Karl Teodors erotiska filmer

Ny blogg

2009-07-24T15:47:00.001+02:00

Den här bloggen har nu fått en fortsättning på adressen:

http://porrkultur.blogspot.com

-

PIANISTEN

2008-10-29T20:44:00.003+01:00

(originaltitel:LA PIANISTE)
Michael Haneke, Frankrike/Österrike 2001
Sandrew Metronome

ÄNTLIGEN! Årets Nobelpristagare i litteratur är utsedd och denna gång föll valet på en fransman som väl ingen utom möjligen Jan Guillou har hört talas om. Men vem i helskotta utanför den snobbkulturella parnassen känner till alla dessa smala, mer eller mindre obegripliga författare som dyker upp år efter år (dramatikern Dario Fo var ett lysande undantag)? 2004 års vinnare hette Elfriede Jelinek och var en mystisk dam som härstammade från det ännu mystiskare landet Österrike. Av henne finns väl typ tre romaner översatta till svenska. Men hennes skoningslösa kritik av konsumtionssamhället och olydiga inställning till makten väckte onekligen mina sympatier så lagom till prisutdelningen för fyra år sedan passade jag på att se Michael Hanekes film Pianisten som ju bygger på Jelineks roman Pianolärarinnan (1983).

Handlingen i Pianisten kretsar kring en medelålders, aningen störd pianolärarinna vid konservatoriet i Wien (ett Wien där alla snackar franska eftersom filmen befolkas av franska skådisar). Erika - som vår trivsamma hjältinna heter - bor hemma hos sin gamla morsa och de sover till och med i samma bädd. Onekligen lite Norman Bates-vibbar! På fritiden ränner den ytligt sett så strikta Erika runt på porrklubbar och sitter där i mörkret och förlustar sig framför så kallade peep shows. Hon smyger även omkring på drive in-biografer och fluktar in de kopulerande paren i bilarna. Som om inte detta är nog har Erika en otäck förkärlek att skära sig själv på kroppen. Inga trevliga scener om man säger som så. Till slut blir dock även vår stackars pianolärarinna förälskad. Walter heter föremålet för hennes kärlekslåga och han är en ung musikstuderande som när han inte övar skalor tacklar runt i hockeyrinken. Snart blir det en annan sorts övningar för den oerfarne Walter och det hela tar förstås en ände med förskräckelse. Erika är ju när allt kommer omkring en inte helt vanlig tant.

Regissör Michael Haneke är precis som Elfriede Jelinek österrikare. Av hans övriga produktion har jag sett Bennys video (1992), Funny games (1997, som nyligen släppts även i en Hollywoodversion regisserad av Haneke själv), och Dolt hot (Caché, 2005). Och jag vet ingen som får mig på så dåligt humör som Haneke. Han har en fantastisk förmåga att få fram det värsta ur sina karaktärer. Efter att ha sett en Haneke-film är man baske mig i behov av en dusch för att bli av med allt obehag. Pianisten är verkligen inget undantag.

Haneke är samtidigt en sataniskt skicklig regissör och omger sig med verkligt begåvade skådespelare. I Pianisten briljerar två av fransk films yppersta aktriser - Annie Girardot som modern och Isabelle Huppert som Erika. Men vad är det Haneke vill säga med sina nattsvarta filmer? Att människan innerst inne är en ond varelse? Även Jelinek lär ha en pessimistisk grundsyn. Tror inte jag köper deras nattsvarta bild av tillvaron.

Pianisten är så långt ifrån en "må bra"-rulle man kan komma. Vill man bli riktigt deprimerad kan man gott och väl hyra filmen. Är man redan nere kanske man till och med blir på lite bättre humör av att se hur urbota trist filmens huvudpersoner har det. Vad beträffar det erotiska är här inte mycket att hämta. Rätt realistiska sexscener mellan Erika och hennes unge student (spelad av Benoit Magimel) men deras bökande är verkligen inte av det eggande slaget. På peep showen får man sig till livs en dos äkta hårdporr. Ovanligt i en mainstreamfilm. Men inte heller detta väcker några lustkänslor hos undertecknad. Nu ska påpekas att jag verkligen inte är någon vän av utslätade sirapsfilmer från Hollywood, men Haneke är f ö r mycket åt det andra hållet. Någon jäkla ljusglimt kan han väl ändå bjuda på.

Pianisten gick upp på våra svenska biodukar den tolfte april 2002.

-

KÄRLEKENS SPRÅK 2000

2008-09-15T13:37:00.005+02:00

Anders Lennberg, Sverige 2004
SF Video

Ur led är tiden. När mysgubbarnas mysgubbe Arne Weise gick ut i pressen för ett antal år sedan och tyckte att julen var skit så är det något som är snett. Allvarligt snett. Inte blev det bättre av att gamle Arne i samma veva dessutom dök upp i en porrfilm! Sedan dess känns ingeting heligt längre och varken julskinkan eller pepparkakorna smakar som dom ska.

Arne Weise i hårdporr? Nja, kanske inte riktigt - men nästan! I legendariske skräpproducenten Inge Ivarsons Kärlekens språk 2000 dyker linslusen Arne upp i en kort scen och hans välbekanta stämma hörs sedan filmen igenom som speakerröst. Och nu talar vi inte om Mitt i naturen! Denna moderna upplaga av Kärlekens språk är om möjligt ännu fånigare än den gamla som spelades in redan 1969. Men inte lika charmig. Ett frigjort 60-tal utan AIDS präglade den första rullen. Nu sitter vi surt med facit i hand och frågar oss: vart tog ni vägen ack så ljuva 60/70-tal?

Kvar från första filmen, som regisserades av framlidne Torgny "konservburkarnas Antonioni" Wickman, är sextanten Majbritt Bergström Wahlan (någon som hörde hennes intressanta sommar-program på radioapparaten i somras?) och skådespelerskan Kim Anderzon. "Rederietstjärnorna" Anderzon och Bert Åke Varg (Varg on Viagra) sexar men tack&lov utanför bild. En massa snygga ungdomar sexar också. En grabb lär ut det här med onani och runkar sig till utlösning i närbild. Men hallå! Kunde inte kidsen fått ha den här s k "sexupplysningsfilmen" i fred? Då hade det kanske kunnat blivit bra. Men med dessa fåniga TV-ansikten som poppar upp titt som tätt och vräker ur sig plattityder blir det hela ganska outhärdligt. För att inte tala om hysteriska Regina Lund som både deltar i filmens töntiga spelscener och hafsiga och slafsiga porrscener.

För i helvete - släng ut tokiga Regina, farbror Arne (TV-gubbe - bliv vid ditt juleljus!), tant Kim och Rederiet-Gustav! Låt storyn kretsa kring ungdomarna och ta upp sexlivets mysterier på ett seriöst men ändå sexigt vis! Skulle det vara så himla svårt? Nu känns filmen som ett evighetslångt, konstlat coolt såpaavsnitt. Men vad hade jag egentligen väntat mig av Inge Ivarson? "Svensk porrfilms Bert Karlsson" har nog aldrig tjänat några ädlare syften än att fylla den egna plånboken.

Kärlekens språk 2000 (urpremiär 2004.04.02) fick bara begränsad biografdistribution. Kanske inte så svårt att förstå varför . . .

-

69

2008-08-09T18:21:00.003+02:00

(originaltitel:RANDY, THE ELECTRIC LADY)
Phillip Schuman, USA 1979
Maxs

Sanningen om Desiree Cousteau hette en pseudodokumentär som väl berättade allt annat än sanningen om den docksöta aktrisen som var en av det sena 70-talets ledande porrdrottningar. Vem var hon egentligen? Lever hon fortfarande och hur mycket trovärdighet ligger det i ryktena som säger att hon hamnade på mentalsjukhus? Och är hon verkligen dotter till den världsberömde oceanografen och dokumentärfilmaren Jacques-Yves Cousteau eller var detta påstådda släktskap enbart ett pr-trick för att öka försäljningen av Dessan-våfflor? Hjälp mig - jag söker verkligen efter sanningen om Desiree Cousteau, min ungdoms porrhjältinna!

Högt aktade Scandinavian Film&Video-recensenten Hans Sidén fick värsta råballen av den här fantasieggande Cousteau-rullen som av någon anledning aldrig kom upp på den svenska biorepertoaren utan endast fanns tillgänglig på video under titeln 69. Sidén strödde ut fyra stjärnor och var fullkomligt hänförd över Dessan som han beskrev som "obeskrivligt gullig i rollen som det övererotiska offret för Aunt Pegs djävulskt utstuderade och välluststimulerande sextortyr". Låter som grövsta S&M-rullen men det är det inte alls - 69 är en riktigt kul liten skräckparodi där Juliet "Aunt Peg" Anderson är i toppform som den galna vetenskapskvinnan Dr Pandreck. Stackars Randy (Cousteau) hamnar på Dr Pandrecks mystiska sexinstitut där flera flickor har dukat under för den vansinniga doktorns experiment.

Dr Pandrecks mission går ut på att finna den fria, orgasmiska kvinnan. -Fullständig, kvinnlig orgasm ska kunna uppnås utan män! dundrar doktorn med tysk brytning och man misstänker att det hela är tänkt som en mycket stygg satir över Grupp 8-feminister. Varje skräckfilmsdoktor av klass brukar omge sig med bisarra medhjälpare och Fräulein Pandreck är förstås inget undantag. Vid sin sida har hon den vanställde Frank (enstein?) , som spelas av Cyrus James, och den stollige Dr Crass (Harold Steinfarfel). I ett parodiskt S&M-avsnitt slickar Frank sin härskarinnas stövlar medan hon leker med ett piskskaft i hans anus. Men annars är alltså den här filmen befriad från stötande scener och bjuder istället på rätt så smakfull sex, inte minst mellan de för mig okända huvudrollsinnehavarna Roger Frazer och Monica Sands.

Frazer och Sands föreställer de mer normala läkarna Dr Harrison och Dr Tully som anländer till institutet för att demonstrera preparatet "Orgasmin". Men de inser omgående att något ruttet pågår inom institutets väggar och tillsammans med tösstackaren Randy beslutar de sig för att bekämpa den vansinniga Dr Pandreck. Men Pandreck ger sig inte i första taget och slåss med näbbar och klor för att ta patent på "Orgasmin" - detta kemiska pass till Nirvana!

69 bjuder som den svenska titeln antyder på mycket sug och slick. Monica Sands är helt enorm på att suga kuk och det är förvånansvärt att hon inte blev en större stjärna på porrhimlen. Monica och Dessan svarar för filmens erotiska behållning medan Aunt Peg sin vana trogen är mer rolig än upphetsande. I filmens mest flippade scen skymtar även blivande porrdrottningen Jesie St James (Talk dirty to me, etc...). Jesie medverkar som en av Dr Pandrecks försökskaniner och tillsammans med Randy utsätts hon för ett experiment som ska mäta deras sekretionsnivå. För att få igång damerna tvingas de kolla på en massa gamla loops där det idkas samlag så det står härliga till. Eggande att se hur särskilt Dessan försöker verka oberörd men bara blir kåtare och kåtare av all sexaktivitet hon tvingas bevittna under experimentets gång. Till slut är hon helt fnattig av åtrå! Synd bara att sexscenerna - hela femton stycken - är för korta, men å andra sidan är spelscenerna såpass välgjorda att man förstår att regissören Phillip Schuman haft fullt sjå att försöka få till en någotsånär jämvikt mellan handling och sexaction.

Legendariska filmexploatören Ann Perry (kvinnan bakom hårdporriga cowboyfilmen Sweet Savage (1979) har distribuerat 69 och anser att den bör tilltala kvinnor. Men det vet jag faktiskt inte riktigt. Även om den präktige Dr Harrison i en scen faktiskt tar ett pro-feministiskt ställningstagande. När några av institutets tjejer vill veta vad doktorn anser om pornografi svarar han följande (till smeksam bakgrundsmusik): - Jag blir inte upphetsad av porr eftersom kvinnan där är ett objekt - ingen man kan relatera till. Wow - såna här repliker hör man inte ofta i porrfilmer! Men rabiata feminister skådar förstås igenom Dr Harrisons insmickrande snack och vanliga kvinnor i publiken blir nog illa till mods av barska Aunt Pegs många groteska sexexperiment, även om de flesta tack&lov sker utanför bild. 69 hör nog trots allt bäst hemma i den unkna porrklubbsmiljö där jag första gången beskådade den, bland bolmande och runkande gubbs mellan 16 och 96. Inte menat som något dåligt betyg. Tvärtom. Men en varning så att inte någon glad filur får för sig att spela upp den här filmen för sin flickvän eller hustru.

Att filmen har en satirisk udd beror med största sannolikhet på att välkände författaren Terry Southern (f.1924-d.1995) faktiskt har levererat originalidén. Southern slog igenom mot slutet av 50-talet med Candy som var en modern parodi på Voltaires Candide. Han skrev boken tillsammans med Mason Hoffenberg under pseudonymen Maxwell Kenton. Mitt i revoltens 1968 blev Candy film (regi:Christian Marquand) med en internationell rollbesättning som toppades av svenskan Ewa Aulin. Tio år senare blev Candy renodlad porrfilm, The erotic adventures of Candy, i regi av Gail Palmer och med blonda sexbomben Carol Connors i titelrollen. Southern har även samarbetat på de oscarsnominerade manuskripten till klassiker som Stanley Kubricks Dr Strangelove(1964) och Dennis Hoppers Easy Rider(1969). Hur i helskotta han blev involverad i porrbranschen vet jag tyvärr ingenting om. Och regissör Phillip Schuman (f.1953-d.1994) är för mig en okänd herre men lär förutom 69 ha gjort lite TV-jobb och en "kvinnor-bakom-galler-musikal" betitlad Jailbird rock (1988). Ett extra plus i 69 är annars musiken - inte minst ledmotivet "I want to be your toy" som så sexigt framförs av Nancy West.

-

FULLT ÖS!

2008-06-28T17:49:00.003+02:00

(originaltitel:POSER)
Nic Cramer, USA 1999
Maxs

Det var en gång en liten pojke som hette Niclas Crammer. Redan som nittonåring skrev han filmrecensioner, inte minst pornografiska sådana, i numer kultförklarade bladet Scandinavian Film & Video. Vad jag minns ledde han även en kurs där han skulle lära oss odågor till läsare hur man lyckas i filmbranschen utan att anstränga sig alltför mycket. På den här tiden hade helt säkert den gode Niclas högtflygande planer på att göra karriär i Hollywood. Spela in film med de största grabbarna och skönaste damerna i drömfabriken. Pola med Arnold och Bruce och vänslas med Madonna och Michelle Pfeiffer. Men ödet ville annorlunda. Visst skulle Niclas Crammer nå framgång och pengar men inte riktigt på det viset han tänkt sig . . .

Ungefär samtidigt som Niclas satt och plitade ner sina mustiga porrecensioner så började en liten tös i Örnsköldsvik skolan. Tänk om fröken och klasskamraterna kunnat ana att denna näpna flickunge om några år skulle bli en av Pornotopias ledande porraktriser. Ligga framför kameran och råknulla i stenhårda p-rullar regisserade av - just det - Niclas Crammer! Crammer nådde alltså sitt Hollywood om än inte den mer ansedda delen av filmhuvudstaden. Och nog fick han jobba med de allra största pojkarna - men nu snackar vi inte längre om såna som Mel Gibson utan snarare om monstruöst välutrustade tjurar typ Ron Jeremy. Men tro inte att Nic Cramer (som han amerikaniserat sitt namn till) sådär hux flux hamnade i porrindustrin. Vägen dit var lång och snårig. Förutom journalistiken pysslade han en tid med att vara roadie åt mytomspunna punkikonerna KSMB och regisserade även rockvideos med bland annat Stockholms negrer, en grupp bildad ur resterna av gamla KSMB. Cramer lär även haft ihop det med allas våran sångfågel Carola men nu ska vi verkligen inte hamna in på Svensk Damtidnings domäner utan bara lugnt konstatera att Cramer hade massa erfarenhet av showbiz innan han slog igenom som p-filmare. Och den lilla jäntan från Örnsköldsvik? Linda Thorén heter hon och debuterade i snuskbranschen som artonåring. Senare fick hon eget produktionsbolag och i filmen Fullt ös! (låter som titeln på en gammal knytnävsfilm med Trinity-grabbarna!) förenas dessa bägge porrexporter.

Pinsamt nog måste erkännas att jag har dålig koll på Nic Cramers filmproduktion. Några av hans vrålsuccéer har kul titlar i stil med A clockwork orgy och Apocalypse climax men jag har bara fluktat in enstaka scener ur dessa rullar. Därför haltar mitt helhetsintryck av Cramers eventuella storhet som filmskapare. Är han verkligen en talang av samma dignitet som forna tiders p-auteurer som Anthony Spinelli eller ens i närheten av dagens få begåvade regissörer som Antonio Passolini? Fullt ös! gör mig tveksam på den punkten. Visst, den nominerades till tre erotiska oscars men det säger nog mest om hur illa ställt det är med dagens porrfilmsbransch. Åtminstone om man ser till det kvalitativa. Fullt ös! är nämligen ruskigt mekanisk och de sex oinspirerade sexscenerna gjorde inget djupare intryck bakom min gylf. Lilla blonda Thorénskan dyker upp först i femte knullavsnittet och tillhör tyvärr den skara porraktriser som skrikit sig vägen fram till stjärnstatus. Jag har oerhört svårt för dessa tillgjorda ylanden och det kan inte ha varit lätt för Lindas betäckare Brian Surewood och Ian Daniels att hålla masken under inspelningen. Fan, tösabiten spräcker ju trumhinnor i sin iver att låta mer än självaste Tracy Lords! Till rullens förtjänster hör dock att den är inspelad på film och att veterantjuren Randy Spears (i huvudrollen) har en ganska så relaxad framtoning. Lite samma glimt i ögonvrån som John Leslie eller Harry Reems. Men fan vad hes Randy är! Jag gissar på för mycket tobak och eldvatten.

Randy Spears i all ära men man ser knappast en porrfilm för dess manlige titelpersons skull. Är sexet så trist som här är det snudd på katastrof och då hjälper det föga att regissören ståtar med namnet Nic Cramer. Handlingen? Jo, det fanns en sådan och det gick ut på att en skojare vid namn McCoy (Spears) tog över en känd flickfotografs identitet och på detta vis fick han förstås knulla hur mycket han ville, den lyckosten! Inledningsvis medverkar förresten Nic Cramer själv (i rollistan kallas han "Nic Cream"), men han behåller kläderna på.

Fullt ös! är producerad av Anthony Spinellis gamla bolag Plum Productions och Spinellis chefsfotograf Jack Remy har hållit i kameran. Av såpass begåvat porrfolk kunde man begärt mer men filmen ger i alla fall en inblick i Nic och Lindas erotiska filmkarriärer. Dessa våra blågula hjältar som sprider den svenska synden över världen!

-

AMADEUS MOZART

2008-05-27T22:00:00.004+02:00

Joe D´Amato, Italien 1995
Bestseller AB (Sin X)

God vänner! Föreställ er en gigantisk slottssal. Till tonerna av Mozarts odödliga musik utövas ett helt sanslöst gruppsex. Och deltagarna är inte precis vilka som helst: vid en närmare titt ser man att det är Tarzan & Jane som ömt omslingrade hänger uppe i takkronan. Jane har munnen full av Tarzans lian och nere på matsalsbordet hoppar en tjattrande, pilsk liten Cheetah upp å ner. På bordet knästår även den väldige moren i Venedig - Othello - och rövknullar sin läckra hustru Desdemona. Ack, vad det daskas och stånkas och snabbt som fan är den fräcke chimpansen där och trycker in en banan i arslet på Othello.

Pukor och trumpeter! Självaste Robin Hood gör stilig entré och hans trånsjuka jungfru Marian får snart fullt upp av Sherwood-balle. En annan som låter sig väl smaka är Monika Lewinsky vars tunga spelar över president Clintons dick. Bill skrockar förnöjt och puffar på sin cigarr. Hans blick söker sig lystet åt Herkules håll. Muskulöse Herkules som just är i färd med att betäcka tolv fruntimmer samitidgt - de´du, Clinton! Kuken ränner från mun till mun och fitta till fitta. Klafs, smask och vrål och vad nu? En häst gnäggar till! Lugn, det är bara kejsar Caligula som försöker få till det med sin fyrbente vän. Och Hamlet har lyckats med konststycket att pressa snoppen genom döskallen Yoricks gap. Hans käresta Ofelia tittar svartsjukt på medan kåtsaften dryper längs hennes lår. På en filt ligger sköna Maja utsträckt och fladdrar förföriskt med ögonfransarna. Helt näck, förstås. Hon betraktas av Goya som med penslen i hand och kuken i vädret drägglar bakom sitt staffli. Samtidigt som Mozart vid pianot sitter med peruken käckt på sne. En utsvulten hovdam har begravt sitt ansikte över vårt musikaliska underbarns kön och glufsar!

Nu tror ni kanske att undertecknad blivit spritt språngande galen? Ingen större fara, jag försöker bara sätta mig in i den italienske skräpfilmaren Joe D´Amatos psyke. D´Amato (f.1936-d.1999) hade tydligen som sin mission att rota i så många historiska personers sexliv som möjligt. De kändisar jag inledningsvis hade fräckheten att placera i en ormgrop är bara några av all de celebriteter som den oerhört produktive D´Amato skändat i olika p-biografier. Förbaskat synd Hin Håle dök upp och plockade med sig vår kultregissör på färden. Vad porrbranschen verkligen lider brist på är kreativa galningar som Aristide Massaccesi (som var D´Amatos riktiga namn). Synd bara hans skapartalang inte riktigt räckte till . . .

D´Amato var en veteran inom den italienska filmindustrin och började sin bana som fotograf redan på 1950-talet. Regissörskarriären drog igång under tidigt 1970-tal och D´Amato spottade ut spaghettiwesterns, rysare och lättare porralster. Med tiden gav han sig även på den hårdare pornografin och det var nånstans här som vurmandet för världshistorien och dess gestalter började. Han hade också pippi på att dölja sig bakom helsjuka p-alias: Sarah Asproom, Anna Bergman(!), Dan Slonisko och Chang Lee Sun är bara några namn i högen. Men bakom dem alla dolde sig alltså samme gamle klåpare. D´Amato ligger nog bra till för en plats bland filmhistoriens uslaste regissörer. Och han gjorde det mesta själv från manus till foto och regi.

Nu får vi verkligen ta det här med D´Amatos historiekunskaper med en rejäl nypa salt. Att Wolfgang Amadeus Mozart (f.1756-d.1791) var en liderlig sälle är nog så sant. Att han var oppositionell och retade både hov och kyrka är heller inga hemligheter. Men enligt D´Amato gick det så långt att Mozart dömdes till döden genom hängning! Visst går det konspirationsteorier att någon (kanske värste konkurrenten Salieri?) lät förgifta vårt musikgeni, men den troliga dödsorsaken var hjärtinfarkt orsakad av reumatisk feber. Och dömd till döden blev förvisso Mozart aldrig. Inte heller tror jag varken han eller Salieri knullade så intensivt som hos D´Amato. För hur skulle då all denna fantastiska musik hunnit skapas? I filmen blir förstås alla kvinnor som galna så fort Mozart sätter sig ned och klinkar. Lite i stil med fäbodjäntans horn ur den svenska p-kalkonen. Bara det att den filmen nästan var ett mästerverk jämfört med Amadeus Mozart.

D´Amato staplar trött samlagsscen på samlagsscen. Dubbningen är fasansfull med sina oinspirerade italienska flämt och kåtläten. Musikbakgrunden (av någon Robert Schulze) fruktansvärt entonig och skulle fått Mozart att rotera i sin grav. "Agerandet" borde helst förbigås med tystnad. Grobianen Backey Jakic är rena skämtet som Mozart och Honolulu-födde Valentino (heter egentligen Ankah Valentino Fikiri) är inte precis någon höjdare som Salieri. Tyska porrdrottningen Kelly "35-24-34" Trump (riktigt namn:Nicole Trippelschritt) känns kanske inte helt rätt hon heller i sammanhanget, för att inte tala om välutrustade negern Sean Michaels. Hallå - Sean Michaels vid österrikiska hovet!? Bara peruker och kostymer håller någotsånär skaplig klass. Blir man kåt, då? Knappast. Visst är en del av flickorna fräscha men knullandet så mekaniskt att man snabbt tappar intresset. Och, sorry alla kvinnliga tittare, Jakic och Valentino är verkligen inte mycket att vila ögonen på.

För inte så himla längesedan gick en uppsättning av Amadeus på Stockholms stadsteater. Sven Ahlström gjorde huvudrollen mot Richard Wolffs Salieri. Andra kända Mozart-tolkare genom åren är Philip Zandén (på teaterscenen 1981) och Tom Hulce i Milos Formans succéfilm från 1984. Bästa skildringen av Mozarts liv är nog annars Slavo Luthers Glöm Mozart (1985) med utmärkte Max Tidof som den mytomspunne ton- och påsättaren. En nog så frivol version med fräcka nakenscener. Se den istället och glöm Joe D´Amatos sömniga hårdporris. D´Amato hade verkligen goda idéer men saknade talang och resurser att genomföra dem på ett hyfsat sätt.

Hans sista filmiska gåva till mänskligheten hette förresten Sperma spende och släpptes på marknaden 2003.

-

HIN HÅLES HETA BRUDAR

2008-03-26T13:01:00.003+01:00

(originaltitel:HEAVENLY DESIRE)
Jaacov Jaacovi, USA 1979
Diamond Video

Någonsin drömt om att se en pornoversion av Himlen kan vänta? Jaså, inte det?! Nåja, här är den i vart fall och filmen tilldrar sig inledningsvis i 1870-talets vilda västern. Efter ett bordellbesök blir den stilige Ralph the Kid (spelad av Johnny Harden som här går under en annan pseudonym, Gene Carrier) ihjälskjuten av slemmige Horsebreath Harry (Michael O´Leary). De bägge hororna Rosebud (Serena) och Mary Lou (Seka) råkar hamna mitt i skottstriden och faller även de offer för Harrys kulor. Handlingen tar ett raskt skutt framåt och vi befinner oss plötsligt på en kyrkogård i slutet på 1970-talet. Hin Håle (helfestligt gestaltad av färgade superstjärnan Johnny Keyes) anländer i sin vräkiga Cadillac Brougham. Han lovar att plocka upp Rosebud och Mary Lou ur deras gravar och ge dem lift till Hookers Heaven om de bara först återvänder till sin gamla bordell - nu en flickskola! - och kåtar upp de pryda eleverna så att dessa snarast möjligt förlorar sina mödomar. Om Rosebud och Mary Lou misslyckas med sitt uppdrag riskerar de att som straff hamna uppe bland molnen tillsammans med Pat Boone och i all evighet amen vara tvungna att spela harpa och nynna Amazing Grace. Ett öde värre än..ehh..döden! Läget kompliceras ytterligare av att Ralph the Kids sonson Tom (Johnny Harden gör även denna roll) dyker upp på skolan. Han är den enda mänskliga varelse som har förmågan att kunna se de osynliga vålnadena Rosebud och Mary Lou. Men med lite magi lyckas missionen tillslut och våra hjältinnor kan nöjda fara till luderhimlen tillsammans med Den Onde.

Hin Håles heta brudar är ett rätt trivsamt snusklustspel. Inte direkt någon klassiker men den har sin naiva charm och intrigen är rätt kul med sina drag av gamla Thorne Smith-komedier. Det övernaturliga är ju också ett populärt tema inom den pornografiska genren och andra lyckade försök jag gärna rekommenderar är Djävulen i miss Jones-serien (i synnerhet dess första del som regisserades 1972 av Gerard Damiano); Roberta Findlays Det härliga sexlivet (Angel on fire, 1974) och Alberta Ferros Oskulder, finns dom? (For the love of pleasure, 1979). Sexet i Hin Håle är dock sådär. Rätt grova och närgågna scener som bäst passar urkåta snuskgubbar i regnrock.

Trots ett gästspel av legenden Jamie Gillis bjuds det inte på några S&M-nummer. Ja, herr Gillis är märkligt nedtonad. Sjuk? Han föreställer hyresvärden Harold och i en scen skämtas det om Gillis kinky image. Harold presenterar sin nya sekreterare och en av sorority-töserna säger sarkastiskt: - Vad blev det av den andra? Tröttnade hon på repen och kedjorna? Gillis garvar - nästan generat - och knullar sedan helt gentlemannamässigt två brudar. Man gnuggar sig i ögonen och tror inte att detta kan vara sant! Kanske finns filmen i en hårdare och lömskare version där han får utlopp för sina brutala lustar? Nu blir istället Johnny Keyes den stora behållningen i rollen som Djävulen. Sällan eller aldrig har vi väl sett Hin Håle utspökad i rosa hallickkläder! Dialogen är dessutom härligt spetsig emellanåt: - Är du Djävulen, du har ju inga horn! utbrister Rosebud vid första mötet med herr Satan. - Horn? smilar Hin Håle. Horn har ju för fan varit ute sedan Exorcisten!

Johnny Keyes var sin tids Sean Michaels. Den svarte mannen som verkligen lever upp till myten om en jättebig penis. Men till skillnad från Michaels kan Keyes även agera en smula. Han gjorde sig bemärkt första gången i Mitchell-brödernas Bakom lustans gröna dörr (Behind the green door, 1972) där han iförd vita trikåbrallor (med blottade genitaler) knullade Marilyn Chambers inför en hänförd publik. En annan uppmärksammad Keyes-roll var den som boxare, något han också varit i verkliga livet, i The resurrection of Eve (1973), även denna i regi av Jim och Art Mitchell och med vrålsexiga Chambers som moatjé.

Platinablonda Seka och rödhåriga Serena är inga större aktriser men åtminstone den senare har en bitchig utstrålning som jag gärna faller pladask för. Då har jag lite svårare för Sekas svala Marilyn Monroe-look. Är man riktigt uppmärksam kan man även upptäcka bystdrottningen Lisa De Leeuw (f.1958-d.1993) i en liten roll som en av sorority-systrarna och detta måste vara ett av hennes allra första framträdanden på blåa duken. De Leeuw var en av branschens mest hetlevrade aktriser - ett rödflammande dynamitpaket med meloner som säkert fick bröstälskaren Russ Meyer att tappa andan!

Serena fistfuckande två näpna sorority-jänter är väl det mest olydiga i den här filmen. Ett annat originellt inslag skildrar ett "popcornknull" och allt avslutas med det obligatoriska gruppsexet där alla njuter av varandra i sann demokratisk 70-talsanda. Att mikrofoner hänger och dinglar fullt synligt är bara en del av filmens gammaldags charm. Regissör Jaacov Jaacovi (eller Jourdan Alexander som han visst heter på riktigt) har även gjort brutala Taxi girls (1979) där Jamie Gillis mer kommer till sin rätt i en hårdför scen råknullandes Serena (de var ett par även i verkligheten). Men Serena är flickan inte ens Gargantuas kuk biter på så henne tämjer inte Jamie i första taget! Jaacovi är dessutom mannen bakom den smått sadistiska filmsviten om Little Orphan Dusty och hans senaste porralster är daterat till 1994 - From China with love med Rebecca Wild och TT Boy. För övrigt kan nämnas att musiken till Hin Håles heta brudar är ljuvligt smörig och både komponerad och framförd av någon som kallar sig Ron Shy.

Scandinavian Film och Video var på sitt strängaste humör och gav den här rullen bottenbetyg medan porrprofessor Robert H Rimmer i sin pornografiska bibel var mer förstående och tyckte det var en festlig film och han dreglade särskilt över en "svartvit" sekvens med Johnny Keyes och Serena. Allt som allt hela elva sexscener och svenska premiären ägde rum under stoj och glam (1980.11.24) på Fenix i Stockholm.

-

RIDSKOLAN 3 - SKIDSKOLAN

2008-02-27T13:58:00.003+01:00

Mike Beck, Sverige 2004
Maxs

Nu är det vinter och skidan den slinter! Utanför mitt fönster lyser förvisso snön med sin frånvaro men i TV-rutan myllrar det av snoriga och segerkåta skidhjältar. När jag inte porrar följer jag VM i skidskytte med största intresse, för visst är det väl nåt speciellt med alla dessa flåsande tyskor i spåret? Särskilt hon den där rödhåriga som alltid värmer upp med banan och fishermans före lopp. Hmm, undrar om hon kollat porrfilm nån gång? Eller är hon lika pryd som självaste Gunde Svan som i en intervju bedyrat att han aldrig ser på sånt. Men det var för länge sedan då Gunde fortfarande var aktiv. Vill minnas att det var den bitske TV-underhållaren Hagge Geigert som pressade en rodnande Svan på denna väldigt privata fråga. Nu är ju Gunde i den begynnande gubbsjukeåldern (jämnårig med undertecknad) så vem vet - kanske hänger han just i detta ögonblick över nätet och spanar in Karl Teodors Erotiska Filmer? I sådant fall är det bara att hälsa Gunde välkommen till klubben!

Regissören Mike Beck och manusförfattaren Wolfgang Jack har fattat det sexiga i kombinationen vintervyer och erotik. Men förutom Ridskolan 3 - Skidskolan har jag inte sett särskilt många porrisar i vintermiljö. Har för mig att John Leslie drog till fjälls nån gång och kanske har jag blängat in en och annan schweiz-producerad gökarfilm. Alpglöd i läderbyxan - fanns där inte nån sån titel? Men framförallt har jag hört talas om förnedringsklassikern Winter Heat (1977) där Jamie Gillis (vem fan annars?) och Helen Madigan gör livet surt för några stackars skidflickor i en igensnöad fjällstuga. En film som av innehållet att döma haft en snöbolls chans i helvetet mot Gunnel Arrbäck och den svenska censurmyndigheten. Jag undrar förresten hur långt herr Gillis hade kommit med någon av dagens vältränade, tyska skidskyttejäntor? Innan fantasin sätter fart som den värste utförsåkare är det nog bäst jag sansar mig och återgår till att berätta om den svenska buskisporren Skidskolan - en rulle som garanterat skulle ge Gunde både ståpäls och ståfräs!

Alla vi som följt Mike Becks skojfriska hårdporrisar om familjen Bocks öden&äventyr vet vad vi har att vänta även i denna tredje del. Rätt mekaniska sexavsnitt (åtta stycken allt som allt) varvas med töntiga spelscener där framförallt muskelmannen Samson Biceps visar framfötterna den här gången. I DVD:ns "making of"-reportage berättar den gode Samson om hur hans rollkaraktär Drule utvecklats åt det vildare, sjukare hållet i trean. Samson säger sig vara nöjd med detta och i "bananscenen" lyfter även en luttrad p-kritiker som Karl Teodor på ena ögonbrynet. Imponerande också att se hur Samson vadar i forsar och klänger i linbanor. Allt för konsten! Ja, han går verkligen in för jobbet och snackar emellanåt även svengelska med härlig "Kurt Olsson"-brytning. Varför lyckas inte denne talang göra internationell porrkarriär? - Herregud, det är ju ingen långtradare utan en hel rymdfärja! som en kvinnlig lapplisa häpet utbrister när hon försöker greppa Samson-paketet. Just det - Samson lirar i samma liga som Ron Jeremy och de riktigt välväxta gossarna.

- Kan man rida kan man även skida! lyder drängen Drules nyckelreplik i Skidskolan. Drule har försatt herr och fru Bock i en minst sagt knivig situation då han dragit på sig närmare 60 000 kronor i p-böter. Ni som sett de tidigare filmerna i serien minns säkert att pastor Samuel Bock (Åke Gustavsson) och hans hustru Berit (Märtha Karlsson) driver en ridskola i Skånetrakten. Men nu hotar alltså konkursen och Samuel kallar familjen till ett krismöte. Enda möjligheten att få ekonomin på fötter igen är att bege sig till Göktoppen och ta över skidskolan där uppe bland fjällen. Drule lovar att kamma till sig (dvs skärpa sig) och börjar träna för att delta i det anrika Blåbärsloppet. Men mycket hinner hända på vägen. Fröken Rydkvist (Alexandra Palmqvist) och hennes kåta skidtjejer anländer och innan man vet ordet av knackar även Samuels okända dotter Vaselina (Liz Hoffström - så bedårande vacker i tandställning!) på dörren. I roande flashbacks får vi uppleva hur herr Bock levde playboyliv i sin ungdom och Vaselina är en produkt av dessa vilda rumlarår. Men Samuel fick nog, flydde Kivik och stadgade sig som en herrens tjänare.

Jag fasar för den dag då Beckteamet får för sig att göra dramatisk porrfilm, vissa scener i Skidskolan ger faktiskt indikationer åt det hållet. Tänk er lilla mysgubben Åke Gustavsson och rivjärnet Märtha Karlsson i en kåtvariant av Scener ur ett äktenskap -och knäpp era hände i bön så att Mike Beck håller sig för god för att tassa in på bergmanskt territorium. Tant Märtha är annars en frisk fläkt i den ack så ungdomsfixerade porrvärlden - inte ofta man ser en 60+-kvinna i dessa sammanhang, även om hennes lilla dildoscen helt fräckt klipptes väck (finns dock att beskåda i "deleted scenes"-avdelningen).

"Den roligaste porrfilm som gjorts!" läser jag på DVD-omslaget. Nja, jag fnittrar hellre åt ofrivilligt kuliga p-snurror typ Fäbodjäntan (1978). Beckgängets ansträngda "humor" känns visserligen rätt befriande men också sådär pinsamt buskisjönsig. Stefan&Krister framstår plötsligt som komiska finlirare. "25 medverkande! Plus mängder av statister!" läser jag vidare. Höll inte riktigt räkningen men det där med "mängder av statister" lät lite överdrivet, om man nu inte räknar antalet sprutande spermier till den kategorin? "Kåtslag och skrattkramp!" utlovas också. Okej, jag fick stånd ett par gånger men gylfen höll och jag behövde inte tokrunka efteråt. Och som jag nyss påpekade garvade jag inte heller käken ur led. På sin höjd ett par fniss och då främst åt fadäser som när tant Märtha stakar sig på replikerna och säger Drulle istället för Drule. Finns där något mer att tillägga? Tja, musikbakgrunden med dess eggande porrsaxofon är cool och inspelningen ägde rum i Oslo. Slutet Bock - allting Bock!

-

VINDINGEVALS

2007-11-28T19:21:00.000+01:00

Åke Falck, Sverige 1968
TV

1968 var ett hektiskt år i författaren Artur Lundkvists liv. Han valdes till ledamot av Svenska Akademien men fick också bittert erfara hur farligt snett det kan gå när ens litterära förlagor hamnar i händerna på porrbusar. Lundkvists bägge mustiga romaner Vindingevals och Komedi i Hägerskog (författade 1956 respektive 1959) blev på vita duken skamlöst förvandlade till erotiska pekoral. Med några månaders mellanrum hade filmerna premiär och slaktades av en rasande enig kritikerkår. Vindingevals producerades av Tore Sjöberg på Minerva film och Komedi i Hägerskog av Omegas Lennart Berns - två ökända bilhandlartyper inom svensk sensationsfilm. Jag har missat Ulf Brunnbergs nakenövningar i Hägerskog (regi:Torgny Anderberg) men sett desto mer av den virvlande kåtvalsen i Vindinge (regi:Åke Falck). Faktum är att Vindingevals är en av mina favvorullar och jag kan nog aldrig se mig mätt på Keve Hjelm och hans pilska gäng vilse i de jugoslaviska markerna (eftersom det regnade så förbaskat i Ängelholm förflyttades inspelningen till trakterna några mil utanför Zagreb!).

