BOOGIE NIGHTS

Paul Thomas Anderson, USA 1997
New Line Home Video

Porrlegenden John C Holmes (f.1944-d.1988) hade knappt hunnit bli kremerad då den seriösa filmbranschen började smida planer på att slå mynt av hans dekadenta leverne. Först snackades det om att Christopher Walken (som ju är rätt porträttlik den mytomspunne snuskikonen) skulle spela huvudrollen i en film om Holmes karriär i sexindustrin. Sedan gick ryktena att Julia Roberts brorsa Eric hade köpt filmrättigheterna till en artikel i Rolling Stone som skildrade det ruggiga massmord som Big John var inblandad i 1981 (den så kallade Wonderland Avenue-massakern). Men allt detta rann ut i sanden och istället fick vi unge regissörstalangen Paul Thomas Andersons jättefresk Boogie Nights (1997) som mycket löst bygger på Holmes liv och nog mer ska ses som en enda storståtlig hyllning till 1970-talets amerikanska porrvärld.

Sex år senare kom James Cox Wonderland som tog upp den mer kriminella biten i Holmes tillvaro. Val Kilmer föreställer Holmes men tyvärr har jag inte sett denna film som i Maltins Filmguide får sämsta möjliga betyg. Då är Maltin snällare mot Boogie Nights som hamnar näst högst på betygsskalan. Andersons film är en del av den "70-talsrevival" som blommade ut för fullt i slutet på stentrista 1990-talet. Mark Christophers 54 och Todd Haynes Velvet Goldmine (1998) är andra skildringar av 70-talets nöjesliv som sköljde över oss i samma nostalgivåg som förde fram Boogie Nights. Jag minns hur svensk kvällspress pushade för Andersons film och vi bombarderades med 70-talsnostalgi så att Travolta-disco, Shaft, platådojor, Deep Throat, Abba, pizza och Mazurka på sengekanten till slut stod mig långt upp i halsen! Märkligaste artikeln fanns införd i Expressens nöjesbilaga som gjorde ett slags korvtest där enorma spickekorvar, genomsnittslånga chorizos och små prinskorvar betygsattes - allt för att anspela på längden på Holmes bastanta jättebamsing (mellan 31 och 35 centimeter. Uppgifterna går i sär och om dess vetenskapligt korrekta längd tvista de lärde). Men en massiv reklamkampanj garanterar inte automatiskt klirr i kassorna och Boogie Nights blev väl inte riktigt den kommersiella dundersuccé som bolaget hoppats på. Så även om storleken på huvudpersonens könsorgan är nog så imponerande är själva ämnet lite för smalt och fortfarande ganska tabubelagt. Säkert är ämnesvalet också huvudorsaken till att filmen blev utan pris på oscarsgalan - trots att Burt Reynolds var nominerad för sitt lysande porträtt av en porrproducent, Julianne Moore för rollen som fräck sexdrottning, och Anderson för bästa manus. Liknande öde drabbade Milos Formans Larry Flynt - skandalernas man (The People vs. Larry Flynt, 1996) som hyllade den kontroversielle Hustler-förläggaren. Forman nominerades för bästa regi och Woody Harrelson för bästa huvudroll men några små goa statyetter att krama blev det slutligen inte.

Hollywood har alltid gått lite som katten kring het gröt när det gäller sin vanartiga kusin porrbranschen. Men efter Boogie Nights tycks det lite mer fritt fram att göra biografier över p-personligheter. Efter Larry Flynt och John Holmes var turen kommen till de ökända Mitchell-bröderna (männen bakom Marilyn Chambers-klassikern Bakom lustans gröna dörr (Behind the green door, 1972) att porträtteras i bröderna Sheen-pekoralet Rated X (2000). Och det har länge florerat rykten om att Ron Howard pysslar med en filmatisering av Linda "Långt ner i halsen" Lovelaces liv. Är manuset baserat på Lindas självbiografi kan man nog vänta sig en svidande vidräkning med porrindustrin.

