ANNIE SPRINKLE - UNCUT

- Jag började göra porrfilmer för att jag är en kreativ människa och jag upptäckte att det fanns utrymme för just kreativitet här. Jag gillade film och jag gillade sex och jag tyckte om att förena detta. Jag älskade verkligen att göra porrfilm när jag var 18-20 år. Det var en fantastisk tid i porrbranschen innan AIDS kom. Det var roligt och kreativt, otroligt spännande. Jag gillade att fuska lite som skådis, jobba med olika människor. Och det surrealistiska i ett rum fullt med folk som tittade på när man hade sex. Man kunde känna lukten av sex, man kunde höra ljuden. Det var verkligen vackert, fullt av kraft. Då var det fantastiskt. Med åren som följde kom drogerna. Pengarna började spela en allt större roll och branschen förändrades. Och nu med AIDS kan man bara glömma det hela. Så berättar Annie Sprinkle i den existentiella dokumentären Lucky People Center International (1998).

Annie Sprinkle - Uncut är en unik, halvtimmeslång privatinspelning från Annies "One Woman Show". För er som inte känner till Annie Sprinkle (finns ni?) ska jag här ge lite bakgrund: Att den blyga och lite trista tösen Ellen Steinberg (född 1951 i ett judiskt medelklasshem) med åren skulle komma att förvandlas till totalt hämningslösa sexbomben Annie Sprinkle var det nog inte någon som kunnat ana. Annie, som går under epitetet "The First Lady of Kink", är den mest bisarra av porrdrottningar. Hon hade sin storhetstid i mitten av 70-talet men har på senare tid avancerat till någon sorts "post-porrmodernist" som turnerar runt med sin illa beryktade "X-rated Performance Show". Den lilla men välpumpade brunetten är rena dynamitpaketet på scen (något som man till råge får prov på när man fluktar in den här kassetten) och praktiserar med glatt humör urinsex (ni fattar förstås varför Annie heter som hon gör?), lavemang, vaginala sköljningar, tuttbalett - ja, inget är henne främmande. På toppen är denna dam en fullfjädrad scenartist som slänger käft med publiken så att de flesta andra ståuppare förbleknar och framstår som menlösa mähän i jämförelse. Så släng dig i brunnen, Babben!

Som sjuttonåring bröt Annie radikalt med sin präktiga familj. Stack från hemstaden New York och hamnade i Arizona där hon träffade en hippie som titulerade sig konstnär. Annie och hippien kom att testa allt i drogväg. Hippien försvann in i ett permanent LSD-rus och Annie började jobba som prostituerad på ett massageinstitut. Hennes första p-rullar var sådana där tidstypiska 8mm-loops, helt i avsaknad av något konstnärligt värde. Annie deltog i hela femti rullar första året. I debutfilmen, Teenage Masseuse, knullade hon med ingen mindre än Harry "Långt ner i halsen" Reems. Reems gjorde dock inget större intryck på Annie som minns den legendariske supertjuren som en patetisk machotyp och emotionellt instabil. Med tiden skulle Annie komma att medverka i närmare tvåhundra långfilmer och videos. Hon har även vikt ut sig i de stora herrtidningarna (Playboy, Penthouse, Hustler, etc.) och dessutom givit ut egna magasin med dragning åt det mer perversa hållet. 1978 slog sig Annie ihop med Mickey och Susan Leblovic. Paret Leblovic huserade i delstaten Rhode Island (nära New York) där de gav ut den svartvita blarran Love. I ett nummer förekom en bildsvit där Annie hade invalidsex med Long Jeanne Silver (hon med den amputerade foten). Mer abnorma läsare kunde här förlusta sig över bilder där Annie "knullade" med Long Silvers oljeinsmorda stump! För oss vanliga dödliga kan detta måhända låta pervo i överkant, men för Annie är sex lika med religion. Allt som bejakar sexualiteten är sunt. Enligt Annie är det istället sjukt att förtränga sina begär. Men för "Drottningen av Hellfire Club" har det inte alltid varit så lätt att leva i dubbelmoralens USA. FBI har genom åren hållit ögonen på den kontroversiella damens verksamhet. Inte minst förbjöds hennes egenhändigt regisserade mästerstycke Deep Inside Annie Sprinkle (1981). - FBI förbjöd filmen eftersom jag i en scen pissar på min älskare. Som om inte FBI alltid pissar på allt och alla! fräser Annie ur en intervju i tidningen Tjej Special (4/91).

Annie engagerade sig även politiskt i PONY (Prostitutes of New York) där hon slogs för sexjobbarnas rättigheter. PONY kämpade för att legalisera prostitutionen och för bättre arbetsvillkor för New Yorks horor. Annie organiserade den stora hormarschen 1984 vilken tyvärr resulterade i ett fiasko. Bara två demonstranter dök upp och det hela fick avblåsas. Snutarna som spärrat av gatorna längs marschvägen gnäggade förstås rått åt den pinsamma incidenten. Annie kan dessutom titulera sig författare och har utkommit med sina memoarer. Annie Sprinkle Postporn Modernist: My 25 Years as a Multimedia Whore kallar hon detta sitt litterära verk och hon har tidigare även givit ut The Sprinkle Report som lär ha sålt bra.