Jag befann mig mitt i den tidiga tonåren då jag första gången såg Vindingevals på TV och kunde förstås lätt identifiera mig med dramats alla sexuellt nyfikna småkillar. Ty här finns gott om scener som ångar av tillbakahållen lusta, som den när en predikantkvinna blir förförd samtidigt som hon stönar att det är mot hennes tro. Mac Ahlbergs kamera flackar fram och tillbaka över blottade, mjölkvita lår och styva bröstvårtor. Det finns ta mig tusan inte en bildvinkel som är för sökt för att Ahlberg och regissör Falck ska låta bli att leta upp den. Man drar sig inte ens för närmast groteska närbilder på uppspärrade pojkögon som betraktar ett älskande par i ett stall. En önskefilm för sexhungriga pubbeungar och en ökenfilm för svårflirtade kritiker.

Artur Lundkvist (f.1906-d.1991) ägnade sig gärna åt sexualromantik i sina tidiga dikter, inte minst i debutsamlingen Glöd (1928). Han var även en radikal kulturkritiker och tillsammans med Suzanne Ostens mamma kom han 1950 ut med Erotiken i filmen. Surrealismen låg Lundkvist varmt om hjärtat och hans Bunuel-bok från 1967 tillhör de bättre verken som finns att tillgå om denne store filmkonstnär.

Åke Falck (f.1925-d.1974) var knappast någon Bunuels jämlike men absolut inte ointressant som regissör. Hans lysande Dagerman-filmatisering Bröllopsbesvär (1964) lovordades när den kom och därför var förväntningarna höga när det skulle bli film även av Vindingevals. Men om det gick vägen med Dagerman så gick det fullständigt åt skogen med Lundkvist. Författaren själv fick ett spel och dundrade i pressen att Falck måste vara sjuk i huvudet som missat precis allting av värde i boken. Falck å sin sida menade att kritikerna lustmördat filmen och att Lundkvist fegt tog deras parti. Själv tycker jag Vindingevals är ett intressant misslyckande. Här finns spännande ögonblick (och nu menar jag inte enbart de pornografiska) men tyvärr inget sammanhang. Man kastas hänsynslöst mellan väckelsemöten och fylla på dansbanan och hinner inte få grepp om någon av rollkaraktärerna. Romanen däremot är ett mindre mästerverk - en både vackert vemodig och robust skildring av Lundkvist skånska hembygd under 1920-talet.

Mycket känt folk irrar omkring i Falcks jugoslaviska version av Vindinge. Keve Hjelm dominerar i vanlig ordning och gestaltar den vittbereste machomannen "Australiensaren". Ingen film utan att gamle Keve super sig full och här blir han riktigt odräglig och piskar den stackars tattarflickan Elvira (spelad av Diana Kjaer). Sexbomben Kjaer är i toppform och en av höjdpunkterna är onekligen när hon visar fittan för en massa småglin som står helt hänförda med gapande munnar. "Skolmössan" (spelad av Peter Thelin) heter en av de tuffare grabbarna men när han närmar sig Elvira får han en rejäl taskspark och kameran gottar sig länge åt den stackars killens smärtkramper. Men Thelin fick tydligen inte nog utan dök upp ett par år senare i ännu en Tore Sjöberg-produktion, Jorden runt med Fanny Hill.

Georg Rydeberg sitter mest och mumlar förvirrat i rollen som handelsman Håkansson och göteborgske vänsterikonen Kent Andersson är rent parodisk som taktäckaren som enligt byns pigor är utrustad med "världens längsta". I en scen pissar Kent på ett tak och i en annan gökar han med pigan Ida (Anne-Lise Myhrvold) medan sonen Sune (Stefan Feierbach, Åke i TV:s Kråkguldet) tittar på och runkar i smyg. I en annan onaniscen ligger Pernilla Wahlgrens pappa Hans (i rollen som frustrerad mjölnare) och gör handräckningar under täcket. Keve Hjelm och Gio Petré (hon Palme-hataren) har en het scen ihop, det är Petré som föreställer den liderliga predikantdamen. Lena Olins brorsa Mats blir förförd i en kyrka av Diana Kjaer, en scen som JO-anmäldes av en stockholmare som ville veta om inte könsumgänge i vår herres lokaler utgjorde brott mot trosfriden. Erik Hell är den av aktörerna som gör bäst ifrån sig. Han gestaltar tattaren Kron (Elviras pappa) och har ett par rörande ögonblick. I periferin skymtar Per Oscarsson och Naima Wifstrand, och Uffe Brunnberg nämns i eftertexterna men jag kunde inte finna honom. Musiken är trollsk på äkta Georg Riedel-vis och faktiskt det bästa med denna konstiga film.

Vindingevals hade svensk premiär (1968.09.25) på China (Stockholm), Cosmorama (Göteborg) och Röda Kvarn (Örebro). Sedan dess har den gått på TV ett antal gånger men jag tror aldrig den funnits utgiven på video. Är det inte dags för ett DVD-släpp?

-

Bilden från seriesam.com

-

TRACI SUPERSTAR

2007-10-21T17:10:00.000+02:00

(originaltitel:SUZIE SUPERSTAR 2)
Robert McCallum,USA 1985
Maxs

Skymning råder i Pornotopia och barnen skriker på hjälp. Skräckskildringarna dominerar när man ska berätta om porrens ack så olyckliga stjärnor. Linda Lovelace och John Holmes. Shauna Grant och Tracy Lords. Savannah och Jon Dough. Listan kan göras längre. En av branschens profitörer, William Margold, hävdar förstås att även den rumsrena sidan av Hollywood skördar sina offer (Marilyn Monroe är väl fortfarande det mest beklagansvärda exemplet), må så vara, men frågan är om det överhuvudtaget funnits någon lycklig porrstjärna? Är inte myten om "the happy hooker" bara rent nonsens? Så har vi till synes frigjorda krutgummor som Annie Sprinkle och Veronica Hart. Två smarta damer som tagit det lukrativa steget från att bli påsatta framför kameran till att producera sina egna porralster. Och det är väl just där skon klämmer. Har man fullständig kontroll över produktionen är det förstås lätt att svamla om sexuell frigörelse. Men att ligga med arslet i vädret för att fylla någon annans penningpung kan inte direkt gagna den sexuella revolutionen. Och var väl knappast vad sexliberalerna på 1960-talet tänkte sig då de skanderade att porren måste släppas fri. Pornografin sitter fast i de fria marknadskrafternas strupgrepp och därför ser sexindustrin så ledsen ut som den gör.

Shauna Grant (f.1963-d.1984) kom allt som oftast till inspelningsplatsen med näsan droppande av blod efter ännu en kokainfylld natt. Vid tjugu års ålder sköt hon sig själv, men modern hävdade att hennes dotter blivit mördad. Porrlolitan Tracy Lords har i sin självbiografi berättat hur hon filmade under ett konstant drogrus. Hon var den stackars knullungen som redan vid femton års ålder hänsynslöst utnyttjades av porrfabrikens stygga vargar. Men Tracy var av segare virke än Shauna och lyckades vända de mörka åren i Pornotopia till något gott. Gick över till mainstreamfilm, spelade in plattor (bland annat tillsammans med Manic Street Preachers) och grät ut hos Oprah i TV. 80-talshingsten Jerry Butler, som i filmsammanhang satt på både Tracy och Shauna, har även han skrivit en branschkritisk självbiografi om åren i sexfabriken. Där gav han en vemodig bild av Shauna som just den sköra flicka man förväntade sig skulle begå självmord. Tracy upplevde han mer som en robot som satte igång med sina pipiga orgasmläten redan innan han hunnit dra ner gylfen. Som att knulla en jäkla voice over! I skrivande stund minns jag inte om Shauna Grant och den fem år yngre Tracy Lords gjorde någon film tillsammans. Tror inte det. Tracy var sexton år när andra delen av Suzie superstar (i Sverige betitlad Traci superstar) spelades in. Shauna var redan avliden och medverkar endast via några korta flashbacks.

Suzie 2 tar vid där ettan slutade. Vi befinner oss på golfbanan där cyniske managern ZW (John Leslie) råkat slå golfbollen i skallen på sin caddie Raoul (Ron Jeremy). Samspelet mellan Leslie och Jeremy är än mer åt det komiska hållet den här gången och överlag är denna uppföljare mer lättsam och humoristisk i tonen. "-Spriten, festerna och brudarna börjar ta på dina krafter." varnar Raoul sin boss i ett försök att förmå denne dra ner på tempot. "-Glöm aldrig att pengarna alltid kommer först" förklarar ZW nog så vist för sin trögtänkte hjälpreda. En man som ZW har inte råd att dra ner på tempot. Nu är han i det närmaste desperat i sin jakt på en ersättare för Suzie. I en kort scen får vi återse Suzie (Shauna Grant) och medan ZW står där och ser tänkande ut hörs vemodiga stråkar. Rörande.

Första knullscenen äger rum i duschen. Svettig efter turen på golfbanan håller ZW som bäst på att tvåla in sig då han plötsligt får oväntat damsällskap i det trånga duschutrymmet. (Varför händer aldrig detta mig under mina besök på Valhalla-badet?) Eftersom vi befinner oss i Pornotopia inleder ZW och blondinen ett samlag på stubinen. Efter ett lyckat knull dyker så brudens korpulente make upp och ger ZW en ordentlig blåklocka. Filmen fortsätter i samma buskisaktiga stil med nya förvecklingar och pinsamma situationer. Genom en kontakt får ZW tag i nya stjärnskottet Barbara (Tracy Lords). Han bjuder henne på en tur med sin lyxyacht och lyckas där övertyga henne om att hon kommer bli nästa stora stjärna på rockhimmelen. Givetvis måste hon knulla honom först och de har en skön stund nere i kajutan. Men det råder precis ingen personkemi mellan Leslie och Lords. Han stånkar på gammal trött rutin och hon piper så det blir mer löjeväckande än upphetsande.

Dramatiken tätnar när maffiabossen Loducca (Ross Roberts) åter puffar upp som ett svart rökmoln i synen på ZW. Loducca har inte glömt att ZW knullade hans dotter i förra filmen och köper upp kontraktet på Barbara. "-En gammal skuld har lösts" skrockar Loducca som fortfarande väcker värsta respekten hos dem som kommer i hans väg. "-Nu är det dags att j a g lägger ut kontrakt på ZW" fortsätter den gamle skinntorre gangstern och samspelet mellan Roberts och Tracy Lords är härligt töntigt. Tack och lov slipper vi se dem sexa tillsammans! Loducca engagerar Barbara på ett kasino där han är så kallad silent partner. Hon gör storsuccé och ZW är rasande på att ha blivit snuvad på kontrakten ännu en gång. Efter en våldsam bilkrasch har ZW och Raouls kläder brunnit upp. De hamnar på ett horhus i Nevadaöknen där bordellmamman och hennes flickor gör stora ögon när de möter de bägge helnakna karlslokarna. På bordellen hittar ZW ännu ett löfte i lilla blondinen Tina Hickenlooper (släkting med någon Groucho Marx-karaktär?). Tina spelas av Ginger Lynn som även hon var en av 80-talets unga porrdrottningar, kanske mest känd för sin romans med Hollywoododågan Charlie Sheen. Tyvärr orgasmpiper Ginger nästan lika störande som Tracy. Efter knullakten stämmer hon dessutom upp i sång och ZW blir fascinerad (är han döv?) och anställer henne bums.

Tro det eller ej men Suzie 2 får ett lyckligt slut. Under en rehearsal med Tina dyker mr Loducca upp men nu för att skaka hand med ZW och i förhoppning att de två fortsättningsvis ska slå sina skumma påsar ihop. Allt verkar upplagt för en del 3 - Tina superstar - med Ginger Lynn i centrum. Men så blev aldrig fallet. Sagan slutade här och de bägge Suzie-filmerna är ett prov på amerikansk porrfilm när den är som bäst. Jag sätter dock ettan snäppet högre mycket tack vare Shauna Grants naturliga utstrålning. Tracy Lords och Ginger Lynns tillgjorda manér är bara för mycket.

Traci superstar innnehåller förutom en massa råtöntiga konsertavsnitt åtta knulleriscener. En rätt kul episod skildrar ett gruppsex på en nudistkoloni och känns som en hyllning till 50 och 60-talens så populära nudie cuties (snudd på barntillåtna mjukporrisar där storbystade kvinnor spelade volleyboll). Gary Graver (under "Robert McCallum"-pseudonymen) har regisserat och plåtat även denna gång. Jerry Butler är inte med i just den här filmen men jag minns att han lovordade Graver i sin självbiografi. Enligt Butler var Graver väldigt professionell och lät aktörerna vara i fred under själva sexakterna. Till skillnad från andra mer pretentiösa regissörer avbröt inte Graver stup i kvarten och tvingade sina skådisar att byta ställning. Traci superstar gick upp på Zita i Stockholm (1986.11.17). Jag slank in på Biorama hemma i Göteborg och fick som vanligt full valuta (läs:HÖGT STÅND!) för entréavgiften.

-

SUZIE SUPERSTAR

2007-09-24T18:34:00.000+02:00

Robert McCallum,USA 1983
Maxs

Han tog hemligheten med sig i graven. När b-filmaren Gary Graver (f.1938-d.2006) låg på sitt yttersta hade många väntat sig ett erkännande. Men icke. In i det sista förnekade Graver att han skulle vara identisk med ökände porregissören Robert McCallum. Trots att alla med minsta lilla insyn i branschen hävdat motsatsen. Ljög han för att skydda sin familj? Var han skraj över att bli utpekad som en av alla fula fiskar som exploaterat minderåringen Tracy Lords? Eller ville han helt sonika undvika att vanära minnet av vännen och mentorn Orson Welles? Ty vad skulle allmänheten egentlige säga om det faktum att självaste Orson närt en pornograf vid sin barm?

1938 var året då Orson Welles (f.1915-d.1985) spökade som värst i folks radioapparater. Under Halloween-helgen lyckades han lura i lyssnarna att rymdvarelser landat i New Jersey. Paniken blev total och det utbröt kaos runtom i landet. Om radion stod påslagen hemma hos familjen Graver i Oregon vet jag förstås inte, men i samma veva som Orson Welles skrämde slag på nationen såg lille Gary Graver dagens ljus. Föga anade väl föräldrarna att deras son och radiomannen med tordönsstämman skulle komma att bli kolleger i filmbranschen. Om Welles var ett underbarn som redan i förskolåldern gjorde egna små Shakespeareuppsättningar så var Graver något av en klassens clown. Men även Graver hade ett brinnande teaterintresse och satte upp pjäser tillsammans med grannungarna i familjens källare. Om Shakespeare fanns på repertoaren är dock mer tveksamt. Man hade dessutom en filmklubb och körde 16mm-filmer under stoj och jubel. Fast när Gary som tonåring gick hemma i Oregon och drömde om Hollywood så hade Orson redan hunnit lägga filmstaden för sina fötter. Men Orson var något av en Don Quijote som slogs mot mäktiga väderkvarnar. En av dessa hette William Randolph Hearst och var USA:s ledande tidningskung. Welles gjorde en karikatyr av Hearst i sin skandalomsusade debutfilm En sensation (Citizen Kane, 1941). Något man förstås inte gjorde ostraffat. Hearstpressen såg till att sätta käppar i hjulen för Welles och han fick svårigheter att finansiera kommande filmprojekt. Man brukar säga att Orson Welles började på toppen och jobbade sig sakta men säkert neråt.

Gary Graver hamnade mycket riktigt i Hollywood han också men höll mestadels till i den ljusskyggare delen av industrin. När han mötte Orson var denne en ganska så bruten man förpassad till småroller i skräpfilmer och fåniga trollerilekar i TV, men likafullt sprängdfylld av geniala idéer till tyvärr orealiserbara filmprojekt. Inte minst snackade Welles och Graver om att filmatisera Julius Caesar tillsammans. Med Orson i samtliga roller! Graver var redan en etablerad filmarbetare innan han slog sig ihop med det missförstådda geniet Welles. Han hade gått den hårda vägen och tjänstgjorde bland annat i Vietnam som medlem av US Navy Combat Camera Group. Han var en habil hantverkare som behärskade hela registret från manussidan till klippbordet. Men eftersom han harvade sig fram i den mer lättklädda sortens underhållningsfilm var han en föga kommenterad person. Därför kändes det förstås oerhört hedrande när Orson Welles 1970 utsåg Graver till chefsfotograf på vad som skulle bli ännu ett ofullbordat filmprojekt - The other side of the wind. Orson höll på i hela sex år med denna olycksdrabbade jätteproduktion med stjärnor som Marlene Dietrich i rollistan, men till slut skrinlades projektet. Orson var dock nöjd med sin unge adept och Graver fick fortsatt förtroende. De bägge herrarna gjorde en del TV-shower tillsammans och Graver plåtade slutligen Welles filmiska svanesång, B som i bluff (1973).

Sandra och den fria kärleken (Sandra, the making of a woman, 1970) hette den första Graver-filmen som nådde svenska biografer. Ett psykologiskt mjukporrdrama där Graver förstås ansvarade för allt bakom kameran (regi, manus, foto, klippning) och Monica Gayle stod för den kvinnliga fägringen. Gravers allra första film är dock daterad till 1966 och kallades The embracers. Där medverkade även Graver som skådespelare. Men 1975 börjar det hända mystiska saker. Graver polar redan med Orson Welles då porrsensationen 3 A.M. slår ner som en kåtbomb på USA:s snuskbiografer. Även de mest härdade runkarna i regnrock hickar till och svårflirtade porrkritiker lyfter på åtminstone ett ögnbryn. Georgina Spelvin (hon från Djävulen i miss Jones) gör huvudrollen i detta välspelade och proffsiga hårdporrepos. Regissören kallar sig "Robert McCallum" och ansvarar även för det utsökta fotot. McCallum kommer under de följande tio åren att spruta ut högkvalitativa våfflor och när videon tar över fortsätter han lika oförtrutet sin pornografiska gärning. Under tiden sysselsätter sig Gary Graver med att plåta allt från Orson Welles till Fred Olen Ray-filmer och han är även involverad som fotograf på smutsiga video nasties som Studio S-klassikern Verktygsmördaren (1978). Gravers sista regijobb blir en familjefilm (!) betitlad Angel in training (1999) och McCallum avslutar sin bana med Tales of a voyeur (1998). Gary Graver och Robert McCallum - en och samma person? Ja, alla utom mannen själv har intygat detta. Och nu är han död i cancer. Men porrbranschens meste doldis lämnar efter sig en meritlista som är imponerande. Eller vad sägs om titlar som Valeries hemlighetsfulla eftermiddagar (V - the hot one, 1978), Vildkattorna (The ecstasy girls, 1978), och som kronan på verket Amanda by night (1982) - den bästa sexthrillern som någonsin gjorts. För att inte tala om de bägge underhållande p-musikalerna Suzie superstar 1 & 2 (1983, 1985).

Suzie superstar är en väl avvägd mix mellan sexscener och töntiga rocknummer. Dessutom med en lite småputtrig ramhandling författad av någon som kallar sig Tom van Vilsingen (skulle inte förvåna mig om det är McCallum själv...). I ett rappt tempo får vi fälja historien om rockbruden Suzie Mitchell som har problem med att slingra sig ur sin slemme manager ZW McCains grepp. Hon spelas av den olyckliga porrtösen Shauna Grant (f.1964-d.1984) som sköt sig själv inte lång tid efter inspelningen. Kanske ytterligare en orsak till att Gary Graver inte ville snacka så mycket om sin porrkarriär? John Leslie är i toppform som ZW, en bad guy-roll som annars varit som skräddarsydd åt Jamie Gillis. ZW har tvingat lilla Suzie att signa ett kontrakt som gör henne inte bara ekonomiskt utan också sexuellt bunden vid honom. Grant och Leslie har en frän sexscen tillsammans som det riktigt slår gnistor om. Suzie rider ZW som väser "- Slap my face!" och vill att hon ska visa hur mycket hon hatar honom.

Suzie hyser ömmare känslor för bandmedlemmen Rick (spelad av Joey Silvera) och i vad som måste vara en av porrhistoriens ytterst få romantiska scener sjunger Rick en vemodig serenad för Suzie. Suzie stämmer in i melodin och sedan följer en sensuell älskogsakt. Så här nära har nog ingen porrfilmare kommit äkta känslor, möjligen Chuck Vincent i sina mer inspirerade ögonblick. Förmodligen hjälpte det till att Shauna Grant och Joey Silvera var ett par även i verkliga livet. Slipprige ZW inleder å sin sida ett förhållande med maffiadottern Priscilla (spelad av sexigt hesa Ali McGraw-kopian Laura Lazzarre). Detta ses inte med blida blickar av pappa Big Boss Loducca (spelad av Ross Roberts) som av Suzie fått reda på att ZW spänner på hans lilla bambina. Suzie har nu fått sin hämnd och med Loduccas hjälp får hon ZW att upphäva slavkontraktet. Som tack lovar Suzie att uppträda gratis på alla den gamle gudfaderns kommande födelsedagar, vilket ej lär bli så många med tanke på hur skröplig gubben ser ut.

ZW pustar ut och är förstås tacksam över att slippa doppas i cement. Han ser sig om efter nya talanger och på en rökig countryklubb upptäcker han tuffa cowgirlen Opal Kincaid (spelad av helskumma Sharon Mitchell). Efter att Opal sjungit en liten stump får vi se henne och ZW pippa i ett ångande badrum och efter ännu ett klämmigt rockavsnitt med Suzie and the band slutar så filmen. Man sitter där nöjd och lagom kåt. Främst tillfredställd över att ha skådat en vuxenvåffla med åtminstone någotsånär trovärdiga rollkaraktärer. Inledande knullet mellan ZW:s halvdebile alltiallo Raoul (utmärkt spelad av branschens egen hovnarr Ron Jeremy) och ett par groupies (Gayle Sterling och Laurie Smith) förtjänar en extra applåd. Det är verkligen en upplevelse att skåda hur Sterlings mun girigt går lös över Jeremys jättebamsing till kuk. Jeremy erhöll en birollsporroscar för denna sin strålande insats och filmen belönades även för bästa originalsång ("If I love you tonight"). Suzie superstar hade svensk videopremiär redan 1985 men gick upp på biodukarna först fyra år senare (1989.01.09 på Fenix i Stockholm).

Tittade Orson Welles på porrfilm? Nja, jag tror nog snarare han var mer intresserad av tjurfäktning. Men bekantskapen mellan Hollywoodlegendaren Welles och pornografen Graver sätter onekligen fantasin i rörelse. De bägge gentlemännen lär ha talats vid i telefon bara några timmar innan Orsons plötsliga död i en hjärtattack. Många år senare fick Graver en stämning på halsen. Welles dotter Beatrice anklagade Graver för att ha auktionerat bort oscarsstatyetten för En sensation. Man hade länge trott att statyetten gått förlorad men Graver hävdade bestämt att han fått den i present av Orson. Det hela rann ut i sanden men jag känner på mig att det finns en massa ouppklarat i relationen mellan Welles och Graver. Just nu ser jag för min inre syn hur Orson Welles ler gåtfullt och puffar på sin cigarr. Som alltid omgiven av en aura av mystik.

-

THE EROTIC ADVENTURES OF PINOCCHIO

2007-09-02T17:38:00.000+02:00

Corey Allen, USA 1971

"- Rör inte min Snövit!" dundrade Aftonbladets sport och nöjesguru Lasse Anrell en gång i tiden. Anrell är en av alla dessa professionella åsiktsmaskiner som som tycker till om precis allting i samhället. Och om porr tycker han uppenbarligen inte. Åtminstone inte i hotelltevens kanalutbud. Anrell satt och slözappade då plötsligt barndomsfavoriten Snövit dök upp i rutan. Men till Anrells stora förfäran inte bara sjöng och dansade Snövit och hennes sju dvärgar. Nej, under stånk och stön tvingades Anrell bevittna hur de små liven deltog i ett saftigt gruppsex. Resultatet blev en helsida i Aftonbladet där Anrell formligen pyste över av moralisk indignation. Han kunde helt enkelt inte förlika sig med tanken på att där runt om i landet satt en massa svettiga onanister och förlustade sig över något så oskuldsfullt som självaste Snövit. Filmen ifråga var Luca Damianos Snövitepos från tidigt 90-tal som i mitt tycke är en riktigt välgjord och emellanåt smått sensuell historia. Scenerna mellan Snövit och dvärgarna är inte alls särskilt frånstötande utan ganska varsamt gjorda. Anrell kan förresten vara glad över att han garanterat inte sett lika mycket porrfilm som undertecknad. För det är inte bara Snövit snuskproducenterna skändat genom åren. Jag har sett dem alla med paltorna nere: Askungen, Rödluvan, Hans & Greta, Gåsmor och Robin Hood. Samtliga har haft sex framför mina uppspärrade ögon. Antingen i animerad form eller med riktiga porrstjärnor i rollerna. Tamejfan om jag inte till och med har skådat Alice i underlivet! Däremot har jag undsluppit Dumbos övningar i cirkustältet. Tyvärr måste man nog se sanningen i vitögat och konstatera att även sagoväsen blir könsmogna.

Sagan om Pinocchio borde rimligtvis vara något av en porrproducents våta dröm. Det där med att näsan växer till enorma proportioner sätter ju onekligen fantasin i rörelse. I denna fria bearbetning av Carlo Collodis (f.1826-d.1890) italienska barnboksklassiker får vi bekanta oss med den vackra men ack så ensamma ungmön Gepetta. Hon täljer sig en karl av trä men är fortfarande olycklig. Hur ska hon få liv i dockan? Som av en händelse anländer Benjamin Syrsas syrra och svingar sitt trollspö. Vips får den arma trägubben liv och Gepetta vet inte till sig av lycka. Men dockfan (som hon döpt till Pinocchio) är inte precis den trogna typen. Med ett IQ som en nutida svensk monark, ett yttre som gamle högerledaren Yngve Holmberg, och en stake som John Holmes, beger sig Pinocchio ut i världen. Han blir ett lätt byte för allsköns slödder och en slipprig filur som kallar sig Jojo fixar jobb åt honom på ett horhus. Han börjar uppträda som liveshow-artist men pengarna hamnar i Jojos fickor. Pinocchio känner sig alltmer olycklig och börjar längta hem till sin Gepetta. Han vill ju inget hellre än att bli en riktig man som försörjer sig på ett hederligt jobb. Till slut finner han Gepetta i händerna på rövare. Pinocchio blir ursinnig och räddar sin älskade ur banditernas klor. Som tack för att han handlat osjälviskt bryter Benjamin Syrsas syrra förtrollningen och Pinocchio förvandlas till en människa av kött och blod. Tillsammans med sin Gepetta levde han sedan lyckligt i alla sina da´r. Snipp, snopp, sprut, så var sagan slut!

The Erotic Adventures of Pinocchio är en mjukporrproduktion som regisserats av den före detta skådespelaren Corey Allen. Hollywoodlegendaren Nicholas Ray upptäckte Allen och gav honom rollen som Buzz i James Dean-klassikern Ung rebell (1955). Han hankade sig sedan fram som TV-skådis och dök bland annat upp hos bröderna Cartwright innan han lade skådespelarkarriären på hyllan. Istället sadlade han om till regissör och gjorde flera avsnitt ur populära TV-serier som Star Trek, Dallas och Magnum. Allen blev till och med prisbelönad för ett avsnitt ur Spanarna på Hill Street. Några utmärkelser för Pinocchios erotiska äventyr tror jag dock inte han erhöll, inte ens en porroscar. Producenten och medmanusförfattaren på Pinocchio är även det en gammal TV-räv vid namn Chris Warfield (f.1927-d.1996). Han medverkade som skådespelare i Lucy Show på 60-talet men kom med tiden att fastna i p-svängen. Ta mej till frukost (Champagne for breakfast, 1980) är ett exempel ur Warfields hårdporrproduktion.

Skådespelarinsatserna i Pinocchio är förstås ganska träiga, inte minst gäller det Alex Roman i titelrollen. Roman har inte satt några djupare avtryck i filmhistorien och detsamma gäller klurige Eduardo Ranez som föreställer Jojo. Ranez är annars den ende som har lite skådespelartalang i sällskapet. Blonda Monica Gayle gestaltar Gepetta och hon gjorde visst några TV-roller innan hon försvann från rampljuset. Namnkunnigast i rollbesättningen är Dyanne Thorne. Dyanne spelar Benjamin Syrsas syrra och om ett par år skulle hon bli kultförklarad som barsk lägerkommendant i det vidriga spekulationsalstret Ilsa, She Wolf of the SS (1974). Även storbystade sexbomben Uschi Diggart poppar upp och kör lite lesbiskt. Annars är det en ganska pryd film. Möjligen blir moraltanter som Lasse Anrell upprörda men vi övriga dödliga gäspar käkarna ur led. Jag har alltid haft svårt för mjukporr och tycker sexakter på låtsas är minst sagt sövande. Inte heller får vi se Pinocchios dolme växa i närbild, den är förstås noga dold i varje scen. Men sången "Oh my Pinocchio" (framförd av Kathy Cahill) är rätt söt och intressant för oss som är svaga för porrfilmsmusik. The Erotic Adventures of Pinocchio fick aldrig någon svensk premiär och det kan vi nog vara tacksamma för.

Vill man avnjuta en sexigare Pinocchio-variant är faktiskt den italienska TV-serien Le Avventure di Pinocchio (1972) att föredra framför Corey Allens stelbenta porrexperiment. Anledningen heter förstås Gina Lollobrigida - en av Italiens ledande sexsymboler. La Lollo föreställer den goda fen och Pinocchio spelas av det lilla charmtrollet Andrea Balestri. Men det är förstås bara näsan som växer på Andrea! Bland övriga filmatiseringar är väl Disneys tecknade klassiker från 1940 mest känd. Allra första versionen är italiensk och spelades in redan 1911 och så sent som 2002 kom sprattelgubben Roberto Benignis högst personliga tolkning av legenden.

(Någon lär ha sagt att bara knarkare och idioter kan finna en gemensam nämnare mellan Pinocchio och Borås. Men likväl är det där den ska stå. Amerikanske konstnären Jim Dines nio meter höga Pinocchio-staty är vad som ska sätta lilla Borås på världskartan. Allt till en kostnad av sisådär elva miljoner kronor. Enligt Dines står Pinocchio som en metafor för själva konsten. Hur man ur ett stycke trä kan ta fram något som talar till alla människor. Vad säger Lasse Anrell?)

-

Semester

2007-07-14T18:11:00.000+02:00

Hur mycket Karl Teodor än älskar sina porrfilmer så måste även han ta en liten semester ibland.

Återkom mot slutet av sommaren!

TVILLINGARNAS ÖVEREROTISKA SEXLEKAR

2007-06-18T20:14:00.000+02:00

(originaltitel:PHANTASMES)
Jean Rollin, Frankrike 1975
Videodepoten

"- Upproret är början till kärleken." Jag gillar den repliken. Jean Rollins Tvillingarnas övererotiska sexlekar (vilken urfånig svensk titel!) är en sådan där skum liten film med gåtfull dialog och mycket spring i kyligt drömlika slottsmiljöer. Stilla pianoklink, lite stråkar och en skälmskt lockande trollskog ökar ytterligare den surrealistiska atmosfären. Och alla talar vi förstås franska! Världens vackraste språk, tycker somliga. Jävla bögspråk, tycker somliga andra. Men porrmodeller som stönar på franska låter onekligen mer sensuella än sina tyska, svenska eller amerikanska kolleger.

Fransk 70-talsporno var länge det skönaste jag visste i filmväg. Att slinka in på p-matiné och sätta tänderna i en rykande färsk Brigitte Lahaie-våffla satt ju aldrig fel. För den porrhistoriskt obevandrade kan jag låta meddela att Brigitte var den franska sexgudinnan par excellence. Oftast var de franska filmerna lekfullt roliga också med smällande champagnekorkar, musar som tjöt och ballar som röt. Eller så kunde de vara åt det mer tungsinta hållet som i fallet med Rollin och hans övererotiska tvillingsystrar. Men pretentiös porr kan faktiskt vara riktigt underhållande, tänk bara på Gerard Damianos S&M-drama Historien om Joanna (The story of Joanna,1975). Till dessa höjder når inte Rollins film - å andra sidan har jag bara sett den svårt klippta svenska utgåvan (cirka en kvart saknas).

När man ser den klippta versionen av Tvillingarnas övererotiska sexlekar får man lätt intrycket av att det hela rör sig om en enda lång och svettig gruppsexorgie. Vi kan bara skymta intrigen om den mystiske slottsherren (spelad av intetsägande mustasch-mannen Jean-Louis Vattier) som tydligen förvarar en demon (sin döda fru?) bland årgångsvinerna i källaren. Med oskuld i blick hamnar unga kvinnor i den bisarre slottsherrens våld. Men vad som återstår är bara de mer normala sexscenerna där libertinens gäster ägnar sig åt en mördande monoton och ansträngt flåsig ormgrop. Över två minuter av "våldtäktsförsök" har censuren saxat iväg och resterande klipptid är förmodligen sådant som den svenske distributören funnit ointressant och långtråkigt. Tittar du på p-film så tänker du ju bara med kukhuvudet, tycks man resonera. Ett snicksnack som irriterar undertecknad något alldeles ohyggligt.

Men även i klippt skick hade nog inte Rollins film kunnat mäta sig med Damianos Joanna-klassiker. Mest beroende på att Rollin inte haft tillgång till porrskådisar av Jamie Gillis och Zebedy Colts kaliber, bägge på toppen av sin förmåga i Damiano-filmen. Jean-Louis Vattier är ingen Jamie Gillis och saknar den pondus som rollen av en blasé överklassare kräver. På den kvinnliga sidan föredrar jag dock Myléne d´Antes framför Damianos leading lady Terri Hall. Båda ska de föreställa kuvade flickor i en okänslig tyranns våld men till skillnad mot Hall utstrålar åtminstone d´Antes lite oskuldsfull fräschör. Terri Halls uttryckslösa passivitet gav å andra sidan S&M-scenerna i Historien om Joanna en mer skrämmande dimension.

Rollins och Damianos husgudar heter förstås markis de Sade och Dominique Aury (tantan bakom Berättelsen om O). Rollin har också tagit starkt intryck av författare som Lovecraft och Gaston "Fantomen på stora operan" Leroux och i bildspråket ser vi med lite god vilja inflytande av surrealistmålare som Paul Delvaux och Max Ernst. Den snart 70-årige Rollin är ju i första hand skräckfilmsregissör och en av få sådana verksamma i Frankrike. Han har rönt uppmärksamhet för flera av sina lågbudgetrysare, exempelvis debutverket Le viol du vampire (1967), men tvingades snabbproducera porrfilmer för att dryga ut kassan. Inga av Rollins rysare har gått upp på bio i Sverige men hans porrisar, som Min erotiska dagbok (Douces pénétrations, 1975), brukade non stop-visas på vårt rikes olika snuskinrättningar. När Rollin porrar brukar han ta på sig sina becksvarta solbrillor och gömma sig under pseudonymer som Michel Gentil eller J A Laser. Och detta är samme man som en gång i tiden, närmare bestämt 1963, gjorde kortfilm tillsammans med världsberömda författarinnan Marguerite Duras. För tillfället är Rollin i full färd med ett nytt filmprojekt betitlat La nuit transfigurée men om det blir skräck eller sex har jag faktiskt ingen aning om.

Tvillingarnas övererotiska sexlekar gick upp på bio i Sverige (1977.12.27) på Scala i Helsingborg. Själv såg jag den på min porroas Biorama i Göteborg under en reprisrunda någon gång på 80-talet. Publiken bestod som vanligt av några kepsgubbar samt ett gäng fjuniga och flabbiga tonårsgrabbar. Och jag minns den vackra närbilden på Myléne d´Antes när hon säger den där repliken. Och först nu förstår jag vad hon menade - upproret är ju helt enkelt början till kärleken!

Tvillingarna? Jo, dom fanns allt med på ett hörn också. Men hade alls ingen central roll i flmen som den svenska titeln vill påskina. Tvillingtöserna dök mer upp som ett litet komiskt mellanspel. Hur kul det nu är med två överåriga "tonårstvillingar" i flätor som pissar en skvätt ackompanjerade av cirkusmusik (sov censuren under denna scen?). Överlag intressant musikbakgrund annars, med toner av Schubert och Rollins hovkompositör Didier William Le Pauw. Skum ljussättning noteras också på pluskontot, särskilt under det inledande samlaget i ett gravvalv. Men finast är älskogsakten på stranden mellan d´Antes och Vattier - en av få sensuella scener jag sett i en hårdporrfilm.

KYRKOHERDEN

2007-05-29T13:23:00.000+02:00

Torgny Wickman, Sverige 1969
Atlantic

Året var 1970 och på våra svenska biodukar var det Pippi Långstrump, spirande ungdomskärlek och pippande par som gällde. Barnfilmsveteranen Olle Hellbom drog in mest pengar med sitt Astrid Lindgren-epos Pippi Långstrump på de sju haven och på en hedrande andraplats kom lovande debutanten Roy Anderssons En kärlekshistoria. Men den oförliknelige skräpregissören Torgny Wickman hade hela tre filmer på repertoaren detta år, varav det erotiska lustspelet Kyrkoherden gick bäst och hamnade på tredje plats över årets mest inkomstbringande rullar. Själv krälade jag omkring i kortbyxor vid den här tiden och borde rimligen mest intresserat mig för Pippis bravader. Men handen på hjärtat (eller snarare innanför kortbrallan...) så var det kyrkoherdens enorma ståfräs som satte min fantasi i gungning. Jag tillhörde den sortens inbundna ungar som mest satt hemma och knåpade med min lilla frimärkssamling. När detta i längden blev aningen långtråkigt brukade jag kasta mig över dagstidningarnas bioannonser och gick igång stenhårt på reklamfraser i stil med "missa inte filmen med sug!" eller "frän amerikansk gruppsex i färg!". Dessa ord (oftast i kombination med någon tecknad illustration) räckte för att det skulle kila för undertecknad. Alldeles särskilt eggad blev jag av annonsen där Jarl Borssén - med klurig blick och ståndet putandes under prästkappan - flankeras av en massa halvnakna damer. Eftersom filmen blev en långkörare (som senare även kom att repriseras otaliga gånger på stadens non stop-biografer) blev jag aldrig kvitt denna annons med dess lockande text om hur det gick för kyrkoherden. Så det är bara att dra ett djupt andetag och bekänna: en gång i tiden hette mitt favorit-onaniobjekt Jarl Borssén! Och tamejsjutton om inte samme Borssén dök upp även i Pippi-territorium, han föreställde Blod-Svente i den där sjörövarrullen. Allt detta långt före han blev poppis i teve som en av Lennart Swahns gäster med urfåniga gester.

