GUDFADERNS EROTISKA TESTAMENTE

(FLESH AND LACES PART 2)
Carlos Tobalina, USA 1983
FilmNet

Om totalt ohämmade porrdrottningen Annie Sprinkle är som gjord för uppgiften som sexfrälsare så var stackars, spröda Shauna Grant (f.1964-d.1984) hennes diametrala motsats. Shauna, som egentligen hette något så näpet som Colleen Applegate, var en söt blondin som aldrig tycktes höra hemma i porrfilmsbranschen. Hon utstrålade faktiskt oskuldsfullhet och påminde mest om vilken tjej som helst man möter på sta´n. Så långt från divalater man kunde komma. Kanske därför hon hann bli så populär under sin korta men intensiva karriär. Att se Shauna i sexscener kändes som att uppleva granntjejen idka älskog (gäller förstås bara för er med normala grannar...). Något producenterna förstås tog fasta på och därför placerade henne i någotsånär romantiskt sinnade p-rullar. Därför tar man sig förskräckt för pannan när man läser rollistan till Gudfaderns Erotiska Testamente. Herregud, lilla Shauna omgiven av monstertjurarna John "Buttman" Stagliano, Jamie Gillis, och - sist men definitivt inte minst - John Holmes! Men allt är tack&lov inte så hemskt som det först ser ut på pappret. Shauna slipper ställa upp mot något av nämnda vidunder och dyker istället upp i en soft scen mot en mer normal påsättare.

Inte långt efter inspelningen av Gudfaderns Erotiska Testamente fick Shauna nog. Trött på livet i porrcirkusmanegen satte hon ett 22-kalibrigt gevär mot huvudet och tryckte av. Klockan var kvart över sju på kvällen den tjugotredje mars 1984 och stackars Shauna hittades av sin mor i den gemensamma bostaden i Palm Springs. Hon fördes till sjukhus där läkarna kämpade febrilt för att rädda den unga flickans liv. Men hon vaknade aldrig upp ur medvetslösheten och dog två dagar senare. Sagan om Shauna Grant - "Every Mans Fantasy" - fick ett bittert slut...

Colleen Applegate växte upp i ett katolskt hem i Minnesota. Redan som 18-åring hamnade hon i modellvärlden och blev så småningom utvikningsbrud i Penthouse och omslagsflicka på Hustler. Hennes skygga blick och den läckert mjuka kroppen gjorde porrproducenterna galna. Karusellen snurrade allt fortare och hon dök upp i hela tretti knullrullar på ett år, Paper Dolls hette den första. Hon började jobba under pseudonymen Callie Aimes men gick snart över till det lite flådigare namnet Shauna Grant. Av klassiska Shauna-flicks kan nämnas Glitter, Suzie Superstar, och Virginia (samtliga inspelade det produktiva året 1983). Shauna badade i gröna, sköna dollars och drog in tiotusen (i svenska kronor räknat) per arbetsdag. "Lilla oskuldsfulla Shauna" blev den nya generationens porrdrottning och på en mässa i Chicago året innan hon sköt sig strålade hon tillsammans med de äldre och erfarnare sexgudinnorna Marilyn Chambers och Seka. Men Shauna var, till skillnad från exempelvis Chambers, ingen slipad och hård affärskvinna. Hon påminde snarare om olyckssystrar som Linda Lovelace och Savannah och hatade att ha sex på vita duken. En av hennes motspelare, superhingsten Jerry Butler, berättar (i självbiografin Raw Talent) följande om sina känslor kring Shaunas bortgång: "När jag nåddes av beskedet om Shaunas död blev jag faktiskt inte chockad. Shauna var den typen av bräcklig flicka man väntade sig skulle vara kapabel att begå självmord förr eller senare. Hon var ett offer - ett offer för sex, för industrin, och för sig själv." Butler hade den goda smaken att vägra ställa upp i Roberta Findlays snaskiga Shauna Grant - Every Mans Fantasy (1985) eftersom Findlay inte hade några som helst seriösa intentioner att skildra Shaunas liv utan bara var ute i spekulativt syfte. Butler dök istället upp i PBS-dokumentären Death of a Porn Queen (1987) där han kommenterade sin moatjés tragiska självmord. Samma år regisserade Sandor Stern en spelfilm, Shattered Innocence, som byggde på Shaunas liv och med Jonna Lee i titelrollen.