Om Boogie Nights ger en rätt så schysst bild av sexbranschens folk (även om många porrkändisar rasat över filmen) så har det alltid varit mer poppis i det fisförnäma Hollywood att driva med eller göra skräckskildringar av livet i sexdjungeln. Brian De Palmas svart humoristiska rysare Body Double (1984) tilldrar sig delvis i porrmiljö och målar upp en bild av branschens producenter och stjärnor som mer eller mindre dåraktiga. Taxi Driver-författaren Paul Schrader är väl den som gått längst när det gäller att kritisera porrvärlden. I Hardcore - en brutal verklighet (Hardcore, 1978) lyckas han med konststycket att plocka in varenda kliché som biopubliken kan tänkas falla för beträffande porren. George C Scott föreställer den präktige, kalvinistiske fadern på jakt efter lilla tonårsdottern som hamnat hos de stora, stygga vargarna i p-svängen. Scott stöter på alla slags avarter under sitt sökande. Varenda sexarbetare utmålas som superpervers och inget kinky (barnpornografi, snuff, osv.) tycks dessa monster främmande. Schrader slår fast att porrindustrin är helvetet på jorden och vi förväntas hålla med. Men jag tror inte ett ögonblick på att Schrader är så naiv att han på fullt allvar tror att sexbranschen ser ut på det här sättet (till och med den mest inbitne porrhatare måste ju inse att det finns grader i helvetet) men han gör sig en hacka genom att kittla mainstreampubliken och spela på dess fördomar kring Pornotopia.

En senare rulle som i sitt förakt för porren inte står Hardcore långt efter är Joel Schumachers Super 8 (8MM, 1999). Här är det rättrådige privatsnoken Nicholas Cage som hamnar i det moderna Sodom & Gomorra under ett uppdrag att spåra en flicka som befaras ha mördats under en så kallad snuffinspelning. Men hela filmen brakar ihop totalt när vår blågule Peter Stormare gör entré som en helt osannolik snuskregissör. Överspelet är så grovt att ingen bara kan ta detta på allvar. Super 8 är förresten plåtad av Boogie Nights-fotografen Robert Elswit.

Nu har ju tack&lov porrbranschen sina egna filmer om livet bakom kulisserna. Självklart är dessa romantiserade men tamejfan om de inte ändå känns mer äkta än Hollywoods klumpiga och sensationslystna försök att skildra sexdjungeln. Larry Revenes Stånd In (Raw Talent) och Henri Pachards Star 90 (Matinee Idol, 1984) är två underhållande inblickar i knullfabriken. Men sanningen om hur det verkligen står till i Pornotopia ligger väl förmodligen någonstans mitt emellan skräcken och idyllen. John Holmes är ett bra exempel på en sexartist som fick känna av både framgången och förfallet. Tack vare sitt jättelånga organ (här snackar vi nämligen om K U K och inte om karisma eller skådespelarbegåvning) blev han porrbranschens manlige Superstar no.1. Den märkliga karriären spände över tjugu år och han lär ha medverkat i - håll i er nu - 2 274 p-rullar och satt på 14 000 fruntimmer (och ett okänt antal karlar) innan han dog AIDS-döden 44 år gammal. Holmes hann även med att knarka och supa mer än de flesta och deltog i en maffiauppgörelse som krävde fyra liv och som av erfarna mordutredare beskrivits som det värsta de upplevt sedan Manson-slakten. Holmes satt länge häktad för sin inblandning i mordorgien men blev till slut frikänd.

För att återgå till Boogie Nights så har den ju alltså väldigt lite att göra med den verklige John Holmes liv och karriär. Filmen tar sin början 1977 och scenen är en nattklubb i San Fernando Valley. Där upptäcks den blott sjuttonårige diskplockaren Eddie (spelad av Mark Wahlberg) av cigarrpuffande p-producenten Horner (spelad av Burt Reynolds). Horner är i desperat behov av storkukade och uthålliga påsättare och Eddie (med sina rediga 33 centimeter mellan benen) uppfyller mer än väl de högt ställda kraven. Eddie sticker hemifrån och får bo i lyxvillan hos Horner och de övriga i porrstaben. Han lär känna färgstarkt folk som superhingstarna Rothchild (John C Reilly) och Swope (Don Cheadle) och porrdrottningarna Amber (Julianne Moore) och Rollergirl (Heather Graham). Porrpappa Horner döper om Eddie till Dirk Diggler och han avancerar snabbt till branschens största manliga stjärna. Pengarna rasar in i Horners bolag men 1980-talet innebär dock slutet på sötebrödsdagarna. Porrfilm lönar sig inte längre som biografunderhållning utan börjar nu snabbtillverkas för videobruk. Denna utveckling är naturligtvis något en sann auteur som Horner djupt ogillar. Han som verkligen brann för sitt skapande och först och främst gjorde F i l m - själva knullandet var av sekundär betydelse. Men skam den som ger sig. Även Horner börjar göra porrfilmer med videokamera och anställer en ny hingst för att ersätta Dirk som börjat knarka och blivit allmänt oregerlig. Dirk försöker sig på en karriär som popsångare men det går inget vidare och hans kokainvanor börjar tära på ekonomin. Helt utblottad hamnar han i en blodig skottlossning när han tillsammans med några polare försöker blåsa en mäktig narkotikakung. Han undkommer dock och mot slutet återförenas han med porrfarsan Horner och allt gammalt groll är som bortblåst. De slår sig ihop än en gång för att lägga världen vid sina fötter och spela in nya, glänsande p-epos - om än med den nya tekniken.