Författaren och vänsterdebattören Bengt Anderberg är något av en hjälte för mig. Inte för att jag läst särskilt många av hans böcker men hans uppkäftiga attityd har alltid varit en källa till inspiration. Anderberg var en av dessa frisinnade själar som med okuvlig envishet förde kampen om rolig och sunt oanständig pornografi för folket. Och det är inte alltid så putslustigt som det kanske kan låta. Skitiga kalsonger via posten, stenkastning och till och med skottlossning mot herr rabulistens fönster tillhörde vardagen. Men den gode Anderberg höll stånd. Tillsammans med bokförläggaren Bengt Forsberg tog han initiativet till antologin Kärlek där en rad framstående författare skrev varm och skön pornografi. "Pornografien är ingenting livsviktigt, fast man kan få för sig det ibland när man hör vad dess motståndare säger.", berättar Anderberg ur förordet till den första Kärlek-volymen, "Men den är en för alla intressant och för många trevlig sak, som alls inte borde vara förvisad till de stora bibliotekens så kallade giftskåp (Vatikanbiblioteket har den största samlingen pornografi i världen av någon anledning) eller till förmögna privatsamlares lyxhyllor. Nej, den borde naturligtvis förvaras tillgänglig för var och en, liksom detektivromaner, schackböcker, och annan specialiserad förströelselitteratur." Detta var mitt under det kaotiska men framtidsoptimistiska 1960-talet och Anderberg och hans kolleger höll fanan högt för kvalitetesporren som skulle slå ut det erbarmliga surrogatet för pornografi som härskade på marknaden. Men tyvärr blev det ju inte riktigt så och det är faktiskt filmversionen av Anderbergs novell När det gick för kyrkoherden ett nog så talande exempel på. Krämarna Inge Ivarson (producent) och Torgny Wickman (regissör) har helt sugit musten ur Anderbergs text och blott levererat en mekanisk och spekulativ buskisfilm. Lite nakna bröstvårtor, folkkära skådisar och styltig dialog skänker förstås Kyrkoherden ett odiskutabelt kultvärde men det var knappast detta tönteri som Anderberg haft i tankarna när hans novell äntligen skulle bli film.

- Det som jag framförallt ville åt och Bengt Anderberg också ville åt när vi gjorde filmen Kyrkoherden är den fruktansvärda skenheligheten. Jag tycker mycket illa om hyckleri och det är överhuvudtaget en av anledningarna till att jag sysslat mycket med sex i mina filmer. En så väsentlig sak som sex kan man bara inte hyckla med och säga att det inte finns. Det är ju löjligt, säger Torgny Wickman ur en gammal TV-intervju. Gott så - men den främsta anledningen till att Wickman pysslade mycket med sex i sina filmer hette förstås pengar. Torgny Wickman (f.1911-d.1997) blev banbrytande såtillvida att hans sexupplysningsrulle Kärlekens språk (1969) faktiskt var den första film med riktiga samlag som fick visas med censurens godkännande. Wickman lyckades med knepet att maskera det hela som ett seriöst, vetenskapligt experiment med en hel radda av doktorer och sexologer vars uttalanden tjänade som en ursäkt för knullerierna. Det skulle bli flera Kärlekens språk-filmer och ibland gjorde Wickman även renodlad hårdporr som Ta mej i dalen (1977) där rollistan innehöll flera inhyrda amerikanska proffsknullare. "Konservburkarnas Antonioni!" har han kallats, denne vår svenske porrnestor. De sista åren förekom han emellanåt i TV (gärna hos Aschberg i trean) och där gjorde han allt från att vifta på öronen till att käftas med obstinata representanter från Folkaktionen mot pornografi. Säga vad man vill om Torgny Wickman men han tillhörde onekligen den gamla stammen av pornografer. Även om han var en klåpare så hade han en avundsvärd entusiasm inför sina projekt. Och kanske trodde han på fullt allvar att han faktiskt sysslade med verklig sexuell frigörelse?

Handlingen tilldrar sig 1812 och i originalberättelsen höll den liderlige kyrkoherden till i den lilla staden Firdusa vid Medelhavet. Men Wickman har fört över det hela till Svedala eller om det ska föreställa något mysko ingenmansland, jag blev faktiskt inte riktigt klok på vilket. Inspelningsplatsen var i vart fall Forsmarks slott i Roslagen. Bengt Anderberg är på sitt allra mest hädiska humör då han beskriver den stackars kyrkoherden som drabbas av en aldrig sviktande erektion. Ett öde värre än döden för en man i vår herres tjänst. Hur mycket kyrkoherden än runkar eller knullar står åderpålen som en saltstod. Förklaringen till detta permanenta helvetesstånd finns att finna långt tillbaka i tiden, närmare bestämt under medeltiden. Då blev en stackars kvinna bränd på bål som häxa - angiven av en präst. Men genom en häxbrydg (viagra och grodlår?) gick sedan hämnden vidare från mor till dotter i generationer. Och denna hämnd var lika enkel som genial: gör svartrockarna galna av åtrå - skänk dem evig ståfjong! Jag kan riktigt se hur Anderberg - den bibelsprängde ateisten - gnuggade händerna av förtjusning då han äntligen fick sin chans att klämma åt prästerskapet där det svider som allra mest. Synd bara att filmen blev en så pinsamt könlös tillställning.

Jarl Borssén - komikern med det lite ledsna ansiktet - ser verkligen ut att vantrivas i prästkappan. Man riktigt lider med honom och önskar att ståndet ska lägga sig och filmen ta slut. Rollistan är imponerande men vad hjälper det när ingen är det minsta inspirerad? Här finns fint skådespelarfolk som internationella stjärnan Magali Noel (från Fellinis Amarcord), Margit Carlqvist och Åke Fridell (från Bergmans Sommarnattens leende), Håkan Westergren (från hur många svenska filmer som helst), danske lustigkurren Dirch Passer, och en ung Kim Anderzon. Arne Källerud ser bakis ut och mitt i sörjan irrar Åsa Nisse omkring som klockare. Lissi Alandh är förvisso alltid trevlig och Solveig Andersson känner vi igen från andra Wickman-pekoral som Eva - den utstötta (även den inspelad 1969 - gjorde Wickman alla sina filmer detta år?). Diana Kjaer är sexig och en film där Cornelis Vreeswijk dyker upp och drar en truddelutt kan trots allt inte vara helt fel. Jag gillar också Mats Olssons musikaliska ledmotiv. Men i det stora hela är det slapptask-varning på den här filmen. Svenska premiären ägde rum (1970.03.30) på China i Stockholm samt i Göteborg och Malmö. På video gick den under titeln Den ståndaktige kyrkoherden.

I år fyller Bengt Anderberg 87 bast och firar förhoppningsvis som vanligt med en cykeltur hemma på Bornholm. Han är en saknad röst i dagens porrdebatt och därför tycker jag det passar alldeles förträffligt att ge honom sista ordet: "Enligt min mening är det något fel på den som indigneras över snusklitteratur. Antingen är han inte frisk, eller också hycklar han. Jag har haft, har och kommer att ha enbart glädje av den. Det är min erfarenhet att den kan man läsa nästan hur dålig den än är, och om vilken annan litteraturart kan man säga det? Och jag erfar det som en småsnålhet och en falskhet att samhället skall kunna gripa in och censurera här - och att det skall sitta små juryar av garanterat kyska personer och bestämma att det och det får folk inte läsa, den och den bilden får folk inte se! Varför? Kom inte och mumla om otukt och sedlighet, det är bara två ord som ingen absolut mening har. Pornografin är ett glädjeämne som inte bör förmenas någon, inte ens riksdagsmän."

FELLINI SATYRICON

2007-04-20T16:03:00.000+02:00

Federico Fellini, Italien 1969
TV3

Kombinationen Fellini och Petronius lät ju onekligen lovande. Tänk vilken frodig filmfest som väntade när trollkarlen från Cinecittá tog sig an den romerske livsnjutarens sedeskildring från kejsar Neros tid, historiens första äventyrsroman. Men i mångas ögon, och jag sällar mig nog till dem, blev inte Fellini Satyricon mycket mer än ett gigantiskt spektakel. En uppsjö av mer eller mindre nakna kroppar och tonvikten lagd på Petronius sexigare avsnitt hjälper inte - det hela är föga erotiskt och i längden ganska monotont. Att händelseförloppet är minst sagt rörigt ska dock inte skyllas på Fellini eftersom Petronius roman endast finns bevarad i fragment åt eftervärlden. Men det känns nästan som maestro Fellini tagit sig an projektet med en gäspning (vilket säkerligen inte var fallet, en del påstår förresten att den store regissören gick på LSD under inspelningen!) och inspirationen från storverk som Det ljuva livet (La dolce vita, 1960) och Fellini Amarcord (Amarcord, 1973) lyser med sin frånvaro.

Gajus Petronius tillhörde antikens jet set och uppträdde som någon sorts "smakdomare" vid de liderliga hovfesterna. Vid den här tiden styrde och ställde den stränge kejsar Nero som var systerson till ingen mindre än Caligula. Jag vet inte om även Nero gick till sängs med hästar men i fråga om grymhet stod han inte Caligula långt efter - bland annat lät han mörda sin egen lilla mamma. Givetvis ville många röja ett praktarsel som Nero ur vägen och vår författande "smakdomare" misstänktes för att ingå i något som kallades den pisoniska sammansvärjningen. Tyvärr upptäcktes kuppförsöket och en mängd personer (däribland ledaren Piso själv) avrättades eller tvingades begå självmord. Petronius - som var en stolt herre - valde att gå händelserna i förväg och öppnade på eget bevåg sina ådror och kom på så sätt att möta sin skapare. Petronius dödsår dateras till 66 efter kristus och först 1664 kom Satyricon att publiceras. Petronius värde som författare anses ligga i hans skarpa, psykologiska blick och den befriande, drastiska humorn. Satyricon består av en serie löst sammanfogade episoder där den unge studenten Encolpius fungerar som berättare. Höjdpunkten är skildringen av uppkomlingen Trimalchios brakfest som en del menar är Petronius litterära hämnd på Nero. Är Trimalchio i själva verket en vrångbild av kejsaren?

Producenten Alberto Grimaldi tog på sig spenderbyxorna och Fellini Satyricon blev den dyraste Cinecittá-filmen sedan William Wylers Ben Hur (1959). Federico Fellini (f.1920-d.1993) omgav sig förstås med sin sedvanliga stab av förnämliga medarbetare och bland dessa förtjänar kostymdesignern Danilo Donati och fotografen Giuseppe Rotunno ett alldeles särskilt omnämnande. För att inte tala om hovkompositören Nino Rota (f.1911-d.1979) vars spröda gitarrtema hör till det vackraste han gjort. Annars är Rota oerhört nedtonad den här gången och omger sig med en samling för mig okända musiker vid namn Ilhan Mimaroglu, Tod Dockstader och Andrew Rudin. Fellini, som i sin ungdom var en lovande karikatyrtecknare, har förstås skissat sina rollfigurer även denna gång. Och i Satyricon har han verkligen haft något att bita i ty Petronius bisarra karaktärer sätter onekligen fantasin i rörelse. Groteska fläskberg till kvinnor, villiga slavpojkar, små hermafroditer och väldiga minotaurer är bara några av alla härliga typer som passerar revy. Så långt är alltså Satyricon en bländande uppvisning - men tom som en såpbubbla. Påtända hippies lär dock ha älskat filmen och det är nog på den nivån man bör befinna sig för att helt okritiskt suga i sig och njuta av det här spektaklet. Själv satt jag pinsamt nykter och surade framför min lilla TV3-ruta och när jag äntligen fick chansen att se filmen på stor bioduk drabbades jag av en panikångestattack och fick krypande lämna salongen. Om attacken berodde på filmens innehåll låter jag vara osagt.

Skådespelarna i Fellini Satyricon har inte mycket annat att göra än gå omkring och se sexiga eller lustiga ut. Som de bägge undersköna ynglingarna Encolpius och Ascyltus ser vi fotomodellsnygga Martin Potter och Hiram Keller. Ingen av dessa skulle göra några djupare avtryck i filmhistorien och Keller gick bort i cancer 1997, femtitre år gammal. Max Born föreställer den lille kåte slavkillen Gitone och en elak recensent liknade honom vid en pojkversion av Joan Collins. Bland mer namnkunniga aktörer i rollistan kan nämnas Salvo Randone, Capucine och Alain Cuny. Mario Romagnoli föreställer drönaren Trimalchio och i mindre uppgifter skymtar spaghettiwesternstjärnorna Gordon Mitchell och George Eastman - den senare som den läskige minotauren som slåss mot Encolpius i en labyrint.

Fellini oscarnominerades för bästa regi men Satyricon blev ingen vidare kommersiell framgång. Filmen fick sin svenska premiär (1970.02.18) på Park i Stockholm.

BIZARRE STYLES

2007-03-20T20:02:00.000+01:00

Carter Stevens, USA 1980
Alpha Blue Archives

I min hemstad Göteborg heter syndens näste 2:a långgatan där små pittoreska butiker trängs sida vid sida med sjaskiga porrbiografer och stripphak. Emellanåt stormas dessa förlustelseställen av mycket unga och arga feminister som är beredda att ta till vilka medel som helst i sitt korståg mot porren. Förskrämda självbefläckare tvingas fly hals över huvud medan luttrade klubbägare viftar lite med brandslangen för att skingra uppretade ungdomar innan polis tillkallas. Enligt p-motståndarna förnedras kvinnan inne i dessa lokaler och visst förekommer det strippor och privatposering, men över hälften av filmerna som förevisas är av bögkaraktär och många av männen som går hit gör det för att knyta homosexuella kontakter. Emellanåt hamnar porridkarna själva i luven på varann och brukar då företrädesvis attackera varandras lokaler med k-pistsalvor eller molotovcocktails. Själv runkar jag mitt huvud i vrede och suckar djupt över hur illa sexualiteten mår i vårt kyliga samhällsklimat.

New York är förstås alltid störst, värst och sunkigast. Åtminstone var det så förr. Deras motsvarighet till Göteborgs lilla porrstreeta heter 42:a gatan på Times Square. Jag var där den heta fotbollsommaren 1994 och blev, förutom hotad till livet av en jättelik neger, förvånad över att Travis Bickle tydligen parkerat taxin för gott. Alla filmintresserade minns förstås hur Bickle (i Robert de Niros nerviga gestalt) löpte galen bland horor och hallickar i just dessa kvarter och när Martin Scorsese spelade in sitt mästerverk Taxi Driver (1976) gjorde verkligen 42:a gatan skäl för sitt läskiga rykte. Men när lilla jag äntligen kom dit hade man putsat upp fasaden och bortsett från den där rasande negern så kändes det lika fredligt som ett besök i Astrid Lindgrens Bullerbyn.

Av alla skumma porrbolag så hade nog New York-baserade Avon det mest skamfilade ryktet. Deras filmer slog värstingrekord när det gällde att presentera förbjuden sex och myndigheterna jagade dem med blåslampa. Shaun Costello, Phil Prince och Carter Stevens hette tre av Avons mest degenererade regissörer. Costello har på senare år berättat att det var den ökända maffiafamiljen Gambino som backade upp flera av Avons stora succéer, typ koprofiliklassikern Waterpower (1977). Phil Prince gjorde minst lika kontroversiella filmer - eller vad sägs om titlar som Oriental techniques of pain and pleasure (1982) och Dr Bizarro (1983)? Garanterat inget för faster Beda i Burträsk. Prince sitter dessutom inne på tjugufem år för dråp på en kollega i porrbranschen. Vad Carter Stevens har för sig idag har jag ingen aning om och det är kanske lika bra det.

Stevens - en liten, satt och slafsig herre - uppträdde gärna själv framför kameran, något han hade gemensamt med både Costello och Prince. Stevens var även en hejare på märkliga alias av vilka C O Slavenovitch och Peter Sutinov torde höra till de festligare. De filmer jag hittills sett av Stevens är förstås sådär sjaskigt billiga som bara äkta Avon-produktioner kunde vara. Och det var på 42:a gatans snuskbiografer man kunde slinka in och avnjuta dessa alster en gång för länge sedan. Då Travis Bickle fortfarande körde taxi i New York.

Minns ni förresten mordet på den tioårige Bobby? Till min fasa kommer jag ihåg hur jag läste i tidningen om att hans sadistiske styvfar haft en massa Carter Stevens-videos i sin bisarra porrsamling. Jag är dock fortfarande av den bestämda uppfattningen att dessa filmer inte gör någon till sexualsadist. Men ett redan sargat pyske (som Bobbys styvfar) kan förstås få näring av den perverterade sex som en Carter Stevens-rulle innehåller.

I Bizarre Styles bjuds åskådaren på mycket pisk och piss. Men trots att självaste Annie Sprinkle medverkar är det Honey Stevens som har hand om urinavdelningen den här gången. I en plågsamt utdragen scen förolämpar och piskar hon en stackars transvestit (han spelas av någon som i rollistan blott presenteras som "slaven Ed"). Stevens sneglar uttråkat mot kameran medan Ed först slickar hennes fitta och sedan hennes fötter. Som avslutning sätter sig Stevens över Eds ansikte och pissar. Han dricker och slickar sig om munnen. Jag famlar efter spypåsen. Annie Sprinkle har sex med nån gammal grånad överste (spelad av Sydney Brownstreet) och dennes son (Peter Rings). Rings fistar Annie som i en annan scen kör lesbiskt med bland annat Vanessa del Rio. Den lövtunna intrigen kretsar kring ett modehus där temperamentsfyllda latinan Vanessa basar.

Porrstjärnornas catwalk är rätt kul men annars går det hela på trött rutin. Sju sexscener av både normal och mindre normal karaktär. Gräsligaste avsnittet är när en blond tjej med enormt hårsvall binds fast vid ett kors av en slipprig herre. Tortyren i denna scen känns besvärande äkta. Georgia (som flickan kallas) spelas av Sue Williams som talar med brittisk accent och är någon jag inte sett i porrfilm varken förr eller senare. Inlevelsen är dock kuslig då hon skriker rätt in i kameran och ber att få slippa mer bestraffning. Men hennes härskare lyssnar inte och sätter klämmor i bröstvårtorna och piskar henne över hela kroppen. Musikbakgrunden är suggestiv med sina Jarre-synthar och Carter Stevens har både regisserat (under pseudonymen D Byrd) och plåtat (under pseudonymen Rod Dorkman). Knepigt nog nämns toppmodellen Veruschka (som medverkat i filmer som Antonionis Blowup) i rollistan men jag kunde inte upptäcka henne.

Alternativ titel:The Fashion Show.

HETA TERMINER I VISTA VALLEY

2007-03-05T20:46:00.000+01:00

(originaltitel:VISTA VALLEY P.T.A.)

Anthony Spinelli, USA 1980

Nutech digital,inc.

Porr i skolmiljö har alltid varit en vinnande kombination och Heta terminer i Vista Valley är en av de bättre varianterna på det ofta återkommande temat om den sexuellt frustrerade skolfröken som går till sängs med en av sina brådmogna elever. För den mer seriöst filmintresserade är nog Bosse Widerbergs Lust och fägring stor (1995) ett lämpligare val, men Anthony Spinellis övningar i Vista Valley är garanterat sexigare. Kyliga blondinen Jessie St James är perfekt i titelrollen som engelskalärarinnan miss Martin som får anställning på värsta problemskolan där två lärarinnor våldtagits och en magister blivit brutalt rånad och misshandlad. Vardagsmat i våra moderna svenska föroroter men detta utspelas faktiskt i soliga Kalifornien under slutet av 1970-talet.

Ingen kunde grädda p-våfflor som Anthony Spinelli (f.1927-d.2000). Med ett förflutet i den "riktiga" filmbranschen hade han det yrkeskunnande som krävdes för att åstadkomma ett hyfsat hantverk. Få känner till att Spinelli producerade och medverkade i det för sin tid frispråkiga rasdramat Fallet Julie (1964) men pengarna tog slut och han tvingades harva sig fram i den porrbransch som han enligt egen utsago hamnat i av en slump. När videotekniken slog igenom tröttnade den gamle dock och överlät regisserandet åt sonen Mitchell som efter faderns död tagit över familjeföretaget men tyvärr saknar sin pappas talang. "Anthony Spinelli" kan man förstås inte heta på riktigt och bakom den maffiaklingande pseudonymen dolde sig en korpulent judisk herre vid namn Samuel Weinstein (eller "Sam Weston" som han kallade sig under sin seriösa filmkarriär). Han levde i skuggan av sin bror Jack Weston som var en av USA:s mest respekterade skådespelare (oftast i komiska roller) både på Broadway och vita duken. Men själv fick alltså gamle Sam nöja sig med att gå till historien som en av de bästa pornograferna genom tiderna. Alltid något.

Under den präktiga fasaden bubblar det i Vista Valley och Spinelli är inte så lite satirisk i sin bild av dessa medelklassmänniskor som materiellt har vad de behöver men på det känslomässiga planet är svårt sargade. Vi får träffa Walter och Mildred (spelade av Aaron Stuart och underbara Kay Parker) som har problem i samlivet och med bångstyriga tonårsdottern (Kitty Shayne). Kay Parker ger säkert uttryck för många medelålders kvinnors frustration när hon spelar ut sin vånda över att mannen hon en gång älskade förvandlats till en snarkande soffpotatis. Överlag är karlarna i den här filmen oerhört osympatiskt skildrade, nästan så man tror att manus författats av en rabiat feminist. John Leslie är på sitt mansgrisigaste humör men när man i exempelvis Talk Dirty-serien tyckte hans slängiga jargong var cool fylls man här mest med avsmak. Leslie spelar farsa till överårige tonårssonen Greg (spelad av Richard Pacheco) och har en erotisk affär med dennes flickvän Sandra (Dorothy LeMay). Som om inte detta vore illa nog ligger pappa Leslie i en scen med både Sandra och dennes sexsvultna, frånskilda mamma Judy (Juliet Anderson). Incest är som alla vet en populär porrklyscha och något Spinelli frossar i den här gången. Så förutom Leslies förehavanden får vi även uppleva hur en neurotisk frikyrkopastor (suveränt spelad av Jamie Gillis) lägrar sin lilla oskuld till dotter (Sharon Kane). Gillis ger dubbelmoralen ett ansikte i sitt porträtt av denne bibelsprängde snuskhummer som moraliserar över att dottern klär sig utmanande samtidigt som han själv köper horor på fritiden. I en riktigt skruvad scen besöker pastor Gillis en prostituerad (färgade sexbomben Desiree West) som onanerar inför sin drägglande kund. Gillis runkar av sig och efteråt fylls han förstås med skamkänslor. Han sliter fram korset och kastar sig över den förskräckta horan för att frälsa henne. Hon har dock varit med förr och kängar pastorn i skrevet innan hon slänger ut honom!

Heta terminer i Vista Valley känns lite som en porrens Vänd dem inte ryggen! - skandalfilmen från 50-talet om bristerna i det amerikanska skolsystemet. Men här blir det förstås mer åt det parodiska hållet, eller vad sägs om ett Hem&Skola-möte med deltagare som John Leslie och Jamie Gillis? Att sedan ungdomarna antingen ser jämnåriga eller till och med äldre ut än filmens vuxna gör ju inte den komiska effekten mindre. Men för att återgå till storyn så låter den nya lärarinnan miss Martin sig villigt förföras av påstridige eleven Greg. Gregs pappa har dock smygfotograferat deras älskog och använder dessa bilder i utpressningssyfte. Så i den otäcka slutscenen tvingas vår stackars fröken ligga med pappa Leslie och hans slemmiga polare (spelade av Alex James, John Seeman och Ken Scudder). Miss Martin får nog och lämnar Vista Valley (vi förstår henne så väl!) men plockar oväntat upp Greg och tar honom med sig på färden. Allt till tonerna av en medryckande countrysång.

Anthony Spinelli har gjort bättre filmer men ändå är Vista Valley överlägset det mesta skräp som gjorts i porrväg. Den stjärnspäckade ensemblen agerar och knullar på höjden av sin förmåga (allt som allt nio sexscener) och regissören själv gör sin vana trogen ett (påklätt) inhopp. Spinelli spelar John Leslies mesige kompis Ashley som väljer att stanna hemma med frugan istället för att hänga med grabbarna på fest.

Censuren gick hårt fram och klippte över tre minuters våldtäkt och samlag under hot. Biopremiären ägde rum (1981.11.09) på Woodstock i Stockholm.

SVINDLAD

2007-02-20T13:03:00.000+01:00

(originaltitel:FADE TO BLACK)
Paul Thomas, USA 2001
Maxs

Det ska fan vara porrskribent i dessa dagar. I en tid av unken nypuritanism gör vänsterns rabiata ungfeminister gemensam sak med den kristna högerns förstockade reaktionärer. - Krossa porren! vrålar de unisont och svingar sina biblar och basebollträn. Reklamkanalerna lockar med dokusåpor där det knullas obekymrat under täckena samtidigt som man ses som värsta gubbslemmet om man köper sig lite porr på macken. Se bara på folkkäre artisten Lasse Berghagen som efter att ha utpekats som sextidningsköpare blivit så skärrad att han inte ens vågat stå för sina handlingar. - Jag köper bara historiska tidningar, bedyrar herr Trubaduren men feministmaffians utsända spioner vet förstås bättre. Själv ägnar jag mig åt både historia och porr - onekligen en intressant kombination. Går vi sisådär trettifem år tillbaka i tiden var tonen i samhället en annan. Alla coola debattörer förespråkade fri kärlek och pornografi. Välrenommerade filmkritiker recenserade veckans porrpremiärer i dagstidningarna och det ansågs närmast osunt och fruktansvärt gammalmodigt att vara antiporrare under dessa glada dagar. Nu översköljs vi av en mycket sämre och monotonare pornografi (inte minst via internet) och rynkar på näsan åt snusket samtidigt som vi inte vågar erkänna att vi runkat åt senaste Big Brother-inslaget. Porr finns överallt men är återigen fult och skambelagt och skenheligt muttrar vi om förbud eller åtminstone begränsning av utbudet. I dessa dystra stunder är det skönt att såna som Paul Thomas fortfarande finns kvar. En relikt från de glada hippieåren som ännu tillverkar porr med lite av den gnista som fanns förr. En PT-våffla är inte bara in, ut och sprut. Nej, PT har lärt av den gamla stammens pornografer (han började ju som skådespelare i verk av tungviktare som Damiano, Spinelli, mfl) att sexet måste inramas av en intrig (om än aldrig så betydelselös) för att helheten ska fungera. Visst ökar det kittlingen om rollkaraktärerna har någon relation till varandra, att de diskuterar mellan samlagen, hamnar i konflikter. Dessutom skjuter PT sina alster på 35mm film och återskapar på så sätt lite av biokänslan från förr.

Svindlad är en lite motsägelsefull historia eftersom PT (i rollen som samvetslöse porrmogulen Trent Morgan) kritiserar den gamla sortens pornografi. Han fnyser åt manusen, kulisserna, det överdrivna ljuset, makeupen och proffsskådisarna från förr. Vad Morgan söker är det orepeterade och spontana. Äkta känsla med äkta människor som knullar för att de vill det. Fule fisken Morgan är besatt av sin idé men nöjer sig inte med att tillverka fejkade "amatörvideos" som ger åskådaren ett sken av autencitet. Nej, i sin iver att verkligen fånga riktiga samlag på film lurar han till sig ett gäng intet ont ananade pornografer från Oklahoma till sin luxuösa villa. Väl där tror ungdomarna att de ska medverka i någon av Morgans större produktioner men vad de inte vet är att de är smygfilmade hela tiden. Och det är förstås vad de har för sig i sovrummen när de tror att ingen ser som Morgan är ute efter. Något av en hårdporrens Big Brother med skillnaden att de medverkande inte vet att kameran är igång. Morgan har dock startat ett farligt spel och slutet kan inte bli annat än katastrofalt . . .

Oavsett vad hans rollfigur hade tyckt så har PT med Svindlad skapat en porrfilm av klassiskt snitt. Tyvärr är dagens pornostars oftast usla aktörer men PT har instruerat såna som Taylor Hayes och Dale Da Bone att åtminstone agera hjälpligt. Själv glänser PT i rollen som Morgan. Hur mycket av honom själv vi ser i denna karaktär vågar jag inte tänka på (enligt rykten lär PT vara en mycket sträng herre under inspelningarna) men hans relaxade, lite mjukt hotfulla framtoning är bara så perfekt. Inte ens Jamie Gillis (specialist på att spela osympatiska figurer) hade gjort rollen bättre. Av filmens hela åtta porroscars är PT:s för "bästa icke-sexuppträdande" mest välförtjänt. För åldern har onekligen tagit ut sin rätt och numer håller PT gylfen stängd. Å andra sidan har nog denne sexualatlet knullat så det både räcker och blir över - under sin karriär spände han på alla från Marilyn Chambers till Tracy Lords. PT erhöll också oscar för "bästa regi" och övriga utmärkelser gick till bland annat "bästa manus" (Dean Nash) och "bästa film".

Åtta sexscener som varierar från lite lagom kittlande till rejält uppkåtande (särskilt inledande samlaget är dynamit!). Taylor Hayes som unga porrtalangen Tulip är klart brandfarligast och har såna där härligt stora bomber som man skulle offra ena lillfingret för att få krama. År 2005 gjorde PT en fristående fortsättning - Fade to black 2 - och även här spelar hunken Dale Da Bone manliga huvudrollen. Tyvärr har jag inte sett tvåan men är den lika bra som föregångaren borde den ju vara ett måste för varje genuin pornofil.

UPSIDE DOWN

2007-02-02T17:04:00.000+01:00

Grey Poupon, USA 1978
Visual Sensations Home Video

Upside Down är en av alla bortglömda små våfflor som sprutades ut i en strid ström under den gyllene porreran. Varken bättre eller sämre än genomsnittet men med två av branschens mest osannolika sexatleter i huvudrollerna - Richard Bolla och Bobby Astyr.

Bolla spelar en stackars man vid namn Derek som engagerar sig så hårt i kompisen Baileys (Astyr) kärleksliv att hans eget blir lidande. Förutom gökande blir det ett jäkla ringande i den här filmen och stundtals är det härligt pinsamt, som när Bolla lyfter luren strax före signal. Åskådaren serveras sex sexscener. Mycket sug, slurp och slick. Lesbiskt med sprutande dildo och ett saftigt samlag mellan Bolla och en sliten negress. De praktiserar 747-positionen och den kan ju kanske vara bra att kunna. Vänner av riktigt tuffa p-rullar (s k roughies) darrar till när halvskallige s/m-stjärnan Dave Ruby (porrens Al Bundy) dyker upp och smackar på kortsnaggade blondinen Jeana De Lorian. Men Ruby hålls tack&lov i strama tyglar den här gången och när allt kommer omkring är faktiskt Upside Down en rätt småputtrig historia. De Lorian är sexigast av de medverkande tjejerna vilket ju inte säger sååå mycket, men alla brudarna är charmiga på ett fulsnyggt 70-talsvis. Filmens alternativa titel lyder Small Change och det är kanske mer belysande med tanke på den bristfälliga budgeten. Förutom en kortare utflykt på en squash-bana håller all knullaktivitet till i ett och samma rum. Det är tidstypiskt discodunk i bakgrunden och den komiska slutknorren består i att Derek efter alla misslyckade kvinnoaffärer sadlar om och blir gay.

Tack vare de snabbkäftade porrkomikerna Bolla och Astyr har faktiskt denna extrema lågbudgetrulle ett underhållningsvärde. Bolla är en av få sexstjärnor som även medverkar i rumsren mainstreamfilm emellanåt, bland annat mot Kevin Costner i Ingen utväg (1987) och ganska så nyligen i en liten uppgift i Spiderman (2002). Men allra mest ökänd är nog Bolla som huvudrollsinnehavare i italienska kannibalklassiker som Cannibal Holocaust (1978) och Eaten Alive (1980). När Bolla inte porrar på film så går han under sitt riktiga namn Robert Kerman. Bollas sidekick, Bobby Astyr, är även han en liten lustig judisk man, fjärran från klichébilden av den manliga porrstjärnan som en välutrustad, muskulös Beach Boy-typ. Astyr (f.1937-d.2002) var något av branschens hovnarr men också omtalad för sin mångåriga romans med en av de största sexdrottningarna - Samantha Fox (ej att förväxla med en viss popsångerska). För regin svarar rutinerade Richard Mailer, för säkerhets skull dold under pseudonymen "Grey Poupon".

SEX O´CLOCK USA

2007-01-13T12:04:00.000+01:00

Francois Reichenbach, Frankrike 1976
Polygram Video

Francois Reichenbach (f.1922-d.1993) var en prisbelönt fransk dokumentärfilmare som hade ett ganska så komplexfyllt förhållande till det stora landet i väst. 1961 vann han guldpalmen för Det fantastiska Amerika (L´Amerique vue par un francais) och sopade sex år senare hem en oscar för Musiken är mitt liv (Arthur Rubinstein: L´amour de la vie). Han har bland mycket annat även gjort en film om fotbollslegenden Pelé och var en av de främsta företrädarna för Cinéma Vérité-rörelsen. Som liten pojk såg jag Rubinstein-dokumentären och fascinerades av berättelsen om den store pianisten. I vuxnare ålder ser jag Sex O´Clock USA och får huvudbry över hur en seriös filmare som Reichenbach kan göra en så snaskigt spekulativ betraktelse över den amerikanska sexdjungeln. Känns mer som en "mondo-rulle" av Jacopetti eller Vanderbes.

I första scenen stirrar en yngling rätt in i kameran. Grabben berättar för oss att han är nitton bast och sitter inne på sisådär fyrtio år för våldtäkt och mord. Reichenbach (jag förmodar att det är gubben själv som hörs ställa frågor utanför bild) fortsätter med seg stetsolid-stämma förhöra andra unga sexbrottslingar om hur de ser på livet innanför murarna. Så ett hastigt skutt och vi befinner oss plötsligt på en regndränkt New York-gata. Neonljus och snuskbiografer som gör reklam för Andrea True-våfflan Guld i trosorna (Every inch a lady, 1975). Ett ungt par knullar i baksätet på en taxi och man får väl förmoda att dessa ungdomar enligt regissören är representanter för den fria kärleken. Men det blir inga close ups på könsorgan i arbete - Reichenbach håller sig strikt till den mjukporriga linjen filmen igenom.

Nästa avsnitt får det att vända sig i magen en aning. En skräcködla har lektion med sin S&M-klass och lydiga slavar slickar Madames stövlar och låter sig villigt förnedras både verbalt och kroppsligt. Ajjj - det svider till ordentligt när häxan låter piskan vina över rödglänsande arslen! Klämmor fästs på bröstvårtor och de stackars människorna innanför läderhuvorna låter oss i den förskräckta publiken få veta att allt sker frivilligt och är så skönt så skönt. Själv är jag glad att enbart vara betraktare - sanna mina ord.

Well, i nästa scen berättar en bedagad strippa att hon pippat med självaste JFK i en garderob. Enligt damen - som tydligen knullat med de flesta amerikanska högdjuren - var Spiro Agnew imponerande storkukad men lille Tricky Nixon var hopplös och egentligen inte intresserad av flickor. En massa fyrverkerier exploderar och vi förstår snabbt att de galna jänkarna firar sitt kära 4 juli. En Onkel Sam-utspökad jöns sjunger "God bless America" innan vi bryskt kastas över till nästa avsnitt där två långhåriga grabbar kollar sexannonser. "A drink a movie and me" säljer sig en inte fullt så lycklig happy hooker. Nu är vi i Los Angeles och det känns minst lika depraverat som The Big Apple. Kameran löper amok bland en massa skateboardåkare, slemmiga typer som säljer kukringar, och ett ungt par dansar erotisk balett. I en tattoo-shop får en liten tjej en fjäril på skinkan.

Tillbaka i Harlem där en ung, färgad kille öppnar dörren för oss till sin lilla lya som han delar med sexig fru och sussande liten dotter. Pappa försörjer sig som live show-artist och drar över vita kvinnor inför drägglande runkare ur regnrocks-armén. Upp till sex shower per dygn presterar vår hjälte och försöker övertyga oss om att han ändå är i form att spänna på frugan därhemma. På Reichenbachs något oförskämda fråga om hustrun sett sin makes shower låter hon meddela att det inte intresserar henne det ringaste. Hon tycker allt är ganska oskyldigt och inte mycket att språka om. Vår live show-hingst äcklas dock av publiken som han anser är sjuka freaks. Så får vi se honom i arbete. Nu har dock Reichenbach placerat ut fejkpublik för ingen kan inbilla mig att vilt fittpullande damer sitter vid ringside som filmen försöker göra gällande. De inhyrda åskådarna simulerar sin kåthet så dåligt att det blir skrattretande. Man garvar och längtar till nästa avsnitt där vi får se legenden Marc "10½" Stevens åka hästdroska i Central Park. Givetvis ligger en brud över hans jättestake och smaskar. Bara simulerat vilket också filmteamet tvingas förklara när polisen gör en raid. Medan snuten snackar vilar monsieur Reichenbachs kameralins över några små förskrämda ekorrar som faktiskt är det enda sympatiska inslaget i den här kaotiska filmen.

I nästa stund är det gay-scenen som ska utforskas. Performance-bögar med tydliga auto-erotiska hang ups äcklar oss mer normala snuskpellar. En lirare suger sig själv medan Tom Jones-musik ekar i bakgrunden. Skitunga, kerubsöta pojkar förnedras på alla de sätt av en ultraläskig läderneger. - I love it! sluddrar en i kuken upphängd vit gosse och man tar sig förfärat för pannan. Suddiga nyhetsbilder visar en polisrazzia mot en slavauktion och mitt i allt ett inslag där medelklassiga, golflirande typer ser sura ut när Reichenbach frågar dem om den sexuella revolutionen.

Vi dimper ner på en porrfilms-inspelning med regissör som har konstnärliga ambitioner och kallar sig för "porrens Walt Disney". Vidare berättar han att porren är en viktig del av den sexuella revolutionen. Gud själv i sådana här sammanhang - John Holmes - anländer och slickar fittan på en brud som faktiskt stönar ganska så trovärdigt. Big Johns slickande avbryts hela tiden av den pretentiöse regissören som sitter med på sängkanten och ger instruktioner. Tokerierna fortsätter oavbrutet - nu ett par som levererar stånk & stön-läten åt plattor med "autentiska samlagsljud". Gå inte på bluffen - paret står fullt påklädda i en studio och krumbuktar sig med uttråkade miner. Funways heter firman som tillverkar sexhjälpmedel. Unga, bögiga grabbar stoppar kukarna i pulserande erektionspumpar och en av onanisterna blir ganska irriterad på Reichenbachs närgågna frågor men berättar till slut att hans mål i livet är att bli ägare till en fabrik typ Funways. En liten slafsig gubbe dyker upp och demonstrerar ännu mera sexprylar innan vi hamnar på en orgie med folk som bär Nixon och Castro-masker.