Gudfaderns Erotiska Testamente är fortsättningen på Den Sexgalne Miljonären (Flesh and Laces 1) och bägge rullarna spelades in i rask takt under samma år. Minnet sviktar, men om jag inte är helt fel ute hade så hade Shauna Grant mer att göra i den första delen. Dessutom är min Film Net-copy softad vilket är jäkligt irriterande eftersom alla spännande närbilder på John Holmes ofantliga zombiekuk har klippts väck. Jag tror även det figurerar kopior där bägge delarna är ihopklippta till en enda långfilm. Rörigt värre, men så är det också en Carlos Tobalina-produktion.

Carlos Tobalina var en av de fräckaste porrpionjärerna. Väl medveten om att det viktiga aldrig var själva filmen - utan lanseringen av dyngan. Tobalina fläskade på med reklamkampanjer av sällan skådat slag. Affischerna skröt om att hans p-rullar vunnit förstapriser runt om i världen, från Cannes till Rio de Janeiro. Men nu hade ju inte dessa festivaler något som helst gemensamt med de riktiga filmgalorna. Så Tobalina-epos som I Am Curious Tahiti (1970) eller Sexual Kung Fu in Hong Kong (1975) hade knappast erövrat några äkta guldpalmer eller guldbjörnar som annonserna låtit påskina. Möjligen hade de vunnit en och annan guldstake vid någon mindre nogräknad erotisk filmsammankomst som hölls i utkanten av de stora festivalerna. En Tobalina-film var i stort sett ett enmansprojekt. Han ansvarade ofta själv för musik, klippning, foto, produktion & regi. Och spelade inte sällan huvudrollen som liderlig latinlover. Men snygga flickor fick han förstås fiska upp lite varstans. Maria Pia och Becky Sharpe hette några av hans leading ladies. Jag vet inte om Tobalina längre är i livet. Hans senaste (sista?) film lär vara Boiling Desires från 1986.

Tobalina regisserade Gudfaderns Erotiska Testamente under pseudonymen Troy Benny. Som alltid hos Tobalina är det mer sex än intrig som gäller. Handlingen är alltså busenkel: Jamie Gillis (av alla människor...) föreställer miljonären Harry Something som ligger hjärtsjuk på hospital. Den lille snuskgubben har videoinspelat sina barns erotiska övningar och ligger där och njuter av sexavsnitten under sin konvalescens. Den av kidsen som ger pappsen bästa kåtkicken får ärva hela förmögenheten. Rollistan är verkligen stjärnspäckad: John Stagliano och Joey Silvera spelar två av Gillis söner, "porrhistorikern" Bill Margold finns med på ett hörn, och Tobalina själv dyker upp som överläkare (han deltar dock inte i sexandet). Shauna Grant (spelar flickvän till en av Gillis grabbar), Tamara Longley, och Rose Lynn är några av brudarna i filmen. Och så då John Holmes. Även han ett av branschens olycksbarn. Holmes (f.1944-d.1988) gick AIDS-döden till mötes efter en minst sagt brokig karriär som kantades av sex, kokain, misstanke om delaktighet i massmord, och ännu mera sex och kokain. I den här filmen dyker han upp som dr Pecker och undersöker en krasslig Gillis i en härligt fånig scen. Sedan spänner de bägge porrikonerna på tre sjuksystrar så det skvätter om det (fast inte i min censurerade copy...). Tufft jobb för Gillis att medverka i gruppsex med filmvärldens längsta och mest mytomspunna dick. Men Gillis biter ihop och gör sin del av jobbet.

Gudfaderns Erotiska Testamente är knappast någon bra våffla. Carlos Tobalina månade aldrig om kvalitet. Men en film med den rollistan är förstås ett måste för var och en med minsta lilla intresse av porrhistoria. Filmen fick sin svenska premiär (1984.09.17) på Woodstock i Stockholm. Censuren klippte hela tre minuter och femtifyra sekunder våldtäktssekvens. Har för mig det var Joey Silvera som var stygg mot två kvinnliga poliser.

TAKE OFF

Armand Weston, USA 1978
Maxs

Take Off är en sofistikerad historia byggd på Oscar Wildes (f.1854-d.1900) kanske mest berömda verk, Dorian Grays Porträtt (1891). Det handlar om den vackre Dorian som blir avmålad av en god vän. Dorian kommer aldrig att åldras, men det gör däremot porträttet. Med sin roman utmanade Wilde den viktorianska dubbelmoralen genom att visa upp det mänskliga förfallet bakom en vacker fasad. Porträttet visar den verklige Dorian Gray och konstverket yppar den sanning som spegeln ljuger om. Eller hur det nu var.