Jag kan inte påstå att jag är överdrivet förtjust i Boogie Nights. Filmen är en sorts mosaik av olika levnadsöden i San Fernando Valley där Paul Thomas Anderson själv växte upp. Att en av Andersons stora inspiratörer heter Robert "Short Cuts" Altman märks tydligt. En av Andersons andra husgudar är Quentin Tarantino och det ser vi inte minst på våldsexcesserna och hör på den underfundiga dialogen. Men Boogie Nights är en omogen film. Trots sin relativt ringa ålder är Anderson en driven bildberättare men hans brist på livserfarenhet lyser igenom i själva berättelsen. Anderson påminner om en barnunge som släppts lös i en godisbutik. Han är som förblindad i sin fascination över all kuk&fitta i köttindustrin. Det är som med Paul Schrader fast tvärtom. I Andersons p-såpa är alla invånare i Pornotopia skithäftiga karaktärer. Lite knäppa men innerst inne urschyssta. Visst finns här drogerna, maffiagubbarna och skumrasket, men - vafan - let´s party! Anderson ger en på tok för troskyldig bild av John Holmes och hela porrbranschen. Jag misstänker att den verklige Holmes var betydligt mer förslagen än det framgår här. Anderson har även valt att tona ner Wonderland Avenue-massakern. Här förekommer en mindre gangsteruppgörelse och filmens kokainkung Rahad Jackson har vissa drag av verklighetens Eddie Nash, men själva skeendet är vitt skilt från vad som egentligen hände den där julikvällen 1981. Att fyra personer klubbades till döds med stålrör har Anderson valt att inte berätta om. Istället skildrar han en häftig revolveruppgörelse i vilda västern-stil. Ovanpå allt slutar Boogie Nights i ett enda stort "happy end". I verkligheten tynade Big John bort i AIDS under fruktansvärda plågor och med polisens mordutredare vid sjukhussängen. Trots att Holmes friades från misstankar om att aktivt ha deltagit i "kvartett-morden" var han fortfarande högeligen intressant i snutens ögon och de sumpade naturligtvis inte en chans att få honom att erkänna.

Fast slappnar man bara av och sjunker tillbaks i DVD-fåtöljen så bjuder onekligen Boogie Nights på närmare tre timmars lysande underhållning. Fräckt foto och en cool musikkuliss som innehåller många 70-talshits. Skådespeleriet är överlag proffsigt, vilket kanske inte är så förvånande med namn som William H Macy, Philip Seymour Hoffman och Philip Baker Hall i rollistan. Rapparen & kalsongpojken Mark Wahlberg överraskar som karaktärsaktör och gamle he-mannen Burt Reynolds visar att han faktiskt kan agera när han lägger manken till, vilket med förlov sagt inte varit fallet alla gånger. I pyttesmå uppgifter dyker även legendariska porrdrottningarna Veronica Hart och Nina Hartley upp och som rådgivare under inspelningen anlitades ingen mindre än Ron Jeremy - en man med nästan lika stort rykte i sexbranschen som John Holmes själv.

Den beska kritiken från annat porrfolk - tunga namn i industrin som Al Goldstein, Bill Margold och Jamie Gillis säger sig avsky filmen - avfärdar Anderson blott och bart som avundsjuka. Att de helt enkelt är sura över att inte själva blivit kontaktade för research-abetet. Men i en intervju jag gjorde med Jamie Gillis - en man som ofta agerade mot verklighetens John Holmes - verkar denne uppriktigt sårad över hur Anderson framställer porrstjärnor som ytliga och drogfixerade. Gillis känner sig även personligen utpekad i scenen där Horner misshandlar en av sina aktörer. Anderson har erkänt att detta avsnitt är inspirerat av en av Gillis många obskyra "home videos", men Gillis förnekar att han någonsin låtit misshandla sina skådespelare. Som vanligt ligger väl sanningen någonstans mitt emellan.

Boogie Nights hade svensk premiär (1998.03.06) på bland annat BioPalatset i Göteborg.