Slutligen är vi tillbaka där vi började med nittonåringen som sitter inne på fyrtio år och säger att han inte direkt ser ljust på framtiden. Kameran jagar runt på ett nöjesfält och Reichenbachs sluddrande stämma undrar om folk är lyckligt gifta. En tandlös gumma avslutar hela skiten med att glatt konstatera att hon fortfarande letar efter kärleken och är säker på att finna den. På ljudbandet "Autobahn" med Kraftwerk. Varför i hela fridens namn fick inte Reichenbach en oscar för den här sexumentären?

SHORTBUS

2006-12-27T19:19:00.000+01:00

John Cameron Mitchell, USA 2006
Triangelfilm

En film där en frustrerad sexterapeut får ett spel till tonerna av Nationalteaterns gamla proggdänga Kolla, kolla (ni vet den där "Haddelätten dä dä umpapa") kan inte vara helt fel. I synnerhet inte som miljön är en mysig liten sexklubb i hjärtat av New York. Snacka om kontraster! Tyvärr är inte independentregissören John Cameron Mitchells nya film Shortbus lika kul hela tiden men överlag är det en varm och nästan lite söt och rörande film som är väl värd att se.

Shortbus har främst blivit omskriven för sina autentiska samlagsscener och visst känns det fortfarande lite skämmigt att sitta i en biosalong och titta på folk som pippar på riktigt. Inledningsvis brakar det på rätt ordentligt med växelklippning mellan ett råknull och en akrobatisk herre som suger sig själv, något porrgiganten Ron Jeremy utfört med betydligt större raffinemang i ett antal filmer. Märkligaste scenen är en bögtrekant där de inblandade gnolar på amerikanska nationalsången. Bush kanske sätter sin Jack Daniels i vrångstrupen men vi andra garvar nog mest. Men det är ändå inte gökerierna som är grejen med den här filmen. Hela atmosfären doftar flower power och "om alla knullar med alla så får ju alla knulla med någon"-attityd. - Som på 60-talet fast utan hopp, säger en av karaktärerna lite uppgivet. Men jag vet inte det. Om det är något Shortbus förmedlar så är det hopp om en mänskligare och mer avspänd tillvaro. Mitchell har i mina ögon gjort ett rätt viktigt sexualpolitiskt inlägg med den här filmen. Och det är som ett sådant Shortbus fungerar. Annars finns här förstås en del övrigt att önska. Inte så konstigt eftersom skådespelarna huvudsakligen är amatörer och manuset improviserats fram.

I handlingens centrum hittar vi sexrådivaren Sophia (spelad av Sook-Yin Lee) som filmen igenom kämpar febrilt för att äntligen få uppnå orgasm. Hon söker sig till klubben Shortbus som befolkas av ett persongalleri som hämtat ur Andy Warhols mytomspunna fabrik. Befriande är här att Mitchell törs kika bortom den heterosexuella normen för vad som anses passande att visa upp på film. Här finns sålunda bögar, S&M-folk och åldringar - alla på jakt efter sex, kärlek och ömhet.

Tanken slog mig att Mitchell och hans frigjorda ensemble kanske borde slå sig på att göra renodlad porrfilm som ett alternativ till en alltmer cynisk och motbjudande sexindustri. Men det skulle kanske i längden inte vara så kul för kreativiteten. Avslutningsvis vill jag pusha för filmens soundtrack som är en skön mix av Yo La Tengo, Hidden Cameras och The Ark (de sistnämnda framför förstås Nationalteaterncovern).

I JULENS TECKEN

2006-12-19T18:52:00.000+01:00

Mike Beck, Sverige 2005
Maxs

Om gamle Åsa Nisse-regissören Ragnar Frisk har någon motsvarighet i dagens svenska filmindustri så torde det nog vara Mike Beck. Bakom den tuffa pseudonymen döljer sig Michael Beckman - mannen som en gång i tiden basade över den skandalomsusade svenska upplagan av p-blaskan Hustler. I likhet med porrkollegerna SEO och Niclas Crammer började Beckman som skribent på småfåniga Scandinavian Film&Video, tidningen som var ett måste för alla oss videofrälsta på 80-talet och vars gamla nötta nummer jag ofta återvänder till när jag känner för en liten nostalgitripp. Från att ha regisserat och medverkat i lågbudgetkuriositeter som The Resurrection of Michael Myers (1987) och Elaka Rune och Sune (2000) har nu Beckman avancerat till vårt blågula rikes kanske bäste porrfilmare. Nåja, konkurrensen vad beträffar kvalitet är ju inte särskilt stor inom den här branschen och man tycker det är helt fantastiskt om filmerna åtminstone erbjuder någon form av intrig och dialog. Sådant brukar emellanåt skymta i Beck-produktioner vars svagsinta humor håller allra lägsta Åsa Nisse-klass. Med den skillnaden att istället för gamla folkkära aktörer som John Elfström och Julia Caesar så är det nu porrmodeller typ sexiga Nicole Berg och biffige Samson Biceps som irrar omkring och drattar på ändan. Enligt omslagstexten har I julens tecken inte bara titeln gemensamt med de danska gladporrfilmerna och det är ju heller ingen felaktig jämförelse, men nog var väl Ole Söltofts bravader på det glada 70-talet något festligare?

Julbord, dans krig granen och en massa smetig tomtemuzak är förstås obligatoriska ingredienser i den här filmen. Bara ett gästuppträdande av Arne Weise saknas, men han dök ju å andra sidan upp i Inge Ivarsons Kärlekens språk häromåret. Skäggiga tomtar som grymtar "ho-ho-ho" medan de får kukarna avsugna är vad som gör de här jullekarna strängt förbjudna för tindrande barnaögon, men porrandet är ganska monotont och alla juliga sånger gör att jag har svårt att hålla stånd. Kommer på mig själv med att sitta och nynna på "bjällerklang" istället för att göra vad man oftast brukar göra framför den här sortens film. Men här finns ett par gyllene ögonblick som säkert kan kåta upp den mest svårflirtade åskådare och till och med få Benjamin Syrsa att rodna. Jag tänker då på supersexiga, färgade lucian Kiran som stånkar och gnyr övertygande i ett våldsamt samlag med Tyson-kopian Samson Biceps. Samson visar också prov på oväntad musikalitet då han sjunger "staffan stalledräng" samtidigt som han tar Kiran bakifrån. Kiran håller sig krampaktigt i sänggaveln och nynnar med så gott det går. En annan sexig uppenbarelse är rödhåriga Alexandra Larima som suger på och snackar med sin pojkväns stake på ett mycket eggande vis. Hon är helt klart väldigt fräck i mun!

Handlingen, i den mån man kan tala om någon sådan, tilldrar sig på motell Bävergrytan dit ostfabrikanten Torvald Flens (spelad av Åke Gustafsson) med sällskap dragit sig tillbaka för att fira jul. Förvecklingar uppstår när lömska maffiatorpeder och våldsbenägna polisstyrkor anländer till motellet. Men våldsamheterna - precis som sexaktiviteterna - skildras med glimten i ögat. Åke Gustafsson - den lille mannen med den sorgmodiga uppsynen - hade faktiskt kunnat platsa i en riktig Åsa Nisse-film. Gustafsson dyker upp i var och varannan Beck-rulle när det behövs en liten krumelur i marginalen, och han är förstås som klippt och skuren i rollen som fabrikör Flens. Naturligtvis får den till åren komne Gustafsson aldrig till det med någon läcker tjej - fast den här gången tappar han i alla fall kläderna under ett rån. Delar av skådespelartruppen snackar danska och det bidrar förstås till att man kommer i gemytlig "teckenfilmstämning" och hade Ole Söltoft bara levat skulle nog Beck stoppat in honom i en liten cameoroll. Mot slutet dyker Beck upp själv som en Persbrandt-inspirerad snut och hans kollega spelas av en annan svensk porrveteran, nämligen Erik Fischer. Allt som allt sju sexscener (mest fantasifull är en lesbisk snutt med en brud inslagen i julklappspapper) och dvd:n innehåller även inspelningsreportage samt trailers för andra odödliga Beck-klassiker som Frestelsens hus, Musbilen och Ridskolan 3.

ANNAS SYNDIGA SEXLIV

2006-12-06T19:53:00.000+01:00

(originaltitel:ANNA OBSESSED)
Martin & Martin, USA 1977
Alpha Blue Archives

Vi befinner oss mitt i en typisk amerikansk villaförort. Hemma hos mr & mrs Carson sprakar brasan idylliskt i vardagsrummet. Dave Carson (spelad av John Leslie) sitter lojt tillbakalutad i finsoffan och mår som en kung. Vid hans fötter ligger hustrun Anna (spelad av Constance Money) och suger sin make intensivt. Vårt sexande medelklasspar märker dock inte att de är iakttagna. Ute regnar och åskar det men en maskerad, svartklädd person trotsar ovädret. Med näsan tryckt mot makarna Carsons fönster fluktar smygtittaren in Dave & Annas alltmer ohämmade sexlek. Efter en stunds kikande avlägsnar sig främlingen och vad vi just bevittnat är den kittlande upptakten på klassikern Annas syndiga sexliv.

Annas syndiga sexliv är en supercool, erotisk thriller som ångar av en hotfull, mystisk och erotisk stämning. Vem är den skumma, svartklädda figuren som dyker upp titt som tätt under handlingens gång? Vad har han/hon egentligen att skaffa med dramats huvudpersoner? Annars är filmen lite som en "porrens Scener ur ett äktenskap". Makarna Carson har problem. Anna når bara orgasm på egen hand och omättlige Dave förlustar sig med andra - bland annat sätter han på sin paranta sekreterare (spelad av Suzanne McBain). Så möter Anna fotografen Maggie (spelad av undersköna brunetten Annette Haven) och de inleder ett lesbiskt förhållande. Tillsammans med Maggie kan Anna äntligen klimaxa igen. Men det är Dave hon fortfarande älskar och hon vill nu använda Maggie som en extra krydda i samlivet med maken. Så varför inte anordna en trekant?

Jag ska inte avslöja slutet ifall ni någon gång får tillfälle att se den här filmen. Slutscenerna är minst sagt chockerande och jag är väl inte helt på det klara med vad som egentligen händer. Men det har att göra med den skumma parallellhandlingen där en radioröst berättar om gräsliga våldtäkter och mord begågna i Long Island-området. Mystiska drömsekvenser visar hur Anna utsätts för sadistiskt våld. Men det hela är så raffinerat utfört att scenerna faktiskt blir mer erotiska än frånstötande. I en sämre regissörs händer hade det säkert bara blivit plumpt. Hela filmen rör sig i ett gränsland mellan dröm och verklighet och de medverkande uppträder som om de smakat valium till frukost. Musikbakgrunden består av en soft, relaxad och sensuell jazz som bidrar till att också vi i publiken vaggas in i ett nästan hypnotiskt tillstånd. Gruppen som komponerat musiken kallar sig The Avengers.

Vem som döljer sig bakom regissörspseudonymen Martin & Martin är en gåta. Men visuellt begåvad är han. Det lär finnas en skådespelare som lystrar till det aningen märkliga namnet Martin Martin och kanske är det samme person som regisserat den här våfflan? Filmen är också en raritet eftersom det är en av de få skinflicks som Constance Money medverkade i. Flickan som började på toppen med huvudrollen i Radley Metzger-klassikern Tänk på saken, Misty Beethoven (The opening of Misty Beethoven, 1975). Hon gjorde bara ett par filmer till innan hon fann det bäst att dra sig tillbaka för gott. Rykten säger att hon numer jobbar inom fraktflyg-branschen i Alaska. Susan Jensen (som hon egentligen heter) var en ok aktris men blev nog populär mest tack vare sin naturliga "girl next door-charm". I Beethoven spelade hon mot fruktade Jamie Gillis. Han nämns även i förtexterna på Annas syndiga sexliv men har ingen scen mot Constance. Gillis poppar bara upp ett kort ögonblick tillsammans med Suzanne McBain. Gillis är förhållandevis tam i den här filmen men när det gått för honom smetar han in McBains ansikte med sagge och passar förstås på att ge henne ett par örfilar.

Tio sexscener allt som allt. Svenska censuren klippte bort en minut och tio sekunders scen med sadistisk sexdröm (Anna hotas med pistol). I Sverige distribuerades filmen av Hem-Video (HomeVideoErotica) men spana efter den oklippta Alpha Blue-utgåvan. Annas syndiga sexliv fick sin svenska biopremiär (1981.04.29) på biografen Hollywood i Stockholm.

THE OZPORNS

2006-11-23T20:21:00.000+01:00

Antonio Passolini, USA 2002
Maxs

Supersexiga vildkattan Chloe snaskar omväxlande på två bastanta kukar. Ylande av lusta kör hon sedan en "deepie" vilket vi får lära oss betyder att hon rider den ene killen medan den andre tar henne där bak. Om hon är kåt på riktigt eller bara fejkar vete gudarna. Mer inlevelse i en knullscen har jag dock inte sett sedan Aunt Pegs storhetsdagar.

Chloe är bara en av alla sexiga damer i denna lyckade "porrdokusåpa". Regissören heter inte så oväntat Antonio Passolini och är en av dagens få begåvade pornografer. Han har bland annat skrivit Michael Ninns moderna klassiker Latex (1995) och Shock (1996) samt regisserat Cafe Flesh 2 (1998) - den uppmärksammade fortsättningen på Stephen Sayadians Cafe Flesh (1983). För att vara en Passolini-produktion är The Ozporns inte så visuellt märkvärdig och full av specialeffekter som man är van vid, men det goda humöret och kreativiteten tar man inte miste på. Sexet är tufft och rakt på men här finns inga perversiteter. Även om sexscenerna mest är på männens villkor (brudarna är förstås mer än villiga och blir helt galna så fort de får syn på en kuk!) så tror jag nog kvinnor ändå kommer att gilla filmen. Inte minst tack vare den befriande humorn och driften med TV:s dokusåpor. Kan inte påstå jag är någon vän av detta så omdebatterade mediafenomen. Har väl sett en snutt då och då på alla dessa Big Brother, Paradise Hotel eller vad de nu heter.

The Ozporns parodierar förstås The Osbournes där kroniskt drogade hårdrocksikonen Ozzy Osbourne exploaterar sig själv och sin stimmiga familj. Nu är en man som Ozzy egentligen omöjlig att driva med, han är ju en parodi redan i sig själv, men Passolini lyckas med bedriften - mycket tack vare en lysande Baz i titelrollen. Baz (som har fler p-alias, Shane Hunter är ett annat) är en porträttlik Ozzy (eller Izzy som han för säkerhets skull kallas i filmen). Han är ungefär jämngammal och utstrålar samma sorts engelska working class-bakgrund som originalet. Baz är även en av dessa få porrartister som kan spela komedi och knulla - samtidigt! Ungefär som Harry Reems eller Ron Jeremy i deras krafts dagar. Tina Tyler, i rollen som Izzys fruga, ger också rullen ett ordentligt lyft. Hon deltar inte i några sexscener men är en duktig komedienne som lockar fram flera skratt med sina bitska kommentarer. För den porrhistoriskt intresserade är det dessutom fascinerande att se legendariske regissören FJ Lincoln i en (påklädd) gästroll. Lincoln är även kultskådisen som hade en roll i Wes Cravens ökända Last house on the left (1972). Själv minns jag dock Lincoln bäst som den läskige sexgurun Dr Gabriel i Armand Westons bisarra Defiance (1975). Men i The Ozporns visar sig en åldrad Lincoln från sin mer komiska sida och munhuggs med Izzy i den dråpliga slutscenen.

"En familj som alla andra - not!!!" lyder boxens reklamtext och det skriver vi under på.

Passolini har redan hunnit göra en fortsättning, The Ozporns go to hell (2003), med ungefär samma rollbesättning. Är den lika kul är den förstås ett måste, men jag vet i skrivande stund inte om den finns utgiven på video eller dvd hemma i Sverige. Men införskaffa i vart fall denna första del. Du får avnjuta sju läckra sexscener och däremellan garva åt riktigt festliga komiska förvecklingar i det Ozpornska palatset.

LOVE ME

2006-11-15T19:11:00.000+01:00

(originaltitel:LOVE YOU)
John Derek, USA 1980
Maxs

Någon i läsekretsen som minns Bo Derek? På 80-talet var denna unga blondin sexsymbolen med stort S, trots att filmerna hon spelade in (regisserade av maken John) ofta var sanslöst usla. Och det är om John och hans enda verk i hårdporrgenren - Love Me - som jag nu ska berätta.

John Derek (f.1926-d.1998) slog igenom som ung, mörk snygging i Hollywood under sent 40-tal. Mest minnesvärd är rollen mot Humphrey Bogart i "ungdom på glid"-dramat Lev farligt dö ung (1949). På 50-talet gjorde han äventyrsroller i bland annat Haji Babas äventyr (1954) och föreställde Josua i Cecil B De Milles gigantiska bibelspektakel De tio budorden (1956). Men Derek trivdes aldrig i sin roll som tonårsidol och utbildade sig istället till fotograf. Pinup-bilder blev hans specialitet och Playboy publicerade hans nakenfoton av makan Ursula Andress - tjejen som var den allra första så kallade "Bond-bruden". Derek var förstås inte den trogna typen och har även varit gift med bland annat Linda Evans (hon från Dynastin) innan han 1974 fick tag på sextonåringen Mary Cathleen Collins. Fulingen John ändrade lilla Marys namn till Bo (som om det skulle vara sexigare att bli namne med en av TV-sportens legendarer...) och fick snart upp henne som Playboy-omslag. Mr Playboy själv - Hugh Hefner - blev alldeles till sig i morgonrocken och utnämnde Bo till 80-talets skönhetsideal. Sedan mitten av 60-talet var Derek dessutom verksam som regissör till lågbudgetfilmer. Med tiden kom dessa att bli allt porrigare och frugan Bo regisserade han i praktkalkoner som Tarzan apmannen (1981) och Bolero (1984).

Love Me är så vitt jag vet Dereks enda försök i hårdporrgenren. Filmen skildrar två par under en weekend på en ö utanför den kaliforniska kusten. Charlie & Steve (spelade av Annette Haven och Wade Nichols) och Lynn & Mark (spelade av Leslie Bovee och Eric Edwards) tappar alla kläder och hämningar när de hamnar på denna natursköna plats. Den fria livsstilen leder till partnerbyte vilket förstås resulterar i svartsjuka och då framförallt hos Steve som är mer hämmad och fast i stelbenta konventioner än de övriga i sällskapet. Gruppsex och blindbock (med bindel för ögonen ska kvinnorna gissa vem av männen de suger av) samt lite nude wrestling mellan Steve och Mark är andra aktiviteter vi bjuds på. Och vid den sprakande lägerelden sjunger Charlie "Greensleeves" så intet öga är torrt.

Annette Haven har en vacker sångröst som hon tidigare visat prov på i bland annat Eruption (Dracula sucks!, 1978), och är fortfarande den vackraste kvinna jag skådat i hårdporriga sammanhang. Annette Robinson (som hon egentligen heter) har nu passerat de femti och dragit sig tillbaka med man och en massa katter. Filmens andra leading lady - Leslie Bovee - är oroväckande härjad med ringar runt ögonen men av utspelet att döma verkar hon inte vantrivas i sin roll. Bovee var ett stort porrnamn på 70-talet och deltog i en rad genreklassiker, bland annat spelade hon mot John Holmes i sexdeckaren Hawaii - erotik under solen (Eruption, 1976). Wade Nichols och Eric Edwards är också legendariska namn i branschen. Nichols var en mörk, viril karl men med ungefär lika mycket utstrålning som en Ken-docka. 1985 hittades han vådaskjuten men mycket talar för att det var ett planerat självmord. I samma veva hade han nämligen fått diagnosen AIDS. Edwards har kallats för "porrens Tyrone Power" men jag tycker mer han är sexindustrins svar på Martin Timell! Edwards (som i rollistan till den här filmen går under sitt riktiga namn Rob Everett) har gjort precis allt på film från starten i obskyra 70-talskortisar som Piss orgy och Dogorama (mot Linda Lovelace) till 90-talsvideos i regi av honom själv.

Men åter till vårt äktenskapsdrama: efter ett djupsinnigt och sådär härligt kvasiintellektuellt samtal kommer våra vänner fram till att de är "banana people" (det vill säga crazy!) och beslutar sig för att göra om trippen igen någon gång i framtiden. Under filmens gång har vi även kunnat ta del av Charlies allra hemligaste drömmar vilket innebär gruppsex där hon dubbelpenetreras av två karlar. Slutrepliken lyder: - Allt är fantasi. Det är vad allt bygger på.

Love Me är en rulle som passar för lite lagom sofistikerade par. Aldrig att svettige runkaren står ut med att följa den här långsamma storyn med dess - med hårdporrmått mätt - diskret filmade samlag. Kan inte heller tänka mig att dagens odrägliga kids har något att hämta här - Dereks film är miltals från nya tiders MTV-porr typ Michael Ninn. Själv har jag svårt att identifiera mig med hans huvudpersoner. Hollywoods depraverade jet set kanske känner igen sig men jag kan aldrig få upp någon glöd (eller något annat heller...) för dessa plastmänniskor. Men som jag ofta påpekat tidigare är det helt omöjligt att förmedla äkta känslor inom den kommersiella porren. Marknaden är kall och hård och det präglar dess aktörer. Men Derek har i alla fall försökt få med lite romantik, äktenskapsproblematik och annat som hör våra liv till. Mest njöt jag emellertid av de fantastiska naturscenerna och av ljudet av kluckande vågor. Nästan irriterande att det kom en massa kopulerande kroppar i vägen titt som tätt. Kunde inte den excellente fotografen Derek blivit naturfilmare istället? Men nu ska vi inte vara stygga ty Derek har med denna sin enda hårdporr-rulle visat att han var mer lämpad för den här sortens film än de flesta andra. Synd att han spillde sin tid på fåniga mjukporrisar med frugan Bo.

Hittar inga uppgifter om biografdistribution vad beträffar Love Me, så det troliga är att filmen bara släpptes på video hemma i Sverige.

CHARLI

2006-11-02T20:28:00.000+01:00

Godfrey Daniels, USA 1981
Walthers Video

Jack & Charli har varit gifta i sex år och kärlekslivet börjar gå på slentrian. När Charli väljer att glo på Johnny Carsons TV-show istället för att älska med Jack förstår man att läget är allvarligt (såhär i förbifarten: den nyligen avlidne Johnny Carson var föregångaren till dagens televiserade pratkvarnar Letterman & Leno). Inte svårt att förstå varför Charli väljer Carson istället för Jack dock, ty när det äntligen är dags för lite älskog så är den utarbetade kontorsslaven Jack oengagerad och kommer för fort. Otillfredställda i sitt samliv börjar Charli & Jack fantisera om sex med andra . . .

Om producenter som Ed Powers gör porr för runkare så är Godfrey Daniels filmer mer anpassade för älskare. Tyvärr tycks Daniels sedan länge ha lämnat den sexigare delen av filmindustrin men fortfarande är läget sådant att det rådar en skriande brist på vettiga "parfilmer" på marknaden. Daniels var en av de ambitiösa filmare som bemödade sig om att ge porrbranschen lite bättre rykte och visa att det faktiskt går att göra porr med brain och känsla. Visst kan man garva åt en film som Charli och det märks alltför tydligt hur samtliga inblandade anstränger sig till det yttersta för att ge produktionen lite klass. Inte heller så lätt för p-skådisar att leva ut starka känslor i ett äktenskapsdrama men Jesie St James (Charli) och Eric Edwards (Jack) gör så gott de kan. Svala blondinen St James och veterantjuren Edwards tillhörde branschens bättre skådespelare. Synd bara att Edwards är så irriterande lik en elak upplaga av svensk televisions meste trivselputte Martin Timell!

För att återgå till handlingen så får vi i bild se hur Jack & Charli har fantasisex med sina vänner. Inte minst får vi avnjuta en lesbisk dröm där Charli älskar varsamt med sin bästa väninna Angie (spelad av undersköna brunetten Annette Haven i något som väl kan karakteriseras som en "gästroll"). I en scen köper Charli en porrvideo som födelsedagspresent åt Jack. Filmen ifråga är Marilyn Chambers-klassikern Jag vill ha mer! (Insatiable, 1980) - givetvis producerad av Daniels den med. Men inte heller detta tilttag sätter någon vidare fjong på samlivet. Jack blir visserligen råkåt av filmen men kommer nästan direkt när Charli börjar suga honom. Jack somnar och med tårarna trillande nerför kinderna får Charli tillfredställa sig själv i duschen. Hon söker tröst i familjens hund Goofy (få inga fula tankar nu!) som är en ljus, lurvig vove och trevligaste inslaget i hela filmen. Att Eric Edwards haft roller i rullar som Linda Lovelace and her dog gör dock att tankarna börjar skena åt fel håll . . .

Jack å sin sida tar sig ett snack med grabbarna över den sedvanliga Budweisern och ett parti poker. Hela stämningen är så amerikanskt såpapräktig att man storknar och visst väntar ett "happy end" runt hörnet. Jack & Charli talar ut, låter TV:n med Johnny Carson flyga och fara, och älskar ömsint medan ett sötsliskigt ledmotiv ljuder i bakgrunden. Nja, kan inte påstå att Charli eggade undertecknad i någon högre grad. Amerikanska medelklassens sexproblem är inte precis min grej. Men för att vara porr är detta naturligtvis av yppersta klass. Klippning, foto och regi är klanderfritt utfört. Bakom pseudonymen Godfrey Daniels döljer sig TV-producenten Stu Segall som för tillfället håller på med en film om muskelbyggande guvernören Arnold Schwarzeneggers liv. See Arnold run är arbetstiteln och Jurgen Prochnow gestaltar allas vår Arnie medan Mariel Hemingway föreställer frugan Maria Shriver. Kan inte Segall gå tillbaks till sina porrfilmer istället?

Charli hade svensk premiär (1984.10.15) på Fenix i Stockholm.

Ylva Maria i våra hjärtan!

2006-10-19T21:23:00.000+02:00

Ibland händer det att man blir lite porrnostalgisk när man sitter och botaniserar bland sina gamla videoband. En mörk och stormig natt hittade jag en egenhändigt ihopvispad samlingskassett med det bästa ur kabelprogrammet Tusen och en Natt med TV 1000-superstjärnan Ylva Maria Thompson.

Malena "Fräcka Fredag" Ivarsson och Camilla "Sjunde Himlen" Henemark må vara banbrytande som erotikvärdinnor i svensk television men det var Ylva Maria Thompson som tog steget fullt ut och serverade oss hårdporr i våra vardagsrum. Somliga menar att om sisådär femti år kanske Ylva Marias program kommer att klassas som en erotisk pionjärinsats i svensk TV-historia. Ylva Maria (som med åren kommit att titulera sig konstnär) har bland mycket annat också varit utvikningstjej i herrblaskan Cats. Som sexrådgivare och presentatör i TV behöll hon mestadels kläderna på där hon satt i sin myssoffa och talade till oss i publiken som vore vi mindre vetande. En del hade oerhört svårt för damen ifråga - inte minst Aftonbladets nöjesredaktör Tom Hjelte. Han såg till att stackars Ylva Maria fick en permanent plats på "utelistan" och vädjade vecka efter vecka till ledningen på TV 1000 om de inte kunde vara så vänliga att ta väck sextanten ur programtablån. Ylva Maria extraknäckte även som värdinna för Secrets Video Magazine men där var tonen betydligt råare och jag minns att hon i ett avsnitt till och med runkade av legendariske snuskfilmaren Ed Powers (yecch!). Gäster hade hon även i sitt Tusen och en Natt men tack&lov slapp vi se Ylva Maria fingra på gamle åklagaren och Efterlyst-stjärnan Brynolf Wendt, allsångsledaren Bosse Larsson och filmprofessorn Torsten Jungstedt som bara är några av alla kändisar som tog plats i hennes soffhörna. En jul höll dock vår kära porrgudinna på att gå för långt då hon bjöd in ökände sektledaren och fängelsekunden Hasse Scheike att agera jultomte. TV 1000-ledningen satte glöggen i vrångstrupen och stoppade programmet.

Jag saknar allt Ylva Maria Thompson där hon satt vecka efter vecka iklädd de mest märkliga kreationer och läste upp alla dessa (fejkade?) tittarbrev. Sur blev hon på att vi i publiken var så dåliga på att skicka in amatörvideos där vi själva låg och knullade, så dessa fick hon mestadels hämta från USA. Ja, vad hittade inte denna kvinna på under sin tid som sexvärdinna - tror tamejsjutton hon till och med bungy jumpade i ett program! Och hon var aldrig rädd att vädra sina åsikter, som i den glödande debatten om tonåringars sexualvanor (som vissa brukar hävda påverkas negativt av alltför mycket porrtittande). "- Porrfilmer är till för vuxna, inte tonåringar." fräste Ylva Maria i Aftonbladet (november-1998). "Det som är snett är att tonåringar får för mycket av sin sexualundervisning på det här sättet." Nja, vet inte det, jag hade nog hellre haft en Ylva Maria där framme vid katedern än våran tråkige magister som rodnande och stammande skulle förklara för oss i den finniga pubbeklassen om sexuallivets mysterier.

I en annan intervju (ur Idag Söndag, oktober-1994) svarade vårat sexorakel såhär på frågan varför hon är en så bra erotikvärdinna: "- För att jag tar ämnet på allvar väldigt mycket, för att jag själv tycker om sex, och vågar stå för det, och vågar vara ärlig med att jag tycker det är roligt." Är det då svårt att hitta bra erotisk film? Ylva Maria svarar: "- Ja, det är det. Man önskar alltid att de var lite bättre. Det blir alltid kalkon när de försöker göra spelfilm av det. Porrskådisar är ju valda efter lite andra kriterier än vanliga skådisar. Nattportieren med Dirk Bogarde och Charlotte Rampling är den mest upphetsande film jag sett. Det finns en väldig erotisk laddning i filmen, nästan utan några explicita sesxscener. Det som gör filmen sexig är deras relation, och den här laddningen. Det är väldigt bra spelat. Mycket fascinerande." På frågan om hon själv skulle kunna tänka sig att ställa upp i en p-film svarar hon lite trevande: "- Jag vet inte. Jag har funderat jättemycket på det där. Jag har vissa fantasier om att medverka i porrfilm. Jag skulle kunna tänka mig att spela med, men jag har sett hur det går till när man spelar in porrfilm. Det är svettigt och det är mycket folk, och jag tror inte jag skulle kunna njuta av det. Och kunde jag inte njuta, kan jag inte förmedla njutning, och det tror jag är väldigt viktigt."

"- Gokväll kära pornofiler!" lyder alltid lika älskvärda Ylva Marias öppningsreplik på den här kassetten. Hon börjar som brukligt med att visa oss lite amatörfilm - den här gången "farfarsporr" från 1920-talet till tonerna av Chopin-klink. Som huvudnummer presenterar Ylva Maria Night Magic (1984) i regi av Bob Loving, en film som närgånget skildrar Eric Edwards och Honey Wilder på campingtur i Sierra Madre. Sierra Madres madrass hade kanske varit en talande svensk titel? I nästa snutt förklarar Ylva Maria detta med piercing och hon tar med oss på mässan Erotica 2000 där hon bland annat får träffa sexförespråkaren Tuppy Owens som ordnar insamling till handikappade genom sina mässor. Mycket behjärtansvärt! Efter detta ett längre filmklipp från Bob Chinns Brudar på sporten (Baby Cakes, 1979) med Victoria Slick och outslitlige Randy West. En skarp kontrast till nästa avsnitt som är hämtat från Andrew Blakes kyliga Med särade på ben (Night Trips, 1989) som visar vilken trist utveckling porrfilmen gått till mötes - från goa&glada Chinnrullar som doftade av ett 70-tal präglat av flower power och framtidoptimism till dessa 9½ Weeks-pastischer tyngda av AIDS-hot och allmän desillusion. Porr för hippies blev till porr för yuppies!

Nästa avsnitt på den här lilla kasettodågan är ur PT:s(=Paul Thomas) Torch. En åttitalsfilm där negressen Heather Hunter inledningsvis ålar sig jävligt grymt till ett pulserande Barry Boxx-score. Sedan får vi se henne i ett par heta knull - bland annat med svarta, svettglänsande muskelberget Ray Victory. Filmen för tankarna till Ken Gibbs Fleshdance (1984) som i sin tur förstås var en travesti på Adrian Lynes långfilmslånga rockvideo Flashdance (1983). Men störtsköna Heather är flera grader hetare än både Fleshdance-stjärnan Shanna Evans och Flashdances Jennifer Beals och gör Torch till en av de mer eggande rullar jag kollat in. Men när man sitter där och har blivit som kåtast dyker förstås Ylva Maria upp igen och läser knaggligt upp ett brev från ung dam på semester. Den unga kvinnan blev vittne till hur en gammal käring låg och knullade med en skraltig gubbe (inför åskådare!) ute i skärgården. Har äldre folk ingen skam i kroppen och varför ser jag aldrig sånt när jag är ute och solbadar? Frågan kvarstår: har Ylva Maria själv författat breven?

Nästa filmklipp är ur en amatörvideo där vi får lära oss The Venus Butterfly-ställningen och efteråt följer en proffsscen hämtad ur Henri Pachards Sexcapades (1983) där Joanna Storm visar upp sina färdigheter på det erotiska planet inför ögonen på en uttråkad p-regissör (spelad av Eric Edwards). Så ett rätt långt utdrag ur Svetlanas Miami Spice 1 (1985) där John Leslie poppar upp som kokainlangande maffiaboss som mellan sina kriminella förehavanden roar sig med att kolla på lesbiskt mellan Stacey Donovan & Danielle och efteråt sätter på fyra brudar i en orgiescen. Så är det dags för Ylva Maria att börja runda av. Nu har hon fått brev från en kille (Bengt) som använder blöjor. När han inte är på jobbet tultar han omkring i blöjor hela dagarna. För att få bukt med Bengans bekymmer har Ylva Maria måst inkalla en riktig sexpert - ingen mindre än gamla RFSU-tantan och generalsekreteraren i Forum 50+ Margo Ingvardsson. Margo harklar sig och förklarar för Bengt och oss andra att hon varken är terapeut eller psykolog men att Bengt omedelbart bör ringa RFSU:s telefonlinje. Så kan inte Ylva Maria hålla sig längre utan frågar tant Margo om vad hon tycker om p-film. "- Att titta i två timmar blir tråkigt. Titta lite grann kan vara roligt och väldigt upphetsande, jag smygtittade på mina grannar en gång", säger Margo och ler finurligt. Hon fortsätter: "- Porrfilm är tråkigt eftersom ingen handling finns. Allt behöver ej synas - lämna ytrymme åt egna fantasin. Inga gynekologbilder, som porren framställer sexlivet får det motsatt verkan för många."

Inför allra sista avsnittet på denna kåtdoftande kassett - en snutt ur PT:s First of April (1988) med April West och Jerry Butler - förklarar Ylva Maria varför filmen är klippt. "- Kåtheten har kriminaliserats i Norge - och eftersom vi har samsändning får vi ikväll ej visa några könsorgan." Norge, Norge det är ett ruttet land!

En maxad mix för alla er die hard-Ylvafans, jag vet ju så väl att ni finns därute . . .

(Om ni undrar vad Ylva sysslar med nu för tiden, besök då www.ylva-art.com!)

ALL AMERICAN GIRLS 1 & 2

2006-10-09T20:06:00.000+02:00

ALL AMERICAN GIRLS
Craig Ashwood (Bill Milling), USA 1982
?

ALL AMERICAN GIRLS PART 2: IN THE HEAT
Bill Eagle (Milling), USA 1983
Maxs

Dessa bägge supersofistikerade våfflor ger en fin vink om hur påkostade porrfilmerna kunde vara på den gamla goda tiden. Uppgifterna går dock isär om vem som egentligen har regisserat men jag tror en viss Bill Milling är ansvarig för både All American Girls och dess fristående uppföljare In the Heat. Olika källor anger antingen "Craig Ashwood", "Bill Eagle", eller "Max Altman" som regissör, men detta är med största sannolikhet bara pseudonymer. Vad har jag då att säga om mannen bakom alla dessa alias - smygaren Bill Milling? Inte mycket mer än att det tycks röra sig om en alltiallo filmarbetare som utanför Pornotopia regisserat exploitationalster som Caged Fury (1989) och varit involverad (som production supervisor) på stora filmprojekt som 54 (1998).

I All American Girls 1&2 bjuds åskådaren på eggande sexlekar i fashionabla miljöer lite varstans i världen. Samlag mellan spelborden i Las Vegas, sex i en kinesisk trädgård och knulle på en fransk höskulle är några av aktiviteterna som serveras i den första filmen. Sju välfilmade sexscener, men den som är ute efter något perverst lär bli grymt besviken. Däremot frivolt värre med allt detta gökande i förbjudna miljöer, till exempel knullas det i smyg under en skitförnäm violinsoaré. Filmen tar sin början i det aristokratiska London dit Lady Caroline (spelad av Cassie Blake) har kallat sex av sina väninnor för att fira studentjubileum. Var och en berättar de sedan om det sexigaste som hänt dem efter examensdagen. Ni litterära snuskhumrar nickar säkert igenkännande och hör ekot av både Boccaccio och Chaucer. Glädjande nog är de flesta medverkande (med undantag av Joanna Storm och Jacqueline Lorians) okända porrartister. Känns bättre så. Kan lätt bli tjatigt med samma ansikten och genitalier i film efter film.

All American Girls hade svensk premiär (1985.07.29) på Zita i Stockholm. Själv slank jag min vana trogen in på gamla görgoa Biorama (Göteborg) och fluktade in rullen vid ungefär samma tidpunkt.

En flådig Playboy-känsla vilar över uppföljaren All American Girls Part 2: In the Heat. Kanske inte så konstigt eftersom flera av de medverkande flickorna härstammar från nämnda publikation och andra exklusiva herrmagasin. Men detta är inte enbart av godo utan förtar faktiskt en del av realismen i sexscenerna. Brudarna är f ö r läckra, miljöerna (Tahiti, Bora Bora, Hawaii) f ö r tjusiga, och bakgrundsmusiken f ö r insmickrande. Visst är det en rulle att njuta av men det är helt enkelt för mycket av det goda. Man storknar!

Precis som i sin föregångare levereras sexet episodvis. Sex kärlekskranka skönheter befinner sig ombord på en lyxyacht och berättar för en ung man (spelad av evige tonåringen Tom Byron) om sina mest eggande sexlekar. Den som kommer med den bästa historien får som pris knulla med späde Tom. Snacka om att vara åtråvärd! Elva sexscener och inget här heller för den som gillar mer kinky upptåg i sängkammaren. Mest romantiska avsnittet utspelas på ett höloft i Dublin. Shauna Grant och Paul Thomas (de hade visst ihop det även privat) älskar ömsint till oerhört smeksam musik. Med facit i hand får dock scenen en besk eftersmak med tanke på att Shauna (f.1964-d.1984) tillhörde sexindustrins offer och begick självmord. Sedan är kanske inte bufflige Paul rätt man att agera poetisk irländare. En annan episod parodierar Burt Reynolds Nu blåser vi snuten-rullar och för er som tillhör Ron Jeremys fan club kan jag glädjande nog konstatera att han finns med på ett hörn och har sex på en busstur mellan Texas och Los Angeles.