Går det egentligen att tända på porr som bygger på en såpass seriös förlaga? Tja, Take Off har allt sina ögonblick och manusförfattarna Armand Weston och Daria Price har tagit ganska lätt på Wilde-storyn. Man har stuvat om rejält i intrigen men tonen i filmen är onekligen präglad av gamle Oscar. Kul och minst sagt märkligt att höra porrstjärnor som Leslie Bovee yttra repliker i stil med: - Äktenskapet är en arkaisk, sexistisk konvention som uppstått ur en skenhelig medelklassuppfattning.

Filmen tar sin början vid ett poolparty på 1970-talet hemma hos mångmiljonären Darrin Blue (spelad av Wade Nichols). På festen möter Blue den unga brunetten Linda (spelad av fulsnygga Leslie Bovee) och visar för henne en gammal stagmovie inspelad någon gång under 1920-talet. På de suddiga filmbilderna ser man Blue älska med sin älskarinna Henrietta (spelad av favoriten Georgina Spelvin). Linda blir alldeles häpen då hon märker att Blue fortfarande ser lika ung ut som på filmen. Blue förklarar lite hemlighetsfullt att vi inte sett slutet på filmen än . . .

I olika episoder får vi sedan följa Blue genom åren. Hur han skapade sin förmögenhet genom gangsterverksamhet under förbudstiden, hans jobb som barägare under kriget, som "a rebel without a condom" på 1950-talet, och som knarklangande hippie under det upproriska 1960-talet.

20-talssekvensen är fräckt filmad i svartvitt och skildrar hur Henrietta och Blue färdas i en Rolls av 1928 års modell komplett med färgad privatchaufför. Chauffören (spelad av George Spencer) uppträder lika strikt som Erich von Stroheims betjänt i Billy Wilders Sunset Boulevard. Ja, hela filmen igenom refereras det till gamla klassiker och dialogen tenderar ibland att bli f ö r utstuderat vitsig. Regissören Armand Weston slår till slut knut på sig själv i sin iver att skapa en totalt annorlunda p-rulle. Till skillnad mot träige Wade Nichols har dock Georgina Spelvin bett i replikerna och vet att leverera Wildska underfundigheter på bästa möjliga sätt. Spelvin (en f d dansös) lär ha varit stand-in för Shirley MacLaine en gång i tiden. Faktum är att jag nästan rankar Spelvin lika högt som MacLaine i fråga om skådespelarbegåvning. Världen gick miste om en storstjärna när hon aldrig gavs chansen att kliva upp ur porrträsket. Hon gjorde visserligen ett fånigt inhopp i Polisskolan (1984) men det var en roll långt mindre nyanserad än de hon haft under sin p-karriär. Var det allt seriösa Hollywood hade att erbjuda denna utsökta skådespelerska?

Tyvärr är filmens stora svaghet dess huvudrollsinnehavare Wade Nichols. Tänk om rollen som Darrin Blue istället gått till humoristiske Harry Reems? En så svag aktör som Nichols klarar bara inte av att leverera vitsiga repliker, som ju hela filmen bygger på, och hans imitationer av Jimmy Cagney och Bogey är enbart pinsamma. Nichols (f. ca 1955-d.1985) drabbades senare av AIDS och hittades vådaskjuten strax efter det tragiska sjukdomsbeskedet. Självmord? Under namnet Dennis Parker försökte han även slå sig fram som sångare och spelade 1979 in en discoplatta för Casablanca Records. Han dök upp i Merv Griffins TV-show och framförde bland annat sin lilla hit "Like an Eagle". Porr hade Nichols pysslat med sedan tidigt 70-tal. Första filmen hette Exploring Young Girls men han dök även upp i gayrullar som Boynapped! (1975) mot ingen mindre än Jamie Gillis.

Men för att återgå till handlingen: i 30-talsepisoden stöter Blue samman med legendariske gangstern Dillinger och dennes älskarinna Jean Harlot (spelade av Rayman Sharque och Brigitte Lynne). Först ser vi en bakfull Blue sitta vid frukostbordet med sin tjej Faye (spelad av Clea Carson). När James Cagney (ur gangsterklassikern Public Enemy) pressade en grapefrukt i fejset på bruden tar Blue en hel gräddost och trycker i synen på stackars Faye!

På 40-talet har Blue avancerat till barägare och väser nu förstås som Bogart gjorde i Casablanca. Undersköna Annette Haven gör entré som vampen Virginia Slims och replikskiftet som följer är rena drömmen för en gammal filmnostalgiker. Vi får även se Blue & Virginia knulla i ett av filmens alla smakfullt genomförda sexavsnitt. 40-talssnutten innehåller dessutom en onanerande liten blondin (spelad av Ursula Austin) som gnider sin plaskvåta tonårsfitta framför en bild av Frank Sinatra! Men mest överraskande är det korta gästspelet av Holly Woodlawn (en i Andy Warhols stall av superstjärnor) som uppträder med sången "Dr Jazz".

