar kring ett sällskap pilgrimer som är på väg till Thomas av Beckets grav i Canterbury. Under färden berättar de mustiga och respektlösa historier för varann. Pasolini har iscensatt sex av dessa groteska berättelser och bäst är sista episoden där vi får följa med på en tur i helvetet. Som i en tavla av Hieronymus Bosch bjuds vi på en kittlande vision av ett inferno befolkat av läskiga odjur och näpna keruber med sug i blick. För att riktigt äckla sin stackars publik låter Pasolini demonerna högt och ljudligt skita ut livs levande munkar. Inte det lättaste att försöka beskriva den här filmen som faktiskt erhöll guldbjörnen i Berlin 1972. Men hemma i Italien fick Pasolini förstås censurproblem och riskerade till och med åtal för de frigjorda sexskildringarna. Tänk om regissörer som Fellini, Ferreri eller Pasolini fått göra sina filmer i fred utan påven och Vatikanens stränga blick. Snacka om cineastiska sexfester! Vi får faktiskt se erigerade jättekukar i bild men naturligtvis inga könsorgan i arbete. Pasolinis avsikter med dessa filmatiseringar var ju att befria människan och samhället från sexuella tabun. Därför är det trist att skenhelig latinsk moral satte stopp för regissören att löpa linan ut.

Filmen är inspelad på plats med bland annat äkta katedralinteriörer från Canterbury. Rollistan består av engelska och italienska skådespelare. En del är kända som färgstarke, bullrige Hugh Griffith och Charlie Chaplin-dottern Josephine. Pasolinis vän Laura Betti, vars Pasolini-dokumentär nyligen visats i svensk television, gestaltar hustrun från Bath, en sorts kvinnlig motsvarighet till Shakespeares älskade figur Falstaff. Men dubbningen är tyvärr förfärlig och sabbar helhetsintrycket av filmen. Min kopia är dessutom tagen från TV3 vilket innebär reklamavbrott och när man minst anar det så dyker Jan Guillou upp och påannonserar nån gammal bortglömd pratshow. Sådana problem slipper ni förstås om ni hyr/köper filmen på DVD. Vilket jag tycker ni ska göra.

Just som jag sitter här och flitigt plitar ner denna recension så gör förresten den brittiska TV-serien Canterbury Tales sin reprisvända på kanal 1. Jag har bara sett ett avsnitt och det var sådär. Man har flyttat fram Chaucers frivoliteter till nutid, ett grepp man även använde sig av i 1944 års version A Canterbury Tale. Då var handlingen förlagd mitt under brinnande andra världskrig och regisserade gjorde det framgångsrika teamet Michael Powell och Emeric Pressburger - männen som senare skulle göra filmhistoria med konstnärligt djärva verk som Svart Narcissus (1947) och De röda skorna (1948). Pasolinis Canterbury Tales hade svensk premiär (1973.09.13) på Rialto i Stockholm.

Pier Paolo Pasolini (f.1922-d.1975) var ett av filmkonstens få verkliga genier, men han var även en högt uppskattad poet och författare och hade han fått leva hade han säkert hämtat nobelpriset ur kungens hand. Pasolini var dock inte mycket för det här med överheter och var egentligen mest omtalad för sin roll som stridbar samhällsdebattör. Älskad av vänstern för sin skarpa kritik mot konsumtionssamhället och hatad av högern som i Pasolini såg sin kanske farligaste motståndare bland kulturarbetarna. Berlusconi är nog tacksam över att Pasolinis röst tystnat för gott, mördad som han blev på en skiten parkeringsplats i Ostia. Officiellt ett homosexmord - Pasolini var öppet gay och hade en förkärlek att ragga kriminella gatpojkar. Kanske inte helt ofarligt om man säger som så. Men mycket talar för att obskyra, nyfascistiska mörkerkrafter låg bakom det brutala dådet. Men hur det än är med den saken så lär vi aldrig få veta vad som egentligen hände. Konspirationsteorierna duggar lika tätt som kring Palme-mordet. Som avrundning på den här recensionen ger jag Pasolini själv ordet:

- Det finns också en provokation i min film Canterbury Tales. En provokation på flera fronter. Provokation mot de borgerliga och offentliga "rättänkarna" ... provokation mot kritikerna som inte ser något annat än sex i mina filmer och som uppfattar dem som tomma, utan att förstå att det finns en massa ideologi i dem, och det mitt i den där jättepicken på duken, rakt ovanför huvudena på dem, men det vill de inte fatta.

TRINITY BROWN

Robert McCallum, USA 1984
Maxs

Maffiabossen Tony Fortuna har gått ett grymt öde till mötes. Han är hittad mördad och smågangstern Frankie Carbone eftersöks för dådet. Frankie har nämligen haft ett förhållande med fru Fortuna. Men den kvinnliga supersnuten Trinity Brown misstänker att allt är betydligt mer komplicerat än så. Detta är i korta drag handlingen i denna styva p-kriminalare.

Trinity Brown är perfekt för de tittare som gillar TV:s fredagsdeckare men gärna vill se dessa upphottade med lite läcker, ångande sex. Filmen är såpass bra att den skulle funka även om man plockade bort knullscenerna (nåja,nästan i alla fall...). Regissören "Bob McCallum" är identisk med välrenommerade filmfotografen Gary Graver som bland annat jobbade tillsammans med legendariske Orson Welles mot slutet av dennes karriär. Han är ansvarig för flera av de allra bästa vuxenvåfflor som gjorts, inte minst porn noiren Amanda by Night (1981).

Rollistan i Trinity Brown innehåller flera av dåtidens porrproffs. Dessa fantastiska artister som både agerade trovärdigt och dessutom hade förmågan att kunna släppa loss fullständigt i sänghalmen. Finns inte sådana människor längre? Ta bara rödhåriga yrhättan Colleen Brennan. Rena dynamitpaketet! Hon är helt rätt som Trinity Brown och slår hål på alla myter om urblåsta p-bimbos. Colleen började i mjukporriga filmer under namnet Sharon Kelley (hennes riktiga?) och gjorde sedan karriär som en av de mest framgångsrika telefonsexflickorna i USA. Hon är, åtminstone i mina dimmiga ögon, verkligen ingen vacker kvinna, men detta kompenseras av spelskickligheten (Colleen har även haft roller i mainstream-television) som gör att man känner för hennes rollkaraktärer. Något som gör henne nog så sexig.

Som hennes snutkollega Zack ser vi humoristiske he-mannen John Leslie, en av genrens allra bästa aktörer som numer gjort karriär som videoregissör. Men det var roligare när han befann sig framför kameran. Sympatiske Joey Silvera är i rollen som Carbone för ovanlighetens skull placerad på bovsidan, coola Tamara Longley föreställer maffiahustrun Angela, och självaste Jamie Gillis (branschens meste "metodskådis") gör ett kort inhopp som väl får betraktas som ett "gästknull".

En perfekt parfilm. Ja, de flesta tittarkategorier kommer att uppskatta Trinity Brown. Även fulingar som bara tänkt sig ett litet runk lär komma på bättre tankar och intresserat följa med i den spännande intrigen. Ska jag ändå klaga en smula så är det väl som alltid när de stora proffsen är i farten att sexscenerna tenderar att bli aningen mekaniska. När Leslies tunga fladdrar över Colleens underliv känner man kanske att det hela går lite på rutin. Vi har sett det förut, om man säger som så... Men för nya generationer som aldrig fluktat in gammal god kvalitetsporr måste detta vara något av en upplevelse.

Trinity Brown innehåller åtta sexscener. Filmen hade svensk premiär (1987.03.23) på Zita i Stockholm.

HAWAII - EROTIK UNDER SOLEN

(ERUPTION)
Stanley Kurlan, USA 1976
Atlas FilmVideo

Cyniska lyxhustrun mrs Bevin (spelad av Leslie Bovee) är in i döden trött på sin triste och torre man. Men hon vill förstås åt hela hans förmögenhet. Så hon får en glänsande idé: varför inte röja fanskapet ur vägen och få det hela att se ut som en olyckshändelse? Genom att förföra blåögde försäkringsförsäljaren Peter Winston (spelad av John Holmes) har hon snart satt planen i verket. Från ögonblicket miss Bevin träffade Peter Winston låg det mord i luften...

Hawaii - Erotik under solen är pornoversionen av gamla Hollywoodklassikern Kvinna utan samvete (1944). Hårdkokte författaren James Cain skrev romanen som låg till grund för Raymond Chandlers och Billy Wilders manus. Cain som också skrivit erotiska och våldsamma Postmannen ringer alltid två gånger som filmats i flera versioner (sexuellt frispråkigast är väl den med Jack Nicholson och Jessica Lange på köksbordet). Även Kvinna utan samvete har filmats mer än en gång och inspirerat till många snarlika thrillerdeckare. I originalet glänser de legendariska Hollywoodstjärnorna Barbara Stanwyck och Fred MacMurray. För att inte tala om lille ettrige Edward G Robinson som försäkringschefen som anar ugglor i mossen. John Holmes och Leslie Bovee är verkligen inga skådisar av MacMurrays och Stanwycks dignitet. Bara i ett avseende tror jag porrikonen John Holmes var en större aktör än Fred MacMurray...

Vare sig Big John agerade självaste Casanova, sexsugen vampyr, privatdicken Johnny Wadd, eller som här, försäkringsmannen Peter Winston, så hade han samma intetsägande uppsyn. Bara när han drog ner gylfen och lirkade fram sin trettifem centimeter långa zombiekuk kände man en viss respekt inför honom. Och Leslie Bovee tillhörde inte precis "blåa dukens" roligaste fruntimmer. En rätt sliten brunett utan någon särskild inlevelse i varken agerandet eller sexandet. Förödande i en roll som mrs Bevin - en lömsk femme fatale med glupande aptit på pengar & karlar. I Bovees gestalt ser mrs Bevin ut ungefär som om hon just sett det tusende avsnittet av Ragnar Dahlbergs Café Norrköping. Och detta oavsett om hon fäller cyniska repliker eller har sex. Det talanglösa paret Holmes & Bovee sänker betyget avsevärt, men jag räknar ändå rullen till "erotikklassikerna". Handlingen drivs framåt med viss nerv, split screen-tekniken är häftig (inte minst under sexscenerna) och Hawaii-miljön är skitskön. Däremot försvinner film noir-känslan från det gamla Hollywoodoriginalet. Cain skulle gråtit blod över att se sina romanfigurer förflyttade från svartvita, regndränkta bakgator till färgglada Hawaii-locations. Snacka om stilbrott!

Hawaii - Erotik under solen lär ha tagit tre veckor att spela in, något av rekord för en p-våffla. Hade man bytt ut vaxfigurerna Holmes & Bovee mot förslagsvis John Leslie och Veronica Hart så hade det här kunnat blivit riktigt bra. Rullen innehåller allt som allt sex sexiga scener och censuren fann det bäst att klippa bort tjugofem sekunder "död kvinna" innan filmens svenska premiär (1980.10.27) på Stockholmsbiografen Fenix.