Filmen hade svensk premiär (1985.08.26) på Zita i vår kungliga huvudstad. Jag drullade förstås in full & jävlig en sen kväll på min lilla oas Biorama hemma i Göteborg. Minns att jag blev väldigt..eehh..attraherad av scenen där blonda Rosa Lee Kimball grenslar Tom Byron i en våldsamt knarrande ritt. På video gick filmen under titeln USA 1.

KOM BAKVÄGEN IKVÄLL

2006-09-13T19:19:00.000+02:00

(SOMETIME SWEET SUSAN)
Fred Donaldson, USA 1974
FilmNet

Knäppe taxichaffisen Robert De Niros bisarra idé om en lyckad första date är att plocka med tjejen (Cybill Shepherd) på porrbio. Efter viss tvekan följer Cybill med in på Lyric som förevisar "2 Exciting Adult Hits: SOMETIME SWEET SUSAN & SWEDISH MARRIAGE MANUAL". Detta är en av alla minnesvärda scener ur Martin Scorseses Taxi Driver (1976). Kollisionen mellan "flickan från fin familj", ömt vårdande sitt kulturella kapital, och "killen av folket", uppfödd på junkfood och skitfilm, skildras på ett smärtsamt påträngande sätt. En tragisk och pinsamt avslöjande scen. Inne på den slitna snuskbiografen växelklipper Scorsese mellan De Niro och Shepherd, den senare alltmer äcklad, och de sällsynt geggiga gynekologscener (ur någon Torgny Wickmansk upplysningsrulle) som utspelas på filmduken. När en finnig speakerröst förkunnar att Sverige gått i spetsen i fråga om sexuell frigörelse får Shepherd nog och lämnar De Niro och hans läskiga filmer åt sitt öde. Synd hon inte satt kvar, för huvudnumret på dubbelprogrammet var ju klassikern Sometime Sweet Susan eller Kom bakvägen ikväll som den så käckt fick heta i gamla Svedala. En sofistikerad våffla som de flesta kvinnor, möjligen med undantag av Alexa Wolf-maffian, kan ha stor behållning av.

Jag har tyvärr bara sett den mjuka FilmNet-versionen vilket förstås innebär noll närbilder på pumpande könsorgan och även betyder att intrigen blir haltande. En för handlingen viktig våldtäktssekvens, med bland annat lömske Jamie Gillis som en av förövarna, kortas så man knappt ser vad som försiggår och censorn har även härjat i de incestuösa tillbakablickarna mellan Susan och hennes knäppe styvfar. Men det som finns kvar av filmen är tillräckligt för att man ska märka att det rör sig om ett av de stora verken i genren.

Kom bakvägen ikväll är berättelsen om Susan/Sandra Wellington. En ung kvinna som lider av personlighetsklyvning. Ett kärt ämne för filmexploatörer, men också något som den seriösa sidan av Hollywood har utforskat. Vi minns Nunnally Johnsons Evas tre ansikten (1957) med oscarsbelönade Joanne Woodward som kvinnan med flera personligheter och tre separata liv. Minnesvärd är också TV-dramat Sybil - en verklig mardröm (1976) där Sally Field, som vann en emmy, gestaltar en dam med inte mindre än sjutton (!) olika personligheter. Ironiskt nog var det "Eva" - Joanne Woodward - som gjorde rollen som shrink i Sybil. Porrvariantens Susan behöver bara brottas med två olika personligheter, vilket dock visar sig vara nog så marigt. Vem är hon egentligen? Den ljuva Susan eller den bitchiga Sandra? Något för doktor Mark, spelad av porrlegenden Harry Reems, att reda ut.

Susan/Sandra spelas av "one shot wonder" Shawn Harris i vad som lär vara hennes enda p-rulle. En ljus, inte-sååå-snygg aktris som dock agerar bra (om än inte i Woodward och Field-klass...). Rollen som dr Mark innehas av Harry Reems och måste ha varit ett behagligt mellanspel i hans karriär. Efter att år ut och år in gestaltat crazyläkare i slapstick-porrisar (dr Young i Damianos Långt ner i halsen (Deep Throat, 1972), dr Schmock i samme regissörs Längre in doktorn! (Meat Ball, 1973), dr Spikey i Vance Farlowes Slickepinnen (Spikeys magic wand, 1973), etc.) får han här spela en sympatisk, nästan trovärdig karaktär. Idealistiske dr Mark är en läkare i tiden. Politiskt radikal, med litteratur som "The Making of Black Revolutionaries" i bokhyllan, och rasande på den mossigt konservativa formen av mentalvård. - Ibland är det som vi gömmer dem istället för hjälper dem! suckar en bitter dr Mark och blir sur när en kollega kallar sinnessjukhuset de jobbar på för "djurfarmen".

Filmen innehåller några mycket ömsinta sexscener. Dels mellan dr Mark och hans hustru och dels mellan Mark och Susan. På ett trovärdigt sätt skildras hur doktor och patient faller för varandra. Men när Susan förvandlas till Sandra blir hon avvisande och till och med aggressiv mot stackars Mark. Eftersom jag bara sett den softa versionen av filmen är det dock svårt att ge ett rättvist slutomdöme. Men i det skick jag såg den är det en alldeles ypperlig porrfilm för mer romantiskt sinnade par. Men den lilla glimt man får av Susans traumatiska minnesbilder, med styvfar som misshandlar och ligger med henne och hur hon våldtas av två sluskar i en källare, ger en otäck indikation om att det här kanske är en riktigt läskig film i original.

Slutligen kan nämnas att Kom bakvägen ikväll vann porrens oscar för "Bästa Film" och är den första hårdporr-rullen med en S A G-ansluten rollista (Screen Actors Guild = filmskådisarnas fackförening). Svensk premiär (1980.02.25) på Fenix i Stockholm i klippt version.

ANNIE SPRINKLE - UNCUT

2006-08-23T22:33:00.000+02:00

- Jag började göra porrfilmer för att jag är en kreativ människa och jag upptäckte att det fanns utrymme för just kreativitet här. Jag gillade film och jag gillade sex och jag tyckte om att förena detta. Jag älskade verkligen att göra porrfilm när jag var 18-20 år. Det var en fantastisk tid i porrbranschen innan AIDS kom. Det var roligt och kreativt, otroligt spännande. Jag gillade att fuska lite som skådis, jobba med olika människor. Och det surrealistiska i ett rum fullt med folk som tittade på när man hade sex. Man kunde känna lukten av sex, man kunde höra ljuden. Det var verkligen vackert, fullt av kraft. Då var det fantastiskt. Med åren som följde kom drogerna. Pengarna började spela en allt större roll och branschen förändrades. Och nu med AIDS kan man bara glömma det hela. Så berättar Annie Sprinkle i den existentiella dokumentären Lucky People Center International (1998).

Annie Sprinkle - Uncut är en unik, halvtimmeslång privatinspelning från Annies "One Woman Show". För er som inte känner till Annie Sprinkle (finns ni?) ska jag här ge lite bakgrund: Att den blyga och lite trista tösen Ellen Steinberg (född 1951 i ett judiskt medelklasshem) med åren skulle komma att förvandlas till totalt hämningslösa sexbomben Annie Sprinkle var det nog inte någon som kunnat ana. Annie, som går under epitetet "The First Lady of Kink", är den mest bisarra av porrdrottningar. Hon hade sin storhetstid i mitten av 70-talet men har på senare tid avancerat till någon sorts "post-porrmodernist" som turnerar runt med sin illa beryktade "X-rated Performance Show". Den lilla men välpumpade brunetten är rena dynamitpaketet på scen (något som man till råge får prov på när man fluktar in den här kassetten) och praktiserar med glatt humör urinsex (ni fattar förstås varför Annie heter som hon gör?), lavemang, vaginala sköljningar, tuttbalett - ja, inget är henne främmande. På toppen är denna dam en fullfjädrad scenartist som slänger käft med publiken så att de flesta andra ståuppare förbleknar och framstår som menlösa mähän i jämförelse. Så släng dig i brunnen, Babben!

Som sjuttonåring bröt Annie radikalt med sin präktiga familj. Stack från hemstaden New York och hamnade i Arizona där hon träffade en hippie som titulerade sig konstnär. Annie och hippien kom att testa allt i drogväg. Hippien försvann in i ett permanent LSD-rus och Annie började jobba som prostituerad på ett massageinstitut. Hennes första p-rullar var sådana där tidstypiska 8mm-loops, helt i avsaknad av något konstnärligt värde. Annie deltog i hela femti rullar första året. I debutfilmen, Teenage Masseuse, knullade hon med ingen mindre än Harry "Långt ner i halsen" Reems. Reems gjorde dock inget större intryck på Annie som minns den legendariske supertjuren som en patetisk machotyp och emotionellt instabil. Med tiden skulle Annie komma att medverka i närmare tvåhundra långfilmer och videos. Hon har även vikt ut sig i de stora herrtidningarna (Playboy, Penthouse, Hustler, etc.) och dessutom givit ut egna magasin med dragning åt det mer perversa hållet. 1978 slog sig Annie ihop med Mickey och Susan Leblovic. Paret Leblovic huserade i delstaten Rhode Island (nära New York) där de gav ut den svartvita blarran Love. I ett nummer förekom en bildsvit där Annie hade invalidsex med Long Jeanne Silver (hon med den amputerade foten). Mer abnorma läsare kunde här förlusta sig över bilder där Annie "knullade" med Long Silvers oljeinsmorda stump! För oss vanliga dödliga kan detta måhända låta pervo i överkant, men för Annie är sex lika med religion. Allt som bejakar sexualiteten är sunt. Enligt Annie är det istället sjukt att förtränga sina begär. Men för "Drottningen av Hellfire Club" har det inte alltid varit så lätt att leva i dubbelmoralens USA. FBI har genom åren hållit ögonen på den kontroversiella damens verksamhet. Inte minst förbjöds hennes egenhändigt regisserade mästerstycke Deep Inside Annie Sprinkle (1981). - FBI förbjöd filmen eftersom jag i en scen pissar på min älskare. Som om inte FBI alltid pissar på allt och alla! fräser Annie ur en intervju i tidningen Tjej Special (4/91).

Annie engagerade sig även politiskt i PONY (Prostitutes of New York) där hon slogs för sexjobbarnas rättigheter. PONY kämpade för att legalisera prostitutionen och för bättre arbetsvillkor för New Yorks horor. Annie organiserade den stora hormarschen 1984 vilken tyvärr resulterade i ett fiasko. Bara två demonstranter dök upp och det hela fick avblåsas. Snutarna som spärrat av gatorna längs marschvägen gnäggade förstås rått åt den pinsamma incidenten. Annie kan dessutom titulera sig författare och har utkommit med sina memoarer. Annie Sprinkle Postporn Modernist: My 25 Years as a Multimedia Whore kallar hon detta sitt litterära verk och hon har tidigare även givit ut The Sprinkle Report som lär ha sålt bra.

I Sverige har inte speciellt många av Annies filmer visats (av censurskäl kan man misstänka). Howard Ziehms Pornografiska porrnästet Honeypie (Honeypie, 1975) och Bob Gills "Fucking People" - Erotiska kameran slår till (Double exposure of Holly, 1976) har dock bägge gått upp på svenska biografer. Andra milstolpar i Annies erotiska filmkarriär är bland annat exploitationgumman Doris Wishmans Satan was a lady (1975), Ralph Ells Teenage Deviate (1976) med Annie i en mycket inspirerad rolltolkning, byggd lite på hennes egna livserfarenheter, Zebedy Colt-rysaren The devil inside her (1976) där Annie för omväxlings skull själv blir pissad på i en S&M-orgie tillsammans med tre demoner, och värd att nämnas är också Gerard Damianos halvdokumentär Consenting Adults (1982) där Annie och väninnan Veronica Vera praktiserar alla former av kinky sex. På senare år har Annie också förekommit i undergroundfilm signerad Nick Zedd och är bästis med en annan excentrisk, sexuellt frigjord dam - punkprinsessan Lydia Lunch.

- Om människor vore mer orgasmiska, hade mer kontakt med sin sexualitet, skulle världen vara en vackrare och lyckligare plats att leva på. Sex är något oerhört, stort och oändligt. berättar Annie vidare ur dokumentären Lucky People Center International (förresten gjord av svenskarna Johan Söderberg och Erik Pauser). Men för att återgå till den lilla privatinspelningen Annie Sprinkle - Uncut: Scenen är möblerad som ett badrum och först får vi se Annie demonstrera olika dildos. - I porrfilmer måste man låta som en liten flicka som hela tiden låter som om precis allting vore helt fantastiskt! säger Annie med sin tillgjort barnsliga röst. Så visar hon oss gasmasken hon använde i Wet X-mas men konstaterar att själva kameran är hennes absoluta favoritsexleksak. Annie tjötar och tjötar på den mer eller mindre förskräckta publiken att komma upp och plåta henne. Tillslut kliver två tappra kvinns upp på scen och Annie börjar genast att vänslas med dem. Sedan sätter Annie igång att suga på en massa dildos. Hon slurpar, hostar, snörvlar, och borstar tillslut tänderna. I nästa nummer så dags för den obligatoriska "tuttdansen" till tonerna av en Strauss-vals. Så blir det övningar av det mer påfrestande slaget: Annie stoppar in i en slang i fittan (är det detta som kallas vaginal sköljning?) och pissar förstås en skvätt. Detta eviga kissande! Showen fortsätter med att en snubbe kommer upp på scen och börjar lysa med en ficklampa i Annies sägenomspunna underliv. Publiken garvar förtjust. Som avslutning pudrar sig Annie framför badrumspegeln och är man riktigt uppmärksam kan man märka att ett litet porträtt föreställande porrgiganten Ron Jeremy sitter fasthäftat på spegeln. Sött.

Miss Annie Sprinkle är knappast en sexgudinna i allas smak. Men vad man än tycker om hennes övningar så är hon fascinerande att skåda. Och definitivt en av de kvinnor som fullständigt slår hål på myten att alla porrtjejer skulle vara värnlösa offer. Jag ger Joe Sarno, mannen bakom Fäbodjäntan och ofta kallad "The Undisputed King of Psycho Sexual Sinema", sista ordet: - Det finns många människor som inte borde göra porrfilm och som gör dem av fel skäl. Det rätta skälet är ickekommersiellt: att de gör det för att de gillar att uppträda framför folk, för att de tänder på det. Annars borde de inte göra det. Annie Sprinkle bör göra det, för att hon älskar porren och är så involverad i hela känslan av sex. Hon är så galen och söt och trevlig att det tar andan ur dig!

TRE KORTA

2006-08-13T17:12:00.000+02:00

KOM OCH FÖRFÖR OSS...
(AMERICAN PIE)

Jeffrey Fairbanks, USA 1980
Hem-Video (HomeVideoErotica)

Året är 1958 och "Summertime Blues" strömmar ur radioapparaterna för första gången. Mr & Mrs Chandler (spelade av Aaron Stuart och Kitty Shayne) nås av beskedet att deras tonårsdöttrar Ann och Julie (spelade av Arcadia Lake och Lysa Thatcher) är kidnappade. Men allt är inte så enkelt som det först verkar i denna underhållande kriminalkomedi. Och regissör Jeffrey Fairbanks, som jag för övrigt tror är identisk med legendariske porrfilmaren Anthony Spinelli (f.1927-d.2000), har skickligt fångat tidsandan. Berättelsen riktigt sjuder av häftigt r&r-femtital. Dialogen är fräck och den manlige tittaren får garanterat råbånge av något av de nio sexavsnitten. Även kvinnor kommer säkert att roas av den här rullen.

Veterantjurarna Eric Edwards och Randy West föreställer dramats bägge klantiga kidnappare Rudy Valentine och Jerry Dean och blonda Lee Carroll spelar den något bedagade servitrisen Shirley som ger dem sitt stöd. Lilla (1.60 cm) puddingen Arcadia Lake är min favorit bland brudarna i filmen. En mörk skönhet som tyvärr dog av en överdos 1990. Edwards och West skulle förresten dyka upp som fumliga polare i ännu en komisk sexkriminalare. I Golddiggers (Titillation, 1982) spelar de två knasiga privatdickar och filmerna har samme producent - i porrkretsar välrenommerade Damon Christian (eller Richard Aldrich som han egentligen heter).
Kom och förför oss... lär vara den första p-rulle där orgasmljuden nådde publiken i Dolby Sound och sin svenska premiär fick den (1981.07.29) på Hollywood i Stockholm.

DET HÄRLIGA SEXLIVET
(ANGEL ON FIRE)

Roberta Findlay, USA 1974
Hem-Video (HomeVideoErotica)

Här har ni en liten porrvariant av George Axelrods Broadwaykomedi Goodbye Charlie. En pjäs som även varit underlag för två vanliga Hollywoodfilmatiseringar inspelade 1964 (regi:Vincente Minnelli) och 1991 (regi:Blake Edwards). Här är det legendariska exploitationkvinnan Roberta Findlay som tagit sig an pjäsen och gjort en mycket fri tolkning. Hon gjorde tillsammans med maken Michael ökända våldsrullar som Snuff (1974) men så omkom Michael i en helikopterolycka och Roberta fortsatte filmandet på egen hand. Men hennes porralster hade faktiskt mer substans än skräpet hon gjorde tillsammans med maken. Inte minst är det pornografi ur en kvinnas synvinkel.

Det Härliga Sexlivet handlar om mansgrisen Steven (spelad av Alan Marlo, en flitigt förekommande 70-talshingst) som dumpar tjejen då hon talar om att hon är med barn. Han blir sedan påkörd av en van (rattad av ingen mindre än Marc "10½" Stevens!) och kommer till himlen där han får snacka med en ängel med ordningsnumret nio (spelad av Jennifer Jordan). Stevens synder är inte tillräckliga för att han ska hamna i helvetet men något straff ska han allt ha. Så Steven förvandlas till Stephanie (spelad av lilla askblonda sexbomben Darby Lloyd Rains) och genom henne ska nu kvinnotjusaren få känna på hur det känns att själv bli utsatt för typer av hans egen kaliber. Stephanie kärar sålunda ner sig i hänsynslöse modefotografen Jeff Williams och när jag säger att denne spelas av otäcke Jamie Gillis förstår ni säkert att hon får det verkligt hett om öronen...

Det Härliga Sexlivet är en rätt smart liten porr-rulle. Så oerhört typiskt för sin frigjorda tid då det verkligen var kärlek&uppror som gällde. Sexandet är okej (allt som allt elva heta scener) och musikbakgrunden fin med toner av Rodrigo och (kanske inte så oväntat) Ravels klassiska knulldänga "Bolero". Filmen fick sin svenska premiär (1976.10.18) på Spegeln i Malmö.

THE AFFAIRS OF JANICE

Zebedy Colt, USA 1976
Alpha Blue Archives

Högst avancerade sexlekar i ännu en omisskännlig Zebedy Colt-produkt inspelad det magiska året 1976. Då begåvade Zebedy (f.1929-d.2004) världen med ett flertal lågbudgetporrisar av det mer kinky slaget. The Affairs of Janice är en av de värsta. Zebedy - porrfilmens enfant terrible - föreställer konstnären George som utför det perfekta brottet ... men inte lever tillräckligt länge för att kunna njuta av det.

Filmen börjar med ett stänk av Sunset Boulevard. George flyter död i sin pool och i tillbakablickar får vi följa hans tragiska historia. Tristess och alkoholism präglar hans äktenskap med Martha (spelad av Crystal Harris) och leder till slut fram till otrohet och mord. Dialogen bär spår av Edward Albee och att huvudpersonerna har samma namn som karaktärerna i Vem är rädd för Virginia Woolf? är knappast någon tillfällighet.

Om jag i upphetsningen inte räknat fel så innehåller filmen åtta sexscener. Men roligast är faktiskt spelscenerna, särskilt när George och Martha munhuggs under ett cocktailparty. Sexandet är emellanåt rejält perverst. "Pissdrottningen" Annie Sprinkle dyker upp och praktiserar förstås det hon är allra bäst på och Colt hinner med att både fistfucka en blodig och fastkedjad CJ Laing och silverspraya gayfavoriten Ras Keans nakna kropp. Musikbakgrunden består av ett envetet pianoklinkande och någon sorts påfrestande psykedelisk jazz. En fascinerande liten film från en svunnen tid.

Svensk premiär? Glöm det. Zebedys filmer - med undantag av vid premiären kraftigt sönderklippta Jungfrudrömmar (Virgin Dreams, 1977) - letade sig aldrig till vårt kära, avlånga land. Och Zebedy hade aldrig haft en chans mot Gunnel Arrbäck och censurbyrån - det är ett som är säkert!

FANTASM COMES AGAIN

2006-07-15T16:41:00.000+02:00

Eric Ram, Australien 1977
Video Classics

Platsen är en snusktidningsredaktion. Äldre man (liknar John Vernon en aning men spelas av en australisk aktör vid namn Clive Hearne) och ung blondin med charmigt sprucken stämma (spelad av Angela Menzier Willis) sitter och halsar whiskey medan de spydigt läser upp olika läsarbrev. Är det såhär våran egen sextant Malena sitter då hon delar ut sina sexråd på Aftonbladet? Precis som föregångaren Fantasm (1976) är filmen uppdelad i tio mjukerotiska avsnitt och inspelningsplasterna är Melbourne och Los Angeles.

Episod ett ("Silent Please") börjar med att en man stirrar in i kameran. Vi hajar till eftersom mannen ifråga är självaste Johnny Legend. Legend spelar "läsande man på bibliotek" men sexaktiviteten står Lis Woolfe, Rosemarie Bem och Tom Thumb för. Lis & Rosemarie står fnittrande och kollar i en bok med orientaliska sexillustrationer. En nörd (spelad av Thumb) smyger sig på en av damerna och är fräck nog att dra ner hennes trosor och köra in sin erigerade pitt rakt i baken på henne. Varför händer sånt aldrig mig på stadsbiblioteket? Ett våldsamt fejkknull tar vid och till slut välter hela bokhyllan och efter detta lilla intermezzo fick den antastade donnan problem och vågade aldrig gå till bibblan igen. - Tro inte ett ord på henne! skrockar vår luttrade sexrådgivare medan han tar ännu en slurk hojtarolja. - Femton år med samma frågor och vi med våra cyniska råd, fortsätter han klagande och agerar alldeles för bra för den här sortens film.

Andra episoden ("Workout") handlar om stöddige gympaläraren mr Bates (spelad av gamle bodybuildern Rick Cassidy) och lilla blyga violen miss Peabody (spelad av M Barton). Hon är allt rätt go när hon helnäck hoppar upp&ner på en studsmatta och det börjar spänna innanför mr Bates träningsbrallor. Sedan inser den lilla damen att majjen också måste vara naken om det ska bli riktigt kul. - Ååå, mr Bates, så STOOOR den är! utbrister fröken Peabody. Eeh, har vi hört den förut?

I tredje avsnittet ("Double Feature") förflyttas vi till en Drive In-bio som förevisar Rene Bonds våldtäktssekvens ur Fantasm (!). Bob (spelad av Urias S Cambridge - kan man ha ett hopplösare porralias?) börjar hångla med blonda sockerbiten Carol (spelad av exploitationjäntan Rainbeaux Smith) som inte är med på noterna utan vill se filmen i fred. - Du har ju redan sett den två gånger! stönar frustrerade Bob (hemska tanke - kolla Fantasm för tredje gången!). När Rene Bond blir tagen i baken uppe på bioduken lappar Carol till sin Bob och vi får förmoda att Carol tycker att alla män är svin och presumtiva våldtäktskräk. Carol sticker iväg för att köpa popcorn. Plötsligt dyker Ted och Alice (spelade av Peter Kurzon och Lois Owens) upp i baksätet (hur kom de dit?) och Bob får till sin glädje delta i gruppsex. Med popcornstruten i lilla näven blir Carol samtidigt helt brutalt indragen i en van av en ovanligt snygg och mörklockig yngling (spelad av Mike Tapp). Man undrar varför en så läcker grabb behöver våldta bruttor men framförallt önskar man att det vore hårdporr så man fått njuta av allt geggande i närbild. Den ovanligt snygge fulingen pangar på den skrikande Carol och vi får förmoda att resultatet av denna händelse blev att hon aldrig mer vågade sig till en Drive In-bio igen.

"Going Up" heter fjärde episoden och nu är det kvinnans tur att dominera. På ett kontor hamnar en osäker grabb (spelad av Herb Layne) i hissen tillsammans med stentuffa tjejerna Penny & Sally (spelade av Suzy A Starr och Amanda Smith). Hissen stannar och de bägge brudarna kastar sig över den lille kontorsråttan (snacka om feministiskt initiativ!). När alla ligger omslingrade i en hög på golvet (grabben ser inte ut att direkt ha lidit av behandlingen) funkar hissen igen och med ett pling skjuts dörren upp. Utanför står förstås en massa chockade människor och bara glor på det nyknullade gänget på hissgolvet.

Episod nummer fem ("Straw Dolls") öppnar med att två kvinnor (Uschi Digard och Dee Dee Levitt) kommer ridande in i en tom västernstad. De beger sig till en lada där de dricker skumpa och lesbar. Levitt glor med avund på Digards smaskiga vattenmeloner till bröst. Digard tröstar Levitt med att även små bröst har sin charm. Ungefär som om Big John Holmes sagt till mig att storleken saknar betydelse. Visst. Storbystade Uschi Digard (med schweiziskt ursprung) är Russ Meyer-stjärnan som också medverkat i grövre p-rullar. Uschi kan se tillbaka på en fantastiskt filmkarriär där hon haft sex med nazister, cowboys, satanister, knuttar, Robin Hood, Casanova, Pinocchio och John Holmes. Och hon hånglade med Robert Duvall i Sam Peckinpahs Killer Elite. Man kan inte annat än att imponeras av en sådan kvinna. Här är några av alla skojiga pseudonymer Uschi lystrat till under åren: Heidi Sohler, Ingrid Young, Ann Biggs, Astrid Lillimor. Denna episoden får hur som helst ett tvärt slut när en ilsken farmare (spelad av Dee Cooper) upptäcker de båda lesbande damerna och sticker dem lite lätt med en högaffel.

Sjätte episoden är betitlad "The Good Old Gang" och skildrar ett gruppsex mellan ett gäng kontorsanställda. Strikte mr Clark (spelad av Con Covert) kastar loss och klär ut sig till kvinna och mitt i allt dyker kultfiguren Titus Moody (The Thrill Killers) upp som partygäst. Även en neger i revolutionär utstyrsel (basker och k-pist) deltar i ormgropen.

Sjunde episoden ("The Kiss of Life") tilldrar sig kring den i porrsammanhang obligatoriska swimmingpoolen. Tre chicks (Suzanne Walsh, Melinda York och Mary Johnson) ligger och trånar över badvakten John C Holmes (!). Men tydligen är gamle John tröttkörd eftersom han reser sig från vilstolen och lämnar filmen utan att ens ha snackat med brudarna. Istället uppenbarar sig William Margold som ser ut att vara på sitt soligaste humör. Tjejerna bara gapar över denna oerhört sexiga uppenbarelse. En efter en hoppar de i poolen och låtsas ej kunna simma. Vilde Bill kommer till undsättning och det blir lite simulerat knullande i vattnet. Titus Moody poppar upp även i detta avsnitt (ont om statister?) och föreställer en servitör som snubblar av upphetsning när han märker vad som är i görningen mellan Margold och flickorna.

Episod åtta heter "Family Reunion". Överåriga tonårsdottern Virginia (spelad av Nancy Mann) gosar med leksakshunden Fluffy (spelad av Kodax). Plötsligt hörs stånk och stön och knarr från övervåningen och lilla Virginia tassar upp och kikar i nyckelhålet till sovrummet. Där ligger mamma Candy Samples och knullar med en gammal onkel (spelad av en ursnuskig gubbe vid namn Al Warden). Virginia ertappas och mamma Samples förklarar först muntligt hur ungar blir till för sin lilla chockade (men stenkåta) flicka. Så knullar alla tre medan lilla Fluffy rör sig upp&ner på golvet med vibrerande svans.

Mellan episoderna börjar paret på tidningsredaktionen att fyllna till och snubben börjar även kasta lystna blickar i blondinens urringning och på hennes slanka ben som vilar över skrivbordet. I episod nummer nio ("Overdrive") kan Christine De Schaffer bara nå orgasm om hon knullar med sin kille (spelad av blonde veteranen Jesse Adams) medan de färdas i bil. Efter att ha kraschat mot ett staket fortsätter de kärleksakten som om ingenting har hänt. Inga snutar i sikte?

Precis som i den första Fantasm-filmen avrundas det hela med att rödhåriga S&M-drottningen Serena går i kyrkan. Nu för att bikta sig. Serena föreställer en oskuld (!) som dock har tänkt syndiga tankar om vaktmästaren Joe (spelad av snaskige Michael Karnite). Nu vet inte lilla Serena att Joe smugit sig in i biktbåset och tagit prästens plats. Han säger att Serena för att få syndernas förlåtelse måste gå in i ett angränsande rum och knäböja och be till sin skapare utav bara sjutton. Lydigt ligger där Serena på knä och fulingen Joe tassar in och tar henne bakifrån. Mitt under akten tittar en munk in (spelad av filmens producent Anthony I Ginnane) men han dryper snabbt iväg när han märker vad som är i görningen.

På tidningsredaktionen sussar våra värdar gott och filmen slutar. Nästan lika knäpp som sin föregångare men möjligen lite (väldigt, väldigt lite) mer erotisk. Regissören Eric Ram hette egentligen Colin Eggleston (f.1941-d.2002) och var mest verksam inom televisionen. Med tiden blev han ett etablerat regissörsnamn med filmer som Cassandra (1987) på sin meritlista.

BOOGIE NIGHTS

2006-06-14T22:37:00.000+02:00

Paul Thomas Anderson, USA 1997
New Line Home Video

Porrlegenden John C Holmes (f.1944-d.1988) hade knappt hunnit bli kremerad då den seriösa filmbranschen började smida planer på att slå mynt av hans dekadenta leverne. Först snackades det om att Christopher Walken (som ju är rätt porträttlik den mytomspunne snuskikonen) skulle spela huvudrollen i en film om Holmes karriär i sexindustrin. Sedan gick ryktena att Julia Roberts brorsa Eric hade köpt filmrättigheterna till en artikel i Rolling Stone som skildrade det ruggiga massmord som Big John var inblandad i 1981 (den så kallade Wonderland Avenue-massakern). Men allt detta rann ut i sanden och istället fick vi unge regissörstalangen Paul Thomas Andersons jättefresk Boogie Nights (1997) som mycket löst bygger på Holmes liv och nog mer ska ses som en enda storståtlig hyllning till 1970-talets amerikanska porrvärld.

Sex år senare kom James Cox Wonderland som tog upp den mer kriminella biten i Holmes tillvaro. Val Kilmer föreställer Holmes men tyvärr har jag inte sett denna film som i Maltins Filmguide får sämsta möjliga betyg. Då är Maltin snällare mot Boogie Nights som hamnar näst högst på betygsskalan. Andersons film är en del av den "70-talsrevival" som blommade ut för fullt i slutet på stentrista 1990-talet. Mark Christophers 54 och Todd Haynes Velvet Goldmine (1998) är andra skildringar av 70-talets nöjesliv som sköljde över oss i samma nostalgivåg som förde fram Boogie Nights. Jag minns hur svensk kvällspress pushade för Andersons film och vi bombarderades med 70-talsnostalgi så att Travolta-disco, Shaft, platådojor, Deep Throat, Abba, pizza och Mazurka på sengekanten till slut stod mig långt upp i halsen! Märkligaste artikeln fanns införd i Expressens nöjesbilaga som gjorde ett slags korvtest där enorma spickekorvar, genomsnittslånga chorizos och små prinskorvar betygsattes - allt för att anspela på längden på Holmes bastanta jättebamsing (mellan 31 och 35 centimeter. Uppgifterna går i sär och om dess vetenskapligt korrekta längd tvista de lärde). Men en massiv reklamkampanj garanterar inte automatiskt klirr i kassorna och Boogie Nights blev väl inte riktigt den kommersiella dundersuccé som bolaget hoppats på. Så även om storleken på huvudpersonens könsorgan är nog så imponerande är själva ämnet lite för smalt och fortfarande ganska tabubelagt. Säkert är ämnesvalet också huvudorsaken till att filmen blev utan pris på oscarsgalan - trots att Burt Reynolds var nominerad för sitt lysande porträtt av en porrproducent, Julianne Moore för rollen som fräck sexdrottning, och Anderson för bästa manus. Liknande öde drabbade Milos Formans Larry Flynt - skandalernas man (The People vs. Larry Flynt, 1996) som hyllade den kontroversielle Hustler-förläggaren. Forman nominerades för bästa regi och Woody Harrelson för bästa huvudroll men några små goa statyetter att krama blev det slutligen inte.

Hollywood har alltid gått lite som katten kring het gröt när det gäller sin vanartiga kusin porrbranschen. Men efter Boogie Nights tycks det lite mer fritt fram att göra biografier över p-personligheter. Efter Larry Flynt och John Holmes var turen kommen till de ökända Mitchell-bröderna (männen bakom Marilyn Chambers-klassikern Bakom lustans gröna dörr (Behind the green door, 1972) att porträtteras i bröderna Sheen-pekoralet Rated X (2000). Och det har länge florerat rykten om att Ron Howard pysslar med en filmatisering av Linda "Långt ner i halsen" Lovelaces liv. Är manuset baserat på Lindas självbiografi kan man nog vänta sig en svidande vidräkning med porrindustrin.

Om Boogie Nights ger en rätt så schysst bild av sexbranschens folk (även om många porrkändisar rasat över filmen) så har det alltid varit mer poppis i det fisförnäma Hollywood att driva med eller göra skräckskildringar av livet i sexdjungeln. Brian De Palmas svart humoristiska rysare Body Double (1984) tilldrar sig delvis i porrmiljö och målar upp en bild av branschens producenter och stjärnor som mer eller mindre dåraktiga. Taxi Driver-författaren Paul Schrader är väl den som gått längst när det gäller att kritisera porrvärlden. I Hardcore - en brutal verklighet (Hardcore, 1978) lyckas han med konststycket att plocka in varenda kliché som biopubliken kan tänkas falla för beträffande porren. George C Scott föreställer den präktige, kalvinistiske fadern på jakt efter lilla tonårsdottern som hamnat hos de stora, stygga vargarna i p-svängen. Scott stöter på alla slags avarter under sitt sökande. Varenda sexarbetare utmålas som superpervers och inget kinky (barnpornografi, snuff, osv.) tycks dessa monster främmande. Schrader slår fast att porrindustrin är helvetet på jorden och vi förväntas hålla med. Men jag tror inte ett ögonblick på att Schrader är så naiv att han på fullt allvar tror att sexbranschen ser ut på det här sättet (till och med den mest inbitne porrhatare måste ju inse att det finns grader i helvetet) men han gör sig en hacka genom att kittla mainstreampubliken och spela på dess fördomar kring Pornotopia.

En senare rulle som i sitt förakt för porren inte står Hardcore långt efter är Joel Schumachers Super 8 (8MM, 1999). Här är det rättrådige privatsnoken Nicholas Cage som hamnar i det moderna Sodom & Gomorra under ett uppdrag att spåra en flicka som befaras ha mördats under en så kallad snuffinspelning. Men hela filmen brakar ihop totalt när vår blågule Peter Stormare gör entré som en helt osannolik snuskregissör. Överspelet är så grovt att ingen bara kan ta detta på allvar. Super 8 är förresten plåtad av Boogie Nights-fotografen Robert Elswit.

Nu har ju tack&lov porrbranschen sina egna filmer om livet bakom kulisserna. Självklart är dessa romantiserade men tamejfan om de inte ändå känns mer äkta än Hollywoods klumpiga och sensationslystna försök att skildra sexdjungeln. Larry Revenes Stånd In (Raw Talent) och Henri Pachards Star 90 (Matinee Idol, 1984) är två underhållande inblickar i knullfabriken. Men sanningen om hur det verkligen står till i Pornotopia ligger väl förmodligen någonstans mitt emellan skräcken och idyllen. John Holmes är ett bra exempel på en sexartist som fick känna av både framgången och förfallet. Tack vare sitt jättelånga organ (här snackar vi nämligen om K U K och inte om karisma eller skådespelarbegåvning) blev han porrbranschens manlige Superstar no.1. Den märkliga karriären spände över tjugu år och han lär ha medverkat i - håll i er nu - 2 274 p-rullar och satt på 14 000 fruntimmer (och ett okänt antal karlar) innan han dog AIDS-döden 44 år gammal. Holmes hann även med att knarka och supa mer än de flesta och deltog i en maffiauppgörelse som krävde fyra liv och som av erfarna mordutredare beskrivits som det värsta de upplevt sedan Manson-slakten. Holmes satt länge häktad för sin inblandning i mordorgien men blev till slut frikänd.

För att återgå till Boogie Nights så har den ju alltså väldigt lite att göra med den verklige John Holmes liv och karriär. Filmen tar sin början 1977 och scenen är en nattklubb i San Fernando Valley. Där upptäcks den blott sjuttonårige diskplockaren Eddie (spelad av Mark Wahlberg) av cigarrpuffande p-producenten Horner (spelad av Burt Reynolds). Horner är i desperat behov av storkukade och uthålliga påsättare och Eddie (med sina rediga 33 centimeter mellan benen) uppfyller mer än väl de högt ställda kraven. Eddie sticker hemifrån och får bo i lyxvillan hos Horner och de övriga i porrstaben. Han lär känna färgstarkt folk som superhingstarna Rothchild (John C Reilly) och Swope (Don Cheadle) och porrdrottningarna Amber (Julianne Moore) och Rollergirl (Heather Graham). Porrpappa Horner döper om Eddie till Dirk Diggler och han avancerar snabbt till branschens största manliga stjärna. Pengarna rasar in i Horners bolag men 1980-talet innebär dock slutet på sötebrödsdagarna. Porrfilm lönar sig inte längre som biografunderhållning utan börjar nu snabbtillverkas för videobruk. Denna utveckling är naturligtvis något en sann auteur som Horner djupt ogillar. Han som verkligen brann för sitt skapande och först och främst gjorde F i l m - själva knullandet var av sekundär betydelse. Men skam den som ger sig. Även Horner börjar göra porrfilmer med videokamera och anställer en ny hingst för att ersätta Dirk som börjat knarka och blivit allmänt oregerlig. Dirk försöker sig på en karriär som popsångare men det går inget vidare och hans kokainvanor börjar tära på ekonomin. Helt utblottad hamnar han i en blodig skottlossning när han tillsammans med några polare försöker blåsa en mäktig narkotikakung. Han undkommer dock och mot slutet återförenas han med porrfarsan Horner och allt gammalt groll är som bortblåst. De slår sig ihop än en gång för att lägga världen vid sina fötter och spela in nya, glänsande p-epos - om än med den nya tekniken.

