Karl Teodors erotiska filmer

tisdag, maj 30, 2006

HOT DREAMS


Warren Evans, USA 1983
Video Film AB

Vill minnas att jag för massor av år sedan slank in på Rio och satte tänderna i den här våfflan när den var rykande färsk. Jag fick minst sagt valuta för entréavgiften. Att se Sharon Mitchell och Sharon Kane suga & knulla ombord på en husbåt under en tripp på Hudsonfloden gav mig en kåtkick som känns än idag. Ett annat - om möjligt ännu mera upphetsande - avsnitt visar ett gruppsex i en simhall. Bland annat kommer lilla Anna Ventura (slår Tracy Lords i ylande med hästlängder) och snyggingen Kenny Dee (grabben som är specialist på testikelknull, något han tack&lov inte praktiserar här) loss ordentligt. Fick inte Ventura p-oscar för den insatsen finns ingen rättvisa i världen.

Handlingen är förstås tunn. Ja, i den här sortens film brukar ju för all del själva berättelsen hamna i skymundan. Men i jämförelse med dagens in&ut-videos är Hot Dreams ett under av intrikat intrig. Sharon Mitchell föreställer Lisa Curtis som är en flashig modefotograf i New York vars äktenskap med en stentrist yuppie är på upphällningen. Yuppien spelas av alltid lika intetsägande Michael Bruce. Hur den killen blev p-stjärna är en gåta (han avled förresten i testikelcancer 1985). Någon uns av djurisk utstrålning kunde man ju begära men att se Bruce knulla är ungefär lika spännande som att tänka sig Kevin Costner i sänghalmen. Men rollen som knastertorr yuppie är ju Bruce som klippt och skuren för - svårt bara att tro på att en fräck och sexig kvinna som Lisa varit gift med denna träbock i tolv år.

Likt en kvinnlig motsvarighet till Walter Mitty börjar Lisa dagdrömma för att stå ut med tillvaron och det är hennes liderliga fantasier vi får ta del av filmen igenom. Häftigaste scenen utspelas på en flott middagsbjudning hos Bruces chef Van Zandt (Jamie Gillis i ännu en perverterad rolltolkning - vi får aldrig nog!). Rätt spöklik stämning sprider sig när vi med Lisas ögon upplever hur de strikta middagsgästerna plötsligt börjar bete sig som depraverade sexfreaks. Exotiska Marlene Willoughby är djävulskt läcker när hon handfängslad står på knä på middagsbordet och får ett äpple tryckt i munnen. Märkligt att tänka sig att denna dam en gång i tiden gestaltat Fidel Castro i en off-Broadwaypjäs. Mr Gillis ger järnet utrustad med en sax och på ljudspåret den där konstiga "ploppande" synthen som även var suggestiv musikbakgrund i Warren Evans (mer ökänd som Shaun Costello) mästerverk Waterpower (1975).

Shaun Costello, ja. Under sin ruggiga porrkarriär dolde sig denne legendariske S&M-profil bakom ett flertal fantasifulla alias: Russ Carlson, John Stover, Art Nouveau, Amanda Barton, etc. Costello - en lång, blond, bister irländsk/amerikansk herre i stålbågade glasögon - gjorde flera av de mer hårdföra våfflorna, så kallade roughies. Han började sin bana som skådis i små gryniga loops tillsammans med likaledes legendariska porrprofilerna Jason och Tina Russell. Snart började Costello dock regissera sina egna "one-day wonders" och efter ett tag var han etablerad som en av de stora p-regissörerna - om än aldrig riktigt accepterad av snuskindustrins mer städade del. Costello-titlar som Venture into the Bizarre (1975), Dominatrix without Mercy (1976), Slave of Pleasure (1978), och Dracula Exotica (1981) talar sitt tydliga språk. Inget för känsliga tittare!