I Sverige har inte speciellt många av Annies filmer visats (av censurskäl kan man misstänka). Howard Ziehms Pornografiska porrnästet Honeypie (Honeypie, 1975) och Bob Gills "Fucking People" - Erotiska kameran slår till (Double exposure of Holly, 1976) har dock bägge gått upp på svenska biografer. Andra milstolpar i Annies erotiska filmkarriär är bland annat exploitationgumman Doris Wishmans Satan was a lady (1975), Ralph Ells Teenage Deviate (1976) med Annie i en mycket inspirerad rolltolkning, byggd lite på hennes egna livserfarenheter, Zebedy Colt-rysaren The devil inside her (1976) där Annie för omväxlings skull själv blir pissad på i en S&M-orgie tillsammans med tre demoner, och värd att nämnas är också Gerard Damianos halvdokumentär Consenting Adults (1982) där Annie och väninnan Veronica Vera praktiserar alla former av kinky sex. På senare år har Annie också förekommit i undergroundfilm signerad Nick Zedd och är bästis med en annan excentrisk, sexuellt frigjord dam - punkprinsessan Lydia Lunch.

- Om människor vore mer orgasmiska, hade mer kontakt med sin sexualitet, skulle världen vara en vackrare och lyckligare plats att leva på. Sex är något oerhört, stort och oändligt. berättar Annie vidare ur dokumentären Lucky People Center International (förresten gjord av svenskarna Johan Söderberg och Erik Pauser). Men för att återgå till den lilla privatinspelningen Annie Sprinkle - Uncut: Scenen är möblerad som ett badrum och först får vi se Annie demonstrera olika dildos. - I porrfilmer måste man låta som en liten flicka som hela tiden låter som om precis allting vore helt fantastiskt! säger Annie med sin tillgjort barnsliga röst. Så visar hon oss gasmasken hon använde i Wet X-mas men konstaterar att själva kameran är hennes absoluta favoritsexleksak. Annie tjötar och tjötar på den mer eller mindre förskräckta publiken att komma upp och plåta henne. Tillslut kliver två tappra kvinns upp på scen och Annie börjar genast att vänslas med dem. Sedan sätter Annie igång att suga på en massa dildos. Hon slurpar, hostar, snörvlar, och borstar tillslut tänderna. I nästa nummer så dags för den obligatoriska "tuttdansen" till tonerna av en Strauss-vals. Så blir det övningar av det mer påfrestande slaget: Annie stoppar in i en slang i fittan (är det detta som kallas vaginal sköljning?) och pissar förstås en skvätt. Detta eviga kissande! Showen fortsätter med att en snubbe kommer upp på scen och börjar lysa med en ficklampa i Annies sägenomspunna underliv. Publiken garvar förtjust. Som avslutning pudrar sig Annie framför badrumspegeln och är man riktigt uppmärksam kan man märka att ett litet porträtt föreställande porrgiganten Ron Jeremy sitter fasthäftat på spegeln. Sött.

Miss Annie Sprinkle är knappast en sexgudinna i allas smak. Men vad man än tycker om hennes övningar så är hon fascinerande att skåda. Och definitivt en av de kvinnor som fullständigt slår hål på myten att alla porrtjejer skulle vara värnlösa offer. Jag ger Joe Sarno, mannen bakom Fäbodjäntan och ofta kallad "The Undisputed King of Psycho Sexual Sinema", sista ordet: - Det finns många människor som inte borde göra porrfilm och som gör dem av fel skäl. Det rätta skälet är ickekommersiellt: att de gör det för att de gillar att uppträda framför folk, för att de tänder på det. Annars borde de inte göra det. Annie Sprinkle bör göra det, för att hon älskar porren och är så involverad i hela känslan av sex. Hon är så galen och söt och trevlig att det tar andan ur dig!

TRE KORTA

KOM OCH FÖRFÖR OSS...
(AMERICAN PIE)

Jeffrey Fairbanks, USA 1980
Hem-Video (HomeVideoErotica)

Året är 1958 och "Summertime Blues" strömmar ur radioapparaterna för första gången. Mr & Mrs Chandler (spelade av Aaron Stuart och Kitty Shayne) nås av beskedet att deras tonårsdöttrar Ann och Julie (spelade av Arcadia Lake och Lysa Thatcher) är kidnappade. Men allt är inte så enkelt som det först verkar i denna underhållande kriminalkomedi. Och regissör Jeffrey Fairbanks, som jag för övrigt tror är identisk med legendariske porrfilmaren Anthony Spinelli (f.1927-d.2000), har skickligt fångat tidsandan. Berättelsen riktigt sjuder av häftigt r&r-femtital. Dialogen är fräck och den manlige tittaren får garanterat råbånge av något av de nio sexavsnitten. Även kvinnor kommer säkert att roas av den här rullen.