Jag kan inte påstå att jag är överdrivet förtjust i Boogie Nights. Filmen är en sorts mosaik av olika levnadsöden i San Fernando Valley där Paul Thomas Anderson själv växte upp. Att en av Andersons stora inspiratörer heter Robert "Short Cuts" Altman märks tydligt. En av Andersons andra husgudar är Quentin Tarantino och det ser vi inte minst på våldsexcesserna och hör på den underfundiga dialogen. Men Boogie Nights är en omogen film. Trots sin relativt ringa ålder är Anderson en driven bildberättare men hans brist på livserfarenhet lyser igenom i själva berättelsen. Anderson påminner om en barnunge som släppts lös i en godisbutik. Han är som förblindad i sin fascination över all kuk&fitta i köttindustrin. Det är som med Paul Schrader fast tvärtom. I Andersons p-såpa är alla invånare i Pornotopia skithäftiga karaktärer. Lite knäppa men innerst inne urschyssta. Visst finns här drogerna, maffiagubbarna och skumrasket, men - vafan - let´s party! Anderson ger en på tok för troskyldig bild av John Holmes och hela porrbranschen. Jag misstänker att den verklige Holmes var betydligt mer förslagen än det framgår här. Anderson har även valt att tona ner Wonderland Avenue-massakern. Här förekommer en mindre gangsteruppgörelse och filmens kokainkung Rahad Jackson har vissa drag av verklighetens Eddie Nash, men själva skeendet är vitt skilt från vad som egentligen hände den där julikvällen 1981. Att fyra personer klubbades till döds med stålrör har Anderson valt att inte berätta om. Istället skildrar han en häftig revolveruppgörelse i vilda västern-stil. Ovanpå allt slutar Boogie Nights i ett enda stort "happy end". I verkligheten tynade Big John bort i AIDS under fruktansvärda plågor och med polisens mordutredare vid sjukhussängen. Trots att Holmes friades från misstankar om att aktivt ha deltagit i "kvartett-morden" var han fortfarande högeligen intressant i snutens ögon och de sumpade naturligtvis inte en chans att få honom att erkänna.

Fast slappnar man bara av och sjunker tillbaks i DVD-fåtöljen så bjuder onekligen Boogie Nights på närmare tre timmars lysande underhållning. Fräckt foto och en cool musikkuliss som innehåller många 70-talshits. Skådespeleriet är överlag proffsigt, vilket kanske inte är så förvånande med namn som William H Macy, Philip Seymour Hoffman och Philip Baker Hall i rollistan. Rapparen & kalsongpojken Mark Wahlberg överraskar som karaktärsaktör och gamle he-mannen Burt Reynolds visar att han faktiskt kan agera när han lägger manken till, vilket med förlov sagt inte varit fallet alla gånger. I pyttesmå uppgifter dyker även legendariska porrdrottningarna Veronica Hart och Nina Hartley upp och som rådgivare under inspelningen anlitades ingen mindre än Ron Jeremy - en man med nästan lika stort rykte i sexbranschen som John Holmes själv.

Den beska kritiken från annat porrfolk - tunga namn i industrin som Al Goldstein, Bill Margold och Jamie Gillis säger sig avsky filmen - avfärdar Anderson blott och bart som avundsjuka. Att de helt enkelt är sura över att inte själva blivit kontaktade för research-abetet. Men i en intervju jag gjorde med Jamie Gillis - en man som ofta agerade mot verklighetens John Holmes - verkar denne uppriktigt sårad över hur Anderson framställer porrstjärnor som ytliga och drogfixerade. Gillis känner sig även personligen utpekad i scenen där Horner misshandlar en av sina aktörer. Anderson har erkänt att detta avsnitt är inspirerat av en av Gillis många obskyra "home videos", men Gillis förnekar att han någonsin låtit misshandla sina skådespelare. Som vanligt ligger väl sanningen någonstans mitt emellan.

Boogie Nights hade svensk premiär (1998.03.06) på bland annat BioPalatset i Göteborg.

HOT DREAMS

2006-05-30T21:24:00.000+02:00

Warren Evans, USA 1983
Video Film AB

Vill minnas att jag för massor av år sedan slank in på Rio och satte tänderna i den här våfflan när den var rykande färsk. Jag fick minst sagt valuta för entréavgiften. Att se Sharon Mitchell och Sharon Kane suga & knulla ombord på en husbåt under en tripp på Hudsonfloden gav mig en kåtkick som känns än idag. Ett annat - om möjligt ännu mera upphetsande - avsnitt visar ett gruppsex i en simhall. Bland annat kommer lilla Anna Ventura (slår Tracy Lords i ylande med hästlängder) och snyggingen Kenny Dee (grabben som är specialist på testikelknull, något han tack&lov inte praktiserar här) loss ordentligt. Fick inte Ventura p-oscar för den insatsen finns ingen rättvisa i världen.

Handlingen är förstås tunn. Ja, i den här sortens film brukar ju för all del själva berättelsen hamna i skymundan. Men i jämförelse med dagens in&ut-videos är Hot Dreams ett under av intrikat intrig. Sharon Mitchell föreställer Lisa Curtis som är en flashig modefotograf i New York vars äktenskap med en stentrist yuppie är på upphällningen. Yuppien spelas av alltid lika intetsägande Michael Bruce. Hur den killen blev p-stjärna är en gåta (han avled förresten i testikelcancer 1985). Någon uns av djurisk utstrålning kunde man ju begära men att se Bruce knulla är ungefär lika spännande som att tänka sig Kevin Costner i sänghalmen. Men rollen som knastertorr yuppie är ju Bruce som klippt och skuren för - svårt bara att tro på att en fräck och sexig kvinna som Lisa varit gift med denna träbock i tolv år.

Likt en kvinnlig motsvarighet till Walter Mitty börjar Lisa dagdrömma för att stå ut med tillvaron och det är hennes liderliga fantasier vi får ta del av filmen igenom. Häftigaste scenen utspelas på en flott middagsbjudning hos Bruces chef Van Zandt (Jamie Gillis i ännu en perverterad rolltolkning - vi får aldrig nog!). Rätt spöklik stämning sprider sig när vi med Lisas ögon upplever hur de strikta middagsgästerna plötsligt börjar bete sig som depraverade sexfreaks. Exotiska Marlene Willoughby är djävulskt läcker när hon handfängslad står på knä på middagsbordet och får ett äpple tryckt i munnen. Märkligt att tänka sig att denna dam en gång i tiden gestaltat Fidel Castro i en off-Broadwaypjäs. Mr Gillis ger järnet utrustad med en sax och på ljudspåret den där konstiga "ploppande" synthen som även var suggestiv musikbakgrund i Warren Evans (mer ökänd som Shaun Costello) mästerverk Waterpower (1975).

Shaun Costello, ja. Under sin ruggiga porrkarriär dolde sig denne legendariske S&M-profil bakom ett flertal fantasifulla alias: Russ Carlson, John Stover, Art Nouveau, Amanda Barton, etc. Costello - en lång, blond, bister irländsk/amerikansk herre i stålbågade glasögon - gjorde flera av de mer hårdföra våfflorna, så kallade roughies. Han började sin bana som skådis i små gryniga loops tillsammans med likaledes legendariska porrprofilerna Jason och Tina Russell. Snart började Costello dock regissera sina egna "one-day wonders" och efter ett tag var han etablerad som en av de stora p-regissörerna - om än aldrig riktigt accepterad av snuskindustrins mer städade del. Costello-titlar som Venture into the Bizarre (1975), Dominatrix without Mercy (1976), Slave of Pleasure (1978), och Dracula Exotica (1981) talar sitt tydliga språk. Inget för känsliga tittare!

Ungefär samtidigt med inspelningen av Hot Dreams hamnade Costello i en drogskandal och tvingades fly från sitt kära New York. Rykten gör gällande att han numer huserar i Ohio. Filmen fick svensk premiär (1983.10.17) på Rio i Göteborg (kanske samma kväll som jag satt där och applåderade?). Censuren ingrep och klippte två minuter "sexuellt våld mot kvinna" - scenen där Mitchell fantiserar att hon blir våldtagen i duschen och några snuttar när Gillis är som styggast vid middagsbordet.

THE SATISFIERS OF ALPHA BLUE

2006-05-17T20:12:00.000+02:00

Gerard Damiano, USA 1980
Videorama

Gerard Damiano, ibland kallad "pornografins Leonardo da Vinci", har med denna erotiska science fiction gjort sin mest påkostade film. Som i fallet med de flesta s/f-rullar, även Stanley Kubricks 2001 - Ett Rymdäventyr(1968), är det dock inte mycket som slagit in av upphovsmännens profetior. I Damianos vision är år 2001 fattigdom och svält avskaffat och alla krig är trista minnen blott (man suckar tungt när man nu sitter här med facit i hand...). Allt har blivit automatiserat, så ock kärlekslivet. Visst knullar folk men i takt med att människan blivit robotiserad har mänskliga känslor som kärlek & hat utplånats. Blir man kåt i detta framtida Damiano-samhälle är det bara att uppsöka en lyxbordell typ "Alpha Blue" där specialtränade "tillfredställare" (både kvinnor och män) tar emot dig och uppfyller alla dina önskningar. Låter alldeles överjävligt bra i mina smutsiga öron, men vår rebelliske hjälte Algon (spelad av Cannibal Holocaust-stjärnan Robert Kerman under sin "R Bolla"-pseudonym) är inte nöjd. Han är en gammal romantiker som längtar tillbaks till tider av spirande förälskelser och då kvinnan hade namn istället för nummer.

Algon är missbelåten med sitt jobb som spermakassör på "Alpha Blue". Hans bäste vän Griffin (spelad av alltid lika stöddige Herschel Savage, en man med tydliga Sylvester Stallone-komplex) är yngre och något av hans motsats. Griffin är helnöjd med att få hur mycket knulla han vill och att slippa trassliga kärleksrelationer. - What about love? frågar Algon irriterat medan han plockar bland provrören (barnalstrandet sker genom artificiell insemination). - There´s pussy! replikerar Griffin. - It´s not enough! menar Algon och skakar bekymrat på huvudet. - You´re right - there´s never enough pussy! garvar den hopplöse Griffin.

Man får sig trots allt en tankeställare när man ser den här våfflan. I dessa AIDS-tider har sexualiteten blivit mer isolerad och steril med Internet och en gigantisk telesexmarknad. Kanske kommer vi att fortsättningsvis göka uppe i något slags fantasitillstånd i cyberspace? Nästan så jag känner för att utbrista likt Rousseau: - Tillbaka till naturen! Men för att återgå till vår berättelse så vill det sig inte bättre än att Algon går och kärar ner sig i en kvinnlig "satisfier" som lystrar till numret 805 (spelad av tillgjort flickaktiga Lysa Thatcher). All föda är ersatt av vitaminpiller men Algon lyckas skaka fram lite hederligt käk att bjuda sin käraste på. I en rätt kul scen frossar de på kyckling och vin så det vattnas i munnen på mig. Rena matporren! Vad säger nakne kocken? Men på Algons inviter förhåller sig 805 kall som is. - Du kan knulla mig när du vill! utbrister hon och förstår inte detta eviga tramsande om kärlek från Algons sida. Men Damiano serverar oss ett hoppfullt happy end (jo, jag är fräck nog att avslöja slutet!) när 805 mitt under en sexakt stönar fram: - I love you! (eller - Ich liebe dich! som det låter i min tyskdubbade version). Algon och 805 omfamnar varandra länge och väl. Att Thatcher och Bolla inte förmår visa några trovärdiga och ömma känslor för varandra får man ha överseende med. Man kan inte begära för mycket av porrskådisar. De knullar faktiskt lika mekaniskt och utan värme som vore de verkligen robotar på något framtida plejs typ "Alpha Blue".

Med denna film har Damiano hamnat i den för hårdporr-regissörer sedvanliga fällan att vilja berätta en underhållande story men samtidigt känna det pockande kravet från "regnrockspubliken" (=runkarna) om så mycket och detaljerade sexscener som möjligt. Vilket givetvis får den effekten att intrigen får stå tillbaka för att till slut dränkas i ett hysteriskt kopulerande. Alpha Blue innehåller elva porrsekvenser och vi får vara med om det mesta: gruppsex, lesbiskt, spanking, dubbelmacka, fistfucking, golden showers, och en avslutande orgie där till och med regissör Damiano poppar upp (påklädd) och vinkar till oss i publiken. Golden Shower-avdelningen sköts av "Drottningen" på det här speciella området, nämligen miss Annie Sprinkle. Annie pissar på en ljus kille i en rätt vämjelig scen. Än läskigare blir det när hon slickar grabben i arslet och kör in en dildo både därbak och i munnen på honom.

Fotot är suveränt, inte minst inledningsvis då ett par älskar i silhuett samtidigt som läckra förtexter blixtrar fram och ett pampigt ledmotiv (snott från någon amerikansk TV-serie) når våra öron. Annan musik jag känner igen är av gamle franske mästaren Satie. Dekor och kläder är också av yppersta klass för att vara en p-rulle. Hajar om någon garvar till nu, är kläder verkligen viktiga i den här sortens film? "Tillfredställarna" är i vart fall klädda i mycket bisarra kreationer - något att visas upp på en mer obskyr modemässa.

En film typisk för sin tid - full av fantasi och tokiga idéer. Hade Damiano minskat antalet knullscener och broderat mer på den finurliga intrigen så kunde det ha blivit riktigt bra. Damiano kunde dock inte släppa detta tema så 1983 gjorde han Return to Alpha Blue. Nu spelade George Payne (även med i en mindre uppgift i första rullen) Algon och Jerry Butler föreställde Griffin. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att avnjuta denna fortsättning. Ingen av filmerna har mig veterligen nått svenska biografer.

LINDA LOVELACE AND HER DOG

2006-05-07T22:20:00.000+02:00

Bob Wolf (Lawrence T Cole), USA 1969
Videorama

Före genombrottet i Långt ner i halsen (Deep Throat, 1972) tvingades hårdporrens första riktigt kända sexdrottning Linda Lovelace (f.1952-d.2002) medverka i vidrigheter som denna styggelse till "film". Taskigt inspelad på super 8 får vi se Linda idka sex med en hund. Inspelningen lär ha ägt rum i en sjaskig studio i East Village (New York) och i sin självbiografi Skärseld berättar Linda att hon tvingades göra scenen med hunden under pistolhot. Sekvensen varar femton tuffa minuter. Ursprungligen var den stum men distributördåren har lagt på mysko sound effects (marschmusik, klingande glas, någon som spyr). Först får vi se Linda i ett normalt samlag med blivande superstjärnan Eric Edwards. Han lämnar henne otillfredställd och medan Linda ligger och suktar så tassar gamle Norman (en byracka med kort ljus päls, större och smalare än en schäfer) in på plan.

Jag ser filmen som i en ond dröm som jag hoppas snart ska ta slut och att jag ska vakna upp till en normal värld. Men kassettfan varar ytterligare en kvart och när det inte kan bli värre blir det ... ännu värre! I vad jag tror är en dansk film knullar en överviktig kvinna (är det hon som kallades Bodil?) med en jättebig gris. Allt utspelas i ett prydligt möblerat vardagsrum och en liten katt sitter på golvet och tittar på. Kommer på mig själv att sitta och fundera på hur grispittar kan vara så smala och skära. Man får onekligen ett och annat att tänka på under sin promenad i Pornotopia. För tillfället är den fullt jämförbar med Dantes helvetesvandring. Men hallå - vakna! Varför ser jag överhuvudtaget denna film? Avslutande sekvenserna visar mera brudar som gör det med jyckar men även lite vanligt göka mellan en man och två kvinnor. Strauss-musik i bakgrunden. Mycket låg runkabilitet. Den som blir tänd av detta vill jag helst inte vara närmare bekant med.

Min suddiga kopia innehåller även en klippt version av Cannibal Holocaust - vilken underbar värld är det inte vi lever i? Linda Lovelace and her dog har flera alternativa titlar, bland annat Dog Fucker, Dogorama, Linda and German shepherd, etc.

PIGGA PILSKA PEGGY

2006-04-29T18:05:00.000+02:00

(AUNT PEG)
Wes Brown, USA 1980
Walthers Video (Midnight Video)

Första filmen i den rätt tradiga Aunt Peg-serien. Juliet Anderson återfinns här i sin paradroll som liderliga porrfilmsproducenten miss Peggy Norton. Inledningsvis får vi se henne i studion under inspelningen av en scen med bland annat John "Horse Dick" Holmes. Big John sätter rutinmässigt på en tjej och gör bara detta enda lilla gästuppträdande innan han försvinner ur handlingen. Samtidigt i kulisserna knullar allas vår favoritmoster med en av sina manliga assistenter, spelad av evigt flinande superhingsten Mike Horner, som till hennes besvikelse sprutar alldeles för tidigt.

För att vara en Anthony Spinelli-flick (han har regisserat under sin "Wes Brown"-pseudonym) är det en förvånansvärt handlingsfattig film. Mest en serie mekaniska sexavsnitt till ackompanjemang av anonym varuhusmusak. Pilska Peggys enorma sexaptit gör att hon inte ens kan hålla fingrarna borta från sin svåger, spelad av korpulente Michael Morrison, och hon har som finalnummer även ett lesbiskt möte med lilla systerdottern Sheila i baksätet på en limousin (i förarsätet sitter en kvinnlig privatchaffis och smeker sig själv samtidigt som hon krampaktigt sköter ratten). Nästan konstigt att sexualiteten kan framstå så kylig och totalt känslobefriad som här. Moster Peg skriker och ylar ut sina (fejkade?) orgasmer men det känns ändå inte mer äkta än en sämre tecknad löpande band-produkt. Ja, karaktärerna i den här filmen har mer gemensamt med cartoon-figurer än med levande människor av kött och blod.

Så visst är det märkligt att maestro Spinelli (f.1927-d.2000) släppt ifrån sig en sådan här oengagerad produktion. Spinelli (eller Sam Weston som han egentligen hette, en man med förflutet i "riktiga" Hollywood, och bror till välkände komediaktören Jack Weston) var annars mest känd för att bemöda sig mer om intrigen i sina filmer än själva knullandet. Endast Jamie Gillis förmår gjuta lite liv i den här rullen under sitt korta gästspel som den temperamentsfulle italienske demonregissören Franco Fettucini. Med sin överdrivna accent och sitt koleriska utspel gör han så att man blir på gott humör och åtminstone får sig ett befriande garv. Även om också hans sexakt (han sätter på både moster Peg och platinablonda Seka) går på malande tomgång. Bakgrundsmusiken i den scenen påminner om gamla hitlåten Popcorn. Nä, något är fel när man som jag mer sitter och kollar på interiörer än själva samlagsaktiviteterna - bland annat innehållande ett rum med fräcka posters på Kiss och Michael Landon.

Rollistan är osedvanligt stjärnspäckad (även fulsnygga Serena och stilige Mike Ranger finns inklämda) men ingen av berömdheterna (förutom Gillis förstås!) utmärker sig, utan verkar mest hoppas på att arbetsdagen äntligen ska ta slut. Mr Spinelli själv "gör en Hitchcock" och visar oss sin feta uppenbarelse som solglasögonprydd skummis väntandes på taxi vid en flygplats i San Francisco. Juliet Anderson i huvudrollen är ingen oäven skådespelerska och är dessutom ett bra exempel på att det även inom den klichéfyllda porrgenren finns (eller åtminstone fanns) plats för tuffa, självständiga kvinnor. Hon är den idealiska sexstjärnan för unga grabbar som tänder på qvinns som befinner sig på fel sida om de femti (även om jag misstänker att hon var 35-40 när hon slog igenom som stränga moster Peg). Tyvärr måste jag för egen del erkänna att jag finner henne ungefär lika upphetsande som skoltidens fluortant. Äldre, dominanta damer har aldrig varit min likör. Vissa rykten vill förresten göra gällande att blonda, kortklippta Anderson är född i Helsingfors, men så är inte fallet.

Pigga Pilska Peg innehåller åtta sexscener av det mer normala slaget och filmen hade svensk premiär (1982.01.11) på Woodstok i Stockholm.

SWEET SAVAGE

2006-04-22T19:15:00.000+02:00

Ann Perry, USA 1979
VCX

Amorösa eskapader i västernmiljö har förstås alltid lockat filmmakarna. Jane Russell och Jennifer Jones hette två sexbomber som under 1940-talet såg till att den gängse pang-pangpubliken inte bara fick sitt actionbehov tillfredställt. När Jane & Jennifer log som mest förföriskt satt säkert samtliga manliga tittare där i biomörkret med "vapnet" skjutklart. Men kruttorra censorer uppskattade inte riktigt Jane Russells utmanande stil i Den Laglöse (1940) och i Sverige totalförbjöds filmen och kunde visas först under tidigt 1960-tal. Jennifer Jones övningar i Duell i Solen (1946) ansågs nog så fräcka men den filmen kombinerade inte sex&våld i lika hög utsträckning och slapp därför censurtrubbel. Men visst var väl också Jennifer en goding? Jag minns hur jag i tolvårsåldern gnuggade som sjutton åt Jennifer Jones-bilder ur en gammal filmbok.

Sweet Savage är något så ovanligt som en hårdpornografisk västernfilm regisserad av en kvinna. Men den är ingalunda den första p-rullen på präriemark. Innan Anthony Spinelli slog igenom och blev en av de mest aktade pornograferna så hankade han sig fram som lågbudgetproducent. Redan 1958 producerade han, under sitt riktiga namn Sam Weston, en liten västern betitlad Gun Fever. Ingen minns denna film idag men den banade väg för 1960-talets mjukpornografiska kåbojsare tack vare en utdragen sekvens där hjältinnan Jana Davi badade naken. Men hemma i USA klipptes sekvensen väck och bara den europeiska publiken fick njuta av Davis behag. Om vi bortser från oss stackars svenskar - här totalförbjöds filmen! Mer och mer vågade västerns började se dagens ljus, till exempel exploitationfarbrorn David F Friedmans Brand of Shame (1968) och The Ramrodder (1969), och när det gäller ohämmat hårdporriga verk så kanske Greg Coraritos Hard on the Trail (1971) är en av de allra första i sitt slag. Här knullades det på riktigt mellan kaktusarna och allra mest överraskande var ett gästspel av gamle cowboystjärnan Al "Lash" LaRue. Han lär ha blivit så chockad när han upptäckte att producenterna klippt in sexscener att han lämnade filmbranschen och blev missionär. Jojo - så kan det gå. 1975 kom David Fleetwoods otäcka A Dirty Western med dess brutala våldtäktsscener och är ni intresserade av berömda porrstjärnor som spelat snabbskjutande revolvermän så kan jag nämna att både John Holmes och Rocco Siffredi slitit av sig hölstren och lägrat saloonflickor. Big John agerade desperadon Rio i Ted Denvers Händerna upp och byxorna ner (Teenage Cowgirls, 1973) och likaledes storkukade Rocco dök upp i en pornografisk spaghettiwestern-pastisch på klassikern 7 Vågade Livet - Rocco e i Magnifici 7 (1998) - inspelad i Minihollywood i spanska Almeria.

Få genrer är så laddade av undertryckt sexualitet som västernfilmen. Som genuin cowboyfantast skruvar jag nervöst på mig och erkänner motvilligt detta påstående. Men jag tänker inte börja några freudianska utläggingar om pickadoller och penisavund utan bara lojt konstatera att de fria vidderna helt klart utgör en eggande lockelse för sexaktiviteter av olika slag. Att kopojkar dras till varann är heller inget direkt nytt i genren, oavsett vad alla hänförda kritiker säger om Ang Lees gaywestern Brokeback Mountain (2005) som just nu gör sitt segertåg över världen. I Giulio Questis spaghettiwestern-klassiker Django, Kill! Döda för Guld (1966) representerades "the bad guys" av ett gäng svartklädda homosexuella muchachos. En inte fullt lika våldsam bild av gaycowboyliv gavs i Andy Warhols och Paul Morriseys Lonesome Cowboys (1968) där både västernkarlar och deras kvinnor suktade över den unge Tom Hompertz. Men heterosexuell kärlek i vilda västern är förstås vanligast på vita duken.

Sweet Savage berättar en traditionell historia om en vit man och en indianflicka som blir kära och hur elaka banditer utnyttjar detta för att dra igång ett indiankrig. Eldiga, lite knubbiga latinan Bethanna är perfekt som indiantjejen Shy Dove. Träige Jon Hollabaugh - en av alla dessa mörka, mustaschprydda snyggingar med lika lite utstrålning som en Kendocka - är däremot inte så värst vidare kul i manliga hjälterollen. Men vad som gör Sweet Savage till något utöver det vanliga är ett inhopp av Hollywoodveteranen Aldo Ray (f.1926-d.1991). Ray gestaltar skurkchefen Banner och fick för den (påklädda) insatsen porroscar för Bästa Manliga Huvudroll. Aldo Ray var ett ganska stort skådespelarnamn under 1950-talet och är väl mest känd för titelrollen i Norman Mailer-filmatiseringen De Nakna och De Döda (1958). Men åren gick och stackars Aldo började titta för djupt i flaskan vilket resulterade i filmval som kanske inte alltid var så nyttiga för karriären. Man kikar mellan fingrarna och skäms å Aldos vägnar. I vissa scener verkar han påstruken, som när han hånglar med Deep Throat-stjärnan (tillika Thora Birchs mamma!) Carol Connors. Inledningsvis får vi förresten se Carol och Jack Birch (Thoras pappa!) knulla i en diligens. Dessa frigjorda föräldrar lär inte haft några problem med dotterns nakenscener i American Beauty tjugu år senare! En annan porrkändis i rollistan är den lille glasögonprydde John Seeman som spelar en av Banners underhuggare. Seeman, en i branschen ofta anlitad regissör, fick även han en porroscar, för Bästa Manliga Biroll (Seeman delade priset detta år med Roger Caine som belönades för sitt uppträdande i Pennys Pinsamma Situationer (Bad Penny)).

Sweet Savage är regisserad av Ann Perry, en av porrhistoriens relativt få framgångsrika kvinnliga regissörer. Hon började sin bana som modell i nudistfilmer men insåg snart att hon lika gärna själv kunde regissera dessa loops. Sweet Savage får väl anses vara höjdpunkten i hennes karriär. En påkostad historia där man lagt ner rejält med jobb på kostymer och miljöer. Filmen andas emellanåt äkta vilda västernkänsla. Sexet (allt som allt sju scener) är däremot kanske inte helt upphetsande, särskilt inte en ganska motbjudande våldtäktssekvens, och en del samlag är dessutom i split screen vilket blir lite förvirrande för ögat. Tyvärr fick Ann Perry den dumma idén att göra en uppföljare, Sweet Savage 2. Något gick snett och hon blev skyldig fel folk en massa pengar. Sedan dess har hon mig veterligen bara regisserat två p-snurror, Ballgame (1979) och Undercovers (1982), och medverkat som sig själv i dokumentären Wadd:The Life and Times of John C Holmes (1998). Sweet Savage nådde aldrig de svenska biograferna.

DREAMERS

2006-04-12T22:53:00.000+02:00

Bernardo Bertolucci, Italien/Frankrike/England/USA 2003
Triangelfilm

Är detta Bertoluccis sista tango i Paris? Man undrar om han har något mer att ge som filmskapare efter att ha sett detta hans senaste verk. I denna berättelse om studentoroligheternas Paris upprorets år 1968 kunde Bertolucci dragit paralleller till vår egen tids protester och kravaller, men av detta syns inte ett spår. Istället blir det en väldigt privat film om några ungdomar, en amerikansk student (spelad av Michael Pitt) och ett franskt syskonpar (spelade av Eva Green och Louis Garrel), som drar ner rullgardin, dricker vin, snackar film, och knullar. Av studentrevolten hörs bara bröl och explosioner lite på avstånd. Våra ungdomar har kurat ihop sig i en lyxvåning och först mot slutet tvingas de till någon form av ställningstagande. Men transportsträckan dit är faktiskt ganska ointressant. Säkert en nostalgikick för gamle 68-revoltören Bertolucci och visst har han bemödat sig om att fånga tidsandan, men av mannen som en gång gav världen viktiga politiska storverk som 1900 hade jag faktiskt väntat mig mer. Dreamers, som bygger på en roman av Gilbert Adair, är förvisso vågad för att vara en mainstreamfilm. Men som ofta hos Bertolucci är det destruktiv sex som presenteras. Folk är inte lyckliga i hans filmer och Bertolucci använder sexualiteten som uttryck för politiska missförhållanden.

Första gången den kontroversielle mästerregissören hamnade i ordentligt censurbråk var med Sista tangon i Paris (1973) där en överårig och plufsig Marlon Brando gökar med unga flicksnärtan Maria Schneider. Bertolucci har berättat att i staterna visades "tangon" som en porrfilm. Biljetten kostade tre dollar normalt men de tog fem dollar för "tangon". Lika mycket som inträdet för Långt ner i halsen (1972). För övrigt tillhör Bertolucci de få seriösa filmare som öppet vågat erkänna att han tyckte mycket om denna Damianos porrklassiker. Med sitt mustiga epos 1900 (1976) fortsatte Bertolucci provocera både politiskt och sexuellt. En fantastisk fresk om Italiens historia mellan åren 1900-1945 i vilken han lyckades förmå storstjärnor som Robban De Niro och Gérard Depardieu att kasta kläderna och till och med visa upp sig med praktstånd!

Egentligen tycker jag inte den gode Bertolucci gjort någon intressant film sedan 1900. Dreamers glimmar väl bitvis till men känns ändå rätt trött. För en cineast är det dock kul med alla filmiska referenser och 60-talsmusiken (Dylan, Hendrix, Joplin, etc.) är ju heller inte helt fel. De medverkande ungdomarna är dessutom nästan smärtsamt vackra och givetvis beskylldes Bertolucci för att vara gubbsjuk. För mig hade han gärna fått dregla ännu mer, inte minst i betraktandet av ljuvliga Eva Greens nakna kropp.

Michael Pitt (inget släktskap med Brad) har berättat om vilka risker det innebär att ställa upp i såpass vågade sexscener. Han var ordentligt nervös både för den amerikanska filmindustrins och publikens reaktion. Jag håller med Pitt när han säger att i USA är det OK att visa en snubbe som får skallen avskjuten, men visar man nakna kroppar i skön förening så blir det ett himla liv och rop på censur. Pitt menar att detta säger en hel del om den amerikanska kulturen. USA - dubbelmoralens hemvist på jorden.

Dreamers hade svensk biopremiär i februari 2004. Jag såg den på före detta porrbion Nya Boulevard. Bion drivs numera av filmentusiaster och kallas för Capitol som den även hette innan den blev porrbiograf. Vid sidan av Biorama och Rio var Nya Boulevard den bekvämaste av Göteborgs ledande snuskbiografer. Sköna galonsäten att sjunka ner i och göra det man kommit för att göra (hrm, jag var förstås bara där i studiesyfte - tro inget annat!). Man kan inte påstå Dreamers blev någon vidare publikfilm. Jag satt ensam i salongen förutom en liten förvirrad gubbe som talade med sig själv. Han såg förresten ut som en övervintrad runkgubbe från den gamla goda porrmatinétiden. Ack ja, en relikt från en svunnen tid.

ULTRA FLESH

2006-03-25T17:51:00.000+01:00

Svetlana, USA 1980
Maxs

Tillåt mig att få presentera Svetlana Marsh som är en av porrhistoriens inte alltför många kvinnliga regissörer (Roberta Findlay och Candida Royalle är två andra namn jag kommer på såhär i förbifarten). När Svet var blott en tolvårig liten tös emigrerade hon tillsammans med sina föräldrar från Ukraina. De hamnade i staterna och föräldrarna hade väl knappast kunnat ana att deras söta dotter skulle bli en av nationens främsta porrfilmsregissörer. Svet drömde förstås om en mer normal filmkarriär, ty porr är väl knappast något som man aktivt söker sig till. Och tydligen saknades inte skådespelartalang för hon ansökte och kom faktiskt in på Lee Strasbergs berömda teaterskola. Filmdebuten skedde i en liten roll i Gore Vidals Myra Breckinridge (1970), ett av filmhistoriens praktfiaskon där också en viss Tom "Magnum" Selleck gjorde sin entré på vita duken. Svet fortsatte i obskyra skräckrullar innan hon fick nog och tröttnade för gott på dåliga roller och kåta producenter som lockade med filmanbud om de fick sex i utbyte. Enligt Svet är den så kallade seriösa filmbranschen ännu sjukare än sexindustrin. Men lyckan i form av producenten David Marsh skulle komma att le sitt allra bredaste dollargrin. David Marsh blev inte bara Svets kompanjon, de kom att kontrollera allt från produktionen till distributionen av sina filmer, utan också hennes livskamrat. Tillsammans skapade de några av de märkligaste porralster som världen skådat.

Hur ska man egentligen kunna beskriva en Svetlanavåffla? Ganska omöjligt - de måste faktiskt ses. Jag får lite av samma känsla som när jag skådar Kalle Anka på julafton, bara det att Benjamin Syrsa är påtänd och stökar till det rejält i sagoriket. Spännande och ofta exotiska miljöer, förföriska melodislingor, och märkliga attiraljer som jättelika, galopperande lösfittor eller enorma, sprutande dildos. Ofta sexakter av det mer kinky slaget med monster och andra bisarra figurer involverade och mitt i allt detta dyker dvärgar i clownnäsa upp reciterandes poesi. Herregud, vet inte vad vår kära Svetlana spetsade drinkarna med under sin tid som filmare - och vill nog inte veta heller . . .

Nåväl, Ultra Flesh heter hennes kanske mest påkostade produktion - den ultimata Svetrullen. Filmen utspelas 1990 men spelades in tio år tidigare. Därför existerar fortfarande en stark sovjetstat vars ledare förstås blir elakt parodierad. Men man driver även rätt friskt med den amerikanske presidenten som spelas av träbocken Ty Horn (en mindre känd porraktör som även filmade under flera andra pseudonymer, bland annat Jason Welles). Det är alltså tidigt 1990-tal och världen är drabbad av en katastrof. Överallt på vårt arma klot slaknar snoppen på män och impotensen drabbar alla - inte ens världens ledare får upp den! Mänskligheten riskerar att bli utplånad och man frågar sig förskräckt vem som är boven i dramat? Jo, det visar sig att den skumme mr Sugarman (spelad av helknäppe Jamie Gillis) vill åt alla världens tre miljarder kvinns. Som ledare för en liten bananrepublik förser han den intet ont anande omvärlden med förgiftat impotenssocker. Men han har inte räknat med det Galaktiska Rådet som övervakar ordningen i rymden. De skickar sin bästa agent, supersexiga Ultra Flesh (spelad av porrdrottningen Seka), och det blir en bitter kamp mellan henne och mr Sugarman.

Handlingen är ju inte klok och utförandet är om möjligt ännu tokigare. Hårdföra scener (där ormar och dvärgar tillhör rekvisitan) blandas med rena slapstickscener. "FLASSHH!" låter det när Ultra Flesh och hennes medhjälperskor ("Fleshettes") från underlivet sänder iväg någon slags blixt som ska bota männen, och "BOIINNG!" ljuder det när kukarna bokstavligen spränger genom gylfarna. Tyvärr blir inte kåteffekten lika stark på mig i min stackars åskådarroll. Detta är mer lustigt än lustfyllt och skådespeleriet är ojämnt. Platinablonda Seka hade onekligen stjärnglans men var ingen aktris att tala om. Dessutom kom inte Svet och Seka överens under inspelningen eftersom Svet inte tålde Sekas divafasoner. Maestro Jamie Gillis verkar dock trivas som fisken i vattnet. Han sprätter omkring i militäruniform och gör en härlig spetsbov av sin Sugarman-karaktär. Som sidekicks har han två dvärgar som spelas av Georgie Vegas och Mr Short Stud. Den senare hette egentligen Luis De Jesus (f.1952-d.1988) och hade cirkusbakgrund. Av någon anledning (förmodligen ekonomisk) började han dyka upp i porrfilmer. Anal Dwarf (1971) hette den första och där fick han sätta på inte alltför attraktiva Veri Knotty. Sin mest ökända roll gjorde lille Luis (1.30 kort) i extremt råa skräckfilmen Blodsugande gatan (1978), en film som (felaktigt) omgavs av "snuffrykten". Vår pilska dvärg var även med i normala storfilmer som Jedins Återkomst (1983), del tre i Stjärnornas Krig-sagan. I Ultra Flesh spänner Luis på Lisa De Leeuw (han nästan försvinner mellan hennes enorma bröst!) och deltar i det avslutande gruppsexet där Gillis farbroderligt klappar honom på huvudet. Andra porrkändisar i rollistan är Kandi Barbour och Little Oral Annie som läckra "fleshettes", Serena, Candida Royalle, en smärt Ron Jeremy, och John Leslie som "gästknullar" i rollen som intergalaktisk älskare. Jamie Gillis hade förresten en liknande roll som här i In med full fräs (Slip Up, 1974). Då föreställde han crazydoktorn Cherrypopper som ville överta makten genom att via en mystisk apparat ge alla män ståfräs. Omvända sättet att nå världsherravälde, alltså!

Ultra Flesh gick aldrig upp på bio i Sverige. Allt som allt hela tretton sexscener. Svetlana och David Mars lär ha försvunnit från jordens yta under tidigt 1990-tal. Åtminstone är de borta från filmbranschen. Det ryktas att de gick i konkurs efter att ha lurat en massa folk på pengar. Kanske arresterades de av någon från Galaktiska Rådet? Skulle faktiskt inte förvåna mig . . .

CANTERBURY TALES

2006-03-21T22:34:00.000+01:00

(I RACCONTI DI CANTERBURY)
Pier Paolo Pasolini, Italien/Frankrike 1972
TV3

Om ni är sugna på lite filmerotik med finkulturell status så kan ni med lugnt samvete investera i de fyra Pasolini-filmer som ganska nyligen släppts på DVD (Atlantic Film). Åtminstone medeltidsfreskerna - den så kallade "livets trilogi" - är fyllda av nakna kroppar och burleska upptåg. Härligt saftiga och livsbejakande filmer. Däremot är den fjärde filmen, Markis De Sade-baserade Salo eller sodoms 120 dagar (1975), inget för den som vill ha en mysig hemmabiostund. Pasolini gjorde Salo i en sorts protest mot "livstrilogin" som han kommit att ta avstånd ifrån. "Livstrilogin" skildrade hur erotiken var en varm och livgivande kraft för medeltidsmänniskan innan den förvandlades till vår tids geschäft. Tortyrorgien Salo utspelar sig i Mussolinis fascistiska Italien men är mer en kritik mot vårt moderna konsumtionssamhälle.

Canterbury Tales är den andra och sämsta filmen i "livstrilogin". Först kom Boccaccio-filmatiseringen Decamerone (1971) och Pasolini avslutade serien med mästerverket Tusen och en natt (1974). Canterbury Tales är givetvis inte dålig men mätt med Pasolini-mått en ganska svag film. De olika episoderna hänger inte riktigt ihop (möjligen är min gamla VHS-copy klippt) och prutthumorn är emellanåt lite väl påfrestande. Ibland väntar man sig nästan att Stefan&Krister ska dyka upp bland buskarna!