50-talsinslaget visar oss ett gäng slemmiga ligister som sitter i en cheva och drägglar över Playboyblaskor. Sexiga Dottie (spelad av Susage London) kommer förbi och killarna blir förstås alldeles till sig i brallorna. Som djur kastar de sig över lilla Dottie men som en räddande ängel kommer Blue förbi på sin hoj (nu är han rebell i samma anda som Jimmy Dean och Marlon Brando). De kåta grabbarna slaknar och dryper iväg och Blue ryter åt dem: - Coola ner er så kanske ni växer upp och blir hippies! Medan Blue grejar med MC:n börjar Dottie att klä av sig. Nyss höll den stackars flicksnärtan på att bli våldtagen men helt plötsligt vill hon alltså ha sex med en vilt främmande karl. Jaja, vi befinner oss trots allt i Pornotopia - och där kan som bekant allt hända.

Så var det dags för ljuva 60-tal och i mitt tycke roligaste episoden. Tack vare att vår hjälte nu är förklädd till fredsälskande flower power-snubbe smälter han lätt in i hippiegemenskapen bland unga, kåta, upproriska ungdomar med fickorna fulla av pappas pengar och ständigt på jakt efter senaste hallucinogenet. Vi får följa med på ett litet hippie-partaj (intressant för oss som bara var i 7-årsåldern då det begav sig) där Blue deltar i gruppsex med Jane & Angela (spelade av Patty Boyd och Gloria Todd) och Free & Sunshine (spelade av David Christopher och Bethanna). Hela scenen är en enda röra av nakna, saftiga kroppar, flämtande stearinljus, psykedelisk musik, Hendrix-posters, och tamejfan om inte brassdoften når mina känsliga små näsborrar via TV-skärmen. UschåFy!

Slutet på filmen närmar sig och det har blivit skymning vid poolkanten utanför Blues palats. Blue säger till Linda följande: - Under ett LSD-rus kom uppenbarelsen: att förändring är livets innehåll och att åldrandet är beviset. Utan förändring dör man på riktigt.

Blue och Linda älskar vid poolkanten men plötsligt klipps den gamla stagmovien in och där ser vi till vår förskräckelse hur Blues ansikte nu är alldeles rynkigt och åldrat. Mot slutet ser vi ett gammalt par som stödda på käppar vandrar vägen bort mot evigheten. Vi får förmoda att det skall föreställa Blue (som nu blivit åldrad på riktigt) och Henrietta.

"Årets Bästa Film!" utropade aktade porrkritikern John Adler efter premiären på Take Off. Vid den erotiska oscarsgalan sopade filmen hem fem statyetter för bland annat "bästa regi" och "bästa kläder". Hemma i Sverige dök skådisen Ulf Brunnberg (!) upp redo att bedöma porrfilm i tidskriften Scandinavian Film&Video. "Take Off är en p-film som är rakt på. Den är gjord för att vara porr, men med humor & ironi. Det känns befriande på något sätt, tycker jag." skrev allas vår Vanheden i sin något udda roll som snuskfilmrecensent.

Vissa källor vill göra gällande att regissören Armand Weston skulle vara identisk med mästerpornografen Anthony Spinelli (Talk Dirty To Me, m.fl. succéer), men jag tror inte det. Weston (f. ca 1932-d.1988) är dock ur samma generation som Spinelli. Garvade filmrävar med förflutet i det riktiga Hollywood. Weston har även gjort kompetenta mainstreamrullar som rysaren Nattens Skräcknäste (1980) med Gloria Grahame och John Carradine i rollistan. Ur Westons porrproduktion glömmer jag aldrig kusliga S&M-dramat Defiance (1974) där lilla Jean Jennings utnyttjas av elaka doktorer och knasiga medpatienter på ett sinnessjukhus.

Dorian Grays öden & äventyr har filmatiserats åtskilliga gånger. Take Off torde vara en av de fantasifullare versionerna och trots att filmen inte innehåller någon bögsex så tror jag nog att den homosexuelle Oscar hade haft utbyte av den. Allt som allt nio sexscener. Svensk premiär (85.06.10) på Zita i Stockholm.