Veterantjurarna Eric Edwards och Randy West föreställer dramats bägge klantiga kidnappare Rudy Valentine och Jerry Dean och blonda Lee Carroll spelar den något bedagade servitrisen Shirley som ger dem sitt stöd. Lilla (1.60 cm) puddingen Arcadia Lake är min favorit bland brudarna i filmen. En mörk skönhet som tyvärr dog av en överdos 1990. Edwards och West skulle förresten dyka upp som fumliga polare i ännu en komisk sexkriminalare. I Golddiggers (Titillation, 1982) spelar de två knasiga privatdickar och filmerna har samme producent - i porrkretsar välrenommerade Damon Christian (eller Richard Aldrich som han egentligen heter).
Kom och förför oss... lär vara den första p-rulle där orgasmljuden nådde publiken i Dolby Sound och sin svenska premiär fick den (1981.07.29) på Hollywood i Stockholm.



DET HÄRLIGA SEXLIVET
(ANGEL ON FIRE)

Roberta Findlay, USA 1974
Hem-Video (HomeVideoErotica)

Här har ni en liten porrvariant av George Axelrods Broadwaykomedi Goodbye Charlie. En pjäs som även varit underlag för två vanliga Hollywoodfilmatiseringar inspelade 1964 (regi:Vincente Minnelli) och 1991 (regi:Blake Edwards). Här är det legendariska exploitationkvinnan Roberta Findlay som tagit sig an pjäsen och gjort en mycket fri tolkning. Hon gjorde tillsammans med maken Michael ökända våldsrullar som Snuff (1974) men så omkom Michael i en helikopterolycka och Roberta fortsatte filmandet på egen hand. Men hennes porralster hade faktiskt mer substans än skräpet hon gjorde tillsammans med maken. Inte minst är det pornografi ur en kvinnas synvinkel.

Det Härliga Sexlivet handlar om mansgrisen Steven (spelad av Alan Marlo, en flitigt förekommande 70-talshingst) som dumpar tjejen då hon talar om att hon är med barn. Han blir sedan påkörd av en van (rattad av ingen mindre än Marc "10½" Stevens!) och kommer till himlen där han får snacka med en ängel med ordningsnumret nio (spelad av Jennifer Jordan). Stevens synder är inte tillräckliga för att han ska hamna i helvetet men något straff ska han allt ha. Så Steven förvandlas till Stephanie (spelad av lilla askblonda sexbomben Darby Lloyd Rains) och genom henne ska nu kvinnotjusaren få känna på hur det känns att själv bli utsatt för typer av hans egen kaliber. Stephanie kärar sålunda ner sig i hänsynslöse modefotografen Jeff Williams och när jag säger att denne spelas av otäcke Jamie Gillis förstår ni säkert att hon får det verkligt hett om öronen...

Det Härliga Sexlivet är en rätt smart liten porr-rulle. Så oerhört typiskt för sin frigjorda tid då det verkligen var kärlek&uppror som gällde. Sexandet är okej (allt som allt elva heta scener) och musikbakgrunden fin med toner av Rodrigo och (kanske inte så oväntat) Ravels klassiska knulldänga "Bolero". Filmen fick sin svenska premiär (1976.10.18) på Spegeln i Malmö.



THE AFFAIRS OF JANICE

Zebedy Colt, USA 1976
Alpha Blue Archives

Högst avancerade sexlekar i ännu en omisskännlig Zebedy Colt-produkt inspelad det magiska året 1976. Då begåvade Zebedy (f.1929-d.2004) världen med ett flertal lågbudgetporrisar av det mer kinky slaget. The Affairs of Janice är en av de värsta. Zebedy - porrfilmens enfant terrible - föreställer konstnären George som utför det perfekta brottet ... men inte lever tillräckligt länge för att kunna njuta av det.

Filmen börjar med ett stänk av Sunset Boulevard. George flyter död i sin pool och i tillbakablickar får vi följa hans tragiska historia. Tristess och alkoholism präglar hans äktenskap med Martha (spelad av Crystal Harris) och leder till slut fram till otrohet och mord. Dialogen bär spår av Edward Albee och att huvudpersonerna har samma namn som karaktärerna i Vem är rädd för Virginia Woolf? är knappast någon tillfällighet.

Om jag i upphetsningen inte räknat fel så innehåller filmen åtta sexscener. Men roligast är faktiskt spelscenerna, särskilt när George och Martha munhuggs under ett cocktailparty. Sexandet är emellanåt rejält perverst. "Pissdrottningen" Annie Sprinkle dyker upp och praktiserar förstås det hon är allra bäst på och Colt hinner med att både fistfucka en blodig och fastkedjad CJ Laing och silverspraya gayfavoriten Ras Keans nakna kropp. Musikbakgrunden består av ett envetet pianoklinkande och någon sorts påfrestande psykedelisk jazz. En fascinerande liten film från en svunnen tid.

Svensk premiär? Glöm det. Zebedys filmer - med undantag av vid premiären kraftigt sönderklippta Jungfrudrömmar (Virgin Dreams, 1977) - letade sig aldrig till vårt kära, avlånga land. Och Zebedy hade aldrig haft en chans mot Gunnel Arrbäck och censurbyrån - det är ett som är säkert!