THE OZPORNS

Antonio Passolini, USA 2002
Maxs

Supersexiga vildkattan Chloe snaskar omväxlande på två bastanta kukar. Ylande av lusta kör hon sedan en "deepie" vilket vi får lära oss betyder att hon rider den ene killen medan den andre tar henne där bak. Om hon är kåt på riktigt eller bara fejkar vete gudarna. Mer inlevelse i en knullscen har jag dock inte sett sedan Aunt Pegs storhetsdagar.

Chloe är bara en av alla sexiga damer i denna lyckade "porrdokusåpa". Regissören heter inte så oväntat Antonio Passolini och är en av dagens få begåvade pornografer. Han har bland annat skrivit Michael Ninns moderna klassiker Latex (1995) och Shock (1996) samt regisserat Cafe Flesh 2 (1998) - den uppmärksammade fortsättningen på Stephen Sayadians Cafe Flesh (1983). För att vara en Passolini-produktion är The Ozporns inte så visuellt märkvärdig och full av specialeffekter som man är van vid, men det goda humöret och kreativiteten tar man inte miste på. Sexet är tufft och rakt på men här finns inga perversiteter. Även om sexscenerna mest är på männens villkor (brudarna är förstås mer än villiga och blir helt galna så fort de får syn på en kuk!) så tror jag nog kvinnor ändå kommer att gilla filmen. Inte minst tack vare den befriande humorn och driften med TV:s dokusåpor. Kan inte påstå jag är någon vän av detta så omdebatterade mediafenomen. Har väl sett en snutt då och då på alla dessa Big Brother, Paradise Hotel eller vad de nu heter.

The Ozporns parodierar förstås The Osbournes där kroniskt drogade hårdrocksikonen Ozzy Osbourne exploaterar sig själv och sin stimmiga familj. Nu är en man som Ozzy egentligen omöjlig att driva med, han är ju en parodi redan i sig själv, men Passolini lyckas med bedriften - mycket tack vare en lysande Baz i titelrollen. Baz (som har fler p-alias, Shane Hunter är ett annat) är en porträttlik Ozzy (eller Izzy som han för säkerhets skull kallas i filmen). Han är ungefär jämngammal och utstrålar samma sorts engelska working class-bakgrund som originalet. Baz är även en av dessa få porrartister som kan spela komedi och knulla - samtidigt! Ungefär som Harry Reems eller Ron Jeremy i deras krafts dagar. Tina Tyler, i rollen som Izzys fruga, ger också rullen ett ordentligt lyft. Hon deltar inte i några sexscener men är en duktig komedienne som lockar fram flera skratt med sina bitska kommentarer. För den porrhistoriskt intresserade är det dessutom fascinerande att se legendariske regissören FJ Lincoln i en (påklädd) gästroll. Lincoln är även kultskådisen som hade en roll i Wes Cravens ökända Last house on the left (1972). Själv minns jag dock Lincoln bäst som den läskige sexgurun Dr Gabriel i Armand Westons bisarra Defiance (1975). Men i The Ozporns visar sig en åldrad Lincoln från sin mer komiska sida och munhuggs med Izzy i den dråpliga slutscenen.

"En familj som alla andra - not!!!" lyder boxens reklamtext och det skriver vi under på.

Passolini har redan hunnit göra en fortsättning, The Ozporns go to hell (2003), med ungefär samma rollbesättning. Är den lika kul är den förstås ett måste, men jag vet i skrivande stund inte om den finns utgiven på video eller dvd hemma i Sverige. Men införskaffa i vart fall denna första del. Du får avnjuta sju läckra sexscener och däremellan garva åt riktigt festliga komiska förvecklingar i det Ozpornska palatset.

LOVE ME

(originaltitel:LOVE YOU)
John Derek, USA 1980
Maxs

Någon i läsekretsen som minns Bo Derek? På 80-talet var denna unga blondin sexsymbolen med stort S, trots att filmerna hon spelade in (regisserade av maken John) ofta var sanslöst usla. Och det är om John och hans enda verk i hårdporrgenren - Love Me - som jag nu ska berätta.