Pasolini bygger förstås sin film på engelske skalden Geoffrey Chaucers (f. ca 1340-d. ca 1400) ofullbordade "Canterburysägner". Chaucer räknas till den engelska litteraturens mest betydande gestalt före Shakespeares tid men blev översatt till svenska först 1938. Handlingen kretsar kring ett sällskap pilgrimer som är på väg till Thomas av Beckets grav i Canterbury. Under färden berättar de mustiga och respektlösa historier för varann. Pasolini har iscensatt sex av dessa groteska berättelser och bäst är sista episoden där vi får följa med på en tur i helvetet. Som i en tavla av Hieronymus Bosch bjuds vi på en kittlande vision av ett inferno befolkat av läskiga odjur och näpna keruber med sug i blick. För att riktigt äckla sin stackars publik låter Pasolini demonerna högt och ljudligt skita ut livs levande munkar. Inte det lättaste att försöka beskriva den här filmen som faktiskt erhöll guldbjörnen i Berlin 1972. Men hemma i Italien fick Pasolini förstås censurproblem och riskerade till och med åtal för de frigjorda sexskildringarna. Tänk om regissörer som Fellini, Ferreri eller Pasolini fått göra sina filmer i fred utan påven och Vatikanens stränga blick. Snacka om cineastiska sexfester! Vi får faktiskt se erigerade jättekukar i bild men naturligtvis inga könsorgan i arbete. Pasolinis avsikter med dessa filmatiseringar var ju att befria människan och samhället från sexuella tabun. Därför är det trist att skenhelig latinsk moral satte stopp för regissören att löpa linan ut.

Filmen är inspelad på plats med bland annat äkta katedralinteriörer från Canterbury. Rollistan består av engelska och italienska skådespelare. En del är kända som färgstarke, bullrige Hugh Griffith och Charlie Chaplin-dottern Josephine. Pasolinis vän Laura Betti, vars Pasolini-dokumentär nyligen visats i svensk television, gestaltar hustrun från Bath, en sorts kvinnlig motsvarighet till Shakespeares älskade figur Falstaff. Men dubbningen är tyvärr förfärlig och sabbar helhetsintrycket av filmen. Min kopia är dessutom tagen från TV3 vilket innebär reklamavbrott och när man minst anar det så dyker Jan Guillou upp och påannonserar nån gammal bortglömd pratshow. Sådana problem slipper ni förstås om ni hyr/köper filmen på DVD. Vilket jag tycker ni ska göra.

Just som jag sitter här och flitigt plitar ner denna recension så gör förresten den brittiska TV-serien Canterbury Tales sin reprisvända på kanal 1. Jag har bara sett ett avsnitt och det var sådär. Man har flyttat fram Chaucers frivoliteter till nutid, ett grepp man även använde sig av i 1944 års version A Canterbury Tale. Då var handlingen förlagd mitt under brinnande andra världskrig och regisserade gjorde det framgångsrika teamet Michael Powell och Emeric Pressburger - männen som senare skulle göra filmhistoria med konstnärligt djärva verk som Svart Narcissus (1947) och De röda skorna (1948). Pasolinis Canterbury Tales hade svensk premiär (1973.09.13) på Rialto i Stockholm.

Pier Paolo Pasolini (f.1922-d.1975) var ett av filmkonstens få verkliga genier, men han var även en högt uppskattad poet och författare och hade han fått leva hade han säkert hämtat nobelpriset ur kungens hand. Pasolini var dock inte mycket för det här med överheter och var egentligen mest omtalad för sin roll som stridbar samhällsdebattör. Älskad av vänstern för sin skarpa kritik mot konsumtionssamhället och hatad av högern som i Pasolini såg sin kanske farligaste motståndare bland kulturarbetarna. Berlusconi är nog tacksam över att Pasolinis röst tystnat för gott, mördad som han blev på en skiten parkeringsplats i Ostia. Officiellt ett homosexmord - Pasolini var öppet gay och hade en förkärlek att ragga kriminella gatpojkar. Kanske inte helt ofarligt om man säger som så. Men mycket talar för att obskyra, nyfascistiska mörkerkrafter låg bakom det brutala dådet. Men hur det än är med den saken så lär vi aldrig få veta vad som egentligen hände. Konspirationsteorierna duggar lika tätt som kring Palme-mordet. Som avrundning på den här recensionen ger jag Pasolini själv ordet:

- Det finns också en provokation i min film Canterbury Tales. En provokation på flera fronter. Provokation mot de borgerliga och offentliga "rättänkarna" ... provokation mot kritikerna som inte ser något annat än sex i mina filmer och som uppfattar dem som tomma, utan att förstå att det finns en massa ideologi i dem, och det mitt i den där jättepicken på duken, rakt ovanför huvudena på dem, men det vill de inte fatta.

TRINITY BROWN

2006-03-16T21:10:00.000+01:00

Robert McCallum, USA 1984
Maxs

Maffiabossen Tony Fortuna har gått ett grymt öde till mötes. Han är hittad mördad och smågangstern Frankie Carbone eftersöks för dådet. Frankie har nämligen haft ett förhållande med fru Fortuna. Men den kvinnliga supersnuten Trinity Brown misstänker att allt är betydligt mer komplicerat än så. Detta är i korta drag handlingen i denna styva p-kriminalare.

Trinity Brown är perfekt för de tittare som gillar TV:s fredagsdeckare men gärna vill se dessa upphottade med lite läcker, ångande sex. Filmen är såpass bra att den skulle funka även om man plockade bort knullscenerna (nåja,nästan i alla fall...). Regissören "Bob McCallum" är identisk med välrenommerade filmfotografen Gary Graver som bland annat jobbade tillsammans med legendariske Orson Welles mot slutet av dennes karriär. Han är ansvarig för flera av de allra bästa vuxenvåfflor som gjorts, inte minst porn noiren Amanda by Night (1981).

Rollistan i Trinity Brown innehåller flera av dåtidens porrproffs. Dessa fantastiska artister som både agerade trovärdigt och dessutom hade förmågan att kunna släppa loss fullständigt i sänghalmen. Finns inte sådana människor längre? Ta bara rödhåriga yrhättan Colleen Brennan. Rena dynamitpaketet! Hon är helt rätt som Trinity Brown och slår hål på alla myter om urblåsta p-bimbos. Colleen började i mjukporriga filmer under namnet Sharon Kelley (hennes riktiga?) och gjorde sedan karriär som en av de mest framgångsrika telefonsexflickorna i USA. Hon är, åtminstone i mina dimmiga ögon, verkligen ingen vacker kvinna, men detta kompenseras av spelskickligheten (Colleen har även haft roller i mainstream-television) som gör att man känner för hennes rollkaraktärer. Något som gör henne nog så sexig.

Som hennes snutkollega Zack ser vi humoristiske he-mannen John Leslie, en av genrens allra bästa aktörer som numer gjort karriär som videoregissör. Men det var roligare när han befann sig framför kameran. Sympatiske Joey Silvera är i rollen som Carbone för ovanlighetens skull placerad på bovsidan, coola Tamara Longley föreställer maffiahustrun Angela, och självaste Jamie Gillis (branschens meste "metodskådis") gör ett kort inhopp som väl får betraktas som ett "gästknull".

En perfekt parfilm. Ja, de flesta tittarkategorier kommer att uppskatta Trinity Brown. Även fulingar som bara tänkt sig ett litet runk lär komma på bättre tankar och intresserat följa med i den spännande intrigen. Ska jag ändå klaga en smula så är det väl som alltid när de stora proffsen är i farten att sexscenerna tenderar att bli aningen mekaniska. När Leslies tunga fladdrar över Colleens underliv känner man kanske att det hela går lite på rutin. Vi har sett det förut, om man säger som så... Men för nya generationer som aldrig fluktat in gammal god kvalitetsporr måste detta vara något av en upplevelse.

Trinity Brown innehåller åtta sexscener. Filmen hade svensk premiär (1987.03.23) på Zita i Stockholm.

HAWAII - EROTIK UNDER SOLEN

2006-03-07T22:00:00.000+01:00

(ERUPTION)
Stanley Kurlan, USA 1976
Atlas FilmVideo

Cyniska lyxhustrun mrs Bevin (spelad av Leslie Bovee) är in i döden trött på sin triste och torre man. Men hon vill förstås åt hela hans förmögenhet. Så hon får en glänsande idé: varför inte röja fanskapet ur vägen och få det hela att se ut som en olyckshändelse? Genom att förföra blåögde försäkringsförsäljaren Peter Winston (spelad av John Holmes) har hon snart satt planen i verket. Från ögonblicket miss Bevin träffade Peter Winston låg det mord i luften...

Hawaii - Erotik under solen är pornoversionen av gamla Hollywoodklassikern Kvinna utan samvete (1944). Hårdkokte författaren James Cain skrev romanen som låg till grund för Raymond Chandlers och Billy Wilders manus. Cain som också skrivit erotiska och våldsamma Postmannen ringer alltid två gånger som filmats i flera versioner (sexuellt frispråkigast är väl den med Jack Nicholson och Jessica Lange på köksbordet). Även Kvinna utan samvete har filmats mer än en gång och inspirerat till många snarlika thrillerdeckare. I originalet glänser de legendariska Hollywoodstjärnorna Barbara Stanwyck och Fred MacMurray. För att inte tala om lille ettrige Edward G Robinson som försäkringschefen som anar ugglor i mossen. John Holmes och Leslie Bovee är verkligen inga skådisar av MacMurrays och Stanwycks dignitet. Bara i ett avseende tror jag porrikonen John Holmes var en större aktör än Fred MacMurray...

Vare sig Big John agerade självaste Casanova, sexsugen vampyr, privatdicken Johnny Wadd, eller som här, försäkringsmannen Peter Winston, så hade han samma intetsägande uppsyn. Bara när han drog ner gylfen och lirkade fram sin trettifem centimeter långa zombiekuk kände man en viss respekt inför honom. Och Leslie Bovee tillhörde inte precis "blåa dukens" roligaste fruntimmer. En rätt sliten brunett utan någon särskild inlevelse i varken agerandet eller sexandet. Förödande i en roll som mrs Bevin - en lömsk femme fatale med glupande aptit på pengar & karlar. I Bovees gestalt ser mrs Bevin ut ungefär som om hon just sett det tusende avsnittet av Ragnar Dahlbergs Café Norrköping. Och detta oavsett om hon fäller cyniska repliker eller har sex. Det talanglösa paret Holmes & Bovee sänker betyget avsevärt, men jag räknar ändå rullen till "erotikklassikerna". Handlingen drivs framåt med viss nerv, split screen-tekniken är häftig (inte minst under sexscenerna) och Hawaii-miljön är skitskön. Däremot försvinner film noir-känslan från det gamla Hollywoodoriginalet. Cain skulle gråtit blod över att se sina romanfigurer förflyttade från svartvita, regndränkta bakgator till färgglada Hawaii-locations. Snacka om stilbrott!

Hawaii - Erotik under solen lär ha tagit tre veckor att spela in, något av rekord för en p-våffla. Hade man bytt ut vaxfigurerna Holmes & Bovee mot förslagsvis John Leslie och Veronica Hart så hade det här kunnat blivit riktigt bra. Rullen innehåller allt som allt sex sexiga scener och censuren fann det bäst att klippa bort tjugofem sekunder "död kvinna" innan filmens svenska premiär (1980.10.27) på Stockholmsbiografen Fenix.

GUDFADERNS EROTISKA TESTAMENTE

2006-02-25T23:23:00.000+01:00

(FLESH AND LACES PART 2)
Carlos Tobalina, USA 1983
FilmNet

Om totalt ohämmade porrdrottningen Annie Sprinkle är som gjord för uppgiften som sexfrälsare så var stackars, spröda Shauna Grant (f.1964-d.1984) hennes diametrala motsats. Shauna, som egentligen hette något så näpet som Colleen Applegate, var en söt blondin som aldrig tycktes höra hemma i porrfilmsbranschen. Hon utstrålade faktiskt oskuldsfullhet och påminde mest om vilken tjej som helst man möter på sta´n. Så långt från divalater man kunde komma. Kanske därför hon hann bli så populär under sin korta men intensiva karriär. Att se Shauna i sexscener kändes som att uppleva granntjejen idka älskog (gäller förstås bara för er med normala grannar...). Något producenterna förstås tog fasta på och därför placerade henne i någotsånär romantiskt sinnade p-rullar. Därför tar man sig förskräckt för pannan när man läser rollistan till Gudfaderns Erotiska Testamente. Herregud, lilla Shauna omgiven av monstertjurarna John "Buttman" Stagliano, Jamie Gillis, och - sist men definitivt inte minst - John Holmes! Men allt är tack&lov inte så hemskt som det först ser ut på pappret. Shauna slipper ställa upp mot något av nämnda vidunder och dyker istället upp i en soft scen mot en mer normal påsättare.

Inte långt efter inspelningen av Gudfaderns Erotiska Testamente fick Shauna nog. Trött på livet i porrcirkusmanegen satte hon ett 22-kalibrigt gevär mot huvudet och tryckte av. Klockan var kvart över sju på kvällen den tjugotredje mars 1984 och stackars Shauna hittades av sin mor i den gemensamma bostaden i Palm Springs. Hon fördes till sjukhus där läkarna kämpade febrilt för att rädda den unga flickans liv. Men hon vaknade aldrig upp ur medvetslösheten och dog två dagar senare. Sagan om Shauna Grant - "Every Mans Fantasy" - fick ett bittert slut...

Colleen Applegate växte upp i ett katolskt hem i Minnesota. Redan som 18-åring hamnade hon i modellvärlden och blev så småningom utvikningsbrud i Penthouse och omslagsflicka på Hustler. Hennes skygga blick och den läckert mjuka kroppen gjorde porrproducenterna galna. Karusellen snurrade allt fortare och hon dök upp i hela tretti knullrullar på ett år, Paper Dolls hette den första. Hon började jobba under pseudonymen Callie Aimes men gick snart över till det lite flådigare namnet Shauna Grant. Av klassiska Shauna-flicks kan nämnas Glitter, Suzie Superstar, och Virginia (samtliga inspelade det produktiva året 1983). Shauna badade i gröna, sköna dollars och drog in tiotusen (i svenska kronor räknat) per arbetsdag. "Lilla oskuldsfulla Shauna" blev den nya generationens porrdrottning och på en mässa i Chicago året innan hon sköt sig strålade hon tillsammans med de äldre och erfarnare sexgudinnorna Marilyn Chambers och Seka. Men Shauna var, till skillnad från exempelvis Chambers, ingen slipad och hård affärskvinna. Hon påminde snarare om olyckssystrar som Linda Lovelace och Savannah och hatade att ha sex på vita duken. En av hennes motspelare, superhingsten Jerry Butler, berättar (i självbiografin Raw Talent) följande om sina känslor kring Shaunas bortgång: "När jag nåddes av beskedet om Shaunas död blev jag faktiskt inte chockad. Shauna var den typen av bräcklig flicka man väntade sig skulle vara kapabel att begå självmord förr eller senare. Hon var ett offer - ett offer för sex, för industrin, och för sig själv." Butler hade den goda smaken att vägra ställa upp i Roberta Findlays snaskiga Shauna Grant - Every Mans Fantasy (1985) eftersom Findlay inte hade några som helst seriösa intentioner att skildra Shaunas liv utan bara var ute i spekulativt syfte. Butler dök istället upp i PBS-dokumentären Death of a Porn Queen (1987) där han kommenterade sin moatjés tragiska självmord. Samma år regisserade Sandor Stern en spelfilm, Shattered Innocence, som byggde på Shaunas liv och med Jonna Lee i titelrollen.

Gudfaderns Erotiska Testamente är fortsättningen på Den Sexgalne Miljonären (Flesh and Laces 1) och bägge rullarna spelades in i rask takt under samma år. Minnet sviktar, men om jag inte är helt fel ute hade så hade Shauna Grant mer att göra i den första delen. Dessutom är min Film Net-copy softad vilket är jäkligt irriterande eftersom alla spännande närbilder på John Holmes ofantliga zombiekuk har klippts väck. Jag tror även det figurerar kopior där bägge delarna är ihopklippta till en enda långfilm. Rörigt värre, men så är det också en Carlos Tobalina-produktion.

Carlos Tobalina var en av de fräckaste porrpionjärerna. Väl medveten om att det viktiga aldrig var själva filmen - utan lanseringen av dyngan. Tobalina fläskade på med reklamkampanjer av sällan skådat slag. Affischerna skröt om att hans p-rullar vunnit förstapriser runt om i världen, från Cannes till Rio de Janeiro. Men nu hade ju inte dessa festivaler något som helst gemensamt med de riktiga filmgalorna. Så Tobalina-epos som I Am Curious Tahiti (1970) eller Sexual Kung Fu in Hong Kong (1975) hade knappast erövrat några äkta guldpalmer eller guldbjörnar som annonserna låtit påskina. Möjligen hade de vunnit en och annan guldstake vid någon mindre nogräknad erotisk filmsammankomst som hölls i utkanten av de stora festivalerna. En Tobalina-film var i stort sett ett enmansprojekt. Han ansvarade ofta själv för musik, klippning, foto, produktion & regi. Och spelade inte sällan huvudrollen som liderlig latinlover. Men snygga flickor fick han förstås fiska upp lite varstans. Maria Pia och Becky Sharpe hette några av hans leading ladies. Jag vet inte om Tobalina längre är i livet. Hans senaste (sista?) film lär vara Boiling Desires från 1986.

Tobalina regisserade Gudfaderns Erotiska Testamente under pseudonymen Troy Benny. Som alltid hos Tobalina är det mer sex än intrig som gäller. Handlingen är alltså busenkel: Jamie Gillis (av alla människor...) föreställer miljonären Harry Something som ligger hjärtsjuk på hospital. Den lille snuskgubben har videoinspelat sina barns erotiska övningar och ligger där och njuter av sexavsnitten under sin konvalescens. Den av kidsen som ger pappsen bästa kåtkicken får ärva hela förmögenheten. Rollistan är verkligen stjärnspäckad: John Stagliano och Joey Silvera spelar två av Gillis söner, "porrhistorikern" Bill Margold finns med på ett hörn, och Tobalina själv dyker upp som överläkare (han deltar dock inte i sexandet). Shauna Grant (spelar flickvän till en av Gillis grabbar), Tamara Longley, och Rose Lynn är några av brudarna i filmen. Och så då John Holmes. Även han ett av branschens olycksbarn. Holmes (f.1944-d.1988) gick AIDS-döden till mötes efter en minst sagt brokig karriär som kantades av sex, kokain, misstanke om delaktighet i massmord, och ännu mera sex och kokain. I den här filmen dyker han upp som dr Pecker och undersöker en krasslig Gillis i en härligt fånig scen. Sedan spänner de bägge porrikonerna på tre sjuksystrar så det skvätter om det (fast inte i min censurerade copy...). Tufft jobb för Gillis att medverka i gruppsex med filmvärldens längsta och mest mytomspunna dick. Men Gillis biter ihop och gör sin del av jobbet.

Gudfaderns Erotiska Testamente är knappast någon bra våffla. Carlos Tobalina månade aldrig om kvalitet. Men en film med den rollistan är förstås ett måste för var och en med minsta lilla intresse av porrhistoria. Filmen fick sin svenska premiär (1984.09.17) på Woodstock i Stockholm. Censuren klippte hela tre minuter och femtifyra sekunder våldtäktssekvens. Har för mig det var Joey Silvera som var stygg mot två kvinnliga poliser.

TAKE OFF

2006-02-15T22:47:00.000+01:00

Armand Weston, USA 1978
Maxs

Take Off är en sofistikerad historia byggd på Oscar Wildes (f.1854-d.1900) kanske mest berömda verk, Dorian Grays Porträtt (1891). Det handlar om den vackre Dorian som blir avmålad av en god vän. Dorian kommer aldrig att åldras, men det gör däremot porträttet. Med sin roman utmanade Wilde den viktorianska dubbelmoralen genom att visa upp det mänskliga förfallet bakom en vacker fasad. Porträttet visar den verklige Dorian Gray och konstverket yppar den sanning som spegeln ljuger om. Eller hur det nu var.

Går det egentligen att tända på porr som bygger på en såpass seriös förlaga? Tja, Take Off har allt sina ögonblick och manusförfattarna Armand Weston och Daria Price har tagit ganska lätt på Wilde-storyn. Man har stuvat om rejält i intrigen men tonen i filmen är onekligen präglad av gamle Oscar. Kul och minst sagt märkligt att höra porrstjärnor som Leslie Bovee yttra repliker i stil med: - Äktenskapet är en arkaisk, sexistisk konvention som uppstått ur en skenhelig medelklassuppfattning.

Filmen tar sin början vid ett poolparty på 1970-talet hemma hos mångmiljonären Darrin Blue (spelad av Wade Nichols). På festen möter Blue den unga brunetten Linda (spelad av fulsnygga Leslie Bovee) och visar för henne en gammal stagmovie inspelad någon gång under 1920-talet. På de suddiga filmbilderna ser man Blue älska med sin älskarinna Henrietta (spelad av favoriten Georgina Spelvin). Linda blir alldeles häpen då hon märker att Blue fortfarande ser lika ung ut som på filmen. Blue förklarar lite hemlighetsfullt att vi inte sett slutet på filmen än . . .

I olika episoder får vi sedan följa Blue genom åren. Hur han skapade sin förmögenhet genom gangsterverksamhet under förbudstiden, hans jobb som barägare under kriget, som "a rebel without a condom" på 1950-talet, och som knarklangande hippie under det upproriska 1960-talet.

20-talssekvensen är fräckt filmad i svartvitt och skildrar hur Henrietta och Blue färdas i en Rolls av 1928 års modell komplett med färgad privatchaufför. Chauffören (spelad av George Spencer) uppträder lika strikt som Erich von Stroheims betjänt i Billy Wilders Sunset Boulevard. Ja, hela filmen igenom refereras det till gamla klassiker och dialogen tenderar ibland att bli f ö r utstuderat vitsig. Regissören Armand Weston slår till slut knut på sig själv i sin iver att skapa en totalt annorlunda p-rulle. Till skillnad mot träige Wade Nichols har dock Georgina Spelvin bett i replikerna och vet att leverera Wildska underfundigheter på bästa möjliga sätt. Spelvin (en f d dansös) lär ha varit stand-in för Shirley MacLaine en gång i tiden. Faktum är att jag nästan rankar Spelvin lika högt som MacLaine i fråga om skådespelarbegåvning. Världen gick miste om en storstjärna när hon aldrig gavs chansen att kliva upp ur porrträsket. Hon gjorde visserligen ett fånigt inhopp i Polisskolan (1984) men det var en roll långt mindre nyanserad än de hon haft under sin p-karriär. Var det allt seriösa Hollywood hade att erbjuda denna utsökta skådespelerska?

Tyvärr är filmens stora svaghet dess huvudrollsinnehavare Wade Nichols. Tänk om rollen som Darrin Blue istället gått till humoristiske Harry Reems? En så svag aktör som Nichols klarar bara inte av att leverera vitsiga repliker, som ju hela filmen bygger på, och hans imitationer av Jimmy Cagney och Bogey är enbart pinsamma. Nichols (f. ca 1955-d.1985) drabbades senare av AIDS och hittades vådaskjuten strax efter det tragiska sjukdomsbeskedet. Självmord? Under namnet Dennis Parker försökte han även slå sig fram som sångare och spelade 1979 in en discoplatta för Casablanca Records. Han dök upp i Merv Griffins TV-show och framförde bland annat sin lilla hit "Like an Eagle". Porr hade Nichols pysslat med sedan tidigt 70-tal. Första filmen hette Exploring Young Girls men han dök även upp i gayrullar som Boynapped! (1975) mot ingen mindre än Jamie Gillis.

Men för att återgå till handlingen: i 30-talsepisoden stöter Blue samman med legendariske gangstern Dillinger och dennes älskarinna Jean Harlot (spelade av Rayman Sharque och Brigitte Lynne). Först ser vi en bakfull Blue sitta vid frukostbordet med sin tjej Faye (spelad av Clea Carson). När James Cagney (ur gangsterklassikern Public Enemy) pressade en grapefrukt i fejset på bruden tar Blue en hel gräddost och trycker i synen på stackars Faye!

På 40-talet har Blue avancerat till barägare och väser nu förstås som Bogart gjorde i Casablanca. Undersköna Annette Haven gör entré som vampen Virginia Slims och replikskiftet som följer är rena drömmen för en gammal filmnostalgiker. Vi får även se Blue & Virginia knulla i ett av filmens alla smakfullt genomförda sexavsnitt. 40-talssnutten innehåller dessutom en onanerande liten blondin (spelad av Ursula Austin) som gnider sin plaskvåta tonårsfitta framför en bild av Frank Sinatra! Men mest överraskande är det korta gästspelet av Holly Woodlawn (en i Andy Warhols stall av superstjärnor) som uppträder med sången "Dr Jazz".

50-talsinslaget visar oss ett gäng slemmiga ligister som sitter i en cheva och drägglar över Playboyblaskor. Sexiga Dottie (spelad av Susage London) kommer förbi och killarna blir förstås alldeles till sig i brallorna. Som djur kastar de sig över lilla Dottie men som en räddande ängel kommer Blue förbi på sin hoj (nu är han rebell i samma anda som Jimmy Dean och Marlon Brando). De kåta grabbarna slaknar och dryper iväg och Blue ryter åt dem: - Coola ner er så kanske ni växer upp och blir hippies! Medan Blue grejar med MC:n börjar Dottie att klä av sig. Nyss höll den stackars flicksnärtan på att bli våldtagen men helt plötsligt vill hon alltså ha sex med en vilt främmande karl. Jaja, vi befinner oss trots allt i Pornotopia - och där kan som bekant allt hända.

Så var det dags för ljuva 60-tal och i mitt tycke roligaste episoden. Tack vare att vår hjälte nu är förklädd till fredsälskande flower power-snubbe smälter han lätt in i hippiegemenskapen bland unga, kåta, upproriska ungdomar med fickorna fulla av pappas pengar och ständigt på jakt efter senaste hallucinogenet. Vi får följa med på ett litet hippie-partaj (intressant för oss som bara var i 7-årsåldern då det begav sig) där Blue deltar i gruppsex med Jane & Angela (spelade av Patty Boyd och Gloria Todd) och Free & Sunshine (spelade av David Christopher och Bethanna). Hela scenen är en enda röra av nakna, saftiga kroppar, flämtande stearinljus, psykedelisk musik, Hendrix-posters, och tamejfan om inte brassdoften når mina känsliga små näsborrar via TV-skärmen. UschåFy!

Slutet på filmen närmar sig och det har blivit skymning vid poolkanten utanför Blues palats. Blue säger till Linda följande: - Under ett LSD-rus kom uppenbarelsen: att förändring är livets innehåll och att åldrandet är beviset. Utan förändring dör man på riktigt.

Blue och Linda älskar vid poolkanten men plötsligt klipps den gamla stagmovien in och där ser vi till vår förskräckelse hur Blues ansikte nu är alldeles rynkigt och åldrat. Mot slutet ser vi ett gammalt par som stödda på käppar vandrar vägen bort mot evigheten. Vi får förmoda att det skall föreställa Blue (som nu blivit åldrad på riktigt) och Henrietta.

"Årets Bästa Film!" utropade aktade porrkritikern John Adler efter premiären på Take Off. Vid den erotiska oscarsgalan sopade filmen hem fem statyetter för bland annat "bästa regi" och "bästa kläder". Hemma i Sverige dök skådisen Ulf Brunnberg (!) upp redo att bedöma porrfilm i tidskriften Scandinavian Film&Video. "Take Off är en p-film som är rakt på. Den är gjord för att vara porr, men med humor & ironi. Det känns befriande på något sätt, tycker jag." skrev allas vår Vanheden i sin något udda roll som snuskfilmrecensent.

Vissa källor vill göra gällande att regissören Armand Weston skulle vara identisk med mästerpornografen Anthony Spinelli (Talk Dirty To Me, m.fl. succéer), men jag tror inte det. Weston (f. ca 1932-d.1988) är dock ur samma generation som Spinelli. Garvade filmrävar med förflutet i det riktiga Hollywood. Weston har även gjort kompetenta mainstreamrullar som rysaren Nattens Skräcknäste (1980) med Gloria Grahame och John Carradine i rollistan. Ur Westons porrproduktion glömmer jag aldrig kusliga S&M-dramat Defiance (1974) där lilla Jean Jennings utnyttjas av elaka doktorer och knasiga medpatienter på ett sinnessjukhus.

Dorian Grays öden & äventyr har filmatiserats åtskilliga gånger. Take Off torde vara en av de fantasifullare versionerna och trots att filmen inte innehåller någon bögsex så tror jag nog att den homosexuelle Oscar hade haft utbyte av den. Allt som allt nio sexscener. Svensk premiär (85.06.10) på Zita i Stockholm.

FLESHDANCE

2006-02-08T01:35:00.000+01:00

Ken Gibb, USA 1984
Maxs

Brad & Albert har en strippklubb ihop. Affärerna går uselt och konkursen hotar runt hörnet. Stripporna är slitna och förbannat trötta på att köra sina tradiga nummer inför samma gamla försupna klientel. Vad som behövs är lite nya, fräscha idéer. Hur ska man få köerna att börja ringla sig? Brad vet plötsligt svaret: det gäller att bjuda packet på en totalt ohämmad sexshow - något utöver det vanliga. Som får huden att dansa och kukarna att explodera. What a Feeling!

Porrproducenterna har med glimten i ögat ofta parodierat vanliga Hollywoodfilmer. Så när Jennifer Beals slog igenom som sexig dansös i Flashdance (1983) var man inte sen att göra ett par porrigare versioner. Eve Milans Flashpants (1984) har jag inte sett (finns det verkligen någon p-rulle jag inte sett?) men den anses, åtminstone om man refererar till "porrprofessorn" Robert H Rimmer, som bättre än Ken Gibbs Fleshdance. Men jag tycker allt att Gibb (vem han nu är?) gräddat till en rätt läcker våffla. Charmig i sina töntiga sång&dans-nummer (kompositören är inte precis någon Girogio Moroder...) och sexscenerna är sköna (åtminstone de avsnitt där lilla mörka sexbomben Shanna Evans deltar).

För att återgå till intrigen så genomgår Alberts All-Nude Girls Club en närmast magisk förvandling. Haket byter namn till Club Fantasy, gamla strippor rustas upp och nya hyrs in, man arrangerar mer påkostade och fantasifulla sexshower, och ingen mindre än Ron Jeremy sköter konferencierjobbet på ett sätt som skulle fått Lenny Bruce att rodna. Men största anledningen till succéen får nog tillskrivas Jennifer Hughes (spelad av Shanna Evans). Brad (som spelas av en John Leslie i god form) finner henne på en danskurs. Till en början kan förstås inte Jennifer alls tänka sig att ställa upp på mer vågade danslekar, men Brad kan snacka omkull vem som helst och snart står Jennifer där på scen. Och hon är verkligen sexig! Visst, dansnumren får en att garva och är miltals från Jennifer Beals shownummer i Flashdance, men i sängen är färgade Jamaica-flickan Shanna Evans (påminner för övrigt en del om legendariska Hollywood-skönheten Jennifer Jones) definitivt inget att skratta åt. Råbånge-varning utfärdad!

Givetvis blir det också en liten romans mellan Brad och Jennifer. I ett försök till dramatisk spelscen snyftar Jennifer ut i Brads famn. Hon berättar att hon är rädd för karlar efter en erfarenhet hon gjorde i artonårsåldern. Hennes dåvarande pojkvän Timothy bedrog henne. Men inte med en annan kvinna utan med en man. Kan såklart inte vara så kul. Men Brad tröstar henne och säger att han en gång kärade ner sig i en asläcker brud som dock visade sig vara en utklädd karl. Verkligen inte så kul...

Jag såg den här rullen när den var rykande färsk på video i sällskap med dottern till en ökänd kommunalpolitiker (fp) här i Göteborg. Även dottern har valt politikerbanan men jag tänker inte sitta här och yppa namn. Hon hade dock den lilla egenheten att spola förbi sexscenerna för att sedan med allvarlig min sitta och följa spelscenerna istället. Kanske ett litet bevis på att porren faktiskt var roligare förr? Detta var ju en tid då porren inte trängt in i Svenssons vardagsrum. Fanns inga kabelkanaler och porr var något sunkiga gubbar och hormonstinna slynglar fluktade in på nedslitna biografer. Men med videons hjälp började nu även kvinnor få lite hum om verksamheten. Vår politikertjej tyckte att både Evans och Leslie var bland de mest motbjudande människor hon sett och fann hela filmen avtändande. Men intrigen var tydligen intressant...

Bland övriga porrproffs i rollistan kan tuffingen Herschel Savage (som Albert) och brunetten Rachel Ashley (som en av stripporna) nämnas. Även Tanya Lawson (som hade huvudrollen i Flashpants) finns med och har en het scen mot veteranen Paul Thomas. PT, som han kallas av branschfolket, började sin filmbana i Norman Jewisons världsberömda musikal Jesus Christ Superstar (1973). Han spelade Petrus och hade flera sångnummer i filmen. Men tydligen räckte inte sångrösten till och PT hamnade i Pornotopia där han efter sisådär tusen p-snurror sadlade om och blev framgångsrik videoregissör.

Fleshdance innehåller sju smakfulla sexscener och hade svensk premiär (1985.01.14) på Woodstock i Stockholm.

2006-01-30T23:08:00.000+01:00

Nejdå, bloggen är inte nedlagd. Men ibland måste även Karl Teodor Svensson ta en liten paus från den erotiska filmens värld.

Nästa uppdatering kommer om någon vecka.

WATERPOWER

2006-01-14T14:07:00.000+01:00

Shaun Costello, USA 1975
Alpha Blue Archives

Inledningsvis är den här kopiösa odågan till film försedd med en liten olycksbådande varningstext som talar om för oss tittare att allt bygger på verkliga händelser. För att riktigt göra oss oroliga får vi veta att det som skildras i filmen kan hända överallt och drabba vem som helst. Fan, att man inte ens kan känna sig säker hemma i videofåtöljen...

I Waterpower gör Jamie Gillis förmodligen sin sjukaste rolltolkning någonsin. Vilket sannerligen inte säger lite. Karriären är förvisso inte över än och sextitre år fyllda är den gamle p-marodören fullt sysselsatt med att spela in så kallade scatvideos och är även påtänkt för titelrollen i Philip Marshaks planerade film om Dracula-skådespelaren Bela Lugosi.

Waterpower är den bittra historien om en man kallad Burt. Enstöring i New York-djungeln. Vi misstänker att Burt mycket väl kan vara en svårt störd Vietnam-veteran. Inte så lite påminner han om Robert De Niros rollgestalt Travis i Taxi Driver (1976). Och precis som Travis hörs Burts mumlande stämma som voiceover filmen igenom. Vi anar tidigt att katastrofen närmar sig och i febriga närbilder ger Gillis, i rollen som Burt, ångesten ett svettigt ansikte. Man riktigt känner Burts sargade själ bakom det plågade minspelet. I likhet med Travis har även Burt en mission. Travis ville rensa det stora, ruttna äpplet på slödder. Hallickar och mafiosos föll offer för hans kulor. Även om jag inte försvarar Travis har jag lättare för hans åtaganden. Burt vill också rensa New York, men - håll i er nu - genom att ge för honom misshagliga kvinnor tvångslavemang!

Waterpower är en skitfilm i flera avseenden och Burt är allt en ynklig liten misogynist som delar upp den kvinnliga populationen i antingen horor eller madonnor. Vi får nog även räkna manusförfattaren Arthur Dietrich, regissören Shaun Costello, och huvudrollsinnehavaren Gillis till skaran av män med riktigt taskig kvinnosyn.

Tyvärr måste jag tillstå att Waterpower är en av de mest välgjorda p-våfflor jag skådat. Hemskt att sitta och säga att en film med så dassigt innehåll är bra. Men det är den ju! Samma som med Deer Hunter. Synen på Vietnamkriget var riktigt unken men likväl var Michael Ciminos film välgjord och skådespelarna ypperliga. Waterpower påminner i formen om 70-talets TV-deckare (Kojak, exempelvis). Snutar som sitter och käkar hamburgare medan de krasst diskuterar sitt senaste fall. Kamerajobbet är proffsigt med gryniga, närmast dokumentära bilder över ett slitet New York. Vad som höjer filmen ytterligare ett snäpp är att Costello fläskar på med ett soundtrack som inte är av denna världen. Dels en bisarrt "ploppande" synth (Jean Michel Jarre on speed!) och dels Bernard Herrmans skrämmande stråkar ur Djävulens Blodsband och även några toner från Taxi Driver (Herrmanns sista filmscore).

Sexet är förstås stinkande och svårt att överhuvudtaget bevittna. I den amerikanska videoutgåvan är det mer av hot och misshandel (bland annat tvingas ett av Burts offer att suga på en pistolpipa) medan den svensktextade versionen (jo, den fanns faktiskt utgiven på video här hemma!) frossar i de närgångna avföringsscener som den amerikanska censuren tydligen klippte bort. Gräsligaste avsnittet skildrar när Burt våldgästar två lesbiska tonårssystrar (spelade av enbenta porrdrottningen Long Jeanne Silver och Susaye London). Han släpar ut dem i badrummet, binder fast dem och utsätter de båda näpna skoltöserna för sin djävulska lavemangbehandling. Burt smetar ner systrarna med avföring och avslutar akten med att pissa på dem. Jag hoppas åtminstone avföringen är fejkad (choklad?) men det vete katten.

Rollistan innehåller förvånansvärt många väletablerade porrstjärnor. Man tycker att även dessa skulle hållit sig för goda för att medverka i ett sådant här skumt sammanhang. High Society-redaktören Gloria Leonard gör ett kort inhopp som bordellmamma, Eric Edwards är en av hennes sjuka kunder och den person som inviger Burt i toasexets mysterier, Marlene Willoughby och Sharon Mitchell är horor i tant Glorias stall, och CJ Laing (som ser ut som en oglamourös och sliten syrra till Barbra Streisand) är den kvinnliga snuten som kommer Burt på spåren.

I förtexterna står självaste Gerard Damiano nämnd som filmens regissör. Fel, fel, fel! Den illistige Shaun Costello räknade ut att Waterpower skulle bli mer kommersiellt gångbar om regissören var ett väletablerat porrnamn. Så man köpte helt enkelt loss rättigheterna till att få använda Damianos namn i reklamen. I trailern vrålar sålunda speakern att detta är en film som bara Gerard Damiano kunnat göra. Vilket ju inte är helt sant. Ej heller tror jag filmen är inspelad 1975 som ofta angivits. Den är allt för starkt Taxi Driver-influerad och Scorseses mästerverk släpptes först 1976. Så Costellos film borde i rimlighetens namn vara gjord efteråt.

Hur som helst, om det gick att bortse från innehållet, så är Waterpower en av de bästa och mest nervkittlande sexthrillers som gjorts. Med allt som allt sju sexscener. Varav en del med normalt gökande, som mellan poliskvinnan CJ Laing och hennes manlige kollega, spelad av John Buco. Men en film som mesta tiden gottar sig i övergreppsscener kommer jag aldrig att kunna rekommendera. Så spola skiten!

