THE SATISFIERS OF ALPHA BLUE

Gerard Damiano, USA 1980
Videorama

Gerard Damiano, ibland kallad "pornografins Leonardo da Vinci", har med denna erotiska science fiction gjort sin mest påkostade film. Som i fallet med de flesta s/f-rullar, även Stanley Kubricks 2001 - Ett Rymdäventyr(1968), är det dock inte mycket som slagit in av upphovsmännens profetior. I Damianos vision är år 2001 fattigdom och svält avskaffat och alla krig är trista minnen blott (man suckar tungt när man nu sitter här med facit i hand...). Allt har blivit automatiserat, så ock kärlekslivet. Visst knullar folk men i takt med att människan blivit robotiserad har mänskliga känslor som kärlek & hat utplånats. Blir man kåt i detta framtida Damiano-samhälle är det bara att uppsöka en lyxbordell typ "Alpha Blue" där specialtränade "tillfredställare" (både kvinnor och män) tar emot dig och uppfyller alla dina önskningar. Låter alldeles överjävligt bra i mina smutsiga öron, men vår rebelliske hjälte Algon (spelad av Cannibal Holocaust-stjärnan Robert Kerman under sin "R Bolla"-pseudonym) är inte nöjd. Han är en gammal romantiker som längtar tillbaks till tider av spirande förälskelser och då kvinnan hade namn istället för nummer.

Algon är missbelåten med sitt jobb som spermakassör på "Alpha Blue". Hans bäste vän Griffin (spelad av alltid lika stöddige Herschel Savage, en man med tydliga Sylvester Stallone-komplex) är yngre och något av hans motsats. Griffin är helnöjd med att få hur mycket knulla han vill och att slippa trassliga kärleksrelationer. - What about love? frågar Algon irriterat medan han plockar bland provrören (barnalstrandet sker genom artificiell insemination). - There´s pussy! replikerar Griffin. - It´s not enough! menar Algon och skakar bekymrat på huvudet. - You´re right - there´s never enough pussy! garvar den hopplöse Griffin.

Man får sig trots allt en tankeställare när man ser den här våfflan. I dessa AIDS-tider har sexualiteten blivit mer isolerad och steril med Internet och en gigantisk telesexmarknad. Kanske kommer vi att fortsättningsvis göka uppe i något slags fantasitillstånd i cyberspace? Nästan så jag känner för att utbrista likt Rousseau: - Tillbaka till naturen! Men för att återgå till vår berättelse så vill det sig inte bättre än att Algon går och kärar ner sig i en kvinnlig "satisfier" som lystrar till numret 805 (spelad av tillgjort flickaktiga Lysa Thatcher). All föda är ersatt av vitaminpiller men Algon lyckas skaka fram lite hederligt käk att bjuda sin käraste på. I en rätt kul scen frossar de på kyckling och vin så det vattnas i munnen på mig. Rena matporren! Vad säger nakne kocken? Men på Algons inviter förhåller sig 805 kall som is. - Du kan knulla mig när du vill! utbrister hon och förstår inte detta eviga tramsande om kärlek från Algons sida. Men Damiano serverar oss ett hoppfullt happy end (jo, jag är fräck nog att avslöja slutet!) när 805 mitt under en sexakt stönar fram: - I love you! (eller - Ich liebe dich! som det låter i min tyskdubbade version). Algon och 805 omfamnar varandra länge och väl. Att Thatcher och Bolla inte förmår visa några trovärdiga och ömma känslor för varandra får man ha överseende med. Man kan inte begära för mycket av porrskådisar. De knullar faktiskt lika mekaniskt och utan värme som vore de verkligen robotar på något framtida plejs typ "Alpha Blue".

Med denna film har Damiano hamnat i den för hårdporr-regissörer sedvanliga fällan att vilja berätta en underhållande story men samtidigt känna det pockande kravet från "regnrockspubliken" (=runkarna) om så mycket och detaljerade sexscener som möjligt. Vilket givetvis får den effekten att intrigen får stå tillbaka för att till slut dränkas i ett hysteriskt kopulerande. Alpha Blue innehåller elva porrsekvenser och vi får vara med om det mesta: gruppsex, lesbiskt, spanking, dubbelmacka, fistfucking, golden showers, och en avslutande orgie där till och med regissör Damiano poppar upp (påklädd) och vinkar till oss i publiken. Golden Shower-avdelningen sköts av "Drottningen" på det här speciella området, nämligen miss Annie Sprinkle. Annie pissar på en ljus kille i en rätt vämjelig scen. Än läskigare blir det när hon slickar grabben i arslet och kör in en dildo både därbak och i munnen på honom.

Fotot är suveränt, inte minst inledningsvis då ett par älskar i silhuett samtidigt som läckra förtexter blixtrar fram och ett pampigt ledmotiv (snott från någon amerikansk TV-serie) når våra öron. Annan musik jag känner igen är av gamle franske mästaren Satie. Dekor och kläder är också av yppersta klass för att vara en p-rulle. Hajar om någon garvar till nu, är kläder verkligen viktiga i den här sortens film? "Tillfredställarna" är i vart fall klädda i mycket bisarra kreationer - något att visas upp på en mer obskyr modemässa.

En film typisk för sin tid - full av fantasi och tokiga idéer. Hade Damiano minskat antalet knullscener och broderat mer på den finurliga intrigen så kunde det ha blivit riktigt bra. Damiano kunde dock inte släppa detta tema så 1983 gjorde han Return to Alpha Blue. Nu spelade George Payne (även med i en mindre uppgift i första rullen) Algon och Jerry Butler föreställde Griffin. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att avnjuta denna fortsättning. Ingen av filmerna har mig veterligen nått svenska biografer.