Ungefär samtidigt med inspelningen av Hot Dreams hamnade Costello i en drogskandal och tvingades fly från sitt kära New York. Rykten gör gällande att han numer huserar i Ohio. Filmen fick svensk premiär (1983.10.17) på Rio i Göteborg (kanske samma kväll som jag satt där och applåderade?). Censuren ingrep och klippte två minuter "sexuellt våld mot kvinna" - scenen där Mitchell fantiserar att hon blir våldtagen i duschen och några snuttar när Gillis är som styggast vid middagsbordet.

onsdag, maj 17, 2006

THE SATISFIERS OF ALPHA BLUE


Gerard Damiano, USA 1980
Videorama

Gerard Damiano, ibland kallad "pornografins Leonardo da Vinci", har med denna erotiska science fiction gjort sin mest påkostade film. Som i fallet med de flesta s/f-rullar, även Stanley Kubricks 2001 - Ett Rymdäventyr(1968), är det dock inte mycket som slagit in av upphovsmännens profetior. I Damianos vision är år 2001 fattigdom och svält avskaffat och alla krig är trista minnen blott (man suckar tungt när man nu sitter här med facit i hand...). Allt har blivit automatiserat, så ock kärlekslivet. Visst knullar folk men i takt med att människan blivit robotiserad har mänskliga känslor som kärlek & hat utplånats. Blir man kåt i detta framtida Damiano-samhälle är det bara att uppsöka en lyxbordell typ "Alpha Blue" där specialtränade "tillfredställare" (både kvinnor och män) tar emot dig och uppfyller alla dina önskningar. Låter alldeles överjävligt bra i mina smutsiga öron, men vår rebelliske hjälte Algon (spelad av Cannibal Holocaust-stjärnan Robert Kerman under sin "R Bolla"-pseudonym) är inte nöjd. Han är en gammal romantiker som längtar tillbaks till tider av spirande förälskelser och då kvinnan hade namn istället för nummer.

Algon är missbelåten med sitt jobb som spermakassör på "Alpha Blue". Hans bäste vän Griffin (spelad av alltid lika stöddige Herschel Savage, en man med tydliga Sylvester Stallone-komplex) är yngre och något av hans motsats. Griffin är helnöjd med att få hur mycket knulla han vill och att slippa trassliga kärleksrelationer. - What about love? frågar Algon irriterat medan han plockar bland provrören (barnalstrandet sker genom artificiell insemination). - There´s pussy! replikerar Griffin. - It´s not enough! menar Algon och skakar bekymrat på huvudet. - You´re right - there´s never enough pussy! garvar den hopplöse Griffin.

Man får sig trots allt en tankeställare när man ser den här våfflan. I dessa AIDS-tider har sexualiteten blivit mer isolerad och steril med Internet och en gigantisk telesexmarknad. Kanske kommer vi att fortsättningsvis göka uppe i något slags fantasitillstånd i cyberspace? Nästan så jag känner för att utbrista likt Rousseau: - Tillbaka till naturen! Men för att återgå till vår berättelse så vill det sig inte bättre än att Algon går och kärar ner sig i en kvinnlig "satisfier" som lystrar till numret 805 (spelad av tillgjort flickaktiga Lysa Thatcher). All föda är ersatt av vitaminpiller men Algon lyckas skaka fram lite hederligt käk att bjuda sin käraste på. I en rätt kul scen frossar de på kyckling och vin så det vattnas i munnen på mig. Rena matporren! Vad säger nakne kocken? Men på Algons inviter förhåller sig 805 kall som is. - Du kan knulla mig när du vill! utbrister hon och förstår inte detta eviga tramsande om kärlek från Algons sida. Men Damiano serverar oss ett hoppfullt happy end (jo, jag är fräck nog att avslöja slutet!) när 805 mitt under en sexakt stönar fram: - I love you! (eller - Ich liebe dich! som det låter i min tyskdubbade version). Algon och 805 omfamnar varandra länge och väl. Att Thatcher och Bolla inte förmår visa några trovärdiga och ömma känslor för varandra får man ha överseende med. Man kan inte begära för mycket av porrskådisar. De knullar faktiskt lika mekaniskt och utan värme som vore de verkligen robotar på något framtida plejs typ "Alpha Blue".