Mot slutet av filmen fryses bilden av Gillis desperata ansikte. Epilogen låter oss veta att i USA begicks 13,468 våldtäkter det senaste året. Endast 2,354 lyckades man lösa. Herrmanns ödesmusik tonar ut. The End. Men en sak har åtminstone jag klart för mig: det är inte filmer som dessa som föder våldtäktsmän. Möjligen kan de inspirera redan snedvridna psyken. Men filmen är en spegelbild av världen och inte tvärtom. Upplagt för efterföljande debatt?

Alternativ titel: THE ENEMA BANDIT.

ZORROS EROTISKA ÄVENTYR

2006-01-09T00:39:00.000+01:00

(THE EROTIC ADVENTURES OF ZORRO)
Col. Robert Freeman, USA/Västtyskland/Frankrike 1971
FilmNet

För ungefär sex år sedan hade jag förmånen att mingla på Something Weird 2000-partyt på biografen Draken (Göteborg). Föreningen Ny Film anordnade en skräck- och mjuksexfestival och huvudgäst var ingen mindre än "The Mighty Monarch of Exploitation Cinema" himself - David F Friedman.

Friedman är nu över åttio år gammal och har befunnit sig i den mer ljusskygga delen av filmindustrin sedan 1940-talet. Han väckte sensation i staterna då han redigerade Ingmar Bergman-klassikern Sommaren med Monika och i en omklippt version lanserade den som p-rullen Monika - The Story of a Bad Girl. Demonregissör Bergman lär ha fått ett vredesutbrott och man försökte stämma Friedman och dennes anhang. Efter drösvis av "nudistrullar" ville den påhittige Friedman dock göra någonting annat. Tillsammans med regissören Herschell G Lewis producerade han den första "splatterskräckisen" Blood Feast (1963). Den skulle följas av minst lika bisarra Two Thousand Maniacs (1964). De bägge skojarna Friedman & Lewis blev sedan ovänner och gick skilda vägar men har nu på ålderns höst återförenats och gjort en uppföljare till Blood Feast.

Friedmans gamla filmsynder har på senare år, mycket tack vare f d Dead Kennedys-managern Mike Vraney på videobolaget Something Weird, stigit rejält i kultvärde. Men filmerna är egentligen ganska tråkiga. Det roliga är alla rövarhistorier kring hur de skapades och med vilken sanslös fräckhet de lanserades. Oftast är det tillräckligt att se själva trailern till filmerna. Som förspel under festivalen i Göteborg visades massor av Friedman-trailers och tre-fyra minuters glimtar ur dessa filmer brukar rymma det göttigaste.

Det var en märkbart åldrad filmlegend som gick och strosade i Drakens foajé. En man den seriösa GBG Filmfestival förmodligen inte skulle velat ta i med tång. Enligt Patrik Lager, som står bakom föreningen Ny Film, var den gamle filmräven ganska jobbig att ha att göra med. Han satt mest och drog negervitsar och bögskämt hela tiden. Lager tyckte att Friedman verkade vara en tvättäkta redneck-nasse. Själv morsade jag bara som hastigast på Den Store, som förresten var rätt liten till växten, så jag vet inte hur hög sanningshalt det ligger i påståendena. Friedman var dock väldigt underhållande då han före varje visning berättade om sitt händelserika liv. Inklusive att han bara skämdes för en enda film - Ilsa She Wolf of the SS (titeln säger väl allt?). Och det är onekligen lite märkligt att en jude som Friedman kan göra en film som slår mynt av koncentrationslägrens lidanden. Annars brukar Friedman-rullarna vara gjorda med glimten i ögat. Mer skojiga än ruskiga. Något som inte minst gäller hans porrfilmer, som tillhör de bästa och mest smakfulla i genren.

Ingen har nog betytt så mycket för den amerikanska porrfilmsindustrin som Col. Friedman, och hans eleganta framtoning av southern gentleman gav branschen åtminstone det sken av respektabilitet den var i behov av. Redan 1971 blev han president för Adult Film Association of America (AFAA) och han blev omvald hela fyra gånger innan han nådde den allra heligaste positionen som Chairman of the Board. På alla stygga rykten om maffians inflytande över porrindustrin svarar Friedman klart och koncist: - Alla i branschen här i USA är anklagade för att vara mafiosos och mördare. FBI var i flera år övertygade om att jag var Chicago-maffians frontfigur inom porrindustrin. Det var jag inte.

Hmm, jag tyckte nog allt att det låg en liten aura av Sopranos över Friedman. Men nu ska vi inte vara såna, utan koncentrera oss på Zorros Erotiska Äventyr som är ett av hans mer påkostade porralster. Franska och tyska producenter sköt till med två tredjedelar av pengarna (totalt gick Zorros amorösa eskapader på 75 000 dollar). Inspelningen ägde rum på filmmogulen David O Selznicks tomt där också westernklassikern Duell i Solen spelats in. Efter läckra förtexter i bilderboksutsmyckning börjar filmen med att en speakerröst förkunnar att marknadsplatsen Avila Street (Los Angeles) alltid varit platsen för olika sorters bondfångare. Efter några snabba vyer över Avila-streetan anno 1971 färdas vi tillbaka i tiden för Zorros bravader omkring hundrafemti år tidigare. För mig okände Douglas Frey gör titelrollen som en bisexuell och demaskerad ryttare. Farbror Friedman, som även regisserat under pseudonym, bjuder frikostigt på tuttar, arslen, och fittor men bara simulerat kopulerande. Filmen lär dock finnas i en porrigare utgåva, men själv har jag snällt fått hålla till godo med FilmNets softade version.

Vi får vara med om piskning, fotmasturbation och lite lesbiskt. Även vilda fäktbataljer mellan Zorro och skurken Esteban (spelad av skräpfilmsveteranen John Alderman). Mest utflippad är Friedmans gamle polare Bob Cresse i rollen som den brutale sergeanten Felipio Latio. Cresse (f.1936-d.1998) drev ett konkurrerande filmbolag och tävlade ofta med Friedman om vem som kunde göra de värsta rullarna. Friedman själv har en liten cameoroll som en soldat som skrämmer några mexikanskor med en läskig orm. En rätt otäck sadistisk ton gör tyvärr att de dåliga skämten fastnar i halsen.

Personligen föredrar jag Friedmans hårdporrfilmer, till exempel den självironiska Star 90 (Matinee Idol, 1984). Dessa är våldsbefriade och faktiskt riktigt roliga emellanåt. Men själv gillade inte Friedman att pyssla med den grövre porren. Han tillhörde den gamla skolan som hade som regel att inte visa allt. Vad han tycker om dagens urvattnade porrindustri är inte svårt att räkna ut. Förresten, den där festivalkvällen vann jag ett mycket fint pris på Friedmans lotteri: en spypåse som jag ännu inte haft mage att bruka...

Zorros Erotiska Äventyr gick upp i omgångar på gamla anrika p-biografen London i Stockholm 1973 & 1974.

NOT A LOVE STORY

2005-12-29T21:48:00.000+01:00

Bonnie Sherr Klein, Kanada 1981

Vad tycker ni? Är det inte läge för lite porrdebatt igen? Känna moralpanikens isande vindar svepa över riket. Våra TV-nissar - från Aschberg till Öholm - mobiliserar de obligatoriska proffstyckarna i studiosoffan och alla vet förstås bäst och tjötar i mun på varann. Där sitter den förnumstiga kvinnliga (s)-politikern som tycker porr är det hemskaste som finns. Där sitter den halvnakna p-modellen som inte så oväntat är för pornografi och tycker (s)-tanten är jättedum. Och där sitter förstås Alexander Bard. Ständigt denne Bard. Vad han tycker är helt oväsentligt, bara han får synas i rutan. Uppe bland publiken sitter den äldre gentlemannen och ljuger när han säger att han verkligen inte vill se någon porr via kabel. Inte någon annanstans heller för den delen. Och ungdomarna fnissar och rodnar och vet plötsligt ingenting om analsex. Alla bara apar sig, alla gör sig till. Och så bryter vi för lite reklam...

Senast porrdebattens svallvågor gick riktigt höga var för fem år sedan då Alexa Wolf slog fast att all pornografi per definition är kvinnoförnedrande och lömsk. Hon presenterade sitt budskap i den förvirrade dokumentären Shocking Truth (2000). Där hade hon finurligt klippt in de allra grövsta bitarna ur någon TV1000-våffla och lät dessa läskiga scener återkomma gång på gång. Samt plockat med en utnyttjad porrtjej som plötsligt stod som taleskvinna för alla i hela sexbranschen. Åt helvete med alla nyanser!

Jag såg Shocking Truth under GBG Filmfestival och det var kusligt hur Alexa fick med sig hela publiken i sitt antiporr-korståg. Salongen dånade av applådåskor, till och med lilla jag klappade på i rena förskräckelsen, och en aningen däst Alexa satt och mös framme vid podiet. Men tro nu inte att jag är någon trångsynt manschauvinist. Säkert är jag överens med Alexa Wolf i flera samhällsfrågor och är också urförbannad på hur kvinnor framställs, inte minst i reklam, och behandlas i samhället. Men det är något mysko med den här hysteriska porrdebatten. Jag känner lukten av nypuritanism och gammal unken religiös höger. Blir faktiskt mörkrädd när vänsterkrafter vandrar hand i hand med Gränna-Jesus och dennes anhang av hycklare. 1960-talets sexuella revolution hamnade i en återvändsgränd. Hur ska vi bära oss åt för att komma rätt igen?

Not A Love Story - A Film About Pornography är ett feministiskt angrepp på den nordamerikanska porrindustrin, inte helt olikt Shocking Truth. Men regissören Bonnie Sherr Klein är en mer driven filmare än Alexa Wolf, även om bägge kvinnorna ger samma onyanserade bild av pornografin. Med undantag för en i sammanhanget meningslös snutt ur Radley Metzgers kvalitetsporris Sköna Kvällar med Pamela (The Private Afternoons of Pamela Mann) (1975) är de filmklipp som serveras ur obskyra sadistiska smalfilmer. Icke alls representativa för 70/80-talens porrfilmsproduktion. Men syftet med detta är förstås att åskådaren ska rycka till och utropa: - Jaha, det är alltså såhär porren ser ut. Det var väl det jag tänkte. Usch och fy!

Tillsammans med den charmiga strippan Linda Lee Tracey traskar Klein filmen igenom runt i olika porriga miljöer. De besöker peep shows, videobutiker, bevittnar live sex, intervjuar en massa folk, och slutsatsen blir att porren suger. Många av intervjuerna är dock intressanta. Författaren/artisten Kate Millett hävdar att istället för erotik fick vi pornografi. Med skälvande stämma menar Millett att erotiken är f ö r sexualiteten medan pornografin är m o t. Något i stil med bluesmannen Rolf Wikströms textrad: "De stal våran kärlek och gav oss pornografi".

När en herrtidningsredaktör ska yttra sig så har Klein inte oväntat lyckats få tag i den kanske allra mest korkade i den vägen. Fett osympatiske David S Wells säger med mild stämma att orsaken till den allt hårdare pornografin är kvinnans frigörelse. Männen tvingas söka sig till porren för att där bli bekräftade som riktiga män. I denna drömvärld får de äntligen chansen att dominera kvinnan. För dominera är tydligen vad vi män vill, både enligt mansgrisiga porrdirektörer som Wells och rabiata feminister som Klein.

Ingen sådan här film är fullkomlig utan en shrink. Här heter han Dr Ed Donnerstein (låter nästan som något som Groucho Marx hittat på!) och är en mörk, skäggig karl som har en del funderingar kring det här med våldtäkt. Han tar John Boormans film Den Sista Färden som exempel på hur homosexuella övergrepp skildras på vita duken. När en man blir våldtagen är det ofta väldigt synd om offret. Hämnd ska utkrävas och de skyldiga går en grym död till mötes. När kvinnor våldtas skildras inte sällan förövarna som macho. Och visst njöt väl lilla damen en aning av behandlingen?

Porrlegenden Marc "10½" Stevens (f.?-d.1989 i AIDS) poppar upp och förklarar att han tröttnade på att göra p-film eftersom tonen blev allt råare och det krävdes att han skulle urinera på sina motspelerskor. - Kameran kunde aldrig förmedla kärlek. säger han uppgivet och tittar på oss med sina stora, sorgsna ögon. Så här går det alltså på. Andra som uttalar sig är medlemmar ur gruppen Men Against Male Violence och kvinnliga pornografen Suze Randall, som vi även får se i arbete.

Bonnie Sherr Klein lämnade tillsammans med sin make USA i protest när Vietnamkriget rasade som värst. Hon flyttade till Kanada och har där gjort flera uppmärksammade dokumentärer. Klein är mor till Naomi Klein som skrivit succéboken No Logo där vår värld beskrivs som designad av Disney och marknadsförd av Nike. Jag såg Not A Love Story på Hagabion under filmfestivalen 1988. Ungefär samma känsla spred sig i salongen som under Shocking Truth-förevisningen tolv år senare. Publiken var dock lite roligare på Klein-filmen, bland annat ett gäng punkare som hela tiden garvade på fel ställen. Får ni chansen ska ni förstås se Not A Love Story. Om inte annat för att få en inblick i hur antiporrkämparna resonerar. Men jag längtar efter filmen där feminister f ö r pornografi beskriver sin syn på verksamheten.

SEX WISH

2005-12-29T21:40:00.000+01:00

Tim McCoy, USA 1976
Alpha Blue Archives

Zebedy Colt har kolat vippen. Men jag tror knappast han sitter uppe bland molnen och spelar harpa tillsammans med Sankte Per och de andra döddansarna. Nah, känner jag gamle Colt rätt så röjer han på utav bara fan nere hos Hin Håle just nu. Och vem i hela fridens namn var Zebedy Colt? Förstår om du som läsare känner dig som ett frågetecken, och den som aldrig gläntat in i Zebedys sällsamma värld kan skatta sig lycklig. Ty denne man är ingen filmbekantskap jag rekommenderar. Under sin hektiska porrkarriär hann Zebedy med att både regissera och medverka i några av de sjukaste alster som överhuvudtaget har producerats. Garanterad filmisk ohyra. Psykopatporr. Jag hoppas du som läser detta hoppar över resten av den här recensionen. Det finns annan mer berikande lektyr att ägna sig åt. Gör så, är du snäll. Men för den som till äventyrs känner sig sugen på något riktigt perverterat så häng med mig på en tur bland Hollywoods fallna och mest depraverade stjärnor. Nu tänder jag ficklampan och färden in i själens allra mörkaste skrymslen kan börja...

Edward Earle Marsh hette en liten pojke som praktiskt taget föddes in i showbiz. Han kom till världen i börskraschens USA 1929. Ett uselt år för många människor då de rika hoppade från fönstren och som alltid landade i skallen på de fattiga. Lille Edwards familj hörde kanske inte till de allra mest luspanka men särskilt fett hade de förvisso inte. Edwards dominerande mor såg dock till att sonen fick roller i den populära Baby Burlesque-serien mot lilla docksöta Shirley Temple. Han dök även upp i en Bröderna Marx-fars.

Åren gick och Edward hamnade i obskyra underground-kretsar och samarbetade med avantgarde-filmare som Kenneth Anger. Han hade många strängar på sin lyra: Broadwayaktör, regissör, koreograf, sång&text-författare. Men han gick också öppet ut med sin homosexualitet och detta i tider långt innan Jonas Gardell var uppfunnen. Hans hämningslösa gayliv gjorde att mången dörr till lönande Hollywoodanbud drogs igen. Även om Edward, som i den här vevan bytt namn till Zebedy Colt, var en populär gestalt inom gayscenen - inte minst för sina plattor med traditionella kärlekssånger omarbetade för att passa bögar (ex. Zebedy Sings for You) - så ville inte den respekterade underhållningsindustrin ha med honom att göra längre. Antingen tiga om sin läggning och göra karriär (som Rock Hudson) eller köra med raka puckar (som Zebedy) och hamna i p-svängen.

Zebedy var närmast utblottad då han stötte ihop med snuskproducenten Leonard Kirtman, mannen som spelat in porr med Sylvester Stallone innan denne blev "Rocky" med en hel filmvärld. Kirtman langade fram pengarna och gav den filmiskt begåvade Zebedy fria händer. Samarbetet skulle resultera i porrhistoriens mest makabra filmsvit. S&M, nekrofili, svarta mässor, våldtäkter, pissorgier. Zebedy backade inte för något och gjorde själv gärna huvudrollen i sina stygga små filmer. Trots att hans Kirtman-filmer inte är någon homoporr utan det här är stackars kvinnor som han förlustar sig på. Han gjorde dock homoporr också, till exempel The Gay Adventures of Surelick Holmes. Några av hans heterosexuella bravurnummer bär titlar som The Devil Inside Her och Unwilling Lovers (bägge inspelade 1976). På senare år pysslade han en del med TV-reklam och gav bland annat röst åt Ronald McDonald. Han bodde på ett äldreboende i Las Vegas när han drog sin sista suck sommaren 2004.

Sex Wish är garanterat "värstingfilmen" i Zebedy Colts snåriga karriär. Inledningen är suggestiv. Vi befinner oss i New Yorks sjaskigare kvarter och en välklädd man i plommonstop (Zebedy) promenerar i rask takt trottoaren fram. Han bär på spatserkäpp och portfölj. Natten är mörk och neonskyltar och billyktor lyser upp omgivningen. Musikbakgrunden är någon sorts mysko synth. Zebedy försvinner in i en port och efter en stund hörs ett skärande kvinnoskrik. Bildväxling och vi hamnar hos lyckligt gifta paret Kenneth och Faye Bradshaw (spelade av Harry Reems och CJ Laing). De älskar ömsint och åskådaren förleds att tro att detta kanske kommer utvecklas till en romantisk sexfilm. Men skenet bedrar.

Nästa morgon sticker Kenneth till kontoret och efter ett tag bankar det på makarna Bradshaws dörr. Intet ont anande öppnar Faye dörren och mr Zebedy tränger sig in ackompanjerad av Psycho-stråkar. Zebedy har en strumpa över huvudet som han sliter av och blottar sitt slemmiga tryne. Han slår Faye till golvet, handfängslar henne och tejpar för hennes mun. Hela tiden jollrar han som ett småbarn. Ur sin portfölj plockar han dildos och diverse tortyrredskap som han praktiserar på Faye. Han strippar, målar sig med läppstift och runkar av sig över sitt värnlösa offer. Avslutningsvis skär han av hennes hals med spatserkäppen som även fungerar som stilett.

Resten av filmen jagar en rasande Kenneth sin hustrus baneman. Filmen växlar hela tiden mellan normala sexscener med Kenneth, som trots att frugan blivit mördad pippar på utav helskotta med andra fruntimmer, och gräsliga avsnitt där Zebedy (som saknar rollnamn - man talar bara om honom som "nattvandraren") förnedrar och avlivar sina våldtäktsoffer. I en scen tvingar han under pistolhot ett färgat par, spelade av Ronnie och Candy Love, att göka medan han garvande ser på. Han beordrar killen att bita av sin tjejs bröstvårtor men denne vägrar. Då dödar Zebedy bägge två och avslutar med att kastrera mannen och stoppa det avhuggna organet i kvinnans mun (en scen bortklippt ur de flesta kopior).

Historien har en liten slutknorr som jag lika gärna kan avslöja eftersom det är min förhoppning att ni aldrig ser denna film. Det visar sig att Zebedy är hemligt förälskad i Kenneth och att alla mordoffren på ena eller andra sättet har stått Kenneth nära. Svartsjuka, alltså. Slutuppgörelsen äger rum på en strippklubb för transvestiter dit Kenneth har spårat Zebedy. Under ett uppträdande jagar Kenneth honom av scenen och de bägge männen (Zebedy mycket raffinerat klädd i kvinnokläder!) utkämpar en kamp på liv och död. Rättvisan segrar och Zebedy stupar för Kenneths revolverkula. Zebedy stirrar in i kameran och som slutord bedyrar han sin kärlek för Kenneth. Intet öga torrt.

Nästan tryggt att gamle, goe Harry Reems gör rollen som Kenneth. Harry med yviga mustaschen blir mer rolig än rörande då han i en scen sörjer frugan över en flaska Jack Daniels. Och scenerna när han jagar Zebedy ute på sta´n är helfestliga. Det är förstås den sortens film då de förbipasserande glor rätt in i kameran. Zebedy agerar desto trovärdigare, karln har ju trots allt stått på Broadways tiljor, och gör sin roll med kuslig inlevelse. Han är fan obeskrivligt vidrig då han snortar något (amfetamin?) och trär på sig kukring. S&M-damerna CJ Laing och Terri Hall är perfekta i sina roller som offer för Zebedys terror och regijobbet har denne överlåtit åt reklammannen Victor Milk (under pseudonymen Tim McCoy). Men nu glömmer vi den här filmen. För att i nästa ögonblick slå upp kvällsblaskan och storögt läsa om det senaste lustmordet.

DIXIE RAY, HOLLYWOOD STAR

2005-12-17T15:44:00.000+01:00

Anthony Spinelli, USA 1983
Maxs

Februari 1943. Jänkarna har just berfriat Guadalcanal från japanska ockupanter. Men hemma i Los Angeles sitter privatdetektiven Nick Popodopolis och deppar på sitt sjaskiga kontor. Han önskar nog allt att han varit med de tappra trupperna men istället är han intrasslad i en unken utpressningshärva med en avdankad stumfilmsstjärna, Dixie Ray, i centrum. Regnet smattrar utanför rutan. Takfläkten roterar enformigt och på skrivbordet står whiskeypavan urdrucken. Nick har skådat bättre dagar.

Att denna Anthony Spinellis kanske bästa film inte belönades med porrens Oscar är rena förolämpningen. Dixie Ray är en porn noir som inte bara är nästan eller lika bra som en TV-deckare - den är bättre! Till och med i klass med en riktig kriminalare på bio. Raymond Chandlers ande svävar över anrättningen och här finns även drag av Mickey Spillane. Nick är en korsning mellan dessa författares bägge hårdkokta deckarfigurer Philip Marlowe och Mike Hammer. John Leslie, som alltid gjorde sina bästa rolltolkningar i Spinelli-rullar, är i absolut toppform som Nick. Även om det förstås genast ska sägas att Leslie inte är någon Humphrey Bogart. "Män som Bogey görs inte längre!", för att citera Humphreys änka Lauren Bacall. Men porrstjärnor av Leslies kaliber tillverkas som bekant inte heller nuförtiden.

Rollen som Nick är nog en av Leslies tuffaste utmaningar. Förutom Kevin James, som knullar med Lisa De Leeuw mot slutet, är Leslie den ende manlige deltagaren i filmens övriga sexscener. Vilket betyder att slitstarke John spänner på både Hillary Summers, Kelly Nichols, Veronica Hart och Samantha Fox. Dessutom blir han avsugen av Juliet "Aunt Peg" Anderson i en av de slurpigaste scener jag sett (Gud vad den kvinnan kunde suga kuk!) och även Lisa De Leeuw slukar vår privatdick långt ner i halsen.

Men Leslie möter också minst sagt kvalificerat skådespelarmotstånd i form av Hollywoodveteranen Cameron Mitchell (f.1918-d.1994). Inte så lätt för en porrartist att agera mot en gammal Broadwayaktör och filmstjärna som spelat mot alla Hollywoods största namn (Marilyn Monroe, Marlon Brando, John Wayne, etc.). Men Leslie klarar sina scener mot Mitchell galant. Mitchell föreställer den cyniske kommissarien som sitter och gaggar med Nick över ett par drinkar. Så bra spelscener har vi näppeligen sett i någon annan p-våffla. Mitchell kommer jag annars bäst ihåg som snälltuffe Uncle Buck i TV:s High Chaparral (nu snackar jag om den gamla cowboyserien, inte de där killarna som irrar omkring i kanal fem på jakt efter udda kändisar). Alla höll på smilfinken Manolito men jag ville alltid vara Buck i barndomens vilda västern-lekar. Vill minnas att han hade en sådan härligt dammig hatt! Senare skulle Mitchell bli ökänd som slaktaren i Studio S-klassikern Verktygsmördaren (1978). Och han är alltså en av de ytterst få seriösa aktörer (Aldo Ray är en annan) som tagit klivet ner i porrfilmsträsket. Men med både kläderna och värdigheten i behåll.

Regissör Spinelli (f.1927-d.2000) var känd för att hålla sina stackars aktörer i strama tyglar. För honom var spelscenerna viktigare än sexet. Om man inte levde upp till förväntningarna under en Spinelli-inspelning blev man inte utskälld. Man blev helt sonika avskedad. Så kanske är det av pur förskräckelse som rödhåriga, storbystade Lisa De Leeuw (f.1958-d.1993) gör sin karriärs bästa rolltolkning som den underbart vampiga superdivan Dixie Ray? De Leeuw blev ett av sexindustrins AIDS-offer och lämnade världen i på tok för unga år. Men hon var en stjärna. En av de klassiska porrdrottningarna.

Allt glänser i Dixie Ray. Dekoren, kläderna, bilmodellerna. Man tror sig förflyttad till 1940-tal. Musiken är pampigt "Hollywoodsk". Att intrigen är helförvirrad hör bara till charmen. Spinelli har säkert rört till det med flit i en liten ironisk gest åt Raymond Chandler. Chandler som ofta själv inte visste vem som mördade vem i sina kriminalberättelser. Det är stämningen som räknas i den här sortens deckare. Stilen är överordnad historien. Så utan att tveka placerar jag Dixie Ray på min "Topp 5"-lista över porrfilmer. Knullandet är också väl utfört och Spinelli dämpar klokt nog musiken i dessa intima scener. Mycket mer eggande med knarrande sängar och stånk&stön-läten än symfoniorkestrar.

Dixie Ray innehåller åtta sexscener. Inget perverst, om man nu inte räknar lite lesbiskt mellan Aunt Peg och Lisa De Leeuw till den kategorin. Filmen finns även i en softad version betitlad It´s Called Murder, Baby! Mer spelscener och mindre, nästan barntillåtet, sex. Men den versionen bör förstås undvikas.

Dixie Ray hade svensk premiär (87.01.12) på Zita i Stockholm. Jag blängade in den på gamla görgoa Biorama (GBG) och visst kändes det speciellt att sitta i mörkret och titta på Uncle Bucks äventyr i Pornotopia!

LIES: PAIN IS THEIR PLEASURE

2005-12-17T15:37:00.000+01:00

Sun-Woo Jang, Sydkorea 1999

Året var 2000 och filmfestivalen pågick för fullt i ett gråkallt Göteborg. Enormt förhandsintresse väckte en öppet pornografisk film från Sydkorea och köerna ringlade sig långa utanför biograf Victoria. Jag fanns på plats, mest av en händelse förstås, och lyckades pressa mig in i en knökfull filmsalong. Nu skulle kulturknuttarna äntligen få kika på lite porr men samtidigt kunna komma undan med att filmen trots allt hade ett socialt och konstnärligt värde. Regissör Sun-Woo Jang ville ju säga oss någonting mellan alla svettiga samlag. Frågan är bara om det gick fram?

Lies påminner lite om Nagisa Oshimas japanska film Sinnenas Rike (1976) som gjorde skandalsuccé på sin tid. Även den skildrade ett par som mer eller mindre knullade ihjäl sig framför ögonen på oss i publiken. Jag tror Oshima hade gett sig fan på att bli den förste regissör som gjorde en realistisk spelfilm om den fysiska kärleken. Att han såg sitt verk som en protest mot den slätstrukna löpande band-porren. Och, märk väl, detta i en tid då faktiskt den kommersiella pornografin stundtals kunde vara riktigt intressant.

Sinnenas Rike utlöste förstås moralpanik. En seriös film av en aktad regissör får ju bara inte innehålla folk som har samlag på riktigt! Inte så oväntat stoppades filmen i Japan och under filmfestivalen i Cannes var intresset så stort att folk höll på att trampa ihjäl varandra i trängseln utanför biografen. Även hemma i Sverige gick debatten het om hur långt en filmare med seriösa intentioner fick gå i sin skildring av kärleksakten. Gränsen mellan konst och pornografi blev plötsligt hårfin. Var Oshima när allt kom omkrig bara ännu en i raden av simpla sexexploatörer?

Vår egen motsvarighet till Nagisa Oshima heter Vilgot Sjöman. På 1960-talet debatterades hans Nyfiken-filmer på riksdagsnivå och i staterna lanserades de som p-rullar. Trots att Lena Nyman och Börje Ahlstedt bara simulerade sexet. Censur och högljudd debatt drabbade även Sjömans Lars Görling-filmatisering 491 (1964) där lilla fröken Nyman blev påsatt av en hund. En åldrad Sjöman fortsätter att förarga och alldeles nyss gick han i bräschen för de regissörer som fått sina filmer sönderhackade av TV4-reklamen. Hmm, jag undrar vad Sjöman tycker om dagens dokusåpatrend? Inte var det väl dithän han tänkte sig den sexuella frigjordheten? För inte är det väl några sexuella revoltörer vi ser guppa under täckena i Big Brother-huset?

Jag tyckte Sinnenas Rike var en rätt trist historia och inte finner jag Sun-Woo Jangs Lies så värst mycket bättre. Men den uppfattades som såpass chockerande att den förbjöds i Sydkorea. Officiellt hette det att den inte fick visas på grund av de sexuella avsnitten men skälen var nog snarare att Jang bröt upp gamla traditionella könsrollsmönster. Jag förmodar att Jang med sin film vill välta omkull gamla traditioner och sociala strukturer. Men även om syftet är gott så är resultatet inte lika kul.

Filmen handlar om den snart fyrtioårige skulptören J, spelad av Sang Hyun Lee, som kärar ner sig i den blott artonåriga skoltösen Y, spelad av Tae Yeon Kim. J är gift och träffar Y i smyg. Deras intensiva erotiska förhållande får en alltmer sadomasochistisk prägel och situationen kompliceras när Y:s bror upptäcker "affären".

Jang, vars film bygger på en roman av Jung-Il Chang, använder sig flitigt av dokumentära scener där skådespelarna talar till oss åskådare om våndan de känner inför de öppet erotiska scener de medverkar i. Vi får inte se någon penetrering men annars är kameran så närgången den kan bli. Och visst gökar väl Lee och Kim på riktigt? Kims gnyenden ljöd över en knäpptyst, generad biopublik. Efter ett tag blev det hela mest komiskt och filmens överenergiska spankingnummer fick fler än undertecknad att bryta ut i skratt. Fortfarande är det här med sex på film vädligt känsligt. Sjöman, Oshima och Sun-Woo Jang har försökt att spränga gränser men än tycks vi ha lång väg kvar att gå. Eller måste sexscener på bio alltid vara så förbannat pinsamt?

FANTASM

2005-12-11T22:19:00.000+01:00

Richard Bruce, Australien 1976
Video Classics

Fantasm är en något udda mjukporr-produktion gjord för den australiska marknaden men delvis inspelad i Los Angeles. Filmen är uppdelad i tio små avsnitt och illustrerar "professor" Jungendt A Freuds (smaka på namnet gott folk!) patienters undertryckta fantasier. "Professorn", som poppar upp mellan varje episod och talar till oss stackare i publiken, är komplett med tysk brytning, brillorna på nästippen, liten löjlig fluga på sned, och refererar till Freud (den riktige alltså) som "doktor Sigmund".

Episod ett, "Beauty Parloor", tilldrar sig i en frisersalong. En kvinna behandlas av tre män och får bland annat trosorna uppklippta och sitt sköte rakat. "Card Game" kallas episod nummer två och bjuder på ett parti klädpoker med legenden Bill Margold kikandes fram bakom spelkorten. I episod tre, "Wearing the Pants", börjar vår lilla film perversa till sig en aning. Gretchen Gayle spelar en uttråkad hemmafru som står vid sitt fönster och smeker sig själv. Plötsligt upptäcker hon en man, spelad av torre kontoristtypen Con Covert, som helt fräckt står i trädgården och snor hennes underkläder från tvättstrecket. Rediga hemmafrun hinner ifatt tjuven och nyper honom i örat. Aja baja! Hon tar in honom i köket där han får smaka piskan (!) som hon har förvarad med andra sexleksaker i kökslådan. Men det är inte nog med detta. Kärringen spänner på sig en dildo och rövknullar den stackars trostjyven. Men allt visar sig – tack & lov - vara en dröm. Dock påpekar "professor Freud", medan han spänner blicken i oss, att denna fantasi alls icke är ovanlig och har sin grund i att hemmafrun vill bli befriad från sina förpliktelser.

I fjärde snutten, "Nightmare Alley", vill "professorn" även hålla liv i den unkna myten att kvinnan innerst inne drömmer om att bli våldtagen. Vi får se hur lilla goa blue movie-favoriten Rene Bond blir våldtagen av en bister negerboxare (spelad av Al Williams). Han binder fast henne i ringen och tar henne bakifrån. Rene verkar inte lida av behandlingen och man kan inte annat än ryta "usch & fy" åt en film som spär på dessa fördomar om kvinnans vilja till underkastelse. Episod fem, "The Girls", presenterar storbystade superstaren Uschi Digart, från bland annat Russ Meyer-epos, i bastun tillsammans med Mara Lutra. Lesbiskt på dagordningen, alltså! I sexiga avsnitt sex, "Fruit Sallad", får vi avnjuta en asiatisk brutta (spelad av Maria Weston) som sitter vid poolkanten och suger på en banan. Ur poolen hoppar plötsligt, om inte "skräcken från svarta lagunen" så bra nära, mr John "Biggus Dickus" Holmes! Extrem close up på Långe Johns legendariska zombiekuk. Han mosar en persika över kinakattan och de geggar med lite ananas också. Holmes sprayar grädde över brudens bröst och slickar henne ren. Rejält upptända av lekarna hoppar de ner i vattnet och börjar ett simulerat knull. Jag blev sugen på ... fruktkompott!

Sjunde episoden, "Mothers Darling", tilldrar sig under amerikanska inbördeskriget (!) och en ung soldat, spelad av bögige Gene Allan Poe, kommer hem till sin lilla mor. Morsan spelas av ökända Candy Samples (i rollistan presenterad under namnet Mary Gavin). Mamma Samples exponerar sina jättebomber för sonen som blir stenkåt där han sitter i badkaret och kramar sin gula gummianka. Så rider mamma sin pojk i badet - plask! plask! plask! - och i bakgrunden hörs en vemodig kvinnostämma nynna "Riders in the Sky". Avsnitt åtta, "Black Velvet", bjuder på striptease av negressen Shayne. Hon plockar av sig plagg efter plagg inför tre liderliga karlar med gapande munnar. "After School" kallas nionde och festligaste episoden. Förvuxna skoltösen Sue Doloria måste vara alla små snuskgubbars dröm: iklädd extremt kortkort kjol leker hon retsamt med flätorna som hänger & dinglar över saftiga megameloner vilka hotar att spräcka den tunna blusen. Hela tiden snaskar hon vulgärt på ett tuggummi och kåtar upp sin gamle magister (spelad av Al Wood) så det immar på hans glasögon. Abbas "When I Kissed the Teacher" hade varit perfekt musikbakgrund men istället får vi lyssna på knepig porrfilmsmuzak som inte är så tokig den heller. När lilla stygga Doloria börjar leka med sina kolossala behag blir det för mycket för våran magister som rasar ihop (död?) över katedern. Tionde och sista episoden leder in oss till det mest förbjudna. "Blood Orgy" mixar sex med religion. Kinky superstar Serena förnedras på ett altare av en massa satanister i svarta kåpor. Men det hinner aldrig bli riktigt farligt förräns "professor" Freud är på plats igen och avrundar filmen genom att snacka tyska fullt ut.

Fantasm är en äkta liten kurio. Man blir knappast kåt av den här filmen men på ett jävligt gott humör. Filmens australiensiske regissör, Richard Franklin (som i förtexterna kallas Bruce i efternamn), har även gjort mainstreamfilm i Hollywood (Psycho II, etc.). Franklin fick på personlig inbjudan av Alfred Hitchcock, som han haft som gästföreläsare på USC, närvara vid inspelningen av dennes spionthriller Topaz. Jag undrar vad den gamle häxmästaren tyckt om Fantasm?

En uppföljare, Fantasm Comes Again, spelades in året därpå. Producenten Anthony I Ginnane var densamme men nu sköttes regin av Colin Eggleston.

AMANDA BY NIGHT

2005-12-11T22:12:00.000+01:00

Robert McCallum, USA 1980
Videorama

Här har vi en frän kriminalare laddad med sex & våld. Amanda By Night är kanske den allra bästa porn noiren någonsin och garanterat en av de bästa p-våfflor som överhuvudtaget spelats in. Veronica Hart briljerar i huvudrollen som lyxhoran Amanda Heather. När flickor i hennes stall hittas mördade tvingas hon samarbeta med polisen för att finna de skyldiga. Under handlingens gång blir hon dock förälskad i mordutredaren Ambrose Hart (spelad av kompetente Robert ”Bolla” Kerman, en man även flitigt verksam i italienska kannibalfilmer).

Regissören Gary Graver gjorde under pseudonymen "Robert McCallum" flera av de allra bästa porrfilmerna. Han behärskade allt från farser till mer komplexa historier. ABN måste nog ses som höjdpunkten i hans karriär. Ändå blev den utan porroscar, även om den förstås var nominerad vid 1981 års gala. Däremot erövrade Amanda sex av porrfilmkritikernas priser - bland annat Bästa Film, Bästa Kvinnliga Huvudroll (Hart), och Bästa Kvinnliga Biroll (Lisa De Leeuw). McCallum - en gång i tiden Orson Welles fotograf - vann regipriset. Och Amanda har verkligen allt - intressanta karaktärer, skumma miljöer, thrillerspänning, och förstås rikligt med sex. Tio sexscener. Precis lagom långa så man inte ska sitta där och glömma intrigen. Dessutom ett ganska milt S&M-avsnitt där Samantha Fox och Lisa De Leeuw förnedrar en manlig kund i läderhuva. Men den svenska censuren valde istället att klippa bort tjugofyra sekunder "död kvinna på säng".

Alla inblandade i filmen är i fin form. På skurksidan är veteranerna Jamie Gillis (som sadistiske sutenören Friday) och Frank Hollawell (som "Mr Big") sådär härligt slippriga som bara de kan vara. Hollawell är identisk med karaktärsaktören John Alderman (f.1933-d.1987) som medverkade i flera vanliga TV-serier och filmer men mest förekom i mjukare sexfilm. För sina hårdare p-rullar fann han det dock säkrast att byta namn, även om han aldrig deltog i några sexaktiviteter. Ron Jeremy finns också med i rollistan som en lömsk snut och Lisa De Leeuw (f.1958-d.1993) gör en av sin karriärs bästa roller som Beth, en av Amandas flickor.

Amanda By Night hade svensk premiär (1982.03.18) på Woodstock i Stockholm. En fristående fortsättning spelades in av Jack Remy 1987 och var betitlad Nätterna med Amanda (Amanda By Night 2). Som kuriosa kan nämnas att hemma i Sverige fanns en tid ett rockband som kallade sig för Amanda By Night.