FLESHDANCE

Ken Gibb, USA 1984
Maxs

Brad & Albert har en strippklubb ihop. Affärerna går uselt och konkursen hotar runt hörnet. Stripporna är slitna och förbannat trötta på att köra sina tradiga nummer inför samma gamla försupna klientel. Vad som behövs är lite nya, fräscha idéer. Hur ska man få köerna att börja ringla sig? Brad vet plötsligt svaret: det gäller att bjuda packet på en totalt ohämmad sexshow - något utöver det vanliga. Som får huden att dansa och kukarna att explodera. What a Feeling!

Porrproducenterna har med glimten i ögat ofta parodierat vanliga Hollywoodfilmer. Så när Jennifer Beals slog igenom som sexig dansös i Flashdance (1983) var man inte sen att göra ett par porrigare versioner. Eve Milans Flashpants (1984) har jag inte sett (finns det verkligen någon p-rulle jag inte sett?) men den anses, åtminstone om man refererar till "porrprofessorn" Robert H Rimmer, som bättre än Ken Gibbs Fleshdance. Men jag tycker allt att Gibb (vem han nu är?) gräddat till en rätt läcker våffla. Charmig i sina töntiga sång&dans-nummer (kompositören är inte precis någon Girogio Moroder...) och sexscenerna är sköna (åtminstone de avsnitt där lilla mörka sexbomben Shanna Evans deltar).

För att återgå till intrigen så genomgår Alberts All-Nude Girls Club en närmast magisk förvandling. Haket byter namn till Club Fantasy, gamla strippor rustas upp och nya hyrs in, man arrangerar mer påkostade och fantasifulla sexshower, och ingen mindre än Ron Jeremy sköter konferencierjobbet på ett sätt som skulle fått Lenny Bruce att rodna. Men största anledningen till succéen får nog tillskrivas Jennifer Hughes (spelad av Shanna Evans). Brad (som spelas av en John Leslie i god form) finner henne på en danskurs. Till en början kan förstås inte Jennifer alls tänka sig att ställa upp på mer vågade danslekar, men Brad kan snacka omkull vem som helst och snart står Jennifer där på scen. Och hon är verkligen sexig! Visst, dansnumren får en att garva och är miltals från Jennifer Beals shownummer i Flashdance, men i sängen är färgade Jamaica-flickan Shanna Evans (påminner för övrigt en del om legendariska Hollywood-skönheten Jennifer Jones) definitivt inget att skratta åt. Råbånge-varning utfärdad!

Givetvis blir det också en liten romans mellan Brad och Jennifer. I ett försök till dramatisk spelscen snyftar Jennifer ut i Brads famn. Hon berättar att hon är rädd för karlar efter en erfarenhet hon gjorde i artonårsåldern. Hennes dåvarande pojkvän Timothy bedrog henne. Men inte med en annan kvinna utan med en man. Kan såklart inte vara så kul. Men Brad tröstar henne och säger att han en gång kärade ner sig i en asläcker brud som dock visade sig vara en utklädd karl. Verkligen inte så kul...

Jag såg den här rullen när den var rykande färsk på video i sällskap med dottern till en ökänd kommunalpolitiker (fp) här i Göteborg. Även dottern har valt politikerbanan men jag tänker inte sitta här och yppa namn. Hon hade dock den lilla egenheten att spola förbi sexscenerna för att sedan med allvarlig min sitta och följa spelscenerna istället. Kanske ett litet bevis på att porren faktiskt var roligare förr? Detta var ju en tid då porren inte trängt in i Svenssons vardagsrum. Fanns inga kabelkanaler och porr var något sunkiga gubbar och hormonstinna slynglar fluktade in på nedslitna biografer. Men med videons hjälp började nu även kvinnor få lite hum om verksamheten. Vår politikertjej tyckte att både Evans och Leslie var bland de mest motbjudande människor hon sett och fann hela filmen avtändande. Men intrigen var tydligen intressant...

Bland övriga porrproffs i rollistan kan tuffingen Herschel Savage (som Albert) och brunetten Rachel Ashley (som en av stripporna) nämnas. Även Tanya Lawson (som hade huvudrollen i Flashpants) finns med och har en het scen mot veteranen Paul Thomas. PT, som han kallas av branschfolket, började sin filmbana i Norman Jewisons världsberömda musikal Jesus Christ Superstar (1973). Han spelade Petrus och hade flera sångnummer i filmen. Men tydligen räckte inte sångrösten till och PT hamnade i Pornotopia där han efter sisådär tusen p-snurror sadlade om och blev framgångsrik videoregissör.

Fleshdance innehåller sju smakfulla sexscener och hade svensk premiär (1985.01.14) på Woodstock i Stockholm.