Med denna film har Damiano hamnat i den för hårdporr-regissörer sedvanliga fällan att vilja berätta en underhållande story men samtidigt känna det pockande kravet från "regnrockspubliken" (=runkarna) om så mycket och detaljerade sexscener som möjligt. Vilket givetvis får den effekten att intrigen får stå tillbaka för att till slut dränkas i ett hysteriskt kopulerande. Alpha Blue innehåller elva porrsekvenser och vi får vara med om det mesta: gruppsex, lesbiskt, spanking, dubbelmacka, fistfucking, golden showers, och en avslutande orgie där till och med regissör Damiano poppar upp (påklädd) och vinkar till oss i publiken. Golden Shower-avdelningen sköts av "Drottningen" på det här speciella området, nämligen miss Annie Sprinkle. Annie pissar på en ljus kille i en rätt vämjelig scen. Än läskigare blir det när hon slickar grabben i arslet och kör in en dildo både därbak och i munnen på honom.

Fotot är suveränt, inte minst inledningsvis då ett par älskar i silhuett samtidigt som läckra förtexter blixtrar fram och ett pampigt ledmotiv (snott från någon amerikansk TV-serie) når våra öron. Annan musik jag känner igen är av gamle franske mästaren Satie. Dekor och kläder är också av yppersta klass för att vara en p-rulle. Hajar om någon garvar till nu, är kläder verkligen viktiga i den här sortens film? "Tillfredställarna" är i vart fall klädda i mycket bisarra kreationer - något att visas upp på en mer obskyr modemässa.

En film typisk för sin tid - full av fantasi och tokiga idéer. Hade Damiano minskat antalet knullscener och broderat mer på den finurliga intrigen så kunde det ha blivit riktigt bra. Damiano kunde dock inte släppa detta tema så 1983 gjorde han Return to Alpha Blue. Nu spelade George Payne (även med i en mindre uppgift i första rullen) Algon och Jerry Butler föreställde Griffin. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att avnjuta denna fortsättning. Ingen av filmerna har mig veterligen nått svenska biografer.

söndag, maj 07, 2006

LINDA LOVELACE AND HER DOG


Bob Wolf (Lawrence T Cole), USA 1969
Videorama

Före genombrottet i Långt ner i halsen (Deep Throat, 1972) tvingades hårdporrens första riktigt kända sexdrottning Linda Lovelace (f.1952-d.2002) medverka i vidrigheter som denna styggelse till "film". Taskigt inspelad på super 8 får vi se Linda idka sex med en hund. Inspelningen lär ha ägt rum i en sjaskig studio i East Village (New York) och i sin självbiografi Skärseld berättar Linda att hon tvingades göra scenen med hunden under pistolhot. Sekvensen varar femton tuffa minuter. Ursprungligen var den stum men distributördåren har lagt på mysko sound effects (marschmusik, klingande glas, någon som spyr). Först får vi se Linda i ett normalt samlag med blivande superstjärnan Eric Edwards. Han lämnar henne otillfredställd och medan Linda ligger och suktar så tassar gamle Norman (en byracka med kort ljus päls, större och smalare än en schäfer) in på plan.

Jag ser filmen som i en ond dröm som jag hoppas snart ska ta slut och att jag ska vakna upp till en normal värld. Men kassettfan varar ytterligare en kvart och när det inte kan bli värre blir det ... ännu värre! I vad jag tror är en dansk film knullar en överviktig kvinna (är det hon som kallades Bodil?) med en jättebig gris. Allt utspelas i ett prydligt möblerat vardagsrum och en liten katt sitter på golvet och tittar på. Kommer på mig själv att sitta och fundera på hur grispittar kan vara så smala och skära. Man får onekligen ett och annat att tänka på under sin promenad i Pornotopia. För tillfället är den fullt jämförbar med Dantes helvetesvandring. Men hallå - vakna! Varför ser jag överhuvudtaget denna film? Avslutande sekvenserna visar mera brudar som gör det med jyckar men även lite vanligt göka mellan en man och två kvinnor. Strauss-musik i bakgrunden. Mycket låg runkabilitet. Den som blir tänd av detta vill jag helst inte vara närmare bekant med.

Min suddiga kopia innehåller även en klippt version av Cannibal Holocaust - vilken underbar värld är det inte vi lever i? Linda Lovelace and her dog har flera alternativa titlar, bland annat Dog Fucker, Dogorama, Linda and German shepherd, etc.