John Derek (f.1926-d.1998) slog igenom som ung, mörk snygging i Hollywood under sent 40-tal. Mest minnesvärd är rollen mot Humphrey Bogart i "ungdom på glid"-dramat Lev farligt dö ung (1949). På 50-talet gjorde han äventyrsroller i bland annat Haji Babas äventyr (1954) och föreställde Josua i Cecil B De Milles gigantiska bibelspektakel De tio budorden (1956). Men Derek trivdes aldrig i sin roll som tonårsidol och utbildade sig istället till fotograf. Pinup-bilder blev hans specialitet och Playboy publicerade hans nakenfoton av makan Ursula Andress - tjejen som var den allra första så kallade "Bond-bruden". Derek var förstås inte den trogna typen och har även varit gift med bland annat Linda Evans (hon från Dynastin) innan han 1974 fick tag på sextonåringen Mary Cathleen Collins. Fulingen John ändrade lilla Marys namn till Bo (som om det skulle vara sexigare att bli namne med en av TV-sportens legendarer...) och fick snart upp henne som Playboy-omslag. Mr Playboy själv - Hugh Hefner - blev alldeles till sig i morgonrocken och utnämnde Bo till 80-talets skönhetsideal. Sedan mitten av 60-talet var Derek dessutom verksam som regissör till lågbudgetfilmer. Med tiden kom dessa att bli allt porrigare och frugan Bo regisserade han i praktkalkoner som Tarzan apmannen (1981) och Bolero (1984).

Love Me är så vitt jag vet Dereks enda försök i hårdporrgenren. Filmen skildrar två par under en weekend på en ö utanför den kaliforniska kusten. Charlie & Steve (spelade av Annette Haven och Wade Nichols) och Lynn & Mark (spelade av Leslie Bovee och Eric Edwards) tappar alla kläder och hämningar när de hamnar på denna natursköna plats. Den fria livsstilen leder till partnerbyte vilket förstås resulterar i svartsjuka och då framförallt hos Steve som är mer hämmad och fast i stelbenta konventioner än de övriga i sällskapet. Gruppsex och blindbock (med bindel för ögonen ska kvinnorna gissa vem av männen de suger av) samt lite nude wrestling mellan Steve och Mark är andra aktiviteter vi bjuds på. Och vid den sprakande lägerelden sjunger Charlie "Greensleeves" så intet öga är torrt.

Annette Haven har en vacker sångröst som hon tidigare visat prov på i bland annat Eruption (Dracula sucks!, 1978), och är fortfarande den vackraste kvinna jag skådat i hårdporriga sammanhang. Annette Robinson (som hon egentligen heter) har nu passerat de femti och dragit sig tillbaka med man och en massa katter. Filmens andra leading lady - Leslie Bovee - är oroväckande härjad med ringar runt ögonen men av utspelet att döma verkar hon inte vantrivas i sin roll. Bovee var ett stort porrnamn på 70-talet och deltog i en rad genreklassiker, bland annat spelade hon mot John Holmes i sexdeckaren Hawaii - erotik under solen (Eruption, 1976). Wade Nichols och Eric Edwards är också legendariska namn i branschen. Nichols var en mörk, viril karl men med ungefär lika mycket utstrålning som en Ken-docka. 1985 hittades han vådaskjuten men mycket talar för att det var ett planerat självmord. I samma veva hade han nämligen fått diagnosen AIDS. Edwards har kallats för "porrens Tyrone Power" men jag tycker mer han är sexindustrins svar på Martin Timell! Edwards (som i rollistan till den här filmen går under sitt riktiga namn Rob Everett) har gjort precis allt på film från starten i obskyra 70-talskortisar som Piss orgy och Dogorama (mot Linda Lovelace) till 90-talsvideos i regi av honom själv.

Men åter till vårt äktenskapsdrama: efter ett djupsinnigt och sådär härligt kvasiintellektuellt samtal kommer våra vänner fram till att de är "banana people" (det vill säga crazy!) och beslutar sig för att göra om trippen igen någon gång i framtiden. Under filmens gång har vi även kunnat ta del av Charlies allra hemligaste drömmar vilket innebär gruppsex där hon dubbelpenetreras av två karlar. Slutrepliken lyder: - Allt är fantasi. Det är vad allt bygger på.

Love Me är en rulle som passar för lite lagom sofistikerade par. Aldrig att svettige runkaren står ut med att följa den här långsamma storyn med dess - med hårdporrmått mätt - diskret filmade samlag. Kan inte heller tänka mig att dagens odrägliga kids har något att hämta här - Dereks film är miltals från nya tiders MTV-porr typ Michael Ninn. Själv har jag svårt att identifiera mig med hans huvudpersoner. Hollywoods depraverade jet set kanske känner igen sig men jag kan aldrig få upp någon glöd (eller något annat heller...) för dessa plastmänniskor. Men som jag ofta påpekat tidigare är det helt omöjligt att förmedla äkta känslor inom den kommersiella porren. Marknaden är kall och hård och det präglar dess aktörer. Men Derek har i alla fall försökt få med lite romantik, äktenskapsproblematik och annat som hör våra liv till. Mest njöt jag emellertid av de fantastiska naturscenerna och av ljudet av kluckande vågor. Nästan irriterande att det kom en massa kopulerande kroppar i vägen titt som tätt. Kunde inte den excellente fotografen Derek blivit naturfilmare istället? Men nu ska vi inte vara stygga ty Derek har med denna sin enda hårdporr-rulle visat att han var mer lämpad för den här sortens film än de flesta andra. Synd att han spillde sin tid på fåniga mjukporrisar med frugan Bo.

Hittar inga uppgifter om biografdistribution vad beträffar Love Me, så det troliga är att filmen bara släpptes på video hemma i Sverige.

CHARLI

Godfrey Daniels, USA 1981
Walthers Video

Jack & Charli har varit gifta i sex år och kärlekslivet börjar gå på slentrian. När Charli väljer att glo på Johnny Carsons TV-show istället för att älska med Jack förstår man att läget är allvarligt (såhär i förbifarten: den nyligen avlidne Johnny Carson var föregångaren till dagens televiserade pratkvarnar Letterman & Leno). Inte svårt att förstå varför Charli väljer Carson istället för Jack dock, ty när det äntligen är dags för lite älskog så är den utarbetade kontorsslaven Jack oengagerad och kommer för fort. Otillfredställda i sitt samliv börjar Charli & Jack fantisera om sex med andra . . .

Om producenter som Ed Powers gör porr för runkare så är Godfrey Daniels filmer mer anpassade för älskare. Tyvärr tycks Daniels sedan länge ha lämnat den sexigare delen av filmindustrin men fortfarande är läget sådant att det rådar en skriande brist på vettiga "parfilmer" på marknaden. Daniels var en av de ambitiösa filmare som bemödade sig om att ge porrbranschen lite bättre rykte och visa att det faktiskt går att göra porr med brain och känsla. Visst kan man garva åt en film som Charli och det märks alltför tydligt hur samtliga inblandade anstränger sig till det yttersta för att ge produktionen lite klass. Inte heller så lätt för p-skådisar att leva ut starka känslor i ett äktenskapsdrama men Jesie St James (Charli) och Eric Edwards (Jack) gör så gott de kan. Svala blondinen St James och veterantjuren Edwards tillhörde branschens bättre skådespelare. Synd bara att Edwards är så irriterande lik en elak upplaga av svensk televisions meste trivselputte Martin Timell!

För att återgå till handlingen så får vi i bild se hur Jack & Charli har fantasisex med sina vänner. Inte minst får vi avnjuta en lesbisk dröm där Charli älskar varsamt med sin bästa väninna Angie (spelad av undersköna brunetten Annette Haven i något som väl kan karakteriseras som en "gästroll"). I en scen köper Charli en porrvideo som födelsedagspresent åt Jack. Filmen ifråga är Marilyn Chambers-klassikern Jag vill ha mer! (Insatiable, 1980) - givetvis producerad av Daniels den med. Men inte heller detta tilttag sätter någon vidare fjong på samlivet. Jack blir visserligen råkåt av filmen men kommer nästan direkt när Charli börjar suga honom. Jack somnar och med tårarna trillande nerför kinderna får Charli tillfredställa sig själv i duschen. Hon söker tröst i familjens hund Goofy (få inga fula tankar nu!) som är en ljus, lurvig vove och trevligaste inslaget i hela filmen. Att Eric Edwards haft roller i rullar som Linda Lovelace and her dog gör dock att tankarna börjar skena åt fel håll . . .

Jack å sin sida tar sig ett snack med grabbarna över den sedvanliga Budweisern och ett parti poker. Hela stämningen är så amerikanskt såpapräktig att man storknar och visst väntar ett "happy end" runt hörnet. Jack & Charli talar ut, låter TV:n med Johnny Carson flyga och fara, och älskar ömsint medan ett sötsliskigt ledmotiv ljuder i bakgrunden. Nja, kan inte påstå att Charli eggade undertecknad i någon högre grad. Amerikanska medelklassens sexproblem är inte precis min grej. Men för att vara porr är detta naturligtvis av yppersta klass. Klippning, foto och regi är klanderfritt utfört. Bakom pseudonymen Godfrey Daniels döljer sig TV-producenten Stu Segall som för tillfället håller på med en film om muskelbyggande guvernören Arnold Schwarzeneggers liv. See Arnold run är arbetstiteln och Jurgen Prochnow gestaltar allas vår Arnie medan Mariel Hemingway föreställer frugan Maria Shriver. Kan inte Segall gå tillbaks till sina porrfilmer istället?

Charli hade svensk premiär (1984.10.15) på Fenix i